Juventus är poängstraffat, spelarflyktat, skandaliserat och nerflyttat. Hundraårsfirande Torino har gått den andra vägen, från misär till Serie A. I fotbollsstaden Turin har allt vänts upp och ner.
Text: Olof Peronius
Foto: Per-Anders Jörgensen
När telefonen ringde ville Urbano Cairo inte svara. Han hade jobbat hårt; hans medie-imperium gick bra, omsättningen hade stigit till över 200 miljoner euro. Nu skulle han äntligen åka på semester med sin familj, till badorten Forte dei Marmi i Toscana.
Men – kanske rörde telefonsamtalet något viktigt?
Advokaten som ringde gick rakt på sak: Kunde Cairo tänka sig att ta över fotbollsklubben AC Torino? Turins borgmästare ville i så fall gärna träffa honom för att diskutera saken.
Tankarna rusade genom Urbano Cairos huvud. Torino var ett ihåligt konkursbo med enorma skatteskulder. Klubbens förre ägare Franco Ciminelli – som egentligen var Juventussupporter – hade flytt det sjunkande skeppet sedan han avslöjats med en falsk bankgaranti när han skulle bevisa att Torino var i speldugligt skick. Urbano Cairo visste också att det italienska fotbollsförbundet bara några timmar före telefonsamtalet hade upplöst Torinos samtliga spelarkontrakt och kastat ut Torino från Serie A. Frågan var om klubben ens skulle tillåtas att skrivas in i någon lägre serie.
Klubben saknade till och med träningsanläggning och administration. Och man hade inte ens ett klart matchställ för säsongen som väntade.
Det var Torinos mörkaste stund någonsin, ett år före klubbens hundraårsjubileum. Och det hade inte gått mer än ett par månader sedan lokalkonkurrenten Juventus vann Serie A för 28:e gången.
Å andra sidan handlade det om »Il Toro«, klubben som hade ett så ärofyllt förflutet, som Urbano Cairos föräldrar hejade på, som han själv hade gjort ett misslyckat försök att köpa redan 1999. Cairo kände sig trots allt smickrad över att ha fått frågan.
Det var den 12 augusti 2005. Den 27 augusti skulle Serie B börja. Det var verkligen ont om tid.
Jag frågar Urbano Cairo vad som hände sedan.
– Jag åkte på min semester.
Juventus bildades i den italienska fotbollens foster-stadium. Klubben gjorde sin seriedebut år 1900 då mästerskapet bestod av fem lag och totalt fyra matcher. Sex år senare grundades Torino och när den italienska fotbollen professionaliserades 1929, var de båda Turinlagen nationens kanske två bästa klubbar. Efter att Juventus hade vunnit fem raka seriesegrar på 1930-talet tog Torino över. Klubben vann lo scudetto 1943 och när det nationella ligaspelet återupptogs efter två års krigsuppehåll vann Torino de första tre titlarna.
Lagets spel var en flödande föregångare till den holländska totalfotbollen och även landslaget anammade stilen. När Italien mötte Ungern 1947 var tio av spelarna i startelvan från Torino.
Då säsongsslutet 48/49 närmade sig var klubben obesegrad på den täta hemmaarenan Filadelfia sedan sex år tillbaka. När Torino ändå någon gång hotades av förlust, ställde sig supportern Orteste Bolmida upp och blåste i ett horn, vilket alltid hetsade »Il Grande Torino« att lägga in ytterligare en växel. När Torino den 30 april 1949 klarade 0-0 borta i seriefinalen mot Inter föreföll en ny titel säkrad. Med åtta poäng kvar att kämpa om hade Torino ett försprång på fyra. Lokalkonkurrenten Juventus låg ointagliga tolv poäng bakom i tabellen.
