REPORTAGE
Rivalerna  
Brassarna klagar på att argentinarna är rasister. Historien om det förgiftade vattnet i VM-mötet 1990 kommer upp igen. Och Maradona dyker upp på Ronaldinhos hotellrum. 
Stämningen är uppskruvad inför årets match i Sydamerika. Eller som Roberto Carlos säger till Offsides reporter: "Inte ens våra vanliga vänskapsmatcher är vänskapsmatcher. Hur ska då den här matchen, där någon av oss kan säkra en VM-plats, bli avspänd?"

Daniel Andersson 
"Markerade du Totti fick du oftast en armbåge rakt i bröstet, sedan stack han och då kunde du inte stå och ha ont." 
Daniel Andersson har kämpat mot de bästa under sex säsonger i Serie A. 
Nu vill han leda Malmö mot stormatcher i Champions League.

Den sista striden 
"Vi skrev att vi ville ha bort souvenirshopen från arenan, den sålde bara masstillverkat skräp. Vi ville också ha billigare biljetter för arbetslösa. Och vi ville att den som bar fascistiska symboler eller skrek rasistiska saker skulle portas från arenan. Vi lyckades med allt."
I Tyskland stoppar supportrarna betal-TV och Vip-loger, de hindrar biljettprishöjningar och ståplatsläktarnas omvandling till sittplats. Många säger att de också bromsar en nödvändig modernisering. Med ett år kvar till VM reste Mattias Göransson till ett polariserat Fotbollstyskland.

Resan mot stjärnorna 
"Vi har vår egen TV-kanal, och där sitter folk och diskuterar, det visas klipp från våra matcher, och så blir mitt namn nämnt, och jag tänker: ›Hvad fanden…‹. Det är så vanvettigt! Det är så fett!"
Thomas Gravesen, Danmarks mest hårdjobbande fotbollsspelare, har fått lön för mödan.

INSÄNDARE 
"Sex dagar i veckan tvingas vi lyssna till karlns kvasiutläggningar." 
Kalmar FF:s Svante Samuelsson vill tysta sin egen lagkapten.

SAMTAL 
"Jag blir glad, faktiskt." Häckens Jimmy "Nickson" Dixon uppskattar inlägg mot det egna straffområdet.

SAMTAL 
Henok Goitom lär sig mer på uppväxtens förortsgård än på träningarna i Udinese.

KRÖNIKA 
"Oändliga möjligheter att bada bastu och snärta varandra på skinkorna med handduken i duschen." Henrik Rydström om fördelarna med att vara allsvensk fotbollsspelare.

INKAST 
Fotbollsförbundet ignorerar sina hjältar.

LISTA 
"Ribba in." Makrillarna har sålt sina sista snusklustiga stringtrosor.

OPINION 
"Det tar flera år att lära om reflexer och bollbehandling." Fotbollens makthavare blundar för konstgräsets stora brister.

FRÅGA KENNET 
"I proffslivet tillåts mycket större olikheter. Man får bli osams, man får ryka ihop." 

MATCHEN 
"För mig finns ingen annan möjlighet än fotbollen. Jag kan inte bli arkitekt eller ingenjör eller något sånt."  I ett hårt segregerat Malmö vill många "göra en Zlatan". En ny elitsatsande ungdomsklubb vill ge dem chansen.

SVARTA TAVLAN 
Lars Lagerbäck skissar spelsystem åt Malmö FF inför Champions League.

STJÄRNAN 
Synd om Seedorf. 

PATENTLÖSNINGEN
Tips för tekniksugna tränare. 

ATLANTIS
I våras vann CSKA Moskva Uefacupen. Det ryska landslaget är fortfarande på dekis.

RECENSIONER
Europacuperna fyller 50 år i år. Chefsrecensent Jesper Högström firar med två titlar om ämnet - och förklarar varför svenska lag så sällan får vara med på festen.

NOSTALGI 
Före syndafallet.

Det ena landslaget hyllas för allt som är vackert i fotbollen, det andra har anklagats för allt som är fult med samma sport. Offsides man i Rio reste med det brasilianska landslaget till VM-kvalmatchen i fiendens kula.

TEXT: HENRIK JÖNSSON 
FOTO: PETER WIDING

Vi står med våra pass i handen, Ronaldinho, Kaká och jag. Klockan är halv tolv på natten.
Vi står i fållan på Aeropuerto Ezeiza i Buenos Aires och väntar på att bli insläppta i landet, tre dagar före »El Superclásico de Sudamérica« – Sydamerikas viktigaste match.
Passpolisen granskar de brasilianska handlingarna och stämplar långsamt in spelarna en efter en. De nattarbetande tjänstemännens sura uppsyner påverkar inte brassarnas humör. Hela landslaget ler efter den makalösa matchen mot Paraguay i Porto Alegre, som tog slut för fem timmar sedan.
Förbundskaptenen Parreira har precis haft världspremiär för sitt nya fyramannaanfall – döpt till »Quarteto mágico«, Magiska kvartetten – och fått maximal utdelning. 4-1 i den bästa match Brasilien spelat sedan VM i Japan 2002.
Den argentinska televisionen har redan fått kommentarer från sitt landslag. »Ja, vad ska jag säga. De är ett ›Dream Team‹. Det är bara att erkänna«, säger Milans stjärnanfallare Hernán Crespo. »De befinner sig en nivå över alla oss andra«, säger den färske förbundskaptenen José Pekerman.
Vid bagagebandet står det brasilianska fotbollsförbundets president Ricardo Teixeira med segerrusiga kinder.
–Vem fan checkade in mina väskor, skriker han till sin assistent.
En kortväxt, färgad kille i kostym svarar:
–Lugn chefen, väskan kommer. Det är argentinarna som krånglar. Inte jag.
Koner, kylväskor och några flak med Pepsi, den brasilianska läsken Guaraná och sodavatten rullar fram på bandet. Sedan åttondelsfinalen i Italien 1990 då Branco drack ur arvfiendernas vattenflaska och blev yr, tar Brasilien inga risker. Det mötet var ländernas senaste i VM-sammanhang; toppspelande Brasilien åkte ut efter att Maradona fått iväg en enda lysande passning till Caniggia.
Jag frågar doktor Teixeira vad han tycker om Argentina.
–Jag kan ju inte påstå att jag älskar landet. Jag var här 1978 och det var inte kul.

Jag vet inte om Teixeira syfta på militärdiktaturen som styrde Argentina under VM 1978. Eller den misstänkta mutmatchen mellan Argentina och ett på den tiden starkt Peru, som slutade 6-0 och tog värdnationen till final på Brasiliens bekostnad. Kanske syftar han bara på att Argentina, och inte Brasilien, vann VM 1978.
Teixeira fortsätter:
–Nu är det desto roligare. Det är en njutning att representera vårt landslag när vi spelar en sådan här härlig och glad fotboll. Den här gången vinner vi.
Presidenten vinglar vidare på den öde flygplatsen.

Det började med ett krig.
I slutet av 1800-talet började länderna i »Cono Sur«, »struten« längst ner på den amerikanska kontinenten, industrialiseras. Argentina och Brasilien ville ha en konkurrent mindre att tampas med. Med ekonomiskt stöd från Storbritannien erövrade de stora delar av det expansiva Paraguay. Landets industrier lades i ruiner, halva befolkningen dog och resten lämnades att svälta. Paraguay återhämtade sig aldrig och två stormakter utkristalliserades på kontinenten.
Snart började en maktkamp mellan de före detta allierade, som gjorde allt för att locka till sig europeiska emigranter och europeiskt kapital. Huvudstäderna Rio de Janeiro och Buenos Aires startade en intensiv kapplöpning om att bli den vackraste och mest moderna staden i Sydamerika.
Brittiska kolonisatörer nappade snabbt och började arbeta åt båda parterna. Engelsmännen startade gedigna företag som försåg de växande metropolerna med nymodigheter som elektricitet, telefonnät och spårvagnar. På en av de många transatlantiska båtarna från Southampton till kontinenten satt den nyutbildade ingenjören Charles Miller. Han hade en fotboll med sig under armen.
Fotbollskampen kunde börja.
Den första landskampen mellan Argentina och Brasilien var en vänskapsmatch i Buenos Aires den 20 september 1914. Den argentinska huvudstaden sken av framtidstro och var nu kontinentens största stad med en och en halv miljon invånare, dubbelt så stor som Rio de Janeiro. Argentina vann med 3-0.
Det fattiga Sydeuropa fortsatte att utvandra till den argentinska republiken och levnadsstandarden steg till en av världens högsta. Buenos Aires byggde världens tredje tunnelbana, efter London och Chicago. Argentina upplevde samma explosionsartade tillväxt som USA. 1929 fanns det fler bilar per capita i Argentina än i Storbritannien.
För rivalen Brasilien gick det sämre. Landets utveckling bromsades av interna stridigheter mellan Rio de Janeiro och jättestaden São Paulo. När det brasilianska landslaget kom för att delta i Copa América, världens första internationella fotbollsmästerskap, 1916 möttes spelarna av provocerande frågor som: »Har ni fått telefon i Rio de Janeiro än?«
Slagordskampen färgades redan från början av rasism. Brasilien, som rymt världens största slavkoloni, var uppblandat i en bred färgskala medan det europeiska Argentina mer eller mindre lyste vitt.
Den 10 februari 1946 spelades den match som definitivt skulle cementera rivaliteten. En värmebölja svepte över det vackra Buenos Aires. Copa América arrangerades för första gången sedan Andra världskrigets slut. Stämningen var ansträngd. Brasilien stod aktivt på de allierades sida under senare delen av kriget och skickade egna trupper till Italien för att besegra nazismen. I Argentina tog överste Juan Perón makten mitt under kriget. Han hade efter avslutad utbildning vid militärakademin i Buenos Aires gjort sin praktik i Italien, där han hade fascinerats av nationalismens och fascismens styrka. Argentina anslöt sig till axelmakterna.
Ett år efter krigsslutet stod nu Sydamerikas två stormakter öga mot öga i Copa Américas final. Argentinas legendariska lagkapten José Salomon, »El Gran Capitán«, sprang ut på plan med en blomsterbukett till den brasilianska kaptenen. Sedan blev det inte fler vänskapsgester.
28 minuter in i den första halvleken såg Salomon ett farligt brasilianskt anfall rullas upp. Han tog full sats och försökte nå bollen med dubbarna före. Kollisionen med den brasilianske mittfältaren Jair blev våldsam. Brasilianaren visade sig hårdast; »El Gran Capitán«, med 44 landskamper för Argentinas landslag, föll ihop med både skenbenet och vadbenet av.
Jair förstod att klockan var slagen och rusade mot omklädningsrummet. Lagkamraterna sprang efter men hann inte undan innan argentinska spelare vräkte ned dem på marken. Poliser och inrusande fans försökte göra slut på det gulgröna landslag som invalidiserat deras mest älskade spelare. Till slut lyckades en brasiliansk säkerhetsstyrka, som landslaget haft med sig som livvakter, ta sig fram till spelarna och få med dem till omklädningsrummet där laget låste in sig.
Efter ett tag kom domaren in och sa: »Allt är lugnt. Ni kan komma ut nu.«
Ingen trodde honom.
Domaren sa att om de inte spelade skulle de aldrig kunna lämna stadion. Efter en dryg timme sprang brassarna ut med böjda huvuden för att fullborda finalen. Argentina vann med 2-0 och landslagen gick in i en tioårig bojkott av varandra. Lämnade inte Brasilien återbud till de sydamerikanska mästerskapen, så gjorde Argentina det. Först till mästerskapet 1956 hade minnet bleknat från benknäckarmatchen. Copa América arrangerades på neutral mark, i Uruguay, och Brasilien vann prestigemötet med 1-0 (men Uruguay vann turneringen).
Så där har det fortsatt.
Tidigt i våras rev den argentinska tidskriften Veintitres upp ett gammalt sår när den påstod att åttondelsfinalen i VM 1990 mellan Brasilien och Argentina inte gick rätt till. Den förlusten sved fruktansvärt för Brasilien. Argentina var regerande mästare men fyra år senare höll egentligen bara Maradona och den vindsnabbe Caniggia internationell toppklass. Brasilien vann däremot alla sina gruppspelsmatcher, och hade världens vassaste anfallspar i Romário och Careca. Argentinarna kämpade som djur och Brasilien fick inte hål på dem. Brassarna började soloköra, och så kom  passningen. En av Argentinas sämsta VM-årgångar haltade sig sedan vidare ända till finalen. Enligt Veintitres med hjälp av drogat vatten.
»Jag kan inte påstå att det inte ägde rum«, var den 65-årige före detta förbundskaptenen Carlos Bilardos enda kommentar.
Dagen efter att tidningen kom ut fick den brasilianska dagstidningen O Globo tag på Branco i Colombia där hans juniorlandslag spelade en turnering.
»Hur började historien?
–Maradona blir avblåst och blev liggande. Det såg ut som om han hade riktigt ont. Han låg och vred sig i gräset. Jag gick fram för att se vad som egentligen hade hänt. När jag insåg att det inte var något allvarligt gick jag därifrån. Det var då jag fick syn på vattenflaskorna.
Vem erbjöd dig vattnet?
– Massören hade sett att jag tittat på flaskorna och sträckte fram en av dem till mig. Jag tog några klunkar och lämnade sedan tillbaka den.
Bad Maradona dig dricka mer?
–Det minns jag däremot inte helt klart. Men jag har för mig att Maradona sa typ: »Drick, Branco, drick!«. Vilken superpolare, den gringon, va?
Började effekten direkt?
–Jag tror det. Jag minns att det då och då kom en yrselattack. Plötsligt såg jag hela Delle Alpi snurra. Efter matchen snackade jag om det. Men ingen trodde mig. De såg det som att jag försökte hitta på ett sätt att ursäkta förlusten.«
Som om inte stämningen var laddad nog inför årets VM-kval i Buenos Aires, inträffade snart en ny händelse som väckte det brasilianska folkets ilska.
Under gruppspelet i Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, skrek den argentinske backen Desábato »negrito de mierda«, »din lilla skitneger«, till São Paulos anfallare Grafite under pågående match.
Argentinaren greps direkt efter matchen av Brasiliens federala polis. Han fördes till ett av São Paulos och Brasiliens mest fruktade häkten, anklagad för rasism. Ingen stol, ingen madrass, bara ett enda stort golv att dela med en flock extremt fotbollsintresserade brassar, varav en hel del med afrikanska rötter.
Utanför häktet stod arga brasilianska fotbollsfans och skrek: »Rasista, rasista, rasista!«
»Det är en tickande bomb här i häktet. Ju fortare han kan bli släppt, desto bättre«, sa polischefen Italo Martins Júnior. 36 timmar senare hostade Desábatos klubb upp 27 000 kronor och fick ut sin gråtande spelare mot borgen.
Incidenten på Morumbistadion i São Paulo växte till en politisk konflikt mellan Sydamerikas två stormakter. Argentinas inrikesminister Aníbal Fernández försvarade sin landsman med att man får räkna med rasistiska angrepp i dagens fotboll: »Den här häktningen som försöker vara något slags politik mot diskriminering ser vi enbart som vanvett«. Ordföranden för AFA, Argentinas fotbollsförbund, gav ministern sitt stöd: »Jag har en känsla av att det här var lite väl överdrivet. Desábato behöver inte be om ursäkt till någon. Han har inte gjort något.«
Fotbollsbrasilien var av en annan åsikt. När brasilianska klubbar spelar i Argentina hör de färgade spelarna ofta apgrymtanden från läktarna så fort de får bollen. »Macacitos de Brasil«, Småaporna från Brasilien, är ett öknamn som hängt med sedan Copa America 1937.
São Paulos klubbpresident lovade att göra fallet till ett prejudikat för resten av världen. För Leonardo Desábato hotar ett åtal som kan leda till fängelse i upp till tre år.

En vecka före matchen mot Argentina flyger ett dussin brasilianska fotbollsspelare över Atlanten till Rio de Janeiros internationella flygplats. Flera av dem har en färsk europeisk ligatitel i bagaget. De skämtar och skrattar i ankomstterminalen innan de stiger ombord på Nikes långfärdsbuss som ska ta dem till landslagssamlingen på förbundsanläggningen i Teresópolis.
I bussen släpps bomben. Passagerarna är chockade. Mest upprörd blir Roberto Carlos, som vägrar tro att uppgiften är sann. Skulle hans kollega från Real Madrid – som gjort mål efter mål på slutet av säsongen, som längtat efter matchen i Buenos Aires, som gjorde ett hattrick i VM-kvalets hemmamöte mot Argentina förra året – vara petad?
Roberto Carlos, med kepsen bak och fram som vanligt, ringer sin kompis för att höra det från honom själv.
Ronaldo förklarar.
Han säger att han lämnade in en begäran till fotbollsförbundet om att få ledigt från sommarens betydelselösa Confederations Cup i Tyskland, han känner att han måste ha lite längre semester efter en tuff säsong med Real Madrid och, framför allt, efter skilsmässan från Daniella Cicarelli.
Paret gifte sig på slottet Chantilly i Frankrike på Alla Hjärtans dag i år. En kort tid efter bröllopet annonserades parets graviditet. Brasilien smälte av lycka. Den före detta fotomodellen med det breda leendet, som nu leder ett av MTV Brasils populäraste program, bar landets målkungs barn.
Sedan upptäckte Cicarelli en gömd mobiltelefon i handskfacket. Bland »senast slagna nummer« fann hon den brasilianska fotomodellen Caroline Bittencourt, som Daniela själv slängt ut från sin välregisserade bröllopsfest utanför Paris. Hon slängde telefonen i ansiktet på parets privatchaufför.
Missfall i åttonde veckan.
Skilsmässa månaden därpå.
Américo Faría, det brasilianska landslagets överledare, blev ändå rasande när han tog emot Ronaldos begäran om ledighet: »Den som inte spelar Confederations Cup behöver inte heller anstränga sig för att komma med till VM.«
Nu har det brasilianska fotbollsförbundet inte bara beviljat Ronaldos begäran om att slippa matcherna i Tyskland, de har även gett honom »ledigt« från de två VM-kvalmatcherna mot Paraguay och Argentina där Brasilien ska säkra sin medverkan i Tyskland 2006.
–Ronaldo var lika överraskad som jag. Men han sa att han måste respektera beslutet, säger Roberto Carlos till mig när vi kommer fram till landslagssamlingen.
–Han mår inte riktigt bra och behöver få ordning på saker och ting. Nu kan han vila ut ordentligt, säger förbundskapten Carlos Alberto Parreira.
Efter den första träningen i Teresópolis kommer de brasilianska landslagsmännen ut i fållan där de brukar stå i timmar och skämta med den nationella pressen om saker som hänt sedan förra hembesöket. Denna dag är stämningen lugnare, allvarligare. Att gå till match mot Argentina utan Ronaldo, på bortaplan, känns tomt.
–Man kunde ha löst problemet långt tidigare. Det här är en sak man löser ansikte mot ansikte mellan fyra väggar, säger Roberto Carlos.
–Han hade inga som helst problem de sista matcherna med Real Madrid. Jag skulle inte tvekat en sekund att bjuda in honom till lite boll med några vänner en kväll om han velat. Men eftersom förbundet aldrig kommer att ta tillbaka ett beslut är det lika bra att låta honom vila nu, säger vänsterspringaren och lunkar tydligt missnöjd in i minibussen som ska ta spelarna till hotellet.
Näste man att uttala sig är Ronaldinho.
–Vad kan jag säga? Han är min idol.
De brasilianska journalisterna vet inte vad de ska tro. Alla pratar med sina nyhetschefer i mobiltelefon. Ronaldo är petad. Av vem? Av Parreira eller Américo Faría? Eller ännu högre upp?
Marluci Martins, som alltid brukar ge mig en hjälpande hand, har inte tid i dag. Hennes tidning O Dia, en av Rio de Janeiros största dagstidningar, ligger i pressläggning och hennes redaktör kräver besked om vem som ska ta Ronaldos plats. Minuterna tickar.
Marluci Martins går målmedvetet förbi avspärrningarna som ingen av oss andra vågar passera. Orden studsar i pressrummet när hon kommer tillbaka, blöt efter att ha sprungit från förbundskaptenens rum i regnet.
Det blir Grafite. Spelaren som kallades för »din lilla skitneger« av Argentinas Desábato.
–Det här måste komma uppifrån, säger någon.
–Han har ju varit skadad större delen av säsongen, säger en annan.
–Det måste vara Ricardo Teixeira, säger en tredje.

Dagen därpå vaknar jag upp på det brasilianska alphotellet i Teresópolis. Morgondimman vilar tung över samhället, temperaturen är nere på elva grader. Det brasilianska fotbollsförbundet valde att lägga sin träningsanläggning här efter Paulo Rossis 3-2 i Spanien 1982. Aldrig mer skulle Brasilien åka ut på ett lika snopet sätt.
Året efter VM i Mexiko invigdes anläggningen som skulle ge det brasilianska landslaget europeiskt väder året om. Förberedelserna inför VM i Italien skulle bli de bästa. I fortsättningen skulle ingen kunna skylla på träningsomständigheterna. Det blev 0-1 i åttondelsfinalen mot ärkerivalen Argentina.
I morgontidningarna läser jag att Argentina också har problem med sin landslagssamling. Boca Juniors målvakt Abbondanzieri och River Plates lovande ynglingar Luis »Lucho« González och Mascherano spelar hellre med sina klubblag i Copa Libertadores än deltar i VM-kvalmatchen mot Ecuador. Storstjärnor som Sorín, Crespo, Saviola och Riquelme har också begärt ledigt från genrepet i Quito. »Vad är det för problem med det? Maradona spelar inte längre och därför kommer vi inte heller att sakna någon som är oumbärlig«, säger den argentinska fotbollspresidenten Julio Grondona.
I Argentina är ingen spelare större än laget. José Pekerman inleder den argentinska landslagssamlingen inför de två VM-kvalmatcherna med en B-trupp.
Jag kör in på den brasilianska träningsanläggningen med min etanoldrivna Volkswagen för att kolla in dagens träning. Marluci går omkring osminkad som vanligt, och skiner som pressens drottning i Teresópolis.
På plan joggar Bayern Münchens Zé Roberto tillsammans med Zlatans lagkamrat Emerson. Längs ena långsidan står Dida och stretchar.
En av radiojournalisterna skämtar utanför pressrummet:
–Vem är jag nu, säger han och gör en ansträngd grimas medan han slänger ut sin vänstra arm.
Alla skrattar. Didas miss på Smicers mål i Champions League-finalen mot Liverpool är redan en klassiker. Där gjorde målvakten som sällan gör ett misstag en ordentlig felberäkning.
När Parreira dyker upp knäpper tolv TV-kameror på sina spotlights rakt i ansiktet på honom.
Marluci, en av Brasiliens få kvinnliga sportjournalister, får som vanligt ställa första frågan:
–Kommer inte uttagningen av Grafite att öka spänningen inför matchen?
Parreira lutar sig framåt:
–Se som det kan gå. Nu är han med. Det finns de som väljer att se det som en provokation eller ett sätt att öka spänningen. För mig har det som hänt redan kallnat. Grafite har utmärkt sig tidigare som en bra anfallare och är perfekt som ersättare.
Passningen kräver ett argentinskt svar.
Argentinas förbundskapten José Pekerman kommenterar ogärna saker som inte har direkt med hans landslag att göra. Han håller tyst och överlåter frågan till det argentinska spelarförbundet.
För att mildra konflikten, och undvika att tusentals supportrar står och apgrymtar framför världens TV-kameror, planerar spelarförbundet och Argentinas diskrimineringsombudsman ett offentligt möte mellan Desábato och Grafite dagen före match.
»Om min klubb och mina advokater inte ser några problem så träffar jag gärna honom«, hälsar Desábato.

Ronaldinho lägger sin mobiltelefon på röntgenbandet och går genom detektorn. Hans halskedja ger tydlig signal. Ingen ingriper. Istället ber säkerhetsvakten om en autograf till sin son. Landslagschefen Américo »Så-går-det-när-man-sviker« Faría tittar surt och försöker skynda på sin spelare.
CBF, det brasilianska fotbollsförbundet, har chartrat ett Boeing 757 som ska ta landets stoltheter till Porto Alegre och kvalmatchen mot Paraguay – genrepet inför Årets match.
Världens bäste fotbollsspelare bryr sig inte om sin chef utan fortsätter ge autografer till de anställda på Rio de Janeiros internationella flygplats. Med Ronaldo petad hamnar allt ljus på Ronaldinho. När han till slut kommer till gaten har alla andra spelare redan gått ombord. Jag följer efter honom i den avlånga tunneln till planet och går ombord som siste passagerare.
De brasilianska affärsmännen och spelaragenterna smilar när de ser honom. Lugnt går han genom Business Class där bland annat de kostymklädda representanterna för Nike och Guaraná sitter. Han hejar på ett par av dem och går vidare mot ekonomiklass. Det är där bakom draperiet som spelarna och hela landslagsstaben har sina platser.
Jag står i gången och iakttar det blåklädda landslaget på resa. Aldrig förr har det känts så bra att stå stilla i en flygplanskorridor och vänta på att medpassagerarna ska strula färdigt med sitt bagage och sätta sig till rätta.
Till vänster om mig sitter Dida. Han har redan fått upp en bok. Han pratar sällan med någon. Bredvid honom sitter Kaká. Hans läsglasögon hänger långt fram på nästippen.
I gången fumlar Roque Júnior och Zé Roberto med sina väskor, Roque Júnior har glömt att ta ut sin CD-spelare från handbagaget. Emerson har kepsen på; flinten har vuxit sedan den senaste landslagssamlingen.
Längre bak sitter den sprallige Robinho bredvid Roberto Carlos. Brasiliens främste vänsterback sitter med nykomlingens mobil i handen och knappar in sina Spaniennummer, han har redan lovat Robinho ett av rummen i lägenheten i Madrid. Ännu har inget offentliggjorts, men övergången lär bli klar i sommar. Real Madrid ska lägga beslag på Santos stjärna, supertalangen som upptäcktes av självaste Pelé.
Ronaldinho fortsätter bakåt och klämmer in sig på fönsterplatsen bredvid Rodrigo Paiva, fotbollsförbundets presschef. Symboliken går inte att missa. Ronaldos manager, som skött alla press- och sponsorkontakter sedan Ronaldo blev skyttekung i VM 2002 och som tidigare var Romários manager i fem år, har nu tagit sig an Ronaldinho istället. Före Ronaldos bröllop anklagade Daniella Ciccarelli Paivas flickvän för att ha spritt lögner till pressen. Paiva dök inte ens upp på bröllopet.
Jag trampar in bakom det andra draperiet. Tjugofem brasilianska fotbollsreportrar tuggar jordnötter. Det finns bara ett samtalsämne – Grafite. Han bars gråtande ut i första halvlek av kvartsfinalen i Copa Libertadores mot mexikanska Tigres. För hans del är landskampen nu inställd.

På flygplatsen i Porto Alegre väntar hundratals fans på flight RG 9402. För första gången ska Ronaldinho spela en VM-kvalmatch i delstaten som gett honom smeknamnet »Gaúcho«. Rio Grande do Suls delstatsguvernör med fru möter hemmasonen nedanför flygplanstrappan i kvällsmörkret.
Efter en lång väntan på bagaget tar jag en taxi till hotellet. För första gången på en Varigflight har jag fått äta med riktiga bestick, på riktigt porslin. Jag fick till och med personliga salt- och pepparkar. Det lönar sig att flyga med CBF.
Taxichauffören är måttligt intresserad av ankomsten.
–Det började redan i går. En stressad man skrek och hojtade efter taxi. Han sa att han representerade landslaget och ville att vi skulle rulla ut röda mattan för honom. Till slut sa vi: »Du kan gå. Du kan gå till ditt jävla hotell själv.« Vi vägrade att köra honom.
Det var fotbollsförbundets researrangör Adir Malaqueta.
På vägen ut från flygplatsen kör vi förbi spelarbussen. Den står nedsläckt på en öde parkeringsplats.
–Har inte spelarna åkt till hotellet än? undrar jag.
–Jo, men de fick ta en annan buss. Någon hade glömt att sätta dit alla sponsorernas namn. Nikes och Guaranás logga fanns inte med. Spelarna fick vänta tills de beordrat fram en ny buss.
Inte nog med att de brasilianska sponsorerna upptar skinnfåtöljerna på CBF:s flight och låter värdefulla spelarben trängas i ekonomiklass. De tvingar landslagsspelarna att vänta i en ankomstterminal halv tolv på natten för att någon glömt att reklamskylta spelarbussen.
Spelarhotellet ligger 500 meter från flygplatsen.

Nästa dag håller Milton Neves hov vid ett av de runda borden på SC Internacionals exklusiva grillrestaurang vid vattnet i Porto Alegre. Landslaget eftermiddagstränar på Beira-Rio på andra sidan vägen.
Milton Neves är en härlig man. Han revolutionerade FM-bandet och sportjournalistiken i Brasilien när han startade radioprogrammet »Tredje halvlek« på 80-talet.
–Du bor i ett hyreshus och har grannar, säger han om rivaliteten mellan Brasilien och Argentina. Du måste förhålla dig till dem. De är dina motståndare. Där börjar matchen. Likadant är det mellan städer. Att vår rivalitet tillåtits bli så stor beror på att maktkampen handlar om en hel kontinent.
Milton Neves var på plats under åttondelsfinalen i Turin 1990 och rapporterade direkt från sitt radiobås.
Han menar att vattenincidenten har en annan botten.
–Alla var avundsjuka på Maradona. Det var först när han dök upp som vi brassar började ta rivaliteten på allvar. Argentina hade aldrig haft en sådan spelare. Deras styrka hade alltid varit laget. Ingen hade tidigare kunnat jämföra sig speltekniskt med de brasilianska spelarna. Nu dök Maradona upp och Brasilien hade ingen att sätta emot. Då började det bli väldigt hett, säger radioreportern.
Han lutar sig över bordet och sänker rösten:
–Jag tror Brasilien kände sig underlägsna för första gången.
Runt om i restaurangen sitter några av de mest ärrade sportjournalisterna i södra halvklotets största land. De är så »stora« att de inte åker med CBF:s chartrade plan till matcherna. Rapportörerna åker med spelarna. Det här är analytikerna.
Det är ett dygn kvar till matchen mot Paraguay, som ligger placeringen bakom Brasilien i kvaltabellen. Men alla pratar om mötet i Buenos Aires.
–Jag tycker att ett VM ska avgöras mellan Argentina och Brasilien. Det bara är så. Det behövs inget långt mästerskap. Det är i våra länder talangerna finns. Europa är andradivisionen. För min del kunde man gärna samlat Europas länder till ett landslag. Bästa lag vinner VM. Det hade varit mer rättvist, säger Milton Neves.
Den berömde reportern tänker ett tag till.
–Kanske skulle man ta ut fyra landslag i Europa. Ett A-, ett B-, ett C- och ett D-lag. Det hade blivit mer rättvist. Vinnaren av finalen blir världsmästare.
Bredvid honom sitter Renata Fan, som valdes till Miss Gaúcha för några år sedan. Nu leder den blonda skönhetsdrottningen TV-versionen av »Tredje halvlek« tillsammans med Milton Neves på den kommersiella kanalen Rede Record. Varje söndag intervjuar de den brasilianska fotbollsvärldens aktuella personer inför en tjoande publik.
–Argentina och Brasilien är väldigt annorlunda länder, säger hon. Vi ser saker och ting på olika sätt. Om en färgad person har tjugo procent vitt blod i sig kallar vi honom mulatt. Något positivt i Brasilien. I Argentina är det tvärtom. Om du är vit och har tjugo procent svart blod i dig är du neger. Det enda gemensamma vi har är att båda tillhör tredje världen. Och det ska ni vara glada för att vi fortfarande gör. För annars hade ni aldrig kunnat köpa våra spelare så billigt och haft sådana bra ligor som ni har.

Än så länge får Argentina samsas med Brasilien på Miltons och Renatas världstopp. Frågan är hur länge till.
Sedan det försmädliga uttåget ur Italien-VM har Brasilien vunnit två guld och ett silver, medan Argentina gjort bort sig i turnering efter turnering. När de båda länderna möttes i finalen i fjolårets Copa América ställde Argentina starkast möjliga lag på banan mot ett Brasilien utan en enda ordinarie landslagsman.
Argentina skönspelade och ägde matchen. Brasilien kvitterade till 2-2 på övertid.
Juan Pablo Sorín trodde inte sin ögon och började slåss och skrika. Det argentinska stjärnlaget, som gått obesegrade genom turneringen, tappade fattningen och lyckades inte sätta sina straffar. Brasilien vann med sitt B-lag.
Den senaste tiden har Brasilien gått om sin ärkerival även på andra vis. Världspolitiskt är det numera Brasilien, och inte Argentina, som kandiderar till FN:s säkerhetsråd och ordförandeposten i WTO. Årets toppmöte mellan de sydamerikanska och arabiska statscheferna hölls i den brasilianska huvudstaden Brasilia.
Den argentinske presidenten Néstor Kirchner reagerade som ett avundsjukt barn: »Finns det en ledig post i WTO vill Brasilien ha den. Finns det en ledig post i FN vill Brasilien ha den. Finns det en ledig post i FAO vill Brasilien ha den. De vill till och med nominera en brasiliansk påve«, sa han till tidningen Clarín.
Som om inte det var nog har brasilianska företag lyckats ta över stora delar av den argentinska marknaden.
När Brasiliens största företag Petrobrás köpte upp det argentinska oljebolaget YPF, en av landslagets huvudsponsorer, skar det i den argentinska folksjälen. Droppen var när brasilianska AmBev, som brygger Guaraná, köpte upp Quilmes, det argentinska ölet som sponsrar både landslaget och klubbfotbollen.
När Boca Juniors 21-åriga stjärna Carlos »Carlitos« Tevez tidigare i år köptes av brasilianska Corinthians – och inte Barcelona eller Real Madrid – kom det som en slutgiltig bekräftelse på den nya ordningen.

Den inhyrda spelarbussen lämnar hotell DeVille vid flygplatsen och körs med poliseskort till arenan. Ronaldinho vinkar och gör sin surfhälsning: ut med tummen och lillfingret och så virra på handen. Människomassorna på Porto Alegres gator gör det samma. Inte ett reklammärke på bussen så långt ögat kan nå.Det är dags för premiär för Parreiras nya fyramannaanfall. På vänster, offensiv mittfältsposition, finns Ronaldinho Gaúcho. Till höger: Kaká. Framför honom ligger den dribblande guldgossen Robinho. Till vänster om honom, jätten Adriano.
De har bara tränat en gång tillsammans, mot reservlaget i Teresópolis. Inte ett enda mål. Men det kvittar, anfallsformationen är redan dubbad till »den magiska kvartetten«. De här fyra killarna kan ge det som Brasilien saknat ända sedan resultatfotbollen presenterades i landslaget efter kvartsfinalen i Mexiko 1986.
Beira-Rio är fullsatt för första gången sedan Venezuelas president Hugo Chávez höll sitt berömda tal på World Social Forum tidigare i år. Den här dagen syns minst lika många plakat och banderoller bland publiken. Men de handlar inte om USA:s utrikespolitik i Latinamerika. De välkomnar Robinho till det brasilianska landslaget.
Det är första gången han spelar från start, denna 21-åring som miljoner brasilianare nu hoppas på. Om inte han kan få ändring på Parreiras tråkboll, vem kan då göra det? Världens största fotbollsnation vill minnas sambafotbollens glansdagar då det gulgröna laget dribblade sönder sina motståndare och förklarade alla förluster med att motståndaren »spelade tråkigt«. Det gäller inte enbart att vinna. Det ska vinnas snyggt.
Robinho spelar snyggt. Hans lilla kropp smeker sig fram mellan motståndarna. Publikfavoriten är när han lyfter bollen över motspelaren, rusar runt och tar emot den på andra sidan. Under den öppna träningen dagen innan Paraguaymatchen ställde Robinho presschefen Rodrigio Paiva som levande docka och övade finten medan 15 000 åskådare jublade.
Nu gör han samma sak mot Paraguay.
Vågen går på Beira-Rio.
Sedan fixar han en straff.
Hemmasonen Ronaldinho springer fram mot Robinho och sträcker ut sina armar. Han bönfaller nykomlingen. När Ronaldinho slagit straffen springer de båda mulatterna bort och dansar samba vid hörnflaggan. Porto Alegre skriker av glädje. Det var den andra straffen i mål för Ronaldinho den här kvällen.
Zé Roberto gör nästa mål. En kanon i vänsterkrysset.
Med fem minuter kvar av matchen visar den assisterande domaren skylten för byte. Försvararen Lúcio är utvisad efter en ful, onödig stämpling. Parreira vill sätta in backen Júan från Bayer Leverkusen och ta ut Robinho, men låter anfallaren ta emot ett uppspel till.
Passningen kommer från Kaká, Robinho väntar in rätt ögonblick, gör en tunnel på Villar…
–GOOOOOOOOL!!!
Robinho springer ner till sidlinjen och ställer sig på knä. Kaká kommer efter. Nykomlingen tar upp Kakás högerfot och putsar dojan med stora gester. Sedan springer Robinho bort mot hörnflaggan. Nu är det hans tur att bjuda Gaúcho på en samba.
»O jogo bonito« är tillbaka. För första gången sedan det tuffa sydamerikanska kvalet började i september 2003 har »A Seleção« gjort mer än tre mål i en match. Hela Brasilien jublar.
Parreira kan andas ut. Om maskineriet hade krånglat, som det gjort så många gånger förr under kvalet – förlust mot Ecuador, 1-1 mot Peru, 0-0 mot Colombia – hade han fått skulden, för att han petade Ronaldo.
–Det viktigaste med vår vinst är att mötet med Argentina nu förvandlas till en avspänd vänskapsmatch. Eftersom vi båda är mer eller mindre klara för VM kommer inte matchen att handla om mer än vem som ska leda gruppen, säger Parreira efter matchen.
På ett plakat i publikhavet står det »Argentina pode esperara tua hora vai chegar!, »Vänta bara, Argentina. Er tid skall  komma«.

I Rio de Janeiro lyser höstsolen med temperaturer kring trettio grader. I Buenos Aires är det tio grader. Dimman ligger tät över motorvägen, den argentinska hösten är rå. Vintern är i antågande på södra halvklotet.
Första gången jag kom till Argentina grät jag. Det var inför presidentvalet efter den ekonomiska kollapsen julen 2001.
Jag gick längs gågatan Calle Florída och hörde ett metalliskt klingande vid hörnet mot Avenida Sarmiento. En äldre man i hatt stod och bankade med en hammare på ett trappräcke vid huvudentrén till Banco de la Ciudad Buenos Aires.
Han påminde om min farfar, en hederlig socialdemokrat som aldrig gjorde några smarta placeringar utan istället lydigt tog ned sin hatt från hyllan och gick till banken med sina besparingar. Nu hade den här mannens samlade pension försvunnit över en natt. Varje dag när banken öppnade stod han där och bankade. Han bankade tills banken stängde. Han hade nött ut en liten grop i metallräcket.
Den argentinska medelklassen hade kopplat sina banklån till den amerikanska dollarn. Plötsligt tappade peson två tredjedelar av sitt värde. Plötsligt blev familjerna tvungna att betala tre gånger så mycket i amorteringar.
De tiggare som stolta sydamerikaner skrutit om att man inte såg på Buenos Aires gator stod nu i varje gathörn. De var inte skitiga. Hade inte hål i skjortan. Inte flackig blick. De familjer som ägde sina bilar tvingades köra svarttaxi om natten.
Några av de få som inte berördes av kraschen var landets fotbollsstjärnor, eftersom deras agenter sett till att deras lön och deras pensionssparande var satt i dollar. För fotbollsspelarna var hela landet plötsligt ett enda stort lågprisvaruhus. Många köpte markegendomar och fastigheter.
När desperationen var som värst sommaren 2002 bad miljoner argentinare sitt landslag att föra hem en VM-pokal till den sargade republiken. Det blev 1-1 mot Sverige, sorti i gruppspelet – och samma Caniggia som sköt Brasilien ur VM tolv år tidigare hamnade i Guinness rekordbok som förste fotbollsspelare att under ett VM få rött kort på bänken.
Argentinarna anklagade sitt landslag för att inte ha gjort sitt bästa.
När förbundskaptenen Marcelo Bielsa i fjol kom hem med det tröstande OS-guldet från Aten i byxfickorna meddelade han förbundet att han inte orkade längre. »El Loco« hade då inte pratat med den argentinska pressen på sex månader, han ansåg sig fortfarande förföljd efter sitt fatala misslyckande under VM i Japan.
Trots att laget bytte förbundskapten och spelstil mitt under kvalet har Argentinas landslag gått bäst i det tuffa sydamerikanska VM-kvalet. Efter 14 spelade matcher har »Albiceleste« en poäng mer än Brasilien.
Ersättaren José Pekerman har på sex VM-kvalmatcher levererat fyra vinster, en förlust och en oavgjord match. Medan Bielsa insisterade på sin fasta startelva har Pekerman använt över trettio spelare, i två parallella laguppställningar. När stjärnorna inte kommit loss från Italien och Spanien har han litat på inhemska stjärnor som »Lucho« och Mascherano.
Pekermans främsta merit än så länge är bortamatchen i La Paz – mardrömmen för alla lag i den sydamerikanska kvalgruppen. Det hade gått 32 år sedan den senaste argentinska vinsten innan Pekermans reservlag åkte upp till 3 600 meters höjd och slog Bolivia med 2-1 i mars i år.
Kvällen innan Brasilien spelade 4-1 mot Paraguay åkte Pekerman på sin första förlust. Det höghöjdslag han använde i La Paz gick bet mot Ecuadors nya pigga landslag, som slog Argentina med 2-0 på 2 800 meters höjd.
Inte nog med att Argentina spelade dåligt, Cambiasso blev utvisad i slutminuterna. Argentina missade chansen att stämpla VM-passen redan före matchen mot Brasilien och nu är Pekermans favoritspelare, den ende som spelat alla matcher under den nya regimen, avstängd.

Efter förlusten mot Ecuador låser det argentinska landslaget in sig på »El Bunker de Ezeiza«, AFA:s träningsanläggning i närheten av den internationella flygplatsen. När vi kommer upp i höjd med den enorma anläggningen ser vi spelarna som små ljusblå prickar springa på en plan långt bortom taggtrådsstängslet.
Inte ens ett teleobjektiv kan avhjälpa saken. Vi ber taxichauffören köra fram till entrén.
Det är en stålgrind.
Jag har inte sett något liknande sedan jag stod utanför den mexikanska centralbanken några år före »Tequilakrisen«. Stålgrinden går på räls. Till och med ett lokomotiv hade haft svårt att forcera den. Här förvaras en Argentinas mest värdefulla spelare.
–Från Sverige? Jag ska kolla med chefen, säger vakthavande.
Efter några minuter börjar porten brumma. Den rör sig en halv meter i sidled, lagom för att släppa in en person. Jag går försiktigt in genom springan och ser mig omkring.
Det är tyst. Inga vapen riktas mot mig. En asfalterad allé löper in på området till en nybyggd hotellanläggning 500 meter bort.
Jag går in i vaktkuren och väntar. En gulnat foto från militärdiktaturens landslag 1978 innehar hedersplats på den ena väggen. Att det mästerskapet överhuvudtaget ägde rum är fortfarande en av de största skamfläckarna i fotbollens historia. Medan arméchefen Jorge Videla lät flygvapnets plan dumpa tusentals människor i Río de la Plata reste all världens fotbollsnationer till Argentina för att spela fotboll.
Otänkbart i dag.
Jag tar inte upp diskussionen. Jag är inte här för att diskutera den argentinska fascismen. Jag vill veta om det är okej att titta på dagens träning.
Vakthavande kommer tillbaka.
–Omöjligt. Totalt omöjligt. De har en viktig match i morgon. De behöver all koncentration, säger han.
Jag väntar mig inte något annat.
I över en vecka har jag umgåtts med det brasilianska landslaget. Vi har rest tillsammans, hängt på hotell tillsammans, träffats på olika presskonferenser och hejat till varandra under träningar. Den öppenhet man möter hos de regerande världsmästarna motsvaras av en total slutenhet i Argentina.
I Argentina blir jag inte ens insläppt på presschefens kontor.
Jag står kvar på ren jävelskap och försöker prata med vakterna om matchen. De får inte uttala sig.
Stålgrinden öppnar sig för att släppa in en silvrig Passat. Carlos Daniel Tapia kliver ur, världsmästaren från Mexiko 1986. Han ska hämta några signerade tröjor.
–Det är till sponsorerna, säger han och hämtar en plastkasse full av vackra vita och ljusblå landslagströjor.
43-åriga Tapia avslutade sin karrär i Boca Juniors för tio år sedan och driver nu ett företag som ramar in fotbollströjor.
–Sponsorerna delar ut dem till bästa säljare och till andra som gjort sig förtjänta av dem. De ska vara en morot, skrattar den före detta anfallaren som kom in i 75:e minuten när det stod 2-0 till Argentina i kvartsfinalen mot England.
Fem minuter senare gjorde Gary Lineker 2-1.
–Det var tufft. Det var bara att stå i, säger han och ler.
Jag undrar vad han tror om matchen på onsdag.
–Usch. Jag såg bilderna från Paraguaymatchen. Vilket jävla anfall. Det lär bli svårt. De måste markeras hårt. Annars kommer det inte att gå.

På gågatan Calle Florída sträcker en reporter fram mikrofonen mot de stressade storstadsborna. På ena sidan om honom står en man utklädd till nybantade Maradona. På den andra står Pelé.
–Vill du bli fotograferad tillsammans med världens bästa fotbollsspelare?
En ung Buenos Airesbo, som ser ut att komma från den nyfattiga medelklassen, tackar ja och ställer sig bredvid mannen i ljusblå landslagsdress.
–Fel, fel, fel. Det är honom här du ska stå bredvid, säger reportern och drar fram Pelékopian.
Killen ryggar tillbaka.
Brasiliens mest populära humorprogram Casseta & Planeta är i Buenos Aires för att elda upp stämningen inför onsdagens möte.
Av 88 möten mellan två av världens mest meriterade landslag har Argentina och Brasilien spelat oavgjort 22 gånger. De har vunnit vardera 33 matcher. Den här matchen handlar alltså inte bara om att leda VM-kvalgruppen, den handlar om ledningen i den eviga rivalitetstabellen.
Runt Estadio Monumental de Nuñez samlas 20 000 argentinska fotbollsfans. Med hänsyn till det nya ekonomiska läget i landet har det argentinska fotbollsförbundet bestämt att 15 000 av de 70 000 biljetterna ska säljas som populares för tio pesos stycket; trettio kronor. Folk har åkt ända från Cordoba och Chaco-distriktet, hundra mil bort, för att få en chans till de kvoterade inträdena.
Kön löper fjorton kvarter bort från stadion. Det är kaos. Motorleden Avenida Lugones måste stängas av. Biljettluckorna tvingas öppna 20 minuter före utsatt tid för att inte människor ska klämmas ihjäl. Den beryktade federala polisen sätter upp kravallstaket och slår folk som inte inrättar sig i ledet med batonger.
Från början var kön tre personer i bredd. Nu är den sextio. En gravid kvinna förs till sjukhus. Ytterligare två personer skadas.
På Hotel Intercontinental i de mysiga San Telmo-kvarteren i Buenos Aires håller Carlos Alberto Parreira presskonferens. En argentinsk reporter på Fox Sport News tar chansen att damma av en historisk konflikt:
–Parreira, stämmer det att ni tagit med ert eget vatten hit?
Den buttre brasilianske förbundskaptenen lutar sig framåt.
–Nu får ni ta och sluta. Det är ni som tjatar om den händelsen. För oss är det överspelat.
–Skulle jag kunna få bjuda er på lite argentinskt vatten då? fortsätter reportern.
Parreira tvekar och tittar mot sin presschef.
–Ja, varför inte, säger han till slut.
Reportern går fram med en femliters plastdunk till konferensbordet och häller upp vattnet i ett av de framdukade glasen. Parreira tar tag i foten och snurrar glaset som om det vore ett dyrbart vin från Mendozadistriktet. Han dricker.
–Utmärkt, säger han och tar några klunkar till.
–Vi är inte rädda för ert vatten.
Parreira passar på att berätta att landslaget inte har med sig en egen kock.
–Vi äter även den argentinska maten, säger han och ler.
Efter presskonferensen frågar jag Roberto Carlos vad han tycker om Parreiras »avspända vänskapsmatch«.
–Det får stå för honom. Inte ens våra vanliga vänskapsmatcher är vänskapsmatcher. Hur ska då den här matchen, där någon av oss kan säkra en VM-plats, bli avspänd? Han försöker bara lugna ned stämningen.
Adriano tycker också att det är en konstig benämning på en match som värderas högre än finalen i Copa América.
–Jag spelar med en del argentinare i Italien. Det gäller att vinna matchen annars blir tiden sur i Inter. Det finns inget i mig som säger att vi går ut och gör en vänskapsmatch. Det blir en hård kamp, säger han.

Klockan är elva på kvällen på Hotel Intercontinental. Det är mindre än ett dygn till  Matchen. Carlos Alberto Parreira har precis haft det sista samtalet med spelarna och var och en har gått till sitt rum. Roberto Carlos och Ronaldinho ligger på sängen och kollar TV.
På baksidan av det välbevakade hotellet smyger en man in genom personalingången. Han går fram till hissarna och trycker på våning åtta.
Säkerhetsvakterna häpnar och släpper ut honom på det stängda våningsplanet.
På överkroppen har han en vit t-shirt med texten »I love Argentina«.
–Hallå ditt monster, är det första Cafu får ur sig när han ser Maradona i korridoren.
De kramar om varandra och ler. Nästa man att överraskas av den nedbantade »El Diez«, »Tian«, är Parreira. Den brasilianske förbundskaptenen pratar med Maradona om morgondagens match. De bestämmer sig för att överraska Roberto Carlos och Ronaldinho och knackar på dörren.
Ronaldinho öppnar i landslagets blå träningsdress. Han blir stum.
Roberto Carlos kommer fram till dörren för att kolla vad som hänt.
–Grabbar, detta är Gud, säger Parreira.
Maradona har en present med sig till Brasiliens nummer tio, en replika av Boca Juniors klassiska tröja från 1981. Han går in på rummet och breder ut tröjan över sängen. Maradona faller på knä vid sängkanten och skriver med svart spritpenna »Para mi amigo Ronaldinho«, »Till min vän Ronaldinho«. Sedan gör han likadant med en argentinsk landslagströja från 1987.
Ronaldinho vet inte vad han skall tro. Första gången han träffar »Gud«, går Maradona ned på knä för honom.
–Du är bäst i världen, säger Maradona och räcker över tröjorna.
I korridoren hälsar han på Kaká och Roberto Carlos, sedan försvinner legenden som tappade trettio kilo på tre veckor sedan en colombiansk läkare i Cartagena förminskade magsäcken på honom tidigare i år.
När den argentinske reportern på fotbollstabloiden Olé frågar »Gaúcho« hur det känns att träffa historiens bästa fotbollsspelare är han fortfarande rörd.
–Bland alla speciella, magiska upplevelser jag varit med om är denna den mest märkliga. Jag blir rörd eftersom han formade en del av mitt liv. Jag växte upp med honom. Det känns som att ha tittat på tecknad film och så helt plötsligt står du i Disneyland. Så känns det, säger Ronaldinho.
Nästa dag åker Maradona till bunkern i Ezeiza för att önska laget lycka till.
–Vi har stora möjligheter att vinna den här matchen. Låt vara att Brasilien befinner sig ett snäpp över oss. På plan kommer det att jämna ut sig. Vi ska visa vilka vi är, säger Maradona till laget.
Legenden är på väg till den internationella flygplatsen. Några timmar före matchstart ska han flyga till Italien för att hylla sin gamle vän, Napolilegenden Ciro Ferrara.
–Jag hoppas på en god nyhet när jag landar, säger han och vinkar adjö till spelarna.

Estadio Monumental de Nuñez börjar fyllas. Sist jag var här såg jag Shakira på hennes Sydamerikaturné. Hon spelade AC/DC:s Back in Black i trånga ormskinnsbrallor.
I vimlet av journalister och kommentatorer får jag syn på Daniel Bertoni, argentinsk VM-hjälte från 1978. Han ska vara expertkommentator för Fox Sports News, en av de många argentinska TV-kanalerna som direktsänder det sydamerikanska derbyt.
En av de tuffaste matcher Argentina och Brasilien spelat är kampen om finalplatsen i VM 1978. Matchen spelades i Argentinas andra största stad och kallas allmänt för »Slaget vid Rosário«. Det var den matchen som fick Toninho i det brasilianska landslaget att fyra år senare trycka i sig en hel tandkrämstub för att slippa spela mot Argentina i VM i Spanien.
Daniel Bertoni minns mycket väl matchen i Rosário.
–Det var inte Brasilien som spelade. Det var något helt annat. De spelade minst lika tufft som vi. Allt det där brasilianska finliret var borta. Jag kommer ihåg hur mina smalben såg ut efteråt, vi använde ju inga benskydd på den tiden. Det var det vidrigaste jag sett, säger han.
Kampen om finalplatsen slutade 0-0. För att ta sig till finalen var lagen, som låg på samma poäng, tvungna att vinna nästa match. Brasilien ställdes mot Polen och Argentina fick möta Peru. Det brasilianska fotbollsförbundet ville att matcherna skulle spelas samtidigt för att undvika att något av lagen kunde spela på resultatet. Det argentinska fotbollsförbundet vägrade.
Brasilien vann sin match med 3-1 och målskillnaden skulle bli avgörande. Argentina vann med 6-0 över Peru.
–Det har snackats mycket om att den matchen var fixad. Jag ska säga dig att det är detsamma som att anklaga Sverige för att ha hjälpt Brasilien till finalen 1994 när ni helt plötsligt släppte fram Romário. Det är klart att det inte var så. Lika lite som fick vi någon hjälp av Peru, säger Bertoni.
Varför det peruanska landslaget oväntat valde att ställa upp med fyra reserver och varför landet senare beviljades ett lån på 400 miljoner kronor av den argentinska militärregeringen vill han inte kommentera.
–Det är snack. Vi vann, skrattar han och går bort mot TV-båset.
På den rostiga resultattavlan från VM 1978 skriver det argentinska fotbollsförbundet i neon »El Fútbol es Pasión – no es locura«, »Fotboll är Passion – inte galenskap«. Jag kommer att tänka på min brasilianska sambos sista ord innan jag åkte ut till flygplatsen i Rio.
–Kom nu ihåg att inte skrika när Brasilien gör mål. Du vet att de är våldsamma där.
Jag går upp på pressläktaren och sätter mig bredvid Marluci Martins. Hon flög in i går för att täcka matchen och har redan köpt en svart yllemössa med den argentinska flaggan på. Runt halsen har hon en vit och ljusblå halsduk.
–Det gäller att smälta in, säger hon och smilar.
De Nikesponsrade spelarna springer in till ett åskväder av burop. De ställer oroligt upp för den obligatoriska fotograferingen. Det Adidassponsrade laget kommer ut senare, i svarta överdragsjackor. Fifarepresentanten på plats rullar ut gulblå banderoller framför benen på vardera landslag. »No al racismo«.

Han var 20 när han drog till Serie A.
Vid 21 var han lagkapten, jagad av Juventus och utsedd till Stefan Schwarz arvtagare på landslagets mittfält.
Sedan gick karriären i stå – tills Daniel Andersson vände hem till Malmö och karriärens första Champions League-satsning.

Text: Ulf Roosvald 
Foto: Peter Widing

Bröderna Patrik och Daniel Andersson diskuterar gårdagens segermatch mot Kalmar. Men mest diskuterar de bilderna i Sydsvenskan och Kvällsposten, där Daniel kryper mellan Svante Samuelssons ben vid en frispark. Aktionen resulterade i att Daniel varnades. Och att Daniels son Linus, snart två år, nu vill kravla mellan de vuxnas ben hela tiden, och säger »pappa krypa«.

–Jamen, det var inget att varna för, det var ju kul, säger Patrik, som ses skratta stort i bakgrunden på en av bilderna.

–Jag skulle rusa på frisparksskytten och Samuelsson ställde sig i vägen. Han är ju rätt stor, så det fanns inte mycket utrymme att ta sig fram på. Enda platsen som fanns var mellan benen, säger Daniel.

–Visst, man såg ju hur du gick ner som en sprinter i startblocken.

Bröderna är tillsammans igen, och våren 2005 är det för första gången någonsin Daniel som får de största rubrikerna. Medan Patrik hämmas av småskador som gör det svårt för honom att få ihop flera matcher i rad, går Daniel Andersson som ett urverk på Malmös mittfält.

Den press som i åratal klagat på att han spelat för tråkigt rosar honom. Och på planen varnas han för att han har för roligt.

Det har onekligen vänt för Daniel Andersson.

När Malmö FF jagar nytt SM-guld och spel i Champions League är det Daniel Andersson, med sex Serie A-säsonger bakom sig, som ska ge laget trygghet och ryggrad.

Om man lyssnar på Tom Prahl kan det räcka långt. Efter matchen mot Kalmar kunde han nästan inte sluta berömma sitt mittfältsankare.

–Som Daniel spelar i dag är han outstanding. Enastående, fenomenal. Han orkar hur mycket som helst. En härförare. Han har en fantastisk inställning som smittar av sig på de andra. Han vill verkligen vinna.

Det är stora ord om en av de mest kritiserade landslagsspelarna Sverige har haft på senare år. Men Daniel Andersson har kommit hem och fått en nytändning i karriären.

Lars Lagerbäck, som har gett Daniel Andersson chansen i landslagstruppen igen, säger:

–Daniel hade det tungt de sista åren i Italien, men nu är han tillbaka på den nivå han hade när han drog utomlands.

Daniel var 19 när han debuterade i A-landslaget, på en av Tommy Svenssons Bangkok-turnéer. Han var 20 när han tillsammans med Yksel Osmanovski lämnade Allsvenskan för Bari. Då hade han gjort sig känd som en spelskicklig, slitstark mittfältare, en defensiv playmaker som dessutom gjorde ett antal mål per säsong. Och så var han känd som Patriks lillebror, förstås. Och eftersom Daniel var kvickare och mer bollskicklig hade de flesta ännu högre förhoppningar på honom än på storebrorsan.

Vid 21 var han lagkapten och förste straffläggare i Bari. När Juventus ryckte i honom inför säsongsstarterna 1999 och 2000 framstod det bara som en tidsfråga innan Daniel Andersson skulle spela i något av de riktiga storlagen.

Fem år senare har han bytt sena pastamiddagar och espresso mot pannbiff, stekt lök och kaffe i frigolitkopp på klubbrestaurangen Kulan vid Malmö stadion.

–Det sista året i Ancona var… helt värdelöst. Klubben var fruktansvärt oorganiserad… jag kan bara skratta åt det nu i efterhand. Jag ville inte ha ett sånt år till, utan längtade efter stabilitet, för mig och min familj. Nu är det kul att gå till träningen varje gång och vi har en rolig säsong framför oss. Jag vill vinna SM-guld varje år, jag hoppas att vi kan ta oss till Champions League. Just nu har vi ett skitbra lag. När  jag lämnade Allsvenskan 1998 satt det 3 000 på läktarna. Nu är det nästan fullsatt och ett jäkla drag.

Saknar du inte Italien?

–Jo, det är det klart att jag kan göra. Bara att få vara del av fotbollen i Italien är stort. Det är det viktigaste som finns i Italien. Och jag saknar att spela mot de största stjärnorna. Men det sista året i Ancona gjorde att det var lättare att vända hem.

Berätta om Ancona.

–Allt var i princip klart med Bologna, och det brukar ju vara en stabil mittenklubb, så det kändes bra. Men så ringde Ancona. Tränaren var på mig flera gånger och sa »jag vill ha dig, du ska styra vårt spel, vi ska storsatsa«. Jag tänkte att Bologna hade gått bra säsongen som gick, där skulle jag bli tvungen att slå mig in i ett fungerande lag. Ancona däremot skulle satsa nytt, alla spelare började från noll. Jag hade ju inte spelat så mycket i Chievo året innan och ville inte hamna i den situationen igen. Jag ville ha matcher.

Hur blev det då?

–Alltså (skratt)… det var helt sjukt. Jag kan bara garva åt det så här i efterhand. Man märkte med en gång att något var konstigt, spelarna var liksom inte engagerade som de brukar på försäsongslägret. Sedan fick tränaren gå efter fyra omgångar, och det var ju han som hade velat ha mig.

Men du spelade ändå.

–Ja, jag försökte ju göra mitt bästa, men förhållandena… vi hade ingen riktig träningsplan utan spelade på olika dåliga planer runtom i stan. Vi fick inte ut vår lön, presidenten, Pieroni, var helt utan skrupler. Varje gång vi åkte till matcharenan passerade vi fängelset, då brukade vi skoja och säga att »där hamnar han till slut«. Det var ett skämt, men i slutet av säsongen åkte han ju in på riktigt. Det var ingen ordning på någonting. Under juluppehållet sålde klubben 18 spelare och köpte 19. Det var den satsningen det. De spelare som kunde drog därifrån, ibland helt utan förvarning. Jag kom till träningen en dag och frågade efter en kille, en av våra bästa. »Nä, han spelar i Perugia från och med i dag«. Och laget var en massa sköna, tokiga karaktärer.

Vilka då?

–Dario Hubner, Maurizio Ganz, Milan Rapajic… Jardel kom dit också, otroligt överviktig. Hubner satt mest och rökte och klagade. Han och jag var två av få som var kvar hela året, han var rätt skön. Och Jardel, han åkte på stryk när han hade varit på bingo en kväll.

Bingo?

–Ja, det var såna sjuka grejer som hände hela tiden.

Magnus Hedman kom väl dit också?

–Hedman, ja. Han var en av karaktärerna… Det var inte lätt för honom. Jag hade ingen aning om att han var på väg, men när han dök upp försökte jag varna honom för hur läget var. Men han ville inte lyssna på det, förstås, han var otroligt taggad och spelsugen efter att ha suttit på bänken i Celtic. Så släppte han in första skottet i första matchen och fick inte stå på skitlänge.

Hur ofta tänkte du på Bologna under den här tiden?

–Haha. Ofta, eftersom killarna i laget tog fram tabellen och pekade på Bologna, på typ sjätte plats, och sa: »Här kunde du ha varit, Daniel, men du valde det här«, och pekade på Ancona, längst ner.

Var det då du började längta hem?

–Jag kunde ha stannat, men det var mest andra bottenlag som var aktuella, och den resan hade jag gjort tillräckligt. Det är på ett sätt väldigt tråkigt att spela i ett bottenlag i Italien. Du förlorar väldigt ofta, nästan så att du vänjer dig vid det. Och när laget går dåligt är standardlösningen att skicka in laget på hotell dagen före match, eller i flera dagar. Då visar klubbledningen pressen och fansen att den agerar. Så sista året bodde jag på hotell hela helgen, sedan kom jag hem på söndag kväll och var sur. Det var inte så kul, vare sig för mig eller Cilla, som satt hemma med vår son, Filip.

Det kanske inte är så utvecklande som fotbollsspelare heller.

–Nä, visst. Men det handlar också om att få en roll som passar. Jag är bäst som defensiv bollvinnare på mitten. Jag är glad att jag har fått den rollen igen här i Malmö.
Skiljer den sig mycket från rollen du hade i dina italienska lag?

–Ja, där skulle jag vara playmakern. I alla fall i slutet av Bari-tiden och efter Bari. Men egentligen är det inte det jag är bäst på. Det är inte lätt att vara playmaker i Italien, där det är så taktiskt och trångt på motståndarnas planhalva. Särskilt inte om du spelar i ett bottenlag.

Men du hade väl en ganska defensiv roll i Italien också.

–Mest mot storlagen. Då skulle jag markera stjärnorna. Som Zidane, honom skulle jag markera även när vi hade bollen. Det var så jävla jobbigt! När ens eget lag har bollen drar sig Zidane bort från spelet, för att söka ytor. Så om vi anföll på ena kanten fick jag följa Zidane åt andra hållet. Och även om man var där när han fick bollen var det inte så jäkla lätt att ta den. Han täcker den så bra, man ser inte bollen. 

–Totti var nästan ännu värre. Han kom undan med en massa skit hela tiden. Markerade du Totti fick du oftast en armbåge rakt i bröstet, sedan stack han och då kunde du inte stå och ha ont utan skulle följa honom och ta bollen. Men hans beteende har straffat sig. Nu springer han bara och bråkar. Jag såg honom mot Juventus för ett tag sedan, då sprang han och bråkade med Zebina hela matchen. Efter spottloskan i EM har det bara gått utför.

Tror du att du hade utvecklats annorlunda om du kommit till andra klubbar?

–Jo, man utvecklas ju av bra omgivning. Sedan vet man aldrig om jag hade platsat. Men jag menar, för att vara konstruktiv måste du ha bollen, och det hade mina lag sällan. De sista åren i Italien var det en jäkla massa springande utan boll. Men det är klart att jag funderar över valen jag har gjort. Ibland har jag haft otur, ibland har jag valt fel.

Juventus ryckte i dig efter din debutsäsong med Bari.

–Ancelotti var intresserad, men Bari ville inte sälja om de inte fick väldigt mycket pengar. Men tiden i Bari var bra, det var mina bästa år. Det sista året i Bari var riktigt bra, även om vi åkte ur.

Och sedan skulle det bli Fiorentina.

–De hade blivit fyra i ligan med Rui Costa på mittfältet och Batistuta på topp.  Ett jättebra lag. Inter var också intresserat, och klubbar i England och Tyskland. Men jag ville till Fiorentina och var i Florens och skrev på kontraktet tillsammans med Dejan Stankovic (nu i Inter) som kom från Lazio. Två dagar senare kom beskedet om att klubben gått i konkurs och alla spelarköp hävts. När jag äntligen fick möjligheten att gå till en av de stora klubbarna så valde jag den enda som kursar.

Daniel Andersson säger det med ett leende i mungipan, utan sentimentalitet, bara som ett konstaterande.

–Det var riktigt tungt. Flyttgrejerna var packade i lådor, vi hade valt ut en villa och var klara att flytta in. Det hade varit fantastiskt. Florens är ju en underbar stad, och Toscana… har du varit i Toscana någon gång? Man får ju stanna bilen en gång per kilometer bara för att se hur vackert det är.

Men så blev det inte.

–Venedig dök upp som en räddning. Men det var mitt allra tråkigaste år. Det var inga bra killar i laget. De hade gått upp från Serie B och ville inte släppa in någon ny utlänning i gemenskapen. Och då var jag plötsligt en stjärna som kom från Fiorentina och skulle ta deras plats i laget. Jag spelade hela året, men så fort man slog en felpassning hörde man hur de stönade och suckade. Det var riktigt trist.

–En gång spelade vi borta, och skulle övernatta i Florens. Var tror du vi hamnar? På en anläggning alldeles intill huset som Cilla och jag tittat ut för vår flytt några månader tidigare. Jag stod på balkongen och bara… »Aaaah… det var mitt!«

Nästa klubb blev också det en nykomling i Serie A. Men för en gångs skull slapp Daniel bottenträsket och fick i stället spela med 2002/03 års succélag, Chievo. Problemet var att han knappt var på plan. På mittfältet styrde Eugenio Corini, italienare, veteran och idol. När Daniel kom in var det för att hålla ställningarna i slutet av matchen eller för att Corini var skadad.

Och sedan valde Daniel Ancona före Bologna, ett beslut som på många sätt skyndade på hemkomsten till MFF.

Om du ser på dina år i Italien, känns det som om du fått ut vad som var möjligt?

–Man vet aldrig vad som kunde ha hänt. Jag kunde ha valt Inter i stället för Fiorentina, men vem vet om jag hade platsat där? Jag är ändå glad över att ha fått vara med i så många år, för det är inte lätt att slå sig in i Italien. Man behöver lite tur med omständigheterna. Se på Markus Lantz och Erik Edman, det är två jätteduktiga spelare som aldrig fick någon chans i Torino.

Du fyller 28 i höst. Om det fortsätter gå så här bra, är du sugen på att flytta utomlands igen?

–Nej, nu stannar vi hemma. Jag har ju fru och en liten son. Vi håller på att bygga hus i Höllviken. Jag får träffa mina bröder och föräldrar igen. Patrik och jag har inte setts så mycket under de här åren vi har varit ute.

Det känns lite som vi sitter och summerar din karriär. Men du är ju inte lastgammal direkt.

–Nä, men vi ska ju fylla på med några fina år i Malmö också.

Och landslaget.

–Det var lite överraskande att jag kom med på turnén till USA. Efter det har jag varit med i truppen. Det är jätteroligt, men inget som jag har som mål.

Har du inte?

–Det hade jag tidigare, men jag har lärt mig att inte tänka så. Det enda man kan göra är att ge hundra procent och vara väl förberedd. Det är så mycket runt omkring som påverkar. Du ska ha en tränare som gillar dig, ett spelsystem som passar, bra lagkamrater, en bra dag. Fotboll är inte som bowling, där du kan ha som mål att göra en 300-serie. Fotboll är abstrakt.

Annars känns det som om konkurrensen om mittfältsplatsen borde vara ganska öppen nu. Tobias Linderoth spelar i Köpenhamn, du i Malmö, det är klubbar och ligor på samma nivå.

–Äsch, Tobbe är bra. Man vet att han är bra när han spelar. Vi är rätt lika, båda är ganska tuffa, men han är lite kvickare och lite bättre passningsspelare än jag. Jag är bättre på huvudet, men det kanske inte är lika viktigt.

Känns det annorlunda att vara med i landslaget nu än för några år sedan?

–Det känns lite lättsammare. Jag sätter inte samma press på mig själv längre, och jag får inte samma sorts frågor av journalisterna längre…

Med Stefan Schwarz skadad var det läge för Daniel Andersson att få sitt stora, internationella genombrott i EM i Holland och Belgien 2000.

Så blev det inte.

Premiärmatchen mot Belgien blev en riktigt misslyckad svensk insats. Daniel Andersson byttes ut efter 69 minuter.

Sedan bänkades han mot Turkiet, och fick hoppa in igen när Sverige jagade mål mot Italien i sista gruppspelsmatchen. Spelmässigt var det Sveriges bästa i turneringen, och faktum är att Daniel fick beröm, ända tills han drällde med bollen på mittfältet och tappade den till en attackerande italienare så att Alessandro del Piero definitivt kunde skjuta Sverige ur turneringen.

Det var inte det målet Sverige föll på. Men för Daniel Andersson var det just den slutpunkt på EM som han inte behövde. Han föll ihop lealös på planen, och leddes efteråt genom journalistfållan av förbundets överledare, MFF-ordföranden Bengt Madsen, för att slippa svara på frågor.

EM blev en usel upplevelse för landslaget beroende på en massa saker – skador, orutinerad organisation, för tuffa träningar… Men syndabocken stavades i första hand Daniel Andersson.

–Jag tycker fortfarande det var tråkigt att jag inte fick spela mer i EM. Jag tycker inte att det gick så dåligt som en del säger.

Jag minns hur knäckt du var efter Italienmatchen. Hur mådde du dagarna som följde?

–Det var väl ingen fara egentligen. Jag gjorde ett grovt misstag, men 1-1 hade ju inte räckt, det får man komma ihåg. Jag låg väl sömnlös i en vecka. Om vi verkligen hade åkt ur på mitt misstag hade det nog varit ännu värre.

Var det pressande att gå ut och ersätta Schwarz?

–Då tyckte jag inte det. Jag kände att jag skulle klara av det. I efterhand kanske man kan se att det var en tuff uppgift.

Under EM och åren därefter cementerades bilden, i medierna åtminstone, av Daniel Andersson som en spelare som var för långsam för att hålla internationellt, och som aldrig tog några som helst risker i spelet. Öknamnet »Sidleds-Danne« föddes, en beskrivning av hur Daniel Andersson alltid passade lugnt hemåt eller i sidled – om så hela laget var på väg framåt i en stormande kontring.

Han hankade sig kvar i landslagstruppen ganska länge. I genrepet inför Japan-VM mot Paraguay, på Råsunda i maj 2002, spelade han 80 minuter. Han kom med också i truppen till Japan, men någon mer landskamp blev det inte förrän Lars Lagerbäck ringde och bjöd in till USA-turnén i vintras.

I dag har Daniel fått distans till kritiken, men hos hans tränare märker man att ämnet fortfarande är känsligt, kanske för att de tycker att baktalandet gick för långt, att det blev personligt.

Tommy Söderberg, som tog Daniel till både U21- och A-landslaget, säger att han fascineras av Daniels mentala styrka.

–Han har visat genom sina handlingar att han inte låtit sig nedslås, och jag gläds åt att han har kommit tillbaka så starkt. Kanske låg det lite i kritiken om försiktigt spel. Han var ganska defensiv i sitt beslutsfattande. Kanske hade det att göra med de lag han spelade för i Italien, de var ofta defensivt inriktade, säger Söderberg.

Tom Prahl får något svart i blicken när jag frågar om kritiken mot Daniel.

–Sidledsspel? Det där är så jävla löjligt, det är folk som inte vet vad de pratar om. Vi har jobbat mycket med att Danne ska sätta första passen framåt, och det funkar jättebra nu.

Du säger ändå att det är något ni jobbat mycket med.

–Äsch, det kanske var dumt uttryckt. Uppmuntrar är ett bättre ord. Vi uppmuntrar att han spelar framåt.

Daniel konstaterar bara att stämpeln har varit svår att bli av med.

–Jag fick mycket kritik efter EM, och sedan har det fortsatt. Jag tyckte egentligen inte att det var jag som skulle ifrågasättas, utan förbundskaptenerna som tog ut mig. Ja, misstaget mot Italien ska jag förstås ha kritik för, det är sånt som inte får hända, men i allmänhet. Det blev en massa snack om att jag bara spelade bollar i sidled, men i min roll som defensiv mittfältare blir det ofta att man rullar ut den på ytan till en ytterback. Så har jag alltid spelat. Så har jag spelat när tränarna i Malmö tog ut mig i laget, och likadant i Italien. Men det räckte med att jag slog en eller två passningar på det viset så kändes det som att journalisterna skrek: »Han slog i sidled!«

–Sedan fick man frågan efter matcherna: »Är det tråkigt att hela tiden höra att du spelar för mycket i sidled?« Vad ska man svara på det? »Öh, ja, men det är ju du som tar upp det hela tiden.«

Hur har kritiken påverkat dig?

–Den har nog stärkt mig.

Du skrattar en del när du pratar om det här. Tycker du inte att det är jobbigt?

–Jag har lärt mig att ha distans till sådan kritik, och till fotbollen överhuvudtaget. Det finns värre saker att bli anklagad för än att passa bollen åt sidan.

Kvällsposten gjorde en intervju med dig och Patrik inför Allsvenskan i våras, där ni fick ställa frågor till varandra. Patrik frågade dig bland annat »Hur hanterar du kritik?« Varför tror du att Patrik ställde just den frågan till dig?

–Jag tror han ville ge mig chansen att ge svar på tal om »Sidleds-Danne« och annat. Som storebror tror jag ibland att han har tagit det hårdare än jag själv.

I år tog TV4 också upp Aftonbladets enkät med dig, där de andra allsvenska spelarna utsett dig till seriens »mest överskattade«. Minns du vad du svarade?

–Ja, ungefär. »Hur kan jag vara överskattad, jag som bara får max tvåor i betyg hela tiden. Borde jag ha en etta då eller?« Reportern lurade mig. Han sa att han skulle göra ett inslag om mig och brorsan och sedan kastade han fram tidningen, som jag inte hade sett. Jag kunde ju bara garva. Det är en så konstig fråga. Överskattad av vem då? Journalister? Det är svårt att förstå vad en sådan fråga egentligen betyder.

Men nu har du fått en massa beröm i pressen.

–Ja, det är kul med lovord, jag är inte så bortskämd med det. Men jag tycker att det har varit väl mycket. Så jävla bra har jag inte varit, det känns nästan genant. Nu är jag nästan överskattad…

När var du som bäst?

–Sista året i Bari. Då hade jag ett grymt självförtroende.

Beskriv skillnaden.

–Jag ville alltid ha bollen. Även om jag hade en motståndare på mig visste jag att jag kunde dra honom och sätta passningen på nästa medspelare. Jag är mycket bättre i dag än för två år sedan, men det fattas lite till det bästa jag kan göra.

Kan du nå den nivån i Allsvenskan?

–Jag hoppas det. Spelet är lite annorlunda här. Det är mycket högre press. I Italien kunde jag oftast vända upp med bollen i lugn och ro, här har man en kille i ryggen med en gång. Man måste fatta besluten lite snabbare.

Nu låter det som om det är högre tempo i Allsvenskan än i Italien.

–Det är jämnare tempo i alla fall, samma spel i 90 minuter. I Italien går det i vågor. Anfallsspelet den sista tredjedelen av planen är ju mycket snabbare där. I Serie A är det ingen idé för motståndarna att pressa på backar och mittfältare, för alla klarar att passa sig ur situationen. I Allsvenskan kan det löna sig att stressa högt.

Har det varit en stor omställning att medspelarna inte är lika skickliga?

–Jag märker det lite grann, men det var värre för Patrik. Han har varit på ännu högre nivå än jag och har spelat med världsstjärnor. Man märker att han vill spela sig ur nästan alla situationer, men de andra klarar inte av det. Han har tvingats tänka om.

Tror du att ni kan klara ett Champions League-kval?

–Ja, det måste jag tro. Vi är stabila och Tom är nog Sveriges bästa tränare, han är oerhört noggrann. Möjligtvis är vi lite låsta vid 4-4-2, vi kan inte ändra så mycket. Det var ju först när vi ändrade tillbaka till 4-4-2 förra året som det började gå bra. Där är Tom bäst och där känner han trygghet, det är väl för en tränare som för en spelare, man ska hitta det system som passar en bäst.

Hur spelar du helst?

–Jag har provat på det mesta. I Bari varierade vi ganska mycket och rättade oss efter motståndarna. I Venedig och Chievo spelade vi 4-4-2. I Ancona, där prövade vi alla varianter… I en match spelade vi 4-2-4, som Real Madrid gjorde då, och klarade 1-1 mot Inter. Då fick vi heta Real Ancona i en vecka och tränaren var väldigt stolt, även om det mest var slump.

Från Real Ancona till Real Malmö. Om Daniel Andersson når upp till sin idealform – och om MFF lyckas slipa sitt passningsspel – kanske Malmö kan nå drömmen om Champions League. Några dagar efter att vi träffats i Malmö blir seedningsgrupperna för Champions League-kvalet klara, och därmed de lag som Malmö kan ställas emot i två kvalomgångar.

Jag ringer upp för att diskutera saken med Daniel.

Har du sett seedningsgrupperna?

–Nä, är det klart nu?

Ja. Vill du höra lagen ni kan möta i er första kvalmatch?

–Ja, visst. Kör!

Celtic, Anderlecht, Lokomotiv Moskva, Partizan Belgrad…

–Hahaha…

…Metalurg från Ukraina, Maccabi Haifa, Bröndby, Rapid Wien, CSKA Moskva, Debrecen från Ungern, Trabzonspor, Steaua Bukarest, Vålerenga eller Hajduk Split.

Daniel skrattar bara. Ett hjärtligt, stort skratt. Sedan säger han:

–Nä… det är skitbra lag ju. Folk sa att »i första omgången kommer vi att få nåt riktigt ängalag«, och så rabblar du de här namnen…

Vill du höra lagen ni kan få möta i sista kvalomgången? Manchester United, Inter, Panathinaikos, Villarreal, Ajax, Sporting, Monaco, Club Brügge, Glasgow Rangers, Dynamo Kiev, Werder Bremen, Rosenborg, Slavia Prag eller Real Betis.

Ännu större skratt. Han kan knappt sluta.

–Det är helt sjuka lag… jag menar, Villarreal är inte så kända, folk kanske tror att vi ska slå dem, men… alltså, det kan vi ju också, men… de har ju kommit trea i spanska ligan. Och de är nya som topplag också, de lär inte underskatta oss.

Känns Champions League mer avlägset nu?

–Ja, det blir inte lätt. Men vi ska ju inte möta alla de här lagen. Vi kan ha tur i lottningen och få till exempel det ungerska laget i första och Rosenborg i andra. Sedan hänger det lite på vilka som sticker, eller om vi kan ersätta Rosenberg, på ett bra sätt. Men vi har många i laget som är beredda att ta ansvar, och då höjer man sig som lag.

Du är väl en av dem som tar mest ansvar. Tom Prahl beskriver dig som »en härförare«.

–Sa han det? Det är roligt att höra från honom. Spelare är olika. En del behöver manas på, och jag är en som kan göra det.

Du var lagkapten i Bari när du var 21, men här är du inte ens tvåa efter din storebror.

–När jag var i Bari kändes det bara naturligt att jag var kapten, och de andra i laget accepterade mig. Nu, några år senare, kan jag känna stolthet över att ha varit kapten i ett Serie A-lag. Men här är det först brorsan, sen Hasse (Mattisson), Thomas (Olsson) och Olle (Olof Persson). Men jag fick vara lagkapten mot Vallentuna borta i cupen. Det är stort det med.

Tysk ligafotboll är fortfarande ståplatspublik, billiga biljetter och samlade matchomgångar. Tyska Fotbollskväll kan ses av alla och klubbarna är medlemsägda.
De senaste årens usla resultat, för landslaget och för klubblagen, har fått medier och klubbledare att kräva modernisering.
Mot förnyarna står mängder av motståndsmän som inte tänker ge upp.

Text och foto: Mattias Göransson  
Grafik: Rickard Frank

Stojande och sjungande raglar segerrusiga Kölnsupportrar omkring i hällregnet, draperade i rödvitrandiga fanor. På Altstadts Bierstuben flödar kölsch-ölet. De blyinfattade fönstren dryper av kondens.
I början av 60-talet var FC Köln Tysklands överlägset bästa lag. Under nästa framgångsperiod på 70- och 80-talet var de rödvita regelbundet utmanare till ligaguldet och den tyska cuppokalen. Det var en tid då Bayern München, Borussia Mönchengladbach och Hamburger Sportverein prenumererade på finalplatser i de europeiska cuperna. Bundesliga var Europas starkaste liga.
Den tiden är över nu, för Bundesliga och för FC Köln.
Under 2000-talet har kölnarna fått se sin föraktade förortsklubb Bayer Leverkusen slåss om ligatiteln och möta storlag i Champions League, samtidigt som FC Köln halkat runt i ligasystemet. Supportrarna som denna fredagskväll hoppar upp och ner till ölstugornas ompa-schlager firar ingen titel, utan bara att »Getabocken« är tillbaka i högsta ligan.
Lättnaden är dubbel; Köln är en av tolv värdstäder under VM 2006, till råga på allt »adopterad« av brassarna, vars supportrar av tradition utser en ort att invadera inför varje världsmästerskap. Att ta emot de regerande världsmästarna som andradivisionsstad hade varit en förnedring för stor till och med för de prövade kölnarna.
Vid Rhenflodens strand är man redan redo för Ronaldo. Efter ett upprop har alla portugisisktalande invånare listat sig hos turistmyndigheterna, för att kunna ställa upp som värdar under VM. På Bar Karibik härskar drinken »Dr Funk« – för 32 euro fyller bartendern en hel guldfiskskål med 87-procentig rom, tropisk juice, passerade frukter, drinkparaplyer och sugrör med böj.
Tyskland.

I mitten av april såg årets säsongsavslutning ut att bli spännande. Bayern München, Schalke 04 och Stuttgart låg tätt samlade i toppen, skuggade av Werder Bremen och överraskningslaget Hertha Berlin. Jag började följa utvecklingen dag för dag.
Under de följande veckorna vann inte Schalke och Stuttgart en match. Samtidigt tappade de självgoda dominanterna från Bayern inte en enda poäng, och säkrade guldet med fyra omgångar kvar att spela.
Nu tar jag pendeltåget till Leverkusen för att få en glimt av den lilla dramatik som fortfarande återstår; Hansa Rostock kommer på besök för att gripa sista chansen att hänga kvar i Bundesliga.
Av Nils Dudda på Hansafans har jag fått veta att Leverkusen inte är en stad, utan »en parkeringsplats på vägen till Köln«. Beskrivningen känns mer som ett konstaterande av fakta än ett nedsättande omdöme.
Här finns Bayers gigantiska kemifabrik, de anställdas bostäder och ett centrum med den inglasade minigallerian Rialto Boulevard. Jag flanerar planlöst bland billighetsaffärer och caféer med plaststolar och plastblommor. Stället ger ett så själlöst intryck att det är svårt att ens tänka sig en svensk motsvarighet, förutom kanske det mest deprimerande området runt Backaplan på Hisingen, ungefär där Häcken har sin inomhushall. Teddy Lucic måste ha gått på vana när han på väg hem från Leverkusen valde mellan Göteborg och Hisingen – och valde Hisingen.
Fotbollslaget Bayer 04 Leverkusen påminner också om Häcken på så vis att laget har få supportrar och säkrar sin ekonomiska trygghet på annat håll än genom intäkter från elitfotbollen. Bayer Leverkusen grundades som multisportförening av kemi- och läkemedelskoncernen Bayer för att de anställda skulle ha något att göra på fritiden. Oavsett i vilken division laget spelat och oavsett om fler än några tusen kommit för att titta, har företaget sett till att pumpa in pengar.
Leverkusen var först med storskalig brasseimport och efter Murens fall var klubbens knipsluge manager Reiner Calmund snabbast med att norpa talanger från öst. Kemipengarna har också lockat topptränare som Christoph Daum, Klaus Toppmöller och Klaus Augenthaler till klubben.
Liksom de svenska fotbollsklubbarna drivs de tyska i föreningsform. De som vill bolagisera får bara sälja ut 49 procent, så att föreningen behåller aktiemajoriteten. Det enda undantaget är Leverkusen, som Bayer äger till hundra procent efter att Bundestag röstat igenom särlagen »Lex Leverkusen«.
De som vill modernisera Bundesliga ser Leverkusen som en förebild. För väldigt många tyska fotbollssupportrar är klubben tvärtom ett hatobjekt. Plingar det ett insläppt mål för Bayer på tyska arenor är det som när ett insläppt mål för AIK redovisas utanför Solna – publiken gläds en smula, oavsett hur det går för det egna laget.
2000-talet har bjudit på många magiska tillfällen för den sortens skadeglädje.
Bayer Leverkusen har kommit tvåa i ligan fyra gånger de senaste sju åren. År 2000 hade laget två poängs ledning, överlägsen målskillnad och match mot bottenlaget Unterhaching den sista matchdagen. De förlorade. 2002 ledde Leverkusen med fem poäng tre matcher från slutet. Det räckte inte. Några dagar efter den bittra ligaavslutningen reste laget till Glasgow för att möta Real Madrid i Champions League-finalen, som förlorades sedan Zidane gjort sitt livs mål. Samma vecka förlorade Leverkusen tyska cupfinalen. I England döptes laget retsamt om till »Neverkusen«. Historiekunniga tyska fotbollssupportrar hänvisade istället till en högre rättvisa.
Enligt den beseglades Bayer 04 Leverkusens öde den sista matchdagen i maj 1996. Leverkusen spelade hemma mot lika nedflyttningshotade Kaiserslautern, och behövde oavgjort för att klara sig kvar. När nio minuter återstod att spela och Kaiserslautern ledde med 1-0 skadade sig gästernas libero, och en lagkamrat spelade bollen över sidlinjen. När domaren blåste igång matchen förväntade sig alla att Leverkusen skulle ge tillbaka bollen. Istället gick de svartröda till anfall, kvitterade – och Kaiserslautern åkte ut.

Utanför godisaffären Bärenland, »Ihr Fruchtgummi Paradies«, ser jag så regnblöt och vilsen ut att två kvinnor i Leverkusen-tröjor frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar att jag ska till arenan för att se på matchen. De visar sig vara mor och dotter, också på väg till matchen, och erbjuder sig att visa vägen. Jag tackar, följer med och klagar på »Fritz Walter-vädret«.
VM-guldet 1954 är fortfarande det största som hänt tysk fotboll. Inte bara för att Tyskland var sönderbombat och en internationell paria, utan också för att landet var ett fotbollsmässigt u-land. När länder som Italien, Spanien och England hade haft proffsligor i decennier, klamrade sig Tyskland fortfarande fast vid amatörregler och ett regionalt ligasystem.
1954 års lagkapten Fritz Walter landslagsdebuterade under Andra världskriget och lämnade stridszoner i fyra olika länder för att spela 25 landskamper innan han hamnade i rysk fångenskap. På väg mot Sibirien och en statistiskt sett säker död blev han åskådare till en fotbollsmatch mellan fångvaktare i Ukraina. En förlupen boll hamnade framför Walters fötter, och han lobbade elegant tillbaka den till spelet. Fritz Walter bjöds in i matchen. I halvtid sade en av hans medspelare: »Jag känner igen dig. Ungern-Tyskland i Budapest, 1942. Ni vann 5-3.« Vakterna bestämde sig för att behålla Fritz Walter som tränare, och raderade hans namn från fånglistorna. Inom ett halvår var han hemma i Kaiserslautern.
Morgonen före »Miraklet i Bern«, den 4 juli 1954, bad den svårmodige Fritz Walter en stilla bön om regn. Malariasjuk sedan kriget hade han svårt för värme, dessutom skulle en vattensjuk plan göra det svårare för de bollskickliga ungrarna att spela sitt vanliga kortpassningsspel. Tyskarna var också ensamma om att ha skruvdobbar – nyss framtagna av den tyska sportskotillverkaren Adidas – som gav spelarna bättre grepp i blötväder. Fritz Walter blev bönhörd, och Tyskland vann VM-finalen mot »oövervinnliga« Ungern i ett strilande sommarregn.
Mamman och dottern i Leverkusentröjor tittar på mig som om jag sagt någonting lustigt.
– »Fritz Walter-väder«, säger dottern och skakar på huvudet. Så säger bara gamla gubbar.

Nils Dudda och hans fru Adriane väntar bland de andra Hansafansen utanför gästsektionen på Leverkusens Bay Arena.
– Vi säger »Gay Arena«, säger Nils när han räcker mig min biljett.
– De har till och med en McDonald’s därinne, förklarar Adriane.
Undermeningen är självskriven: på tyska arenor äter man korv, schnitzel eller möjligtvis en fralla med sill. Inte hamburgare.
Nils och Adriane har som så många andra lämnat fattiga Rostock för att söka jobb på annat håll. Numera bor de i Berlin, där Nils arbetar på ett Internetföretag samtidigt som han sköter Hansafans webbsida. De åker på alla Hansas matcher, det är ett sätt att hålla kontakten med hemstaden och de gamla vännerna.
Regnet blir allt aggressivare och Nils visar vägen till ett av Bayer Leverkusens klubbhus. I en publokal med fejkad träpanel på väggarna och skrynklig guldfolie i taket häver blåklädda Hansasupportrar stora plastmuggar med öl för tjugo spänn. Som svensk får jag frågor om mina landsmän i Hansa. Jag svarar att Allbäck bevisligen är en duktig straffområdesspelare, som kanske inte har så mycket att tillföra ett kontrande bottenlag som mest springer omkring på andra delar av planen. Och att de andra är kända som stabila och inte särskilt upphetsande spelare.
En man i brun pälsmössa med horn – en slags homage till spelartruppens nordiska inslag – menar att svenskarna var bättre förr.
– Jag har varit i Öster, säger en annan av Nils vänner. Vi var över hundra Hansafans som åkte dit i bussar för att se Peter Wibråns första match efter att han hade lämnat oss. Sådana spelare görs inte längre.

Läget är på gränsen till hopplöst inför dagens match. Hansa har fem poäng upp till nedflyttningsstrecket med tre matcher kvar att spela. Allt annat än seger innebär att laget kan ta farväl av Bundesliga, som sista lag från det gamla Östtyskland.
Den djupare innebörden av den saken filosoferas det kring i alla betydande tyska tidningar. Sportkrönikörerna tycks överens om att fotbollen speglar samhället i övrigt, och att sporten är en plågsam påminnelse om den bestående ojämlikheten mellan Tysklands östra och västra delar.
Rostocks delstat, Mecklenburg-Vorpommern, har en öppen arbetslöshet på 22,5 procent, högst i Tyskland. Med tusen konkurser om året är regionen landsledande även där.
Kring de gamla östlagen längre ner i ligasystemet uttrycker sig utanförskapet sedan länge i huliganism och våldsamma attacker mot besökande supportrar från väst. Värst rykte av alla har Stasichefen Erich Mielkes gamla storlag Dynamo Berlin, nu harvande i fyran med skinheads och nynazister som nästan enda publik. Inte ens de huliganer som har slagsmål som hobby vill ha med BFC Dynamo att göra. I fjol lyckades östberlinarna med en svårslagen kupp: inför en match mellan Hamburger SV och Hertha Berlin låtsades en Dynamohuligan att han höll på Hertha, och bokade in ett slagsmål med Hamburgs våldsamma firma. När hamburgarna kom till mötesplatsen och såg sina motståndare med hockeymasker och tejpade nävar flydde de för livet, trots att de var mer än dubbelt så många.
Att Hansa trots allt hållit sig kvar i Bundesliga under tio raka säsonger är en bedrift som gjort klubben populär. I konsultfirman Sportfives varumärkesbibel Fussballstudie 2004 erövrade klubben en sjätteplats på listan över »favoritlag«, före storstadsklubbar som Hamburger SV och Hertha Berlin.
Men även om många sörjer när ett fattigt lag får vika sig för den ekonomiska övermakten, är det svårt att spåra någon som helst nostalgi för den östtyska fotbollen i sig. DDR-fotbollen var helt politiserad. Resultat, domslut och spelarnas klubbtillhörighet påverkades av maktfullkomliga partibossar. Både landslaget och klubbarna fick betala priset i form av uteblivna framgångar.
Hansa Rostock är i sig ett av de bättre exemplen på DDR-fotbollens bisarrdism.
I Rostock fanns 1954 den mäktige partipampen Harry Tisch, men inget fotbollslag. Den hösten gick Empor från den sydtyska gruvarbetarhålan Lauter överraskande upp i ligaledning. Tisch bestämde att hans hemstad Rostock var mer förtjänt av sådan framgång. Emporspelarna och deras familjer fraktades norrut per tåg, mitt i natten för att inte folk skulle kunna protestera. Empor Lauter blev Empor Rostock, senare omdöpt till Hansa.
– Östborna som kallar Hansa för sitt favoritlag gör det för att vi liksom de är underdogs, inte på grund av ostalgi, säger Nils Dudda. Men vem bryr sig om vad de tänker – när de varken ser på matcherna eller köper klubbens tröjor? Hade de menat vad de sade hade inte Hansa varit där vi är i dag.
En av Nils vänner slänger till honom en liten röd broschyr som ligger instoppad i Leverkusens klubbtidning. Nils bläddrar fnittrande igenom Meine Fanbibel, med fejkad handskrift och pedagogiska »tips« från Leverkusens klubbledning och sponsorer. Vid en översiktsbild på Bay Arena pekar han, och läser högt:
– »Vip-Club«, »Vip-Club «, »Vip-Club «… det är Vip-klubbar över hela arenan!
Han slänger ifrån sig häftet.
Nästa års VM i Tyskland står lika lågt i kurs:
– VM är till för sponsorer och män i kostym, inte för sådana som oss. Och även om jag skulle vilja gå så är det inte värt pengarna.
– Kolla, Leverkusensupportrar! säger mannen med pälsmössan.
En rödklädd trio, som ser ut att vara far, son och farbror, dyker upp i publokalens entré.
Några i det blåklädda folkhavet höjer sina ölmuggar till en ironisk välkomsthälsning. Leverkusenfansen blir stående alldeles innanför dörren.
Övermannade i sitt eget klubbhus.

Leverkusenfrisparken ser ut att vara hårt dömd, och får Joakim Persson och Thomas Rasmussen att likt juniorspelare fokusera sin energi på domaren istället för på motståndarna. Bollen slås snabbt till Leverkusens lagkapten Carsten Ramelow som löper förbi det gnällande Hansaförsvaret, och slår en passning snett inåt till en fri Dimitar Berbatov som rakar in den. 1-0.
Ett typiskt förlorarmål.
Redan i den 27:e spelminuten.
Nils Dudda och många andra av de 2 400 Hansasupportrarna på plats gömmer ansiktet i händerna. Nu måste Hansa Rostock satsa allt framåt, och Leverkusen kan lugnt ägna sig åt att spela kontrollerat, hålla undan och sticka fram på sporadiska anfallsraider.
Hansafansen manar på laget med ett evigt skrålande, de ropar »Mecklenburg«, sjunger Pippi Långstrump-sången för svenskarna, skanderar »ein Schoss, ein Tor für Hansa«.
Leverkusenspelarna trakasseras med taktfasta »Chemie-Schweine Raus! Chemie-Schweine Raus! Chemie-Schweine Raus!« Och till Guantanameras melodi: »Schwarz- rote Kölner! Ihr seit nur schwarz-rote Kölner! Schwarz-rote kö-ö-lner, Ihr seit nur schwarz-rote Kölner…«
Jag tycker nästan synd om kemisvinen. Rostockfansen själva hade knappast protesterat om en rik sponsor tog sig an deras lag, byggde en hypermodern arena och såg till att regelbundet anställa några av ligans absolut bästa spelare och tränare.
Då plingar resultattavlan. Jag tittar instinktivt dit för att se vilket lag som gjort mål. Denna gång redovisas inget mål. Istället kommer en reklamfilm för sponsorn Audi.
Ett falskt pling.
Den som sysslar med sådant förtjänar ingen medkänsla.
Jag nynnar tyst med när Hansasupportrarna återigen stämmer upp i »Chemie-Schweine Raus! Chemie-Schweine Raus! Chemie-Schweine Raus!«
De svartröda kölnarna på planen besvarar hånet på det enda sätt fotbollsspelare ska svara på: 2-0.
Hansa tar ut en back och den för dagen komplett värdelöse anfallaren Di Salvo, skickar in Arvidsson och Allbäck som löpare framför Litmanen. Uppgraderingen fungerar bättre. Tyvärr borde den ha gjorts tidigare, helst före matchstart, eller ännu hellre: före säsongen.
Fem minuter från slutet gör Berbatov 3-0.
Det blir tyst på Hansas supportersektion.
På den motsatta kortsidan höjer tusentals Leverkusensupportrar sina armar, i händerna har de vita näsdukar som de vinkar i ett stämningsfullt avskedstifo. Farväl Hansa Rostock. Farväl östtysk fotboll.
Förolämpningen får Hansapubliken att kvickna till.»Nie Deutsche Meister! Ihr werdet nie Deutsche Meister! Nie Deutsche Me-e-eister, ihr werdet nie Deutsche Meister…«
Skadeglädjens berusande värme sprider sig bland Hansasupportrarna – vi åker ur, men ni blir aldrig tyska mästare. Spridda runkgester från Leverkusenpubliken eldar på klacken ytterligare:
»NIE DEUTSCHE MEISTER! IHR WERDET NIE DEUTSCHE MEISTER!«

Domaren blåser av matchen.
Det är över.
Adriane håller händerna för ansiktet. Nils står helt stum och stirrar tomt framför sig, som om han ännu inte lyckats ta in vad som hänt.
Så småningom kommer grupper av vänner fram till dem. Tyst tar de varandra krampaktigt i händerna och blir stående så en liten stund, som sörjande släktingar efter en begravning. Många gråter.
Bundesliga spelas på lördagar och i undantagsfall söndagar, och går att kombinera med jobb och familjeliv. Zweite Bundesliga spelas på veckodagar. Det blir svårare att följa laget, svårare att träffa vännerna.
Några Hansaspelare reser sig ute på planen och masar sig fram till supporterkurvan för att tacka klacken. När en av dem tar av sig tröjan och slänger upp den till publiken tappar Nils fullständigt fattningen, och vrålar en hatisk ramsa jag inte lyckas förstå ett ord av. Hans gest till spelarna är mer internationell: två uppsträckta fingrar.
Han sitter sammanbiten när han kör mig till järnvägsstationen.
– Det betyder så mycket för Rostock. Det är en liten stad. Det betyder mycket att vara med. Det handlar inte bara om sporten. I Bundesliga kommer tusentals supportrar resande med lagen, i Zweite Bundesliga nästan ingen. Det kommer att märkas på hotellen, på restaurangerna, i supportershopen. Folk kommer att förlora sina jobb. Folk jag känner.

Det tar inte mer än en timme att ta sig med tåg från Leverkusen genom Ruhrområdet till Dortmund. Nästan varenda station som svischar förbi utanför expresstågets fönster delar namn med ett fotbollslag. En nyutgiven bok om fotbollen i Ruhr bär den passande undertiteln »de tusen derbynas land«. Dortmund, Gelsenkirchen, Mönchengladbach, Oberhausen, Bochum, Duisburg, Essen och Mülheim ligger bara på några mils avstånd från varandra. Alla har lag som spelar eller spelat på toppnivå.
När fotbollen kom till Tyskland under 1800-talets andra hälft fick den fäste bland studenter i Berlin, Hamburg, Bremen och Stuttgart. På den tiden var Ruhrområdet en glesbefolkad bondregion, bortsett från de knappt 13 000 gruvarbetare som hämtade upp stenkol i trakterna kring Schalke. Så kom industrialiseringen till Tyskland. Vid 1900-talets början bodde 3 000 000 människor i Ruhr, 400 000 av dem arbetade i kolgruvor.
1904 grundades Westfalia Schalke av tonåriga söner till gruvarbetare, några år senare grundades kolgrävarlaget Rot-Weiss Essen och stålarbetarlaget Borussia Dortmund. Ruhrs hårt slitande befolkning drogs till matcherna på helgerna, det var här fotbollen växte till Tysklands största publiksport.
Den har aldrig tappat greppet: Mönchengladbach, med 250 000 invånare, har ett publiksnitt på över 49 000. I marginellt större Gelsenkirchen lockar Schalke 04 över 61 000 åskådare vecka ut och vecka in. Dortmund, folkmängd 580 000, snittar drygt 77 000 – mest i hela världen. Tack vare Ruhrs fotbollstokiga massor är Bundesliga världens mest publikdragande liga.
Just nu är den också en mycket olycklig liga.
Denna säsong åkte alla tyska lag ut tidigt ur Uefacupen. För tredje året i rad spelade inget lag från Tyskland semifinal i Champions League. Droppen kom när 2004 års tyska mästare Werder Bremen krossades med sammanlagt 10-2 av Lyon. Debatten har rasat sedan dess.
Redan innan Bayern München förlorade i Champions League-kvarten mot Chelsea menade Bayerns sportchef Uli Hoeness att striden var förlorad – av finansiella skäl. Med magrare resurser än konkurrenterna från England, Spanien och Italien är de tyska topplagen dömda till en Europatillvaro lik Hansa Rostocks i Bundesliga: med i matchen men förlorare i det långa loppet.
Ett skäl är de låga biljettpriserna. De tyska arenorna är fyllda till 82 procent, mycket tack vare ett genomsnittligt biljettpris på 16 Euro. Hoeness påpekade också att den tyska fotbollen aldrig kan få utomstående finansiärer som Roman Abramovich och Silvio Berlusconi så länge reglerna kräver föreningsägda klubbar.
Bayernmanagerns huvudklagan gällde dock TV-pengarna. Bundesliga drar in hälften så mycket på TV-rättigheter som Serie A och är sedan några år till och med passerad av Frankrike. Tyskland, Europas största ekonomi, återfinns först på inkomstligans femteplats.
De tyska TV-pengarna fördelas dessutom relativt rättvist mellan klubbarna, till skillnad från hur det fungerar i Italien. Inför förstummade reportrar före returmötet mot Chelsea redovisade Uli Hoeness ett räkneexempel: under rådande förhållanden kommer Juventus de kommande fem åren ha sammanlagt 450 miljoner euro mer än Bayern München att röra sig med.
På tåget läser jag veckans Kicker. Under den fasta vinjetten Bundesliga – Zu chlecht für Europa? har turen att kommentera de tyska klubblagens usla Europaspel kommit till VM 2006-generalen och Bayern-presidenten Franz Beckenbauer. Som vanligt bryr sig inte »Kaisern« om kutymen, utan säger prompt emot sin egen manager: »I tre år har vi sagt att detta var en engångsföreteelse, nästa år blir det bättre. Det håller inte längre. Nu måste vi sätta oss ner och fråga: Vad gör de andra bättre? Det är tränarens jobb. Pengar allena handlar det inte om. Pengar är kanske en aspekt, men hos mig väcker detta helt andra frågor.«
Beckenbauer vrider om kniven ytterligare: »Våra motståndare visar mer hänryckning, mer engagemang. Chelsea är ett bra exempel. Deras spelare är inte heller världsstjärnor, men de spelar med begeistring och lidelse. De spelar alltid så som lag hos oss gör först när de når semifinalen i cupen. Uppenbarligen saknar våra spelare förmågan att ta fram det permanent.«
Den tyska uselheten är ett så dominerande tema att det dyker upp på helt oväntade ställen, som mitt i Kickers intervju med Jari Litmanen. Finländaren säger förbryllad: »Jag förstår inte er tyskar. Är ni inte vice världsmästare?«

Dortmund Hauptbahnhof. Slitna betongkulvertar och sjaviga snabbmatsställen. Perrongområdet ligger i skuggan av en jättelik tegelbyggnad med igenbommade fönster, ett sedan länge nedlagt bryggeri. Vid några bord utanför entrén hänger skränande punkare, berusade på öl från en av centralstationens korvkiosker.
Ulrich Hesse-Lichtenberger hämtar upp mig med sin Volvokombi. Han bor tillsammans med fru och son i sovstaden Kruckel, tjugo minuters bilväg från Dortmunds centrum. Eller »en kvart från Westfalenstadion«, som han själv ser på saken.
Uli köpte sitt första årskort till supporterläktaren Südtribune som 16-åring 1982 och har förblivit Borussia Dortmund trogen sedan dess. På den tiden var han en spinkig punkare med tuppkam, inte helt opportunt i dåtidens hårda supporterklimat.
80-talet var Bundesligas, precis som så många andra europeiska ligors, »mörka årtionde«. I Europa presterade de tyska klubblagen bra, på hemmaplan regerade Bayern München inför krympande och allt mindre intresserade åskådarskaror. De traditionella tyska fotbollssupportrarna, i fransiga jeansjackor med ryggen täckt av tygmärken, började samsas om utrymmet med skinheads och organiserade nazistgrupperingar. I Dortmund regerade ökända »Borussenfront«, vars namn anspelar på östfronten under Andra världskriget. Eintracht Frankfurt, Karlsruhe, Stuttgart, Mönchengladbach, Hannover och Hamburger SV hade stora nazistiska supporterklubbar, även om inte alla hade lika talande namn som Hertha Berlin-klubbarna Endsieg, Zyklon B och Wannseefront. Huliganslagsmål, rasistkravaller och negativ medierapportering skrämde bort ännu fler från matcherna.
Landslaget gjorde inget för att förbättra fotbollens rykte. 1974 års hyllade världsmästare spelade fyra år senare utan härföraren Beckenbauer – utfrusen av förbundet då han spelade för New York Cosmos – och Västtyskland fick resa hem från VM 1978 utan medalj efter att ha förlorat mot Österrike. Före hemresan vållade det tyska fotbollsförbundets ordförande skandal genom att bjuda in en före detta nazistisk stridspilot som levde i exil i Argentina.
Under Spanien-VM 1982 mötte Västtyskland återigen Österrike, nu i den sista gruppspelsmatchen. Bara en uddamålsseger för tyskarna skulle få båda de tysktalande grannarna att gå vidare. Tyskland tog tidigt ledningen med 1-0 – därefter upphörde båda lagen att spela. Hela världen fördömde tyskarna, vars oförstående spelare och ledare svarade att det viktiga var att man vann, inte hur. I semifinalen mot Frankrike tog målvakten Toni Schumacher argumentet till sin spets genom att sänka en fri Patrick Battiston med en flygande höfttackling. Battiston bars medvetslös av planen. När Schumacher efter matchen fick höra att fransmannen förlorat två tänder, sade han kallt: »Det finns ingen medkänsla mellan proffs. Säg till honom att jag tar tandläkarräkningen.«
Gradvis förlorade det tyska folket intresset för detta avskydda landslag, där förbundskapten Jupp Derwall skyllde allt på pressen och spelarna inte kunde hålla sams med varandra.
Inför Mexiko-VM 1986 kallades ikonen Franz Beckenbauer in som räddande förbundskapten, trots att han helt saknade tränarerfarenhet. Beckenbauer tyckte att laget var skrattretande och beskrev sina spelare som »inga artister, bara pålitliga män, de flesta av dem blinda«. Omvärlden höll med om bedömningen av det lag som trots allt lyckades nå finalen.
Under detta mörka 80-tal såddes fröet till en alternativ fankultur.
I Hamburg startade supportrar till stadens andralag FC St Pauli den oberoende tidningen Millerntor Roar, som vände sig mot högerextremism, osportslighet, fotbollens kommersialisering och polisvåld mot oskyldiga fans. Den fick snart efterföljare, och runt hela Tyskland bildades supportergrupperingar med mer eller mindre vänsterradikal inriktning.
1991 samlades 50 fanzineredaktörer i Bonn för en klubböverskridande kongress. De delade ut den ironiska utmärkelsen »Den gyllene batongen« till den polismyndighet som betett sig mest svinaktigt under säsongen. Mötet blev början till ett samarbete som 1994 formaliserades i grundandet av Baff, Bundnis Antirasistische Fussball Fans.
Genom protestskrivelser, demonstrationer och smarta medieaktioner blev Baff snabbt en maktfaktor att räkna med. Baff, och dess sentida, mindre politiska systerorganisation ProFans, hindrade landskamper, fick medierna att skriva om polisvåld, satte stopp för avskaffandet av ståplats på de tyska arenorna och drog igång en framgångsrik betal-TV-bojkott.
Ulrich Hesse-Lichtenberger tillhör dem som fostrades inom denna aktiviströrelse. Han tränades till skribent på ett alternativt Borussia Dortmund-fanzine och var för tio år sedan med på det omtalade Baffmöte där »Antirasistische« byttes ut mot »Aktiver«, för att betona att rörelsens mål var större än att bekämpa rasism.
Under en period var han redaktör för tidningen Champions tyska utgåva. De som läser engelska When Saturday Comes känner igen honom som tidningens Tysklandskorrespondent, för WSC:s förlag har han skrivit Tor! The Story of German Football, standardverket om tysk fotboll.
Med det jag lärt mig av den boken, och de krönikor Uli varannan vecka skriver på Soccernet, inser jag att Jari Litmanens invändning om tyskarnas VM-silver i Japan bara strör ytterligare salt i såren. Varje fotbollsintresserad tysk vet värdet av en medalj där man bara mötte skämtnationer fram till finalen – och fick stryk mot Brasilien så fort det blev allvar.
I ett land som inte förlorade en enda VM-kvalmatch före 1985 och som till och med 1996 nådde minst kvartsfinal i alla stora turneringar, har man utvecklat ett annat sätt att räkna. Framgång mäts i »turneringssegrar mot stora lag«. Senast det inträffade var då Tyskland slog ut England ur EM 1996. Historiefreaks som Hesse-Lichtenberger räknar bort också England, detta land i stort sett befriat från internationella meriter, och hävdar att Tyskland varit på dekis sedan finalsegern mot Argentina 1990.
– Dessa byggen, muttrar Uli när vi långsamt rullar förbi ännu en vägarbetsplats i centrala Dortmund.
– Allt på grund av VM. Det är ungefär så här de flesta fotbollssupportrarna i det här landet ser på VM – som ett hinder på vägen.
Ulrich Hesse-Lichtenberger berättar att han bara någon vecka tidigare var inne i »Fotbollsgloben«, en jippoanläggning i form av en stor boll som fraktas runt mellan värdstäderna, för att lyssna på den engelske författaren Tim Parks. Parks läste högt ur sin fotbollsbok A Season With Hellas Verona, sedan fick publiken ställa frågor.
– Parks hann knappt läsa färdigt innan den förste frågeställaren gav sig på honom. »Mr Parks, du som uppenbarligen är ett riktigt fotbollsfan, och har skrivit en bra bok, hur kan du vara här för att promota VM, som bara har negativa effekter för fansen?« Och Parks höll med! Han menade att han aldrig skulle betala dyra pengar för att se en VM-match, och började genast berätta hur hemskt det var att följa en fotbollsmatch från pressläktaren, hur fel det var att inte kunna stå och sjunga och heja fram sitt lag.
Uli ler.
– För min del är det där lite överdrivet. För oavsett om du är emot prissättningen och Vip-logerna och sponsorerna och säkerhetshysterin, så spelar trots allt två av världens bästa lag där nere på planen. Det är fortfarande bra fotboll.

På söndagsförmiddagen kör Uli mig genom ett öde Dortmund till en graffitiövermålad skolbyggnad i utkanterna av staden. Själv tillhör han numera dem som nöjer sig med att betrakta utvecklingen med tillbakalutat intresse. Här, i en industriliknande gymnastikhall, finns några av dem som aktivt kämpar emot.
Ulrich Hesse-Lichtenberger började nyligen jobba som redaktör på ett Internetföretag som producerar personliga webbsidor för fotbollsspelare. Där lärde han känna Kasper Johansson, en ung dansk från Esbjerg som flyttat till Dortmund enbart på grund av sin kärlek till Borussia.
– Flyttar man till Dortmund, då menar man allvar, konstaterar jag, och ångrar mig direkt eftersom det trots allt är staden som Uli växt upp i och bott i hela sitt liv.
– Ja, säger han utan att röra en min. Då menar man allvar. Jag förstår inte hur Kasper orkar. Han arbetar på en matvarugrossist från fem på morgonen, praktiserar hos oss på dagarna och ägnar resten av tiden åt Borussia.
Mot mitt tystnadslöfte har Kasper, som snabbt stigit i graderna till att bli en av sju talesmän för Borussia Dortmund-supportrarnas paraplyorganisation The Unity, lovat att visa upp ligaavslutningens hemliga storprojekt. Både jag och Uli utgår ifrån att det handlar om en protest.
Borussia Dortmund har inte bara världens största publik, på sistone har den också varit en av de mest kritiska.
Den moderna Bundesliga föddes 1991. Då inleddes en mångårig formsvacka för Bayern München, som så småningom döptes om till »FC Hollywood« efter interna bråk mellan viljestarka män som Stefan Effenberg, Mario Basler, Jürgen Klinsmann och Lothar Matthäus. Giovanni Trapattoni gav så småningom upp med den näst mest berömda tyska meningen sagd av en utlänning: »Ich habe fertig!«
1991 såldes ligan för första gången till ickestatlig TV, och rättighetsintäkterna tredubblades över en natt. När det ekonomiska avståndet krympte till giganterna i Bayern passade Kaiserslautern, Stuttgart och Werder Bremen på att vinna var sin ligatitel. Ännu lyckligare var Borussia Dortmund, som inkasserade 25 miljoner D-mark i extra TV-intäkter tack vare att de tog sig till Uefacupfinalen 1993.
Borussia köpte hem stjärnorna Stefan Reuter, Jürgen Kohler och Andreas Möller från Juventus. Matthias Sammer hämtades från Inter och Karlheinz Riedle från Lazio. Från Juventus värvades också brassen Julio Cesar och portugisen Paulo Sousa. Under tränaren Ottmar Hitzfeld vann Borussias nya superlag Bundesliga 1995 och 1996. 1997 blev BvB första tyska lag att vinna den nya, pengastinna Champions League.
De nya TV-kanalerna brydde sig inte om huliganer och läktarbråk utan fokuserade på ligans stjärnor och målade upp alla matcher som lika spännande. Vilket de nästan var, dessutom, efter Bayern Münchens kollaps. Publiken hittade tillbaka till arenorna. Även där leddes utvecklingen av Dortmund – som blev först i Tyskland med ett publiksnitt på över 60 000.
Borussia vann också Supercupfinalen innan Ottmar Hitzfeld valde att lämna klubben. Matthias Sammer blev fotbollsinvalid. De andra hemplockade tyska stjärnorna passerade sina bäst-före-datum, och andra klubbar tog över. År 2000 var Dortmund nära att falla ur Bundesliga.
Klubbledningen bestämde sig för att satsa sig ur krisen: man lånade pengar för att bygga ut arenan och blev först i Tyskland med att ta klubben till börsen. Borussia fick in 130 miljoner euro och köpte genast nya spelare för nästan allt. Resten satsades på ett Internetföretag som bara producerade webbinnehåll om BvB och sportvarumärket Gool, som tillverkade allt ifrån Borussiatröjor till träningsoveraller och skor.
Internetföretaget genererade inte ett öre och var snart nedlagt. Gool totalfloppade. Budgeterade Champions League-framgångar uteblev.
Vid jul 2003 avslöjades att Borussia Dortmund i hemlighet försökte låna 100 miljoner euro av en investeringsfirma i London. Inte för att investera i verksamheten eller värva nya spelare, utan bara för att hålla sig flytande. Därefter följde 18 månader av allt märkligare avslöjanden om klubbens allt skakigare affärer.
Lågvattenmärket nåddes i våras då porrimperiet Beate Uhse såg ut att bli klubbens räddning, innan en affärsman från Turkiet trädde in. Vid det laget hade supportrarna hållit så många läktarprotester, namninsamlingar och demonstrationståg att klubbens president och manager valde att vika in kepsen för gott.
Innan de försvann hann de spela fansen ett sista spratt: en hemlig plan för att få in pengar genom att sälja namnet på Westfalenstadion till ett företag, väckte så starka protester att klubbledningen lovade att ändra sig. Nu har det precis visat sig att de höll sitt löfte – för att istället sälja rätten att sälja namnet på Westfalenstadion till ett företag, som i sin tur kan sälja det till högstbjudande.
Kasper skakar på huvudet.
– Före hemmamatchen mot Bochum var vi 1 500 pers som tågade från rådhuset till stadion. Vi krävde ett stopp för alla dessa hemliga kontrakt och bar plakat mot ledningen. Vårt mål var att de skulle gå, och det viktiga nu är att de faktiskt är borta. De har ödelagt så mycket. Samtidigt är det tack vare dem vi vann Champions League.
Som ett svar på den senaste tidens tumult har Borussia Dortmund startat en »fanavdelning«. Genom den är supportrarna lovade att i framtiden få reda på viktiga beslut i förväg. I fanavdelningen sitter folk från The Unity. De står som garanter för att klubben inte ska tillåtas glömma vad tyska supportrar tycker är viktigt: Ståplats. Billiga biljetter. Matchtid lördag 15.30.
– Vi vill bevara traditionen, säger Kasper. Vi kämpar mot att stora intressen köper in sig och får makt över klubben. Vi kämpar mot att arenanamnet ändras.
Kasper visar mig runt bland svartklädda, sammanbitna unga män och kvinnor som metodiskt utför specialiserade arbetsuppgifter. Ett trettiotal The Unity-medlemmar är uppdelade i effektiva arbetslag utanför gymnastikbyggnaden. Vissa lägger ut gula tygstycken på marken, andra täcker tygstyckena med plastschabloner. Spraymålare går till angrepp med svart färg, plastschablonerna lyfts snabbt bort igen och pigga löpare springer iväg med de färdiga flaggorna som hängs på tork inne i gymnastiksalen. Under tiden påbörjar de andra arbetet med nästa flagga.
– Vi ska tillverka 4 000 »dubbelhållare« till säsongens sista hemmamatch, säger Kasper. Det blir världens största dubbelhållartifo.
Han redogör för projektets smått vansinniga dimensioner: Tolv kilometer plaströr har kapats till lagom längder. 5 000 meter gult lakanstyg har klippts, rivits, fållats och strukits. 2 000 flaggor ligger redan prydligt vikta i en lektionssal.
– Du kan inte köpa gula lakan på Jysk Bäddlager i hela Tyskland just nu, säger Kasper. Vi har köpt allihop.
Målet är att sprida ut de 4 000 dubbelhållarna symmetriskt över Westfalenstadions Südtribune, och förvandla denna Europas största ståplatsläktare till ett obrutet svartgult tyghav. Denna gång saknas kritiskt budskap: flaggorna visar bara olika varianter av Borussias klubbmärke.
– Grundmålet med The Unity är ju att stötta klubben, säger Kasper, och låter glad över återgången till kärnverksamheten.
The Unity grundades 2001 för att skapa en enad aktionsfront för klubbens 600 olika supporterklubbar, som tidigare kunde komma till arenan med var sitt budskap. Med The Unity har världens största publik fått helt ny slagkraft i det globala tävlandet i storslagen läktarkoreografi.
Tifotrenden är stark i Tyskland. Varje supporterklubb med självaktning har en hemsida där man lägger ut bilder på egna satsningar. Extremnördiga facktidningen Stadionwelt, som bara innehåller texter och bilder på arenor och läktarkoreografier, finns i varenda tidningskiosk och har på bara ett år vuxit ikapp och förbi supportrarnas förra favorittidning, fotbollsmagasinet 11Freunde.
Dagens upplaga av Borussia Dortmund har inte mer kvar att spela för än en möjlig plats i Intertotocupen.
Tack vare supportrarna kommer föreningen ändå att äras i Stadionwelt och på tifosajter världen över.
– Flera månaders arbete för trettio sekunders synintryck, flinar Kasper åt The Unitys megalomana projekt. Det är att uppleva fotboll.

Som en jättelik, svartgul orm ringlar sig folkmassan in genom vändkorsen i skuggan av Südtribune. Borussias årskort är små plastlaminerade papperslappar med en ruta för varje hemmamatch. Vid ingången klipps ett hål med en gammaldags konduktörtång.
Priset 133 euro, ungefär 1 200 kronor för 17 hemmamatcher, ska nästa säsong höjas till 140 euro. Fansen protesterar.
Inför VM måste dessutom säkerheten höjas, och ett elektroniskt inpasseringssystem med streckkodsläsare installeras. De antika årskorten kommer att gå i pension. Fansen protesterar.
Borussia Dortmund mot Werder Bremen.
81 300 åskådare.
Uli banar väg genom folkmassan på den knökade ståplatsläktaren, gång på gång tror jag att han ska försvinna i vimlet framför mig. Projektet framstår som vansinnigt: folk står så tätt packade att vi nästan inte kan trycka oss förbi dem, hur ska vi då hitta en plats att stå på?
Så öppnar sig plötsligt en liten lucka, lagom stor för oss båda. Uli nickar tyst åt männen omkring oss.
– Jag står alltid här, så här finns det alltid plats.
Han kontemplerar den outtalade gemenskapen ett ögonblick.
– Jag vet vad de tycker om varenda spelare i Borussia Dortmund. Vad de heter eller vad de sysslar med till vardags har jag ingen aning om.
På planen närmar sig Norbert Dickel för att elda på massorna på Südtribune. Den massiva väggen av människor släpper ifrån sig ett rytande vrål av gillande.
Inför 1989 års cupfinal mellan Borussia Dortmund och Werder Bremen var Norbert Dickel knäskadad. Han spelade ändå, satte två, Borussia vann sin första titel sedan 1965 och Dickels knä blev så illa sargat att karriären var över.
Sådant älskar man i Dortmund.
Som Kasper Johansson säger:
– Det är viktigare att man kämpar i 95 minuter än att man spelar fotboll.
Av den anledning var BvB:s dyraste spelarinköp genom tiderna, Parmaspelaren Marcio Amuroso, avskydd av fansen och snart avpolletterad. Visst gjorde han 22 mål en säsong – men han kämpade inte.
Det svindyra köpet av Amuroso, han kostade 145 miljoner kronor, ses i efterhand som en symbol för allt som gick fel i Dortmund.
– Borussia hade en vision, säger Uli. »Vi ska bryta cykeln, vi ska bli det första laget som lyckas göra som Bayern, vi ska stanna kvar på toppen.« Problemet är att man inte kan bryta mot en naturlag. I Tyskland är det bara Bayern som alltid kommer tillbaka. De andra får passa på när Bayern är svaga, och sedan nöja sig med att samla kraft tills nästa tillfälle dyker upp. Som Werder Bremen.
På planen vandrar två av Bundesligas starkaste spelartrupper – även om just Borussias underpresterat detta turbulenta år – ut mot omklädningsrummen för den sista pausen före matchstart.
Fjolårsmästarna Werder Bremen har ett påfallande profillöst lag med spelare som Johan Micoud, Miroslav Klose och Ivan Klasnic som största stjärnor. BvB:s trupp är mer namnkunnig, med tjeckerna Tomas Rosicky och Jan Koller, brasilianarna Ewerthon och Dede samt tyska kvalitetsspelare som Christian Wörns och Lars Ricken.
I ett internationellt perspektiv tillhör även de den gråa massan.
Just detta är huvudargumentet för dem som vill ha in mer pengar i ligan. Med mer pengar går det att köpa internationella stjärnor, de ökar ligans lyskraft så att den går att sälja dyrare till andra länder, vilket leder till framgång i Champions League, ära, berömmelse och att ännu fler stjärnor längtar efter att flytta till Tyskland.
I Ulrich Hesse-Lichtenbergers öron låter de tankebanorna som en dålig undanflykt.
– Det är ett svårt argument när Porto och Monaco möttes i Champions League-finalen så sent som i fjol. Om de kan, varför inte vi?
Ur högtalarna skorrar en gammal Tanzschlager som får nästan varenda strupe i den 25 000 man starka klacken att skråla med i refrängen: »Heja BvB, heja BvB, heja, heja, heja BvB!«
– Det är ju svenska, säger jag.
Uli lägger huvudet på sned, som om han nu – efter att ha hört låten minst sjutton gånger om året i 23 år – för första gången lyssnar på den på allvar.
– Ja, det har du rätt i, säger han sedan.
– Varför det? Varför sjunger de »heja«?
– Ingen aning. Det är det nog ingen som vet längre. För några år sedan försökte man ersätta den med en nyare låt, men publiken blev helt vansinnig och dränkte den nya låten i en visselorkan. Nästa match var »Heja BvB« tillbaka.
Domaren blåser igång spelet.

Redan smörgåsstånden på Hauptbahnhof säger att Hamburg är annorlunda: glasdiskarna är mer välpolerade, bröden är frasigare, salladen krispigare, lagren av salami, lufttorkad skinka och brieost tjockare. Det här är järnvägsstationen där färska jordgubbsbakelser och Häagen Dasz-glass samsas med sushirestauranger och märkesbutiker.
Berlin är Tysklands huvudstad för förvaltning och kultur, Frankfurt för banker och försäkringar och Hamburg för medier och handel. I centrums boutique-gallerior slåss världens mest exklusiva varumärken om utbudet. Medelålders damer i dress sköljer ner sin ostronlunch med champagne. 
Ett stenkast från Hauptbahnhofs östra entré ligger en av stadens mest inrökta Bierstuben. Hit gick alltid min pappa så fort vi kommit till Hamburg när jag var liten. Själv firade han att vi nått resans mål med en stor, skummande öl. Min bror och jag fick äppeljuice med kolsyra.
Personalen på Nagel är lika barsk som jag minns den. Stämningen lika tung mellan väggarnas mörka träpanel. Frågan är om något ens hänt med menyn, dominerad av rätter som stekt ägg, schnitzel och kallt fläsk med surkål.
Jag slår mig ner med Süddeutsche Zeitungs krisrapport från Rostock. Spel i andradivisionen innebär halverad budget för Hansa – som redan tidigare haft problem med elitlicensen. Nu måste 17 av 60 anställda sparkas. Klubben saknar huvudsponsor. Bara 13 av spelarna har kontrakt som gäller nästa säsong. Frågan är varifrån man ska få pengar att värva nya när Hansa, som hade Bundesligas sämsta publiksnitt, nu förväntas dra långt färre åskådare.
När jag läst färdigt tidningen och tömt min dunkel går jag ner i källaren för att se om mitt starkaste barndomsminne av Nagel finns kvar. Jodå, inne på herrtoaletten står den fortfarande: en stor porslinsskål i brösthöjd.
En vomitoar, endast till för att kräkas i.

Den som går in på något av de stora sportvaruhusen i Hamburgs centrum upptäcker snart något märkligt.
På fotbollsavdelningen finns den självskrivna zonen för produkter från det lokala Bundesligalaget; hårschampo, sportflaskor, kortlekar, nyckelringar, t-shirts, matchtröjor, träningsoveraller och munkjackor med Hamburger Sportvereins svartblåvita ruta. HSV är det enda laget som spelat alla säsonger i Bundesliga sedan starten, klubben har blivit tyska mästare sex gånger, vunnit cupen tre gånger och blev 1983 andra tyska lag – efter Bayern – att vinna Europacupen.
Bredvid finns en exakt lika stor avdelning med produkter som är bajsbruna. De firar stadens andralag, en klubb med supporterklubbar spridda över hela jordklotet och därmed långt mer populär än Hamburger Sportverein.
Ändå har FC St Pauli aldrig vunnit någonting. Just nu spelar laget i trean.
Klubbens popularitet har alltså ingenting med fotboll att göra. Den är istället berömd för sina fans.
Jag tar tunnelbanan till hållplatsen Reeperbahn och vandrar med min packning längs norra Europas mest mytomspunna porr- och partygata. Det här är St Paulis hjärta, stadsdelen som utgör centrum för det andra Hamburg; sjömännens, horornas, knarkarnas, vänsteraktivisternas, husockupanternas och de gröna utopisternas Hamburg.
Hotell Stern, »Offizieller Partner des FC St Pauli«, ligger i den bortre änden av Reeperbahn. På båda sidor av porten finns stora porrpalats. Rummen kostar 35 euro, för den som av någon anledning vill checka in anonymt mitt i natten finns en kreditkortsautomat i entrén. Utanför det enda fönstret i mitt kala rum hänger ett nät och något slags plywoodkonstruktion. Det visar sig vara seglet till Hamburger Veermaster, ett stort Tanzschlagerpalast med rustika möbler, »gutbürgerliches küche«, öl i stora sejdlar och ett entusiastiskt dansgolv som sänder taktfasta vibbar genom huset.
Inom någon kilometers radie från Hotell Stern ligger FC St Paulis universum: Supporterträffpunkten Fanladen med fanzineredaktion och tidningsbutik, kulturföreningen Ball-Kults punkpub Jolly Roger och så förstås arenan Millerntor, med FC St Paulis officiella högkvarter och souvenirshop.

Millerntor ligger i skuggan av en jättelik betongbunker från Andra världskriget och bredvid en öde grusöken som någon gång om året används av besökande cirkusar. Arenan matchar omgivningen, med nakna stålbalkar, sprucken betong och slitna plankor.
FC St Paulis klubbhus är en graffitinedkladdad tegelbyggnad. Personalen arbetar i vita Portakabiner som staplats på varandra vid arenans huvudentré.
Sven Brux tar emot i ett litet kontor med stora pappershögar på, under och bredvid skrivbordet. På anslagstavlan sitter ett citat av Henry Rollins. Ovanför hänger en halsduk med texten »Celtic and St Pauli – The Rebel’s Choice«.
Sven Brux officiella titel är »säkerhetsansvarig«. I realiteten har han hand om allt som ingen annan orkar sköta: ackrediteringsfrågor, arenans högtalarsystem, lokalernas uppvärmning, spelarnas bilar. Dessutom är han en levande legend.
Sven Brux växte upp i Köln och höll som alla andra på »Getabocken«.
– I början på 80-talet ville jag inte gå på fotboll längre, säger han. Det var för många skinheads och fascister på arenorna. Jag stod inte ut med att se dem. Istället blev jag mer och mer musikintresserad.
Som 20-årig punkare flyttade han 1986 till Hamburg, där han snart arrangerade konserter nere vid Hafenstrasse, St Paulis centrum för husockupanter och anarkistiska aktivister.
– Det här var precis när alternativa människor började se på fotboll, säger Sven Brux. I ett av husen på Hafenstrasse bodde en gubbe som kallade sig för Doc Mabuse. På fasaden hade han en dödskalleflagga som han tog med upp på läktaren varje match. Den blev en symbol för att vi var det lilla laget i Bundesliga, som kämpade mot de rika.
Trots att St Pauli spelade i andradivisionen säsongen 86/87 ökade publiksnittet till 7 500 åskådare.
– Folk kom från HSV och från andra Hamburgklubbar, för att de inte heller stod ut med fascisterna på läktarna. Samtidigt kom fler och fler radikaler från den politiska scenen och från musikscenen, säger Sven Brux.
Publiken sjöng fotbolliserade varianter av socialistiska slagdängor. Lagets målvakt Volker Ippig bodde själv i ett av de ockuperade husen på Hafenstrasse, innan han tog ett sabbatsår för att arbeta som volontär vid ett sjukhusbygge i Nicaragua.
– För oss var han en levande symbol, säger Sven Brux. Jag minns ett år då han lovade oss supportrar att han skulle bjuda på fest om St Pauli höll sig kvar i Bundesliga. Det gjorde vi, och Volker bjöd på två vildsvin som vi helstekte över öppen eld och sköljde ner med öl.
Resten av FC St Pauli var dock en helt vanlig fotbollsklubb, ständigt kämpande i skuggan av storebror HSV. 1989 bestämde sig klubbledningen för att satsa på en ny arena, en »Multi Sport Dome« med hotell, restauranger och butikscenter.
Idén bröt helt emot fansens föreställning om klubben och stadsdelen St Pauli. Utåt argumenterade supportrarna mest mot arenan ur miljösynpunkt – hur skulle den lilla stadsdelen med 32 000 invånare påverkas av en sådan jätteanläggning?
I mars 1989 stod publiken knäpptyst under de fem första minuterna av en ligamatch mot Karlsruhe. Protesten följdes av fler, tysta likaväl som högljudda.
– Millerntor var känd för sin atmosfär. Nu skrev tidningarna att den försvunnit, säger Sven Brux.
Klubben klarade inte av sprickan mellan föreningen och dess fans, och lade snart byggnadsplanerna på is. Sven Brux:
– »Wow, vi kan förändra saker!« Det var känslan vi fick. Jag och några till startade Millerntor Roar. Vi tryckte 1 000 av det första numret, och sålde slut dem direkt. Redan efter 3-4 nummer var vi uppe i 3 500 exemplar!
Millerntor Roar var Tysklands första politiska och antikommersiella fotbollsfanzine. Tidningen blev snabbt en maktfaktor.
– Vi skrev att vi ville ha bort souvenirshopen från arenan, den sålde bara masstillverkat skräp som tillverkades åt alla Bundesligalag. Att sälja sådant var höger. Vi ville också ha billigare biljetter för arbetslösa. Och vi ville att den som bar fascistiska symboler eller skrek rasistiska saker skulle portas från arenan. Vi lyckades med allt.
Sven fick klubbens uppdrag att öppna Fanladen, en officiell mötesplats för supporterkultur där man kunde samlas före match, planera bortaresor, läsa tidningar och köpa egenproducerade flaggor och tröjor. Här möttes också medarbetarna kring Unhaltbar! och Der Understeiger, två nya St Paulifanzine i Millerntor Roars fotspår.
– Fler och fler runt om i Tyskland tog kontakt med oss, säger Sven Brux. Fotbollsfans från andra klubbar ville veta hur vi organiserade oss och hur vi gjorde våra tidningar, så vi började organisera fanzinekongresser. En kväll satt jag och drack öl med några vänner från Berlin hemma i mitt kök. Vi fick idén att starta en nationell rörelse över klubbgränserna, mot fascism och mot DFB.
Under parollen »Reclaim the game – Wir holen uns das Spiel zurück!« grundades Baff i augusti 1993 i Düsseldorf av 150 intresserade från 30 olika supporterklubbar. Föreningen hittade snart en uppgift: att stoppa vänskapslandskampen mellan Tyskland och England på Adolf Hitlers födelsedag.
Enligt planerna skulle A-landslagen mötas den 20 maj 1994 på Volkparkstadion i Hamburg, reservlagen skulle spela dagen innan i St Pauli. Baff var rädda att högerextrema fotbollsfans skulle ta chansen att vandalisera stadsdelen och storma Hafenstrasse. På Millerntor höll 7 000 åskådare upp röda kort för att protestera mot planerna. Baff höll presskonferens och organiserade upprop.
Först ställde DFB in B-landskampen och hänvisade till »parkeringsplatsproblem« i St Pauli. När protesterna inte upphörde flyttades huvudmatchen från obstinata Hamburg till mer fotbollshungriga Berlin.
Då höll Baffs Berlinavdelning en presskonferens där man varnade för enorma upplopp, samtidigt kontaktades supporterorganisationer i England som protesterade hos det engelska fotbollsförbundet. Snart hörde man av sig från FA i England – var det här verkligen rätt VM-uppladdning för Tyskland? DFB erkände att det nog inte var det.
– Det var första gången jag öppnade en flaska champagne i hela mitt liv, säger Sven.
I november samma år satte Baff nästa aktion i verket.
I kölvattnet från katastroferna på Heyselstadion och Hillsborough presenterade den brittiska regeringen sin Taylor Report som av säkerhetsskäl rekommenderade »all seater grounds«. Premier League avskaffade ståplats och 1994 bestämde Uefa att alla internationella matcher skulle spelas för endast sittande publik från och med 1998.
– En av våra huvudmålsättningar var att hindra att den tyska fotbollskulturen blev som den engelska, säger Sven Brux. Vi reste med 200 pers från 26 olika föreningar till Frankfurt och demonstrerade utanför DFB:s högkvarter. Vi fick ett möte med DFB-ledningen som sade: »Det är inte vårt fel, det är Uefa som säger att man bara får ha sittplatser!« Nåväl, