REPORTAGE

AVSPARK
»Klubbarna har något slags känsla här att ›det går inte, vi kan inte få hit dem‹. Men alla de killarna – Essien, Gyan, Muntari – hade kunnat vara i allsvenska klubbar.« Agent Patrick Mörk är den som lyckats bäst med spelarimporter till Sverige, -men hans riktiga godbitar har de svenska klubbarna missat. Läs intervjuerna med Mörk, Toivonen, Baxter, Jonson, Davies, Elfving och Wallin – - sju män som pekar ut riktningen för Allsvenskan 2007. 

NEJSÄGARNA
»När jag började med hurling var det förbjudet att också spela fotboll, jag spelade inte alls förrän jag var 18. Det var helt otänkbart att man skulle tillåta fotboll eller rugby på Croke Park.« På Irland är fotboll ockupationsmaktens onda påfund.

+ … men nordirländska Derry City visar hur fotboll kan förena.

DET STORA HJÄRTAT
»Gais finns med i mina böner, särskilt Roland Nilsson och fansen. Men för Doktor Mats och Magnus Sköldmark har jag ingen plats i mitt hjärta.« För drygt två år sedan var Efe Prince Ehiorobo den mest spännande spelaren i Gais. Nu sitter han sysslolös med tre läkarintyg som säger att han är frisk – och ett som säger att han kan dö på fotbollsplanen.  

CHRISTIAN WILHELMSSON 
»Det känns som att man vill få mig till en ›bad boy‹, men det är jag ju inte. Möjligen är jag lite galen, jag gör saker som jag inte borde, men det beror på att jag vill att något ska hända. Jag har svårt att bara sitta still i ett hörn. Det är skillnad på mig och Anders Svensson, men det betyder inte att jag är en dålig människa.« En harmonisk »Chippen« säger sig vara redo för större uppgifter i landslaget.

INSÄNDARE 
»Sedan gav jag mig på texten om Worthington. Vilken tragedi! Ni är för fan inte kloka.« Läsekretsen tycker till om förra numrets kultelva.

SAMTAL
»Man ska tydligen tycka att folks olycka är välförtjänt.« Lilian Thuram tycker att fotbollen – och samhället – är på fel väg.

SAMTAL 
Readings succémålvakt rockar loss.

SAMTAL 
»Om du har att göra med någon som bara har ett par kalsonger på sig och du tar kalsongerna ifrån honom, har han ju ingenting kvar.« Arsène Wenger sätter hellre på sina spelare ett par byxor.

STOLPSKOTT 
Cantona och Klinsmann stöter på patrull. Gnagetson och Bajenson passerar.

LISTA 
Spelarmobbning som gett resultat.

STATISTIKERN
Örebro SK toppar trägen tabell.

LISTA 
Oceanien tänker slåss för sin plats i Fifa World Club Cup. Vilket naturligtvis föranledde Offside att plocka fram fakta om fotbolls-världens minst mäktiga makter.

BREVET 
»Jag hörde inte Ratnam-fansen skrika mitt namn och önska mig lycka till. Jag hörde inte Masters instruktioner.« Svensk division sex--spelare spelar nervdallrande högriskmatch på andra sidan klotet.

JORDEN RUNT 
»Maffian är inte välkommen på stadion längre och de kan inte göra något åt det.« Serie A-laget US Cittá di Palermo över-raskar på alla plan.

SVARTA TAVLAN
IFK Göteborgs nye tränare tvingar spelarna att lämna invanda löpspår.

MEDIA 
»Jonas Svensson gillar att åka ensam hem till Kalmar några dagar före MFF:s bortamatch, gå omkring som främling i egen stad, äta födelsedagsfrukost med mamma och minnas när han som liten glytt gjorde inbrott i gottekiosken bakom huvudläktarens västra kortsida på Fredriksskans.« Svenskt supporterliv i bokform.

TÄVLING
Arsenallegend blickar bakåt. 

Hasse Borgs Malmö FF har stått för 2000-talets tre dyraste svenska spelarexporter. Nu ser Borg fram mot den fjärde – men först ska hans nya fynd erövra allsvenskan.

Text: Jens Olsson

Ola Toivonen
Anfallare i Malmö FF. Ålder: 20. Tidigare klubbar: Örgryte IS, Degerfors IF.

Metallicas Enter sandman dånar i styrketräningslokalen längst in i katakomberna under Baltiska hallen. Halva Malmö FF:s A-lagstrupp kör fysträning, andra halvan tränar med boll i Kombihallen tvärsöver Stadionvägen.
Passet leds av sprintcoachen Tobias Karlsson som ingår i friidrottstränarkvartetten Team Agne Bergwall. Satsningen är ny för i år. I april ska Malmöspelarna ha samma klipp i steget som »Carro« och systrarna Kallur.
Ola Toivonen och Jonatan Johansson tränar utfall med var sin skivstång på axlarna. De tar sig fram med djupa kliv. Steg efter steg…
»Kom längre ner!«, instruerar Karlsson och överröstar Metallicas James Hetfield. De fortsätter och grimaserar nu båda betydligt mer illa.
En dryg timme senare kommer en nyduschad och mätt Ola Toivonen ut från klubbrestaurangen Kulan vid Malmö stadion. Dagens rätt var köttbullar och potatis med brunsås och lingon.
Resan från pojkrummet i brukssamhället Degerfors, mamma Margaretas köttfärssås efter träningarna och spel i Superettan har gått fort. På tolv månader lyckades Ola debutera i Allsvenskan, U21-landslaget och A-landslaget. I storklubben Malmö väntar nu nästa utmaning för Årets nykomling i svensk fotboll − att leva upp till alla lovord och fortsätta utvecklas.
Är du så mycket bättre nu än vad du var när du lämnade Degerfors för Örgryte?
– Det är klart att jag blivit starkare, snabbare och fått bättre tempo. I Degerfors tränade vi sex gånger i veckan, i Öis tio till elva. I början bar knappt benen efter träningen, men man kom snabbt in i det och sedan kände jag mig bara starkare och starkare under säsongen. Men framför allt har mitt spel mognat. Exempelvis har jag blivit bättre på att avväga när jag ska hålla i respektive slå den avgörande bollen. Det sker gradvis så det är svårt att märka själv.
Är du själv förvånad att det gått så fort?
– Ja, det är klart. Samtidigt tror jag att det kan komma en dipp snart då man sjunker till botten. Allt kommer inte att gå på räls som det gjort hittills. När det händer är det bara att jobba hårdare så man kommer upp ur det. Alla unga spelare får svackor, det är bara att inse. Hur jag kommer att reagera när det drabbar mig kan jag inte svara på. Det får jag ta då.
Din debutsäsong spelade du 24 av 26 matcher från start och gjorde sex mål. Den blir svår att upprepa?
– Det var helt klart en bra säsong och jag hade väl egentligen inte så mycket mer att ge. Men jag borde definitivt ha gjort fler mål sett till alla lägen jag hade. Den här säsongen är givetvis viktig. Jag kommer till en ny klubb och vill prestera, men bara därför är det inte den viktigaste i mitt liv och absolut inte avgörande för min fortsatta karriär. Målet i år är först och främst att få spela och utvecklas så mycket som möjligt.
Låt säga att du får spela hälften av matcherna från start. Skulle det vara okej?
− Nej, det tycker jag inte. Men tre fjärdedelar skulle vara rätt hyfsat, även om jag givetvis vill spela alla matcher.
Vad är ett godkänt målsnitt?
− Mer än de sex jag gjorde i fjol. Ett mer räcker. Får jag spela alla matcher och gör fler än sex mål tycker jag absolut att jag kan säga att jag etablerat mig i Allsvenskan.
Är du beredd på att bemötas hårdare i år?
− Visst vet alla vem jag är nu, men att det skulle bli så mycket hårdare, det tror jag inte. Det är alltid mycket skitsnack på plan. Vad det gäller fula knep och fysiskt spel är det mer sluggerspel och kanske rent av hårdare i Superettan. Risken att jag skulle dra på mig röda kort på grund av psykningar tror jag inte är så stor. Däremot har det hänt flera gånger i matcher att jag blivit sämre för att jag blivit förbannad på mig själv efter att ha misslyckats i några situationer. Det behöver jag jobba med.
Inför säsongen 2006 kommenterade Degerforssonen Ralf Edström Öis förvärv av dig med orden: »Kan han bara tygla sitt humör har han kvaliteter som kan räcka i Allsvenskan.«
– Jag erkänner att mitt temperament var lite hett när jag spelade i Superettan. Jag fick typ nio gula och ett rött. Med Öis fick jag bara sex varningar. Det är väl inte så farligt?
Nu är du i en toppklubb som satsar på SM-guld och som har köpt dig för en rejäl slant. Känner du att kraven ökar?
− Det är inget jag bryr mig om. Det kanske inte låter så lätt, men sån är jag. Den pressen jag får leva med är den jag sätter på mig själv.
På Malmös hemsida har supportrar liknat din spelstil vid Kakás.
− Mina styrkor är spelförståelsen, avslut och att jag är bra med bollen i fart och visst, det kanske stämmer in på Kaká också. Men han är grym med bollen i fart så den liknelsen får stå för dem. I både Degerfors och Öis transporterade jag bollen långa sträckor. Jag älskar det, att komma i fart rättvänd mot försvararna och i sista ögonblicket bestämma om jag ska gå på genombrott eller sticka in en pass bakom dem, eller slå en tidig pass om luckan finns bakom försvaret.
I Öis sjönk ni ofta lågt med laget och satsade på kontringar. Malmö är mer spelförande. Var passar din spelstil bäst?
– Jag kan inte svara på om Malmös spelstil passar mig bättre, men två år i Superettan och ett i Öis, där båda lagen sjunkit tillbaka lite i grunduppställningen, räcker. Nu ska det bli roligt att få föra matcherna också.
I A-landslaget och U21 har du spelat anfallare. Var spelar du helst?
− Det spelar ingen roll. Det har ju gått bra båda delarna. Jag är ung så det kan vara en fördel att variera.
Vad hade du för målsättning inför resan till Sydamerika med landslaget?
– Ingen alls, typ. Roland Andersson ringde dagen innan truppen presenterades och sa att de ville ha med mig. Jag trodde inte ens att det var något sånt i år, så jag blev hur glad som helst. Uttagningen var hundra procent oväntad så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det blev en pizza med min sambo Emma och så ringde jag pappa.
Kände du dig bortkommen första samlingen?
– Näae, jag hängde med Pontus Wernbloom och Oscar Wendt som jag känner sedan tidigare, så det var lugnt. Det var en fördel att jag varit med i U21 innan. Jag visste ju hur rutinerna går till och mycket är likadant som i U21, nästan allting faktiskt. Man kände igen övningarna på träningarna och rutinerna bredvid. Det är bara träna, äta och sova som gäller… haha.
Uttagen i startelvan i första matchen mot Vene­zuela. Hur kändes det?
– Det är klart att jag blev förvånad. Jag brukar aldrig bli nervös men visst kändes det lite när förbundskaptenerna visade startelvan på overhead och jag fanns med. A-landslaget är trots allt större än U21. Men det gick fort över. Jag är inte den som grubblar eller ligger sömnlös inför en match.
Du fick 60 minuter.
– Jag var ju inte så jävla bra. De rullade ut oss och när vi väl fick bollen var vi för trötta för att göra något. Det blev för mycket spring utan boll. Så enkelt var det. Det var ovant att möta så bollskickliga spelare…  alltså i Allsvenskan finns det ju inga lag som håller i bollen och rullar i backlinjen som Venezuela gjorde, eller tar sådana risker på egen planhalva. I andra halvlek blev spelet bättre men det berodde mest på att det blev skugga och 25 grader varmt i stället för 35.
Du liksom många andra fick ettor i betyg dagen efter. Vad skulle du ge dig själv?
– På en femgradig skala en etta absolut. För hela laget en etta i första halvlek och 2,5 i andra.
Andra matchen missade du på grund av förkylning och i sista matchen mot Ecuador satt du i strumplästen på en plaststol med fötterna till synes behagligt upplagda på ytterligare en stol. Solade du?
– Ha ha, nej det gjorde jag inte. Det var faktiskt fullt på bänken. Alternativet var att sitta bakom, men då hade jag ju inte sett något. Som ny får man ta lite initiativ för man får alltid sämsta platsen.
Kändes det som att du räckte till på den nivån?
– Man har alltid långt upp till de bästa, men det är svårt att säga. I matchen mot Venezuela hamnade jag inte i så många situationer och på träningarna var det ju samma backar som i Allsvenskan. Jag tror att det tar tid att komma in i ett A-landslag. Alltså… för att exempelvis komma med till EM tror jag att det krävs betydligt mer än att gå in och göra tre mål i en träningsmatch. Vad det handlar om är att kontinuerligt spela så mycket som möjligt med de bästa.

Ola Toivonen växte upp vid älven nära klassiska Stora Valla − på den sidan där det nerlagda järnverket ligger − i en röd trävilla med vita knutar på Enbärsgatan. Med en pappa som spelat i Degerfors A-lag och två fotbollstokiga äldre syskon var valet av sport inte svårt. Ola började  träna med sjuåringarna i Degerfors P84-lag när han var fem, och resten av tiden spelade han själv eller med kompisarna och syskonen bakom huset.
– Pappa hade byggt två mål på baksidan. Det var vår egen plan så vi skötte gräset noga och hjälpte till att klippa. Ändå tog det mycket stryk. Vi kunde spela i timmar. Enda pauserna kom när mamma kom ut med saft och bullar och när vi var tvungna att komma in och lägga oss.
Som 17-åring debuterade Ola i Degerfors A-lag i division två mot Brage på Stora Valla. Året därpå spelade han tolv matcher och var inför säsongen 2005 − när laget gått upp till Superettan − ordinarie. På våren möttes Degerfors och Örgryte i Svenska cupen. Zoran Lukic imponerades av motståndarlagets gänglige offensiva mittfältare, en 18-åring som trots sin bristande fysik visade fin spelförståelse och teknik.
Talangscouterna syntes allt oftare på Stora Valla. De ivrigaste kom från Djurgården, AIK och Halmstad. Till slut stod det mellan Örgryte och AIK. – Är man från Degerfors med 10 000 invånare så är man kanske lite rädd att flytta till Stockholm direkt. Sedan hade jag sett att Zoran gett unga chansen både i Djurgården och Öis så det spelade också in.
Ola Toivonen checkade in på Öisgården den 11 december 2005. Redan efter en träning hade Zoran Lukic bestämt sig för att Ola var en man för startelvan.
Lukic överraskades av Olas avslutningsteknik, och minns att anfallaren gjorde otroligt många mål de där första träningarna före jul.
– Trots att Ola var ny pratade han mycket, var engagerad och pushade på de andra på träningarna. Jag gillade hans attityd för jag letar nästan alltid efter unga spelare som inte är rädda för att tala om för gruppen att »här är jag«.
Lukic såg likheter med Kim Källströms inställning i samma ålder. Ola ville alltid vinna tävlings­momenten på träningarna och gjorde han inte det gick han runt och muttrade surt. Likadant om hans lag förlorade i tvåmålsspelet. Inställningen var densamma i All­svenskan.
Lukic säger att medan flera av de andra unga spelarna i Örgryte hade enorm prestationsångest när spelet inte fungerade våren 2006, och bara tycktes vänta på att Ailton skulle komma tillbaka, så fokuserade Ola på sitt eget spel.
− Han hade den mentala biten som de andra unga saknade och därför förblev han liksom kvar på ytan och kunde gå vidare, medan de andra försvann under resan och i dag varken märks i Öis eller någon annanstans.
Zoran Lukic säger att han är glad att Ola valde Malmö för att klubben har visioner och en tränare som lägger stor vikt på individuell träning. Enligt Zoran råder det inga tvivel om att Ola i år, om han får vara skadefri, blir en av Allsvenskans bästa spelare.
– Han hör absolut till de fem mest talangfulla spelare jag tränat. Kim Källström finns det ingen som slår, men sedan är Ola där tillsammans med Johan Elmander och Babis Stefanidis.
Ola minns matchen mot Häcken i näst sista om­­gången på Nya Ullevi: hur han linkade av planen med en bristning i låret med fem minuter kvar att spela, Lucicfrisparken i slutminuten som Dick Last tippade ut via ribban, den efterföljande hörnan som rensades bort på mållinjen.
Matchen var inne i tilläggsminut två av tre när Teddy Lucic slog en hård inåtskruvad hörna från vänster. Ola Toivonen satt på marken längst bak i Örgrytes avbytarbås med händerna för ögonen.
− Jag var så nervös att jag mådde dåligt. Men efter Häckens första hörna sa jag till mig själv: »Nu har de haft sina två chanser, nu klarar vi det.« Precis i samma ögonblick som jag öppnade ögonen nickade de in 1-1. Jag kände mig bara tom.
Efter slutsignalen var han först ut i spelargången. Från läktaren skanderade klacken »Pi-i-insamt! Pi-i-insamt!« och pekade finger åt de egna.
Efter en lång dusch gick Ola direkt till Ullevirestaurangen, åt en halv portion pasta med skinksås och tog hissen ner i garaget. Han tog bilen hem, trots att det går fortare att gå. I lägenheten på andra sidan Fattighusån väntade sambon Emma som också spelat match och förlorat. 0-3 mot KIF Örebro innebar att hennes Jitex hade ramlat ur Damallsvenskan.
− Det blev inte mycket sagt den kvällen. Det kändes som den värsta i mitt liv. Emma skulle jobba tidigt dagen därpå så hon gick och la sig strax efter halv tio, men jag visste att jag inte skulle kunna somna. Det kan jag aldrig efter förluster.
En vecka senare var Örgryte klart för Superettan. En säsong där lagets tränare sparkades före VM-uppehållet, där den första vinsten dröjde 13 omgångar och där klubben jagades av licensnämnden för en ekonomi i spillror – hade slutat lika illa som den börjat.
– Bussresan hem efter sista förlustmatchen mot Kalmar vill man väl helst glömma. Det var dödstyst hela vägen. Ändå hade jag det nog bättre än de andra i laget dagarna efter. Jag behövde ju träna eftersom jag hade U21-landskamp veckan efter. De andra önskade nog att de var lediga. Det hade jag gjort.
Trots Örgrytes kräftgång fick du genomgående bra betyg i media under hösten.
– Jag läser inte så ofta tidningar oavsett hur det går. Betygen tycker jag är löjliga. Hur kan en person följa 22 spelare samtidigt under 90 minuter och sedan ge ett rättvist betyg? Det går inte. Visst, Emma kanske nämnde när jag fick bra betyg någon gång, men det var ju inte så att hon viskade »älskling, du fick en fyra« i mitt öra på morgonen.
Åtta dagar efter uttåget ur Allsvenskan utsågs Ola till Årets nykomling vid Fotbollsgalan på Hovet. Dagen därpå gjorde han debut i U21-landslaget mot Frankrike i Hässleholm. Sverige förlorade med 2-4, men Ola var med ett mål och en assist bäste svensk på planen. På läktaren fanns representanter från de flesta allsvenska klubbarna.

Veckorna före jul var Ola silly seasons mittpunkt. Media placerades honom i Djurgården, Hammarby, Helsingborg, Viborg, Malmö, Elfsborg, Odense… Spekulationerna skiftade från dag till dag.
– De första veckorna var jobbigast. Jag började nästan hata när telefonen ringde. »När ska du bestämma dig?« »Vilken klubb blir det?« Expressen var värst. De var katastrof. Jag tror att de ringde fyra gånger på tre dagar och när jag inte sa något gissade de på klubbar. Först var det Djurgården, sedan Hammarby och där­efter Odense. Däremellan var det väl Viborg också tror jag. Jag sa från början till min agent, Martin Dahlin, att jag ville stanna i Allsvenskan och sedan pratade vi inte mer om det. Så några utländska klubbar var det aldrig tal om.
Vilka klubbar valde du mellan?
– Malmö, Helsingborg och Elfsborg.
Varför?
– Elfsborg hade vunnit Allsvenskan och skulle spela i Europa. Hade jag valt Elfsborg hade jag dessutom kunna bo kvar i Göteborg. Malmö och Helsingborg kändes bäst om man ser till möjligheten att bli proffs, båda toppar statistiken.
Hur mycket reklam gjorde Dahlin för sin gamla klubb Malmö?
– Han hade ett jobb att sköta. Han jämförde och tog fram de klubbar som han trodde var bäst för mig och sedan utgick vi från det. Han tyckte att alla tre var ganska jämna. Men det var jag som bestämde och inte Martin, om det är dit du vill komma.
Var valet lätt?
– Alltså… det var så sjukt svårt. Först trodde jag att Elfsborg var bäst för mig. Sedan när jag träffade Malmö kände jag att de var bäst för mig. Och när jag slutligen träffade Helsingborg kändes de bäst av de tre. Sedan, när allt hade lagt sig efter någon dag, kände jag att Malmö nog var bäst ändå.
På vilket sätt?
– Jag tror att mina chanser att utvecklas är störst i Malmö. Spelartruppen håller hög kvalitet, klubben har visioner och ett proffsigt upplägg både för träningar med laget och individuellt. Jag tror att Malmö är den bästa miljön och det bästa skyltfönstret om man vill ut i Europa. Det var nog det som avgjorde. Hasse Borg sa typ: »Vi utvecklar dig och säljer dig vidare till Europa.«
Hur ska ni nå målet?
– Vi ska jobba hårt med mina svagheter. Jag behöver bli snabbare och bygga på mig mer muskler utan att för den saken bli osmidig. Jag kommer att ha ett individuellt program och så kommer hela laget att jobba mycket med friidrottsträning. Det är en bra start.
Du väger 76 kilo och är närmare 1,90 lång. Hur många fler kilon muskler behöver du?
– Inte så värst många men det är svårare än man tror. Jag har fan inte gått upp ett kilo, jo kanske två under hela säsongen i Öis. Inte ens i fett kan jag gå upp. När jag var i Thailand två veckor käkade jag bara fet mat och en massa gott, trots det och att jag inte rörde mig en meter gick jag inte upp ett hekto.

Malmös sportchef Hasse Borg står lutad mot räcket och följer lagets förmiddagsträning i Kombi­hallen. Han gör det så ofta han kan. Dels är det hans jobb, dels tycker han att det är fruktansvärt roligt. Och så är det skönt att komma ifrån kontorsstolen en stund.
Han minns väl sitt möte med Ola och Martin Dahlin på Avenyn i Göteborg. Borg fick åka upp själv eftersom Sören Åkeby precis hade opererat höften. Riktlinjerna från Malmö var enkla. Toivonen stod högst upp på klubbens önskelista för Jari Litmanens roll som nummer 10, det vill säga som offensiv mittfältare i en 4-3-3-uppställning eller som den offensiva spetsen i en 4-4-2-uppställning med diamant på mitten. Hasse Borg berättar att klubbens intresse eskalerade efter Olas debut i U21-landslaget mot Frankrike i november.
− Vi var på plats hela tränarstaben i Hässleholm. Känslan efter matchen var bara: »Honom ska vi ha!« Fransmännen var otroligt skickliga och överlägsna på alla positioner utom Olas. Han höjde sig ur mängden och var den enda som kunde mäta sig med motståndarna.

I Kombihallen börjar en skolklass spela sjumannafotboll på tvären. På en bänk bredvid frågar jag Ola om hans första tid i Malmö och hur han ser på framtiden.
− Jag hade sett Stadion och grönområdet runtomkring. Det var väl ungefär det. Men Emma har bott i Malmö så det var hon som valde klubb åt mig… ha ha. Nej, men hon kunde i alla fall ge tips om vilka områden som är trevliga att bo i. Nu trivs jag bara bättre och bättre. Det är en fin stad.
Hur var MFF när du mötte dem med Örgryte i fjol?
− Jämfört med Elfsborg och Helsingborg var Malmö sämst, sett över båda matcherna. Samtidigt hade de enskilda spelare som imponerade enormt, som Litmanen, Junior och Jonatan. Och så kändes deras defensiva mittfält med Anders Andersson och Daniel Andersson starkt.
Vad tror du att du kan tillföra Malmös spel?
− Jag ska försöka göra något bra varje minut jag är på planen. Förhoppningsvis kan jag bidra till att vi tar SM-guld eller åtminstone till att laget placerar sig bättre än i fjol och underhåller publiken.
I Örgryte slog du de flesta frisparkarna. I höst­derbyt mot IFK Göteborg visade du Ronaldinho-klass.
− Jag gillar att skjuta. Det har jag alltid gjort. När jag var liten tränade jag långskott med kompisarna på bakgården och efter träningarna stannade vi ofta kvar några stycken och sköt innan vi badade i Let­älven. Det var ju inte seriöst, men samtidigt blev man också bättre. När jag kom upp i A-laget var det inte längre lika spontant men man insåg ändå att man var tvungen att stanna kvar lite och träna själv. I Öis stannade jag nästan alltid kvar efter träningen och skottränade med Alex Mellqvist och Simon Chekroun. När jag sedan lyckades med frisparkar på match så är det klart att det blev ännu roligare att nöta.
Kommer du att ta hand om frisparkarna i Malmö?
− Jag minns inte vem som slog frisparkarna i Malmö förra säsongen, men får vi en frispark i premiären mot Elfsborg strax utanför straffområdet är det klart att jag vill slå den.
Ditt mål är att bli proffs. Tror du att du stannar kontraktstiden ut i Malmö?
− Jag har kontrakt på fyra år. Det skulle vara lagom att spela två-tre år i Malmö och sedan bli såld till ett lag i Europa.
Ser du det som ett misslyckande om du spelar kvar i Allsvenskan om fem år?
− Vad är jag då… 25 år. Nej, då har man ju fortfarande chansen att ta sig ut. Max von Schlebrügge kom ju ut nu när han är 29.
Vad skulle du värdesätta mest inom två år − SM-guld med Malmö eller ett proffskontrakt med Herenveen?
− Få tänka… att vinna SM-guld och sedan tredje året bli proffs i Herenveen.
Vilken är drömklubben?
− Barcelona och ett hus vid havet, eller något franskt lag. Franska ligan är enormt underskattad även om Lyon höjt anseendet de senaste åren. Den är helt klart bättre än Bundesliga och kanske även Serie A.
Vad skulle du göra med alla miljoner?
− Först skulle jag ge en bil till mamma och pappa. En jeep… en Porsche Cayenne eller en Audi Q7. Själv skulle jag köpa en likadan Porsche och en Ferrari, svart eller silverfärgad. Zlatan har en svart och den är grym alltså. Fast jag skulle aldrig köpa en sådan som Mellberg har.
Vad har han då?
− Har du sett filmen Gone in 60 seconds? Han köpte den som är med där. Den har väl 600 hästkrafter eller nåt. Vad fan ska man med det till? Det är en Ford Mustang, tror jag. Den är helt sjuk är den, men jag skulle aldrig köpa den framför en Ferrari.

Än så länge har Ola Toivonen dock mer anspråkslösa krav. På väg mot omklädningsrummen berättar han vad som har högsta prioritet:
− Jag måste få alla sportkanaler på TV:n i lägenheten. Det var det viktigaste när jag flyttade till Göteborg. Det är det nu också.

Han har bråkat med högerextrema politiker, skällt ut egna supportrar när de skanderat rasistiska ramsor och tagit ställning för illegala invandrare i förorterna. För Barcelonas Lilan Thuram upphör inte en spelares plikter när han lämnar planen.

Text: Sébastien Prieto
Översättning: Henrik Ystén

Skrev du på för Barcelona för deras moraliska värderingar?
– Jag skrev på för Barcelona för att det är en mytisk klubb, de är regerande Champions League-mästare och vinnare av de två senaste årens spanska mästerskap. Det var svårt att tacka nej, särskilt i min ålder, jag närmar mig 35. Dessutom har jag alltid varit fascinerad av att de inte har haft någon sponsor på sina dräkter. Numera bär vi Unicefs logotyp och det är ett positivt budskap som jag gärna står bakom.

Varifrån kommer ditt engagemang?
– Jag skulle ha uttryckt mina åsikter även om jag inte var spelare. För mig är det naturligt, jag anser att alla har ett ansvar att sprida positiva budskap och försöka analysera de problem som finns i dagens samhälle. När jag växte upp på Antillerna, där jag levde fram tills jag var nio år, ville jag bli präst. I dag kan jag tycka att det var en konstig dröm för ett barn, men för mig stod prästen för godhet, han var någon som fick människor att komma närmare varandra.

Fick flytten till Paris dig på andra tankar?
– Den fick mig framför allt att förstå att min hudfärg kopplades till något negativt. På Antillerna var de flesta svarta, när jag kom till Paris insåg jag omedelbart att jag var annorlunda. Jag insåg att man gärna buntade ihop alla svarta i en och samma grupp.

Spelar fotbollen en roll för integrationen?
– Man brukar förleda ungdomar att tro att integration ska gå via sporten. Det håller jag inte med om. Integrationen måste ske på andra områden. Om det är problem i förorten nöjer man sig ofta med att sätta upp en basketkorg eller bygga en fotbollsplan – som om sporten skulle vara hela lösningen.

Har du tänkt på hur det skulle vara om Lilian Thuram var tio år i dag och växte upp?
– Jag skulle verkligen inte vilja vara tio år i dag. Man säger alltid att det var bättre förr, men jag måste erkänna att det vi ger våra barn i dag inte är det bästa de kan få. Samhället bygger på att tjäna pengar, det finns inte längre någon respekt för regler. Om du inte konsumerar är du ingenting. Det är lite tråkigt att säga så, men numera är fotbollen så tätt förknippad med social framgång, att ha mycket pengar, att äga en fin bil, att vara känd. Det har gått åt fel håll.

Vad får dig då att stanna kvar inom fotbollen?
– Det är enkelt – det beror på glädjen jag får av att vara på plan. Jag älskar fotboll. Det har blivit mitt jobb, det som jag lever på, men egentligen är det ju inget riktigt arbete. Man får betalt för att njuta och ha roligt. Är det inte fantastiskt?

Samtidigt har det stormat mycket kring din person. Senast i augusti när du bjöd in 80 hemlösa, illegala invandrare att se Frankrike-Italien. Har du aldrig funderat på att sluta ta offentlig ställning?
– Jag förstod inte reaktionerna i media, eftersom det var något som jag alltid gör. Jag bjuder in folk till varje landskamp. Varför sådan ilska den här gången? Jag ville bara glädja några barn och föräldrar under en och en halv timme, men i dag får man tydligen inte räcka ut handen åt vissa människor. Man klandrar människor som inte har råd att betala hyran, och uppmanar dem bara att skaffa ett jobb. Orättvisor är på något sätt accepterade, man ska tydligen tycka att folks olycka är välförtjänt.

I maj 2007 är det val i Frankrike. Var står du?
– Sett så här utifrån tycker jag inte att det franska samhället är inne på rätt väg. Fransmän blir alltmer öppet rasistiska. Jag vet inte vem jag ska rösta på, men jag vet vilka som står för åsikter som jag inte delar. Det finns de som vill splittra människor. Den är vit, den är svart, en annan muslim, någon jude. Det är farligt när samhället lär befolkningen att segregera.

Hur kommer det sig att du alltid får lufta dina åsikter om samhället, när andra spelare mest pratar om sin statistik på plan?
– Man ställer väl helt enkelt andra frågor till mig – och jag svarar. Jag har mina åsikter och jag tycker om att uttrycka dem. Folk har alltid känt mig som fotbollsspelare men med tiden också lärt känna mig som en person som intresserar sig för annat än fotboll.

Zlatan Ibrahimovic, som du spelade med två säsonger i Juventus, är mer känd för att kunna jonglera med ett tuggummi än för sina åsikter. Visste du att han kunde det förresten?
– Ha, ha. Nej, men ärligt talat har det väl inget med fotboll att göra. Fotboll spelas ju med boll. Zlatan är en mycket, mycket, mycket bra spelare. Den dag han blir vuxen kommer han att bli en verkligt stor spelare. Han är fortfarande mycket ung i sitt sätt att reagera.

Ett halvår i Nantes förstörde det han hade byggt upp. 

Ett par veckor i Rom har gett honom allt och lite till tillbaka. 

För Offside berättar »Chippen« om de tvära karriärkasten, nya ambitioner i landslaget och »hyss som bara händer«.

Text: Henrik Ystén

Foto: Peter Widing

»Oooohhh, ooooohhhh…« fansen i södra kurvan tar sats från magen för att elda på spelarna… »giallorosso é, il cuore che batte dentro de mi…« taktfast sjunger de om de gulröda hjärtan som slår i brösten, för att deras Roma leder, för tempohöjningen de just nu ser på Olympiastadions gräs. 

Det återstår femton minuter av matchen och hemmalaget leder med 2-0, men den blonde inhopparen vägrar att bara spela av matchen. Han löper längs hela kanten, offensivt för att skapa fler målchanser, defensivt för att täcka ytor. »Giallorosso è il tricolore che quest’anno c’è…« trikoloren ska bli gulröd i år… »oooooooh, ooooooh…« rösterna starkare nu, publiken i södra kurvan ser nästa anfall storma fram, en kontring där Totti får bollen på vänsterkanten, i höjd med mittlinjen. Romakaptenen slår en perfekt 40-meterscross tvärs över planen till den blonde som dämpar bollen och tar fart i en och samma rörelse.

Han driver mot sin försvarare. Saktar in. Nästan stillastående nu. »Oooooh, ooooh…« sången dämpas, alla fokuserar på situationen. De ser spelarens högra fotsula svepa i en halvcirkel över bollen. Backen förflyttar sig ett halvt steg åt sidan. De ser vänstra foten göra om proceduren åt motsatt håll, försvararen vacklar. Sedan tempoväxlingen; höger utsida ner mot kortlinjen, försvararen är borta, snubblar – och sången ökar återigen i styrka – »oooohhhhhh, oooohhhhhh« – när inlägget slås mot bortre stolpen. 

Åskådarna gapar när Totti möter bollen med huvudet. De tar sig för pannan när bara en mirakelräddning från Parmamålvakten Luca Bucci förhindrar 3-0. Och de sjunger upphetsat, med ny melodi. Supportrarna längst ner, närmast planen, börjar. Till en början försiktigt, sedan allt mer beslutsamt, en efter en hittar de ramsan: »Wilhelmsson, Wilhelmsson, Wilhelmsson, Wilhelmsson.« 

På planen sneglar svensken upp mot läktarna. Det är inte ens två månader sedan han var osäker på att slå vanliga, enkla bredsidor. Då platsade han inte i ett bottenlag i franska ligan. Nu skanderar Olympiastadions Curva Sud hans namn. 

En ny passning är på väg mot honom. Han tar emot, väggspelar med Totti och är bara centimeter från att lyckas med en tunnel på den tjurrusande försvararen vid kortlinjen. 

Läktarsången ökar i styrka. 

Dagen efter match. Christian Wilhelmsson haltar på grund av en sträckning i baksidan av låret, men leendet består. 

– Jag är i fantastisk form. Det mesta funkar. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är väl… glädje, helt enkelt.

Vi sitter på Gran Café vid Piazza Giuseppe Mazzini. Han har varit på upptäcktsfärd i sin nya hemstad tillsammans med familjen. Pappa Thomas, som själv spelade fotboll i såväl IFK Trelleborg som Malmö FF, följde också med till träningsanläggningen Trigoria. Ytterbacken Christian Panucci kom fram, skakade på huvudet och sa: »Jag har spelat här i tio år och de har aldrig sjungit mitt namn. Din son har varit här i ett par veckor.«

– Innan jag kom hit trodde jag att det skulle vara väldigt speciellt i omklädningsrummet, säger Christian Wilhelmsson. Du vet, stort lag, stora stjärnor, mycket tjafs. Jag hade en enorm respekt. Men när jag kom hit var det precis tvärtom. Alla skämtade, alla var lugna, alla skrattade. Jag hade verkligen tänkt: »Nu ska jag hålla låg profil och jobba mig in i gänget.« Men det kändes onaturligt eftersom de bjöd in mig direkt. Det var bara att åka ut till träningen och ha kul, man behövde inte be om ursäkt för sig. 

Du låter förvånad.

– Det är jag. Så har det inte varit i klubbar jag har spelat med tidigare. Där har det alltid varit liv, grupperingar och ovänner. Här har man snackat om en schism mellan Mancini och Totti, men jag märker inte av det. Å andra sidan kan jag inte italienska så det kanske är jag som inte förstår vad de säger. 

Det verkar inte hämma dig på planen.

– Jag går bara ut och kör. Just nu är det så enkelt. Och i omklädningsrummet försöker jag lära mig att förstå. Jag snappar upp lite här, lite där. 

I går lyckades du med ett par väggspel och dribblingar direkt. Är det viktigt?

– Med den form jag är i nu spelar det faktiskt ingen roll. Missar jag en dragning eller en passning fortsätter jag bara ändå. 

Fattade du att det var ditt namn de skanderade?

– Jag hörde det direkt. Det kändes ju otroligt mäktigt. Det var svårt att ta in.  

När jag träffade Christian Wilhelmsson i Bryssel sensommaren 2003, i samband med debuten i den belgiska ligan, sa han kaxigt att han ville vidare till en större liga. Han var säker på att Anderlecht bara var ett delmål i karriären. 

Mycket tydde på att han skulle få rätt. Våren 2004 stormade han in i landslaget och blev uttagen till EM-truppen. Han tog en fast plats i Anderlechts startelva och spelade Champions League-fotboll varje år. Efter sin andra säsong röstades han fram till näst bäste spelare i belgiska ligan, strax efter lagkamraten Vincent Kompany. 

Det var bara en tidsfråga innan Wilhelmssons plan att ta nästa steg – till en större liga, ett större lag – skulle bli verklighet. 

Redan i december 2004 väcktes Wilhelmsson på morgonen av att dåvarande flickvännens pappa ringde och gratulerade. Tidningarna skrev att Tottenham var intresserade av svensken, och att affären i princip var klar. 

Christian Wilhelmsson förstod ingenting. Han hade hört talas om intresset, men trodde inte att förhandlingarna hade gått så långt. Efter samtal med Anderlecht insåg han att Tottenham verkligen ville ha honom, och var beredda att betala omkring 30 miljoner kronor. 

Men tidningarna visade sig också ha väldigt fel. Anderlecht var inte beredda att sälja för mindre än 80 miljoner. »Det känns som att klubben utnyttjar mig. Priset är alldeles för högt«, sa Wilhelmsson till belgiska tidningen Het Nieuwsblad, varpå Anderlecht bad honom att inte tala med media på ett tag. 

Under åren i Bryssel ryktades det också om Celtic och Rennes. Vid ett tillfälle bjöd Fiorentina 42 miljoner kronor för svensken. Men varje gång ställde sig Anderlecht i vägen. 

Förra våren, med ett år kvar av kontraktet, bestämde sig Wilhelmsson för att det fick vara nog. Han lät sin agent sondera marknaden, och valde till slut franska Nantes. 

I Bryssel var man förvånad, säger Jean-Marc
Gheraille, sportredaktör på tidningen Sudpresse.

– Det kändes som ett steg bakåt i karriären. Dessutom verkade det inte som om han ville lära sig franska under sina tre år här, så varför skulle han då flytta till Frankrike? Samtidigt talade han alltid om att gå vidare, att tjäna mer pengar. Det var tydligt att pengar var viktigt för honom. 

Med ett nyligen omförhandlat TV-avtal kunde franska klubbar erbjuda höga löner och för Wilhelmsson lät Nantes, som med åtta ligatitlar är en av Frankrikes bästa klubbar genom tiderna, som ett bra alternativ.

Å andra sidan hade Nantes stora problem, de senaste åren hade man kämpat för att hålla sig kvar i högsta divisionen. Tidigare hade klubben alltid satsat på unga, egna talanger – såväl Didier Deschamps som Marcel Desailly fostrades en gång i ungdomsakademin – och köpet av Wilhelmsson och Nourdin Boukhari från Ajax var ett trendbrott som inte gillades i alla läger.

– Man trodde att det räckte att värva några spelare för att ta sig till toppen igen, säger Raphael Raymond, Nantesexpert på franska dagstidningen L’Équipe. 

– Med tio nyförvärv och tretton nationaliteter i truppen blev det kaos. Tränaren Serge Le Dizet behövde tid att bygga, men i och med att Nantes är en gammal storklubb finns det aldrig tid. Alla kräver bra resultat. 

En usel säsongsinledning ledde till att de offensiva mittfältarna – les milieux offensifs – Wilhelmsson och Boukhari hamnade på bänken. Snart smädades de av supportrarna som gav dem öknamnet »les milieux in-offensifs« – de icke-offensiva mittfältarna. 

Enligt Raphael Raymond passade inte Wilhelmsson in. Le jeu à la Nantaise, spelstilen som klubben grundlade på 1970-talet och som sedan dess varit ett vedertaget fotbollsuttryck i Frankrike, bygger på snabbt spel med få tillslag. Wilhelmssons dribblande störde. 

– Han är ingen typisk Nantesspelare. Folk såg honom snarare som ytterligare ett exempel på att belgiska ligan håller dålig klass. 

Christian Wilhelmsson erkänner att flytten till Frankrike var en chansning. Å andra sidan brukar han vara bra på chansningar. 2000 flyttade han från Mjällby till Stabaek, trots att han bara hade gjort en hel säsong i söderettan. Många sa att den fysiska norska ligan skulle vara för tuff för en spenslig 20-åring. Två år senare utsågs han till norska ligans bästa utländska spelare. 

2003 flyttade Wilhelmsson till Anderlecht. Då ansåg många experter att han borde ha valt All-svenskan för att ha chans att slå sig in i landslaget, i stället för att glömmas bort på en belgisk bänk. Ett halvår senare hade Wilhelmsson en säker plats i Anderlecht och betraktades som svenska landslagets mest spännande spelare. 

Jag frågar varför han valde Nantes.

– Det kändes enormt bra när jag besökte dem. Staden, miljön, klubben och pengarna. Allt var där. De berättade att de hade ambitioner att bli en storklubb igen. De ville att jag skulle bli en viktig spelare för dem och ta stort ansvar. Det lockade mig. 

När började du ana att du hade valt fel?

– Jag har lätt att anpassa mig, det har jag alltid haft. Både i Norge och Belgien har det flutit på från första stund. Jag trodde att jag skulle acklimatisera mig lika lätt i Frankrike, och i början var det inga problem. Alla tog hand om mig, jag kände mig välkommen. Men det blev tuffare än jag trodde sedan. Det låste sig. Jag kom inte in i det alls. 

Varför?

– Det är ett svårt land, tror jag. Mycket berodde också på lagets resultat. Jag spelade de två första matcherna och det gick inte dåligt, men när inte vinsterna kom blev stämningen sämre och vi nya spelare fick ta kritiken. 

Många nyförvärv, en klubb på väg utför och du var stjärnan som skulle ta ansvaret. Borde du inte ha insett att det skulle bli tufft?

– Men jag ville verkligen ta det där ansvaret. Det var det som jag gillade när jag träffade klubben, att man ville satsa uppåt och att jag skulle få vara en viktig del av det. Det kändes som att det skulle vara mitt nästa steg i karriären. Därför jobbade jag hårdare än någonsin på träningar. Jag stannade kvar extra länge efteråt för att föregå med gott exempel. Jag skulle ta det där ansvaret, det hade jag gett mig fan på. Men ju större ansvar, desto större skuld fick jag ta när det inte gick bra för laget. 

Tappade du självförtroendet?

– Absolut. Det fanns knappt kvar överhuvudtaget. När inte lagets spel fungerade, tappade jag mitt också. Jag försökte överarbeta. Jag ville vara involverad. Det slutade med att jag ville vara lite överallt på planen. Jag använde all energi till att spela defensivt, gick långt ner i planen för att hämta boll. I och för sig var väl mitt defensiva jobb godkänt, men jag tappade ju offensiven. Väggspel, dribblingar – sådant som jag brukar vara bra på – försvann helt. Och när det inte funkade så fick självförtroendet sig en rejäl tackling, det ska jag erkänna. Lagkamraterna kom fram efter träningar och frågade: »Christian, vad har hänt med dig?« 

Har du någonsin haft sämre självförtroende?

– Aldrig. Det var helt nytt för mig. Jag visste inte hur jag skulle komma ur det. 

Det var ändå ett bottenlag i franska ligan. Var du så dålig att du skulle sitta på bänken?

– Nja, det var mycket trassel mellan presidenten och tränaren och jag kom i kläm. När jag blev utslängd från landslaget i Göteborg gav presidenten mig tre dagar ledigt, han tyckte jag kunde stanna i Sverige och ta det lugnt. Tränaren visste bara om en dag. Han hade planerat träning för att jag skulle delta, och det var en viktig taktisk träning inför match där han hade pekat ut min roll. Det är klart att han inte blev glad när jag då inte dök upp. 

Det låter ändå som ett missförstånd som borde ha klarats upp snabbt?

– Ja, men de använde mig som ett redskap för att pressa varandra. Jag försökte reda ut det men tränaren kunde ingen engelska, inte andretränaren heller, så jag hade inte en chans att uttrycka mig på rätt sätt inför dem. Tränaren pratade inte med mig heller. Jag hade aldrig någon diskussion direkt med honom utan bara med presidenten och hans stab. Det gick åt helvete. 

Men Le Dizet fick ju sparken sedan, blev det inte bättre efter tränarbytet?

– Det var ju andretränaren som tog över! Fast jag fick faktiskt spela en match, när vi vann mot Monaco. Det var strax efter att han hade börjat. Sedan var det landskamp och jag blev skadad och efter det satt jag på bänken igen. 

När var du som lägst? 

– I oktober var det jävligt tungt. Jag hade inte fått spela på några matcher, jag har alltid älskat att träna, alltid varit på plats en timme före varje träning, men nu kom jag bara dit för att hinna byta om och åkte hem direkt efteråt. Jag gick inte till träningen för att lära mig något, utan bara för att jag var tvungen. Egentligen ville jag inte träna. 

Vad kände du när du hörde talas om Romas intresse?

– Det var sjukt. Från att ha haft tio procents självförtroende rusade jag upp i 110 procent. Och då var det ändå bara ett besked om att Roma var intresserade, inget var klart. »Det kan bli något«, sa min agent. När jag gick ner på träningen den dagen fungerade allt – och då menar jag allt. Efteråt kom killarna fram igen och sa: »Men vad har hänt med dig nu då?« Jag var en helt annan spelare. Det var cupmatch där också mot Guingamp, jag fick spela tjugo minuter och allting hade lossnat. Jag spelade fram till ett mål och det gick lätt igen. Så har det känts ända sedan dess. 

Din relation till presidenten måste ha underlättat flytten till Roma.

– Han har hela tiden gillat mig och trott på mig. Han försökte hålla mig på gott humör. Det gjorde det nog lättare för honom att släppa mig hit. Sedan ska man komma ihåg att jag faktiskt inte började bråka eller tjafsa. Jag skötte mig. 

Men du vägrade väl värma upp med avbytarna en gång när du var petad?

– Det var ingen protest. Det var efter att den första tränaren hade fått sparken, och första gången jag satt på bänken för den nya. Jag visste faktiskt inte vad som gällde. Vi gick ut på planen väldigt långt före matchstart, de andra avbytarna började spela kvadraten och jag tog min vattenflaska och satte mig på bänken. Jag orkade bara inte. Jag var ju ganska nere då, och inte på humör att stå där ute och leka.

När du var så sänkt och hörde att Roma ville ha dig – trodde du på det?

– Inte riktigt. Det var konstigt; när jag var som hetast så var det Nantes som hörde av sig – och nu när jag var som kallast var det Roma. Det lät ju inte klokt att de var intresserade. 

Intresset grundlades i november 2002. Stabaek hade slutat femma i Tippeligan och klubben skulle träna vidare i ytterligare en månad efter säsongens slut för att sedan ge spelarna ledigt i december. Christian Wilhelmsson såg inte fram emot meningslöst löpande i inomhushallar och på frusna konstgräsplaner. Han f-rågade Stabaeks ledning om han fick provträna med en annan klubb, i varmare miljö, för att få inspiration. 

Klubben sa ja och en agent arrangerade två veckor i Olympique de Marseille och två veckor i Udinese. Det italienska laget tränades då av Romas nuvarande coach Luciano Spalletti. Wilhelmsson anade inte att den där höstutflykten skulle komma att bli hans livs smartaste karriärval. 

– Så här i efterhand kan man säga att det i varje fall var bättre än ytterligare en månads träning i Norge. Om jag inte hade åkt till Italien då hade jag kanske varit i en helt annan situation nu. 

Roma har lånat Wilhelmsson i ett halvår, och har en option på att köpa honom för tre miljoner euro när låneperioden är slut.

– Mister har haft koll på mig och det betyder ju allt att han ville ha hit mig. De andra i Roma kände väl inte till mig alls. I varje fall inte som spelartyp. I och med att Mister bara har gett mig lovord sedan jag kom hit är det lättare att komma in i gänget. 

Vi pratar om dagens Corriere dello Sport som skriver att det är få förunnat att få en egen sång tillägnad sig på Olympiastadion. Gårdagens improviserade komposition påminde om fansens hyllning till Agostino Di Bartolomei, lagkaptenen under Romas framgångsrika tid på 1980-talet, och tidningen skriver att »även om Wilhelmsson som svensk vet lite eller ingenting om hur mycket Di Bartolomei betyder för Romafansen bör han uppskatta gesten. Å andra sidan verkar han bara vara svensk till sina färger; känslorna och stilen hör mer Medelhavet till.«

Wilhelmsson känner igen resonemanget. »Osvensk« har till och med nämnts oftare i samband med hans namn än »yrväder« och »dribbler«. Jag frågar om han tar det som en komplimang att man ständigt hävdar att han inte är en typiskt svensk fotbollsspelare. Han funderar länge.

– Jo, det gör jag väl. I varje fall om de tänker på min spelstil. 

Men det är inte bara dribblingarna, tekniken och behovet att alltid öva in nya finter som har gett honom epitetet. Han flyttade utomlands som 20-åring. Han utmärker sig med tatueringar, kläder, sin modellflickvän Oksana Andersson och med feta rubriker. »Chippen attackerad på fest, fick slag i huvudet och bilen vandaliserad.« »Här festar han igen.« »Zlatan, Mellberg, Wilhelmsson skickas hem.« Och »Chippen kämpade för sitt liv i sjödrama« efter ett äventyr på jetski i skärgården utanför Hällevik. 

– Vissa saker får jag faktiskt skylla mig själv för. Andra har mer varit otur. Man ska ju inte heller tro på allt som står i tidningarna. Det har jag lärt mig genom åren, säger Wilhelmsson. 

Ett exempel är »skandalen« på Strandvallen i juni 2005. Wilhelmsson såg Mjällby-Västra Frölunda, och i 79:e minuten bytte gästerna ut Eddy Lopez som Wilhelmsson känner sedan tidigare. Han hoppade över det låga stängslet för att snacka med kompisen. När matchen blåstes av stod de fortfarande och sam-talade vid spelaringången när domare Håkan Jonasson p-asserade. »I dag hade du ingen bra dag på jobbet«, sa Wilhelmsson, upprörd över en utebliven straff. Domaren sa: »Du, jag kommer att rapportera det där.« W-ilhelmsson skakade på huvudet: »Äh, gör du det är du en jävla pajas.«

Händelsen drogs upp stort i alla tidningar. Aftonbladet skrev: »Landslagsstjärnan hoppade över stängsel och gick till attack mot domaren på planen.« Expressen skrev att Wilhelmsson »rusade in på plan och skällde ut domaren«. Man ringde upp Lars-Åke Lagrell som bekräftade att Wilhelmsson skulle kunna stängas av från landslaget på grund av påhoppet, och man tillkallade en psykolog som uttalade sig om att folk som får framgång fort kan tappa respekten för omgivningen. I TV anmärkte simlandslagets förre förbundskapten Hans Chrunak på Wilhelmssons klädsel: »Har man en sådan mössa mitt i sommaren kan det inte finnas mycket innanför den.«

– När folk som inte känner mig dömer mig som person blir jag förbannad, säger Wilhelmsson. 

Han berättar att han tog illa vid sig av ett inslag i Svenska Fans Fan-TV som en kompis skickade till honom. I en paneldebatt sa TV4-kommentatorn Daniel Kristiansson: »Om Zlatan behöver en vett och etikett-bok i julklapp behöver Chippen två, tre, fyra, fem stycken. Han har mycket att lära, den killen. Jag trodde att han skulle göra mål i går, sen skapa en skön skandal i Roma och så går allt åt skogen. Det kommer, för ›Chippen‹ har problem. Med all respekt för ›Chippen‹ som fotbollsspelare, men han har ju någonting fel i huvudet. Alla de här skandalerna som har skett, han har skällt på domaren på Strandvallen, åkt båt, hamnat i sjönöd, massa konstiga grejer. Och de här skandalerna med landslaget, och sen går han ut och kollar brudar med stora bröst på Café Opera. Han är ju lite osmart.«

– Vad fan får han det ifrån? säger Wilhelmsson. Det är ett personligt påhopp – och han känner mig inte alls. När det skrivs eller pratas om saker som inte rör mitt spel kan jag bli väldigt trött. Sedan vet jag hur det funkar – tidningarna går på det som ser bra ut som rubrik. »Chippen i slagsmål« är bättre än att det faktiskt var någon som ville bråka med mig och att jag höll mig helt lugn och att vi löste situationen. »Rusa in på plan« låter ju bättre än att jag redan stod där och pratade. Eller som när jag fick rött kort i Anderlecht. Då hette det att jag sparkade ner en motståndare. När folk såg situationen på TV efteråt fattade de att det inte alls var så. Det var en kille som kapade mig, ramlade över mig och när jag tryckte bort honom med foten viftade linjemannen med flaggan. Det var kanske värt ett gult kort. Max. 

När du, Zlatan Ibrahimovic och Alexander Östlund åkte till Södermalm under en landslagssamling för att besöka en tatuerare kallade Aftonbladet in en läkare för att tala om infektionsrisken. 

– Ha, ha. Just det. 

Samtidigt kan du ju inte säga att du alltid är oskyldig. 

– Verkligen inte. Ta olyckan när jetskin gick sönder. Då var vi ute och busade, det är bara att erkänna.

Har du kvar jetskin?

– Jetskiarna, menar du? De har blivit två och ligger i Hällevik och väntar. 

Vad har hänt med målet som du hade i trädgården?

– Det lämnade jag i Norge. 

Men du hade ju ett i Bryssel! När jag träffade dig där var du på stormarknad och köpte tio meter lina för att göra linjer.

– Just det! Det hade jag glömt. Jag har faktiskt haft ett överallt för att kunna gå ut och spela lite. Förutom i Frankrike då. Och här har jag inte hunnit fixa något än. 

Man får känslan av att det är lite Emil i Lönneberga över dig.

– Det har man kallat mig ända sedan jag var liten så det ligger nog mycket i det. Morsan och farsan hade det inte lätt, vet du. Men på den tiden var det ju riktiga bus och så är det inte längre. Det här är ju saker som bara har hänt av en slump. 

Å andra sidan är det just Emils definition på hyss. Ett hyss kan man inte planera i förväg, det bara sker, förklarar han för Ida. 

– Är det sant? Jamen då så. Det kan nog stämma att jag har det i mig fortfarande. Jag har alltid haft mycket energi och svårt för att sitta still. Då händer det en del grejer. 

Har du försökt tona ner dig själv och kväva överskottsenergin?

– Det har jag faktiskt bestämt mig för att inte göra. Jag tror inte det spelar någon roll, tidningarna skulle skriva ändå. Det är ingen idé att försöka ändra på sig själv. Det känns som att man vill få mig till en »bad boy« men det är jag ju inte. Möjligen är jag lite galen, jag gör saker som jag inte borde, men det beror på att jag vill att något ska hända, jag har svårt att bara sitta still i ett hörn. Jag är inte så där lugn som många andra, kanske. Det är skillnad på mig och Anders Svensson, men det betyder inte att jag är en dålig människa. 

Tricket kanske är att locka över fler på din sida, så att du inte utmärker dig så mycket. Ta med Marcus Allbäck till Dragon Tattoo nästa gång. 

– Ha, ha. Exakt, det kanske är lösningen. Men ärligt talat känner jag mig inte så orättvist behandlad, förutom när folk hoppar på mig som person. När det gäller andra saker har det ju ofta varit mitt fel på ett eller annat sätt. 

Som när du får för dig att gå ut med Mellberg och Ibrahimovic under en landslagssamling? 

– Det var i varje fall något som hände på riktigt. Det blev en stor grej av det, men jag kan ju förstå att det var intressant för folk att läsa om.

Men vad tänkte du? Misstänkte du inte att det kunde bli problem om ni gick ut den kvällen?

– Aldrig. Det var inte så att vi satt där och kände »nu gör vi något busigt«. Det var avslappnat, lugnt och det var snarare så att vi sa att vi skulle gå hem tidigare just för att det inte skulle bli någon grej. Det var helt oskyldigt. 

Visste du inte att det fanns en tid att passa?

– Vi visste. Men… hur ska jag säga… det hade varit olika regler tidigare också, vid andra tillfällen. Det här var Olofs födelsedag och jag trodde inte att vi gjorde något fel. Då hade jag naturligtvis aldrig gjort det. Men det är så mycket som har sagts om det där i efterhand, det är väl ganska uttjatat? Jag har lagt det bakom mig.

Funderade du på att inte återvända till landslaget efter att ni hade blivit hemskickade?

– Självklart. Alla tankar kom på en gång just då. Det var mycket som for runt i huvudet, och jag pratade en del med nära och kära om hur jag skulle göra. Samtidigt var det ett beslut jag tyckte det var viktigt att fatta själv. Tankarna att bara skita i det fanns där. Det tog ett bra tag innan jag bestämde mig. 

Zlatan vägrade återvända och Mellberg kritiserade Lagerbäck vid nästa samling. Du valde att komma tillbaka, hålla tyst och göra mål mot Island i stället. 

– Det var oerhört skönt att sätta det målet. Jag spelade ju fram till 2-0 mot Spanien också. Jag fick bevisa mig själv lite grann. 

Fullträffen mot Island var Wilhelmssons tredje landslagsmål på 38 landskamper och ett välkommet steg framåt i en landslagskarriär som hade tappat fart. Överhuvudtaget har Wilhelmssons roll i landslaget inte förändrats så mycket sedan han slog igenom 2004. Förbundskaptenen har i första hand satsat på mittfältaren mot sämre motstånd, där försvarsspel varit underordnat anfallsspel. VM i Tyskland var typiskt. Wilhelmsson startade de två första matcherna  – mot Trinidad & Tobago och Paraguay – men petades sedan av Mattias Jonson i avgörande matchen mot England och åttondelsfinalen mot Tyskland. 

– Man får en roll och den är svår att komma ifrån sedan. Jag har blivit en typ av spelare som alltid ska göra det extra. Ibland kan det kännas lite tufft. Andra bedöms på ett annat sätt. De kan få cred när de är stabila, medan jag kan få kritik när jag »bara gör mitt jobb«. 

Samtidigt har du inte själv tagit det där steget. Man har väntat på en Wilhelmsson som tar större ansvar och inte bara slängs in för att bryta mönster.

– Jag hade trivts med större ansvar. Men min roll verkar vara en annan, enligt ledarna. De verkar inte tycka att jag ska ha det där riktiga ansvaret. Det har bara blivit så, tror jag. Om jag hade spelat hela tiden, varje match i landslaget, kanske bilden av mig hade varit annorlunda. Kanske hade man sett att jag kunde vara den där stabila spelaren också. 

Skulle du klara av det då? Störs inte ditt spel av att ta för stort ansvar?

– Äh, jag spelade med det ansvaret i Anderlecht i två och ett halvt år och det är något jag längtar efter att göra i landslaget också. Jag kunde ha varit mycket mer nonchalant i defensiven i landslaget än vad jag har varit. Jag kunde ha stått och väntat, fuskat några meter och inte tagit markering, men det har jag gjort. Du ska veta hur mycket man tjänar offensivt om man inte går så långt ner i planen. Det ser vi när vi möter sämre lag som Malta, mitt spel vinner otroligt mycket om man kan ligga högre upp. 

Ett svenskt landslag kan inte ha för många individualister på plan samtidigt, brukar man säga. Det känns som att du ofta har fått lida för det. 

– Att jag har petats på grund av balansen? Så är det absolut. Det är därför jag har jobbat så hårt med att bli bättre på att balansera. Jag vill kunna spela den rollen också – och jag har blivit bättre de senaste åren. I vissa stunder spelar jag säkert, i andra gör jag det som jag har gjort i hela mitt liv – väggspelar och dribblar. Jag har höjt min lägstanivå, men kanske samtidigt sänkt min högstanivå en aning. Eftersom jag inte fortsätter dribbla hela tiden, så kommer jag inte in i de där riktiga stimmen. Men jag är jämnare – och en bättre fotbollsspelare i dag. 

Är det inte tungt att petas för att landslaget inte klarar av att ha fler individualister på plan? Då petas du ju inte för att killen du konkurrerar med är bättre, utan för att ledarna har satt en viss stämpel på dig. 

– Äh, jag skulle inte säga att det är en tyngre petning än någon annan. Även om jag kanske är en bättre spelare än den jag konkurrerar med just på min plats, så är jag tydligen sämre på något annat i ledarnas ögon. 

Ditt spel bygger mycket på att ta chanser?

– Självklart. Jag måste våga misslyckas på planen. 

Och i Sverige är det en dödssynd »att tappa boll«. 

– Jo, men det är det i alla lag. Det har jag hört i alla klubbar jag har spelat i. Du får inte spela i sidled, inte chansa i speluppbyggnaden. Det är mycket sådant utomlands också. Skillnaden är att kvaliteten ofta är bättre än i svenska klubblag, då vågar man ta chanser tidigare på planen. Men ta Nantes, vi låg i botten och man kunde inte göra vad som helst på planen. När man spelar i ett sådant lag får man inte dribbla hur som helst. Att ha roligt finns inte på kartan. Det var ju inte läge att gå ut och leka fotboll. När jag spelade i Anderlecht låg vi i toppen hela tiden, och i Stabaek var vi visserligen ett mittenlag och gjorde riktiga skit-matcher ibland, men vi hade också matcher där vi spelade ut och vågade rulla boll. 

Har du funderat på varför Roma passar ditt spel?

– Det är väldigt offensivt. Vi attackerar snabbt. Det är tekniskt. mycket väggspel. Det passar mig.

Och så länge man väggspelar med Totti blir man accepterad?

– Han är större än störst i Roma. I vissa matcher kan han vara mer osynlig än i andra, men ändå få mycket uppmärksamhet av motståndarna och det tjänar ju vi andra på. Han betyder oerhört mycket för laget, och för hela klubben. Han har ju varit här så länge.

Är det pressande att veta att du spelar för chansen till ett fyraårskontrakt?

– Nej, jag gillar det. Det bästa med det här är att nu är det upp till mig själv att bevisa att jag är en bra spelare. Jag har hela tiden vetat vart jag vill nå. Varje gång jag går ut på planen har jag något att bevisa. 

Romafansen kallar dig »Willy«. 

– Ja, det hör jag hela tiden. Det har gått väldigt fort att bli igenkänd och accepterad. Så länge folk som kommer fram är positivt inställda, och inte spottar på mig, är det bara kul. 

Tvivlade du någonsin på att du skulle lyckas? 

– Ja, i och med att det tog en så märklig vändning. I Anderlecht visste jag hela tiden att jag skulle gå vidare, det kändes naturligt, sedan kändes det nästan som om chansen försvann när jag hamnade i Nantes. Jag vill ju spela de stora matcherna – i Champions League och i landslaget – och då måste jag också bevisa att jag förtjänar det. Det kan jag göra här. Det känns som om jag fick en chans till. 

Roma har oftast bollen mer än motståndarna. De har Totti som bär det stora ansvaret för laget. Och de kräver spektakulära spelare som håller publiken på gott humör. Även om Christian Wilhelmsson har förbättrat balansen mellan offensiv och defensiv, är det lätt att inse att hans spel passar bättre här än i lag där man ständigt tvingas väga chanser mot risker. 

Det verkar ge utdelning. Romapresidenten Franco Sensi lämnade Olympiastadion efter matchen mot Parma med budskapet att han var nöjd med två saker – resultatet och Luciano Spallettis januarivärvning av Christian Wilhelmsson. Tidningarna skrev samtidigt att klubben redan har lagt undan tre miljoner euro för att köpa svensken. Supportrarnas kärlek spelar säkert in, men Luciano Spallettis lovord väger tyngst:

– Han har kvaliteten och karaktären och det visade han direkt när han flyttade hit. Han beter sig på samma sätt när han sitter på bänken. På träning har han allt som får medspelarna att ta i extra, han har engagemanget och en mycket bra attityd, sa han efter matchen mot Parma. 

Wilhelmsson nickar belåtet när han hör berömmet. Träningsvilja är en egenskap han alltid har haft, men sällan fått beröm för offentligt. 

– Jag har alltid jobbat hårt och älskar att träna extra. Det är extra viktigt när man kommer till en ny klubb. Dels blir man bättre av det, dels visar man mot de andra att man inte är en slö jävel och att man vill vara med. Det är ett bra sätt att vara ödmjuk och ta för sig på samma gång. 

Jag påpekar att det inte låter så »osvenskt«. Lojalitet mot laget, löpstyrka och hårt jobb brukar räknas som klassiska svenska dygder. Om man dessutom lägger till att han älskar att bo i hus för att »han gillar att grilla«, låter han ärkesvensk.

– Jag gillar att ha en gräsmatta, det ger frihetskänsla. Det är ju så jag har vuxit upp, i Hällevik. Lugn och ro, vet du. 

Vad är det bästa med Sverige?

– Familjen och vännerna. 

Det sämsta?

– Det är lite tråkigt i Sverige. Det är alltid den där försiktiga mentaliteten. Ingen får tro att han är bättre än någon annan, alla ska egentligen vara precis likadana. Här är det nästan tvärtom. Allt är tillåtet. 

Och var känner du dig mest hemma?

– Tidigare har jag sagt att jag aldrig ska flytta tillbaka till Sverige. Nu vet jag inte längre. Det känns som att jag blir mer svensk här än vad jag är i Sverige. Det gillar jag.