Ett par dagar senare flög laget till Lissabon – T-orinos storstjärna och lagkapten Valentino M-azzola hade vid en middag efter landskampen Italien-P-ortugal lovat Benficaspelaren Françisco Ferreira att Torino skulle ställa upp som motståndare vid Ferreiras avskedsmatch. Torino förlorade matchen med 4-3, och vände tillbaka mot Italien. Planen var att landa på storflygplatsen Malpensa i Milano, men piloten styrde i stället mot den mindre flygplatsen i Turin. Liksom alla andra piloter riktade han inflygningen efter Supergakyrkan, byggd på ett litet berg 700 meter över stadens centrum.
Klockan var 17.05 den 4 maj 1949 när muraren Amilcare Rocco såg ett plan komma ut ur dimman och ett par sekunder senare krascha strax bakom honom, rätt in i muren vid Supergakyrkan. Människokroppar och förvridna vrakdelar slungades ut ur eldmolnet. Rocco letade förtvivlat efter överlevande men hittade bara en docka och en bit därifrån ett elektriskt leksakståg. Andra människor rusade till. Någon hittade två mörkröda fotbollströjor. På tröjbrösten satt lo s-cudetto, skölden med den italienska flaggan som bara de italienska mästarna får bära. Den ofattbara s-anningen spred sig snabbt genom staden: ombord på det kraschade flygplanet fanns »Il Grande Torino«. Och alla var döda.
Vittorio Pozzo, som hade varit med och grundat Torino 43 år tidigare, som hade fört Italien till två VM-guld som förbundskapten och som haft nästan alla spelarna i landslaget, fick i uppgift att identifiera liken. Han vandrade runt i regnet i timmar. Några av liken var så brända att de bara kunde identifieras med sina vigselringar. Sent på kvällen skrev Pozzo en artikel för nästa dags La Stampa: »Torinos lag finns inte längre. Det har försvunnit, det har brunnit upp, det har exploderat… laget har dött i strid, som en grupp fältjägare i kriget som lämnar sitt skyttevärn och aldrig återvänder.«
Mellanstadielärarinnan Alma Anticeli var tre år när olyckan inträffade. När jag träffar henne i Turins centrum rabblar hon en ramsa som först låter som en utantilläxa för just skolbarn:
– Bacigalupo, Ballarin, Maroso, Grezar, Rigamonti, Castgliano, Menti, Loik, Gabetto, Mazzola, Ossola. Dagarna efter kraschen är mina första minnen i livet. Jag sitter på min fars axlar i en enorm folkmassa. Och alla gråter och gråter och gråter.
Hon tittar upp.
– 600 000 svartklädda personer kom till begravnings-ceremonin. Då förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Men när jag blev lite äldre brukade min far läsa ur en minnesbok för de omkomna, peka på bilderna och berätta om de olika spelarna. Som du märker minns jag fortfarande namnen på de döda som ett rinnande vatten. Det som skedde vid Superga kommer aldrig att glömmas bort.
Det som skedde vände också upp och ner på klubben Torinos självbild. Flygkraschen som raderade ut halva Manchester Uniteds lag 1958 var en tragedi för de anhöriga, men resulterade bara i ett kort avbrott i föreningens pokalsamlande. För Torino stannade tiden. Före kraschen väckte klubben stolthet runt hela Italien. I ett krigshärjat land med mager framtidstro sågs Torino som något modernt och optimistiskt. De spelade en positiv fotboll, de hade landets mest entusiastiska publik, de åkte buss eller till och med flygplan till matcherna när de andra lagen tog tåget.
Efter kraschen vid Superga slutade Torino att flyga.
Klubben tilldelades ligatiteln 1949 och vänskapsspelade de fyra sista matcherna med ungdomslaget. Året efter vann Juventus mästerskapet och sedan fortsatte de svartvitrandiga sin marsch mot positionen som Italiens klart dominerande lag. I dag har Juventus tio ligatitlar mer än närmaste konkurrenten Milan.
Jag promenerar genom stan bort mot Filadelfia där 40-talets Torino var så svårslaget. Ju närmare jag kommer, desto mer klotter i lagets granatäppelröda färg. Slagord om att Torinos storhet alltid varar, om lojalitet och om Juventus fusk och falskhet.
Arenan har fortfarande en fotbollsplan. Men inte mycket mer. Av läktarna återstår bara betongfundamenten i hörnen, långsidorna är helt försvunna. Ur det grå betongskelettet sticker rostigt armeringsjärn ut. Jag går upp för de halvt söndervittrade trapporna, och blickar ut över den mest mytomspunna av italienska fotbollsarenor. Trots att Torino slutade att spela sina hemmamatcher här 1958, är Filadelfia fortfarande något av ett andligt hem för lagets supportrar. I snart 50 år har planer på att återuppbygga arenan diskuterats, men inget har hänt. Fram till 1997 tränade Torinos A-lag ändå här, men till slut gick det inte längre.
Mittemot Filadelfia ligger Bar Sweet, tillhåll för Ultras Granata, en supportergrupp med 2 000 betalande medlemmar. Inne i lokalen, bakom baren, hänger en bild på »Änglarna från Superga«. På en annan vägg hänger ett foto på »Gigi« Meroni, 60-talets superstjärna som läste amerikanska beatförfattare, hade de snyggaste brudarna, de coolaste kläderna och dessutom långt hår och skägg flera år innan det blev ett radikalt mode.
De flesta i baren är unga män med blodsprängda ögon, men då och då kommer små grupper av äldre välklädda herrar och beställer en espresso eller grappa, till synes oberörda av den stökiga stämningen. Folk dricker öl ute på gatan, kommer och går, och medan jag pratar med Marco, en skäggig man i 40-årsåldern, försöker den lösspringande pitbullen Bull (en stamgäst på baren) bestiga Marcos golden retriever-tik. Då och då kommer Marcos nioåriga dotter och hennes femårige lillebror åkande på rullskridskor – den gamla, mer svåråkta sorten med fyra hjul.
På trottoaren tillverkar Ultras Granata banderoller för morgondagens ligamatch. Ett tiotal meter med styvt papper är utrullat. Filippo och Sergio målar mörkröda bokstäver med en roller och stor skicklighet.
– Hur gjorde de sina banderoller i Livorno? frågar Filippo när jag visar några bilder från mitt besök där.
Han ser nöjd ut när jag säger att de använde sprayburkar. Hos Torino bemödar man sig om att göra saker på ett hantverksmässigt sätt.
»Ripagate il nostro calore vincendo con onore!« (betala tillbaka vår entusiasm genom att vinna ärofullt) målar Filippo med vackra bokstäver.
»Ciao Davide« skriver han på en annan.
– Det var någon som kom till baren och bad oss göra den banderollen. Jag vet ärligt talat inte vem Davide var, mer än att han var Torosupporter och att han dog nyligen, säger Filippo.
På väg till den där semestern på den toskanska kusten bestämde Urbano Cairo sig.
– Vi åkte den 12 augusti. De följande tre dagarna gick helt åt till att sondera terrängen, att se om det överhuvudtaget var möjligt att få ihop ett gäng som kunde styra en fotbollsklubb. Jag var ju tvungen att hitta tränare och spelare till klubben, säger han.
Den 15 augusti hittade han en tränare han trodde på, Gianni Di Biasi. Nästa dag fick han klart med en sportchef. Då ringde han borgmästaren och sa att han var intresserad. Redan senare samma dag träffades de i Turin.
Anledningen till att borgmästaren kopplades in var en form av skyddslag för fotbollssupportar: går en klubb i konkurs slipper laget börja om från början i seriesystemet. De ges i stället plats en division under den där de annars skulle ha spelat. Reglerna gäller bara om klubben har spelat minst fem år i rad – eller totalt femton år – i någon av de två högsta serierna. De nya ägarna ska dessutom inte ha haft något med den gamla organisationen att göra.
Den 19 augusti 2005 kom beskedet att Urbano Cairo skulle gå in som ny majoritetsägare i Torino. N-yheten togs emot med glädje av de flesta Torosupportrar. Cairo verkade seriös, och med honom vid rodret såg det ut som om klubben skulle kunna räddas.
I det läget meddelade Luca Giovannone, en affärsman från Rom, att han hade en tidigare okänd option på 51 procent av klubbens aktier.
– Det var väldigt tråkigt, ingen hade berättat det för mig. Jag var inte intresserad av att investera i klubben om jag inte skulle få kontroll över den, säger Urbano Cairo.
Samtidigt som Urbano Cairo drog sig ur började Torinos olika ultrasgrupper terrorisera Giovannone. Det senaste årtiondet hade Torino haft ägare som mest använt klubben för att berika sig själva. Nu fruktade många att Giovannone, som helt saknade koppling till Torino och Turin, hade liknande avsikter. Borgmästaren medlade, och fick Giovannone att avsäga sig rätten till sin option. Men bara för tillfället.
Giovannone ändrade sig och protesterna blev våldsamma. Juventusbutiken på Via Garibaldi vandaliserades, ultraskillar slogs med polisen och kastade bengaliska eldar. Giovannone tvingades fly och när han återkom till Turin två dagar senare gick ett hundratal personer till attack mot hans hotell i utkanten av staden. Fönster krossades, receptionen förstördes och två karabinjärer fördes iväg i ambulans. Under beskydd av ordningsmakten lämnade Giovannone Turin och Torino för gott.
Den 31 augusti 2005 blev Urbano Cairo till sist majoritetsägare och klubbpresident för Torino FC, som blev klubbens nygamla namn. Vid det laget skulle serien egentligen redan vara igång, men på grund av alla oklarheter kring vilka lag som skulle spela i vilken serie, hade seriestarten skjutits upp till den 10 september.
Torino FC hade fortfarande inte en enda spelare kontrakterad.
Urbano Cairos karriär tog fart när han tjatade sig till ett jobb som Silvio Berlusconis assistent vid 24 års ålder. I 14 år stannade han i Berlusconis Fininvest-koncern, där han snabbt avancerade. Sedan startade han sitt eget medieimperium.
Jag kan inte låta bli att fråga honom om han ringde sin gamla chef innan han bestämde sig för att bli ägare till ett fotbollslag.
– Nej, det gjorde jag inte. Det är nog alldeles för stora skillnader mellan Berlusconis Milan och mitt Torino för att det ska gå att jobba på samma sätt här som där. Han har så mycket större resurser än jag, säger Urbano Cairo.
Cairo hade åtminstone tillräckligt med pengar för att på rekordtid köpa ihop en spelartrupp. (Som Alma Anticeli säger: »På sex dagar byggde Cairo ett helt lag. Samma tid som det tog för Gud att skapa världen.«) När Torino spelade sin första match säsongen 05/06, hemma mot nykomlingarna Albinoleffe, kom 30 000 åskådare. Spelarna i laget var namnkunniga, men hade knappt hunnit hälsa på varandra. Anfallaren Roberto Muzzi kom till matchen direkt från flygplatsen.
Torino vann, och fortsatte att rada upp segrar. Vid juluppehållet låg laget trea. Då köpte Cairo in ytterligare spelare.
– Vi fick en väldigt svår period efter jul, kanske naturligt – vi var ju trots allt ett helt nykomponerat lag. Från januari till mitten av mars tog vi tio poäng på elva matcher: sju oavgjorda, en seger och tre förluster, minns Urbano Cairo.
Därefter återfann laget sin form: av de tio sista matcherna vann Torino nio. Laget var klart för kval till Serie A. Efter seger mot Cesena väntade kvalfinal mot Mantova, där det blev förlust med 2-4 borta. I returen på hemmaplan vann Torino med 3-1 efter ett avgörande mål i slutminuten.
– Det var oerhört stort för mig som upplevde hela säsongen minut för minut, säger Urbano Cairo. Från det att det gick dåligt under vintern till den sista kvalmatchen tillbringade jag 70 dagar helt och hållet med laget. Sammanlagt hade det inte ens gått åtta och en halv månad. På den tiden tog vi oss från helvetet till himmelriket. Och vi hade förtjänat det med hårt slit.
Direkt efteråt började jobbet med att få ihop ett slagkraftigt lag för Serie A. Under hela den här sommaren ryktades det om stora namn på väg till Torino. Men när transferfönstret stängdes var varken Álvaro Recoba eller Julio Cruz klara för Toro. Däremot hade världsmästaren Simone Barone, förre landslagsmittfältaren Stefano Fiore och landslagets tredjemålvakt Christian Abbiati skrivit på.
Inför årets säsong var rollerna alltså ombytta. Ett Juventus som var nedflyttat, poängstraffat, spelarflyktat, skandaliserat och ekonomiskt plågat. Och ett hundraårsfirande Torino som hade gått den andra vägen, upp till Serie A.
Alma Anticelis son Enrico Sola, 32, berättar om sina känslor. Han börjar långt bak, med mormor Palmira som hade årskort fram tills hon var 90 år och sedan klagade de två sista åren av sitt liv på att hon inte kunde åka till arenan. Enrico själv slutade däremot att gå på matcher under flera år då andra intressen tog över. Han säger att han »vaknade« när klubben höll på att gå under för ett drygt år sedan.
– Jag var bara tvungen att vara med igen. Jag tror vi var många som kände så då. Toro är stadens lag, laget för de riktiga Turinborna. Jag såg med egna ögon hur en bekant till mig, en familjefar med ett välbetalt jobb, kastade sten på Juventusaffärens fönsterrutor. Vi var alla desperata, det var väldigt extrema känslor som bubblade upp till ytan.
Enrico far iväg längs ett annat tankespår:
– Jag läste en bok om hårdrockens historia… De flesta som börjar lyssna på tyngre metal-musik gör det i en ålder då de börjar inse att världen inte alltid är en underbar plats att leva på. Texter om ond bråd död blir en tröst, man föregriper den onda yttervärlden.
Av samma anledning menar han att det ligger en lockelse i all olycka som har drabbat Torino genom åren.
– Jag har svårt att minnas något riktigt lyckligt ögonblick i mitt liv som Torinosupporter. Jag var för ung för att förstå vad som hände när vi vann lo scudetto 1976. Att heja på Toro är som att lyssna på blues. Sångaren sjunger om att hans fru och hans hund har övergivet honom, allt är verkligen botten – och ändå skänker sången på något märkligt vis tröst, och faktiskt även glädje.
Samma dag som Torino ska möta Chievo hedras 39-års--minnet av 60-talets stjärnspelare Gigi Meronis död. Tidningarna vet att berätta att Torino aldrig har förlora-t när de har haft en match på detta datum, 15 oktober.
På förmiddagen håller prästen Don Aldo Rabino en minnesceremoni vid Corso Re Umberto, där Meroni blev påkörd när han skulle korsa gatan på väg till sin lägenhet hundra meter bort (mannen som av misstag körde på honom blev senare Torinos president).
Det hade gått 18 år efter Superga. Meroni var 24 år och mycket mer än lagets superstjärna. I Torino har det alltid varit viktigare att ha robusta spelare med mycket hjärta och kampvilja än tekniska finlirare. Meroni var både och: en snabb avig dribbler som aldrig gav sig. Utanför planen var han en stor personlighet som målade, skrev poesi och lyssnade på Beatles och jazz. Fortfarande ligger det alltid färska blommor framför bilden på Meroni vid platsen där han dog. I gästboken på minnessajten www.gigimeroni.it skriver signaturen Marina: »Hej Gigi. I går berättade jag om dig för mina barn. Vi gick till Corso Re Umberto. Jag talade om för dem att första gången jag såg deras morfar gråta var när du dog.«
När det återstår några minuter till matchstart ekar sången från Stadio Communales läktare: »Gigi Me-rooo-ni«. En av Filippos banderoller vecklas ut: »Gigi lever för alltid i våra hjärtan.« Det är omöjligt att inte bli rörd.
Matchen är inte av särskilt hög kvalitet, men stämningen på läktaren är fantastisk. Torinos supportrar var en av föregångarna i Europa när det gäller att skapa läktarfester, under 1970-talet utsågs Curva Maratona flera gånger till Europas bästa läktarsektion av den franska fotbollstidningen Onze.
Bäst på planen är anfallaren Roberto Stellone som gör matchens enda mål. Torinofansen gläds också över den japanska VM-forwarden Masashi Oguro som gör ett piggt inhopp.
Efter att Cairo köpte honom i somras har det dykt upp flera japanska journalister i Turin. En av dem, Chigusa Kuraishi, bor i Perugia, 60 mil bort. Varje gång Torino har match, hemma som borta, är hon på plats. Under sex år följde hon vartenda steg Hidetoshi Nakata tog. Nu skriver hon nästan dagligen om Oguro för den stora sporttidningen Hochi Shimbun.
Plötsligt tjänar Torino stora pengar på TV-rättigheter i Japan. Urbano Cairo säger att nästa steg är att köpa en kinesisk spelare.
Den nya presidenten har fört in businesstänkande i Torino. Han är också fast besluten att skapa en vinnarmentalitet hos laget. Inför matchen mot Chievo hade Torino inte vunnit någon match under säsongen, Cairo beordrade en natts extra laddning på hotell – och åkte själv med.
– Jag ville ingjuta lite av min positiva anda, och försöka överföra min stora lust att vinna matchen på spelarna, säger han till mig efter segern.
Historien är alltid närvarande i Torino. Vad betyder den för dig?
– Att vi måste leva upp till vår historia. Vi ska inte leva på minnen, de ska fungera som stimuli för att vi ska kunna uppnå nya framgångar.
Kan det inte bli en börda ibland, att det alltid blickas bakåt?
– Inte som jag ser det. Visst, så bra som vi var på 1940-talet blir vi kanske aldrig igen, men det blir knappast något annat lag heller.
Urbano Cairo vill inte blicka bakåt, men han är smart nog att inte, likt föregångaren Ciminelli, kalla de supportrar som vallfärdar till olycksplatsen den 4 maj för »de där idioterna som åker till Superga varje år«. Samtidigt låter han sig inte hetsas av möjligheten att etablera sig som bästa klubben i stan.
– Vi har haft en av landets bästa ungdomsverksamheter, som tyvärr försvann under de ekonomiskt svåra åren. Den ska vi få på fötter igen. Fansen gillar egna spelare, och det är bra för ekonomin. I övrigt har jag inte satt upp några långsiktiga mål ännu. Vi har varit så upptagna av att bara komma på fötter. Just nu är målet att bli ett stabilt Serie A-lag.
Ett knappt dygn senare.
Det tar drygt fem timmar att åka med tåg från Turin till Treviso – om man inte som Juventus har ett special-chartrat plan. Treviso är en ren, välmående, vacker, tyst stad. Nu bryts lugnet av hundratals tillresta Juve-supportrar.
Sommaren 2006 har varit den värsta i Juventus 109-åriga historia. Hela ledningen tvingades avgå, den omtyckte före detta spelaren Gianluca Pessotto var nära att dö på parkeringen utanför klubbens kontor efter ett förmodat självmordsförsök. Det senaste året har dessutom några av Juventus ultrasgrupper kämpat om makten på Stadio delle Alpis läktare. Den utlösande faktorn var att »Dino«, ledaren för ultrasgruppen Drughi, förra året släpptes ut efter 16 år i fängelse för väpnat rån och mord. Under tiden han satt inne fanns det alltid en bande-roll på delle Alpi där det stod »Ciao Dino«.
När Juventus ledning avgick skapades ett maktvakuum även bland ultrasgrupperna, som ledningen direkt eller indirekt hade stöttat. Efter Dinos frisläppande försökte Drughi (namnet är taget från Stanley Kubricks film A Clockwork Orange) ta makten över läktaren från den konkurrerande gruppen Fighters, och inför en träningsmatch mot Alessandria den 24 juli slogs olika falanger av Juventussupportrar öppet utanför arenan. Femtio personer arresterades och två personer blev knivskurna, en av dem var Dino. Rykten om hämndaktioner började omedelbart florera och bilden av en klubb i sönderfall förstärktes.
När Juvesupportrarna denna dag kommer i bilar till Stadio Omobono Tenni, belägen precis utanför Trevisos medeltida stadsmur, märks inga interna konflikter. Gemensamt skriker de och provocerar och försöker skapa en känsla av att Juventus och dess supportrar intar staden.
De hade inte behövt anstränga sig – anledningen till att det är fullsatt denna måndagskväll är trots allt att det finns så många lokala Juventusfans på plats. Tidigare under dagen var Juventus ordförande Giovanni Cobolli Gigli inbjuden till borgmästaren och kommunstyrelsens ordförande, i vad som närmast liknade ett statsbesök. Inför andra bortamatcher har klubbpresidenten till och med fått ta emot stadens nycklar.
Efter Juventus oavgjorda resultat i premiären mot Rimini, lagets första match genom tiderna i Serie B, har »Juve « vunnit fem matcher i rad. Eftersom laget började säsongen på minus 17 poäng ligger de fortfarande på minus, men alla förväntar sig att straffet ska lindras och segertåget fortsätta.
35 kilometer bort ligger San Vendemmiano, byn där Juveanfallaren Alessandro Del Piero växte upp. Del Piero har aldrig spelat för Treviso, han har aldrig ens spelat på stadens stadion förut, men stora delar av publiken ser honom ändå som »sin«. Innan matchen ska börja får Del Piero ta emot en kristallboll, som bevis på stadens uppskattning för hans långa karriär och sommarens VM-guld. Hela publiken ger honom en stående ovation.
Innan domaren blåser igång matchen har den drygt tusenhövdade Juventusklacken ett tifo. »Det spelar ingen roll var, vi är alltid med dig« står det på en banderoll. Därefter täcks hela läktarsektionen av mini-banderoller på vilka det står »Juve«.
Precis som Juventus spelade Treviso i serie A förra säsongen, men de klarade inte av att hålla sig kvar. Matchen blir jämn och välspelad. Juventus har 17 landslagsspelare i truppen, och sex av dem har gjort över 50 landskamper. Gianluigi Buffon radar upp mängder av världsklassräddningar och hindrar ett piggt Treviso från att göra mål. Matchen är bättre än många Serie A-matcher och helt jämn – men ingen blir förvånad när Juventus Cristian Zanetti, snyggt framspelad av världsmästaren Mauro Camoranesi, gör matchens enda mål i den 31:a minuten.
Allt är med andra ord precis som vanligt. Torino är populäraste laget i staden men Juventus, med elva miljoner sympatisörer, är populäraste laget i Italien. Juventus har den stora supporterbutiken på Via Garibaldi, med en stilig silverfärgad logga på svart botten. Torino dominerar väggklottrandet. De förlorar mer än de vinner, och Juventus vinner nästan hela tiden. Sporttidningarna skriver mer om Serie B-laget Juventus än om Serie A-laget Torino.
Och visserligen innehåller nästan allt Torinoklotter ett uppstudsigt granatäppelrött »A«, som symboliserar serien där Torino men inte Juventus spelar. Men ingen tror att Torino segrar i längden. Det är inte ens självklart att alla Torinosupportrar vill att deras lag ska bli störst, bäst och vackrast.
Alma Anticeli säger:
– Jag minns scudetton 1976. Det var fantastiskt. Men att vinna en scudetto är inte allt, jag värdesätter den gemenskap som finns mellan oss Torosupportar högt. Vi vill också vinna, men inte till vilket pris som helst. Titta på Juventus. De har vunnit en massa titlar, men hur har de vunnit?
Hennes son Enric
– Det är bara att erkänna: vi är en del av en dödskult. På samma sätt som romantikerna på 1800-talet besökte gamla ruiner och idealiserade livet i en svunnen tid, besöker vi Filadelfia och Superga. När jag hade min svensexa slutade inte kvällen på någon strippklubb: vi gick in på Filadelfia och drack varsin Jägermeister. Det var ett fint ögonblick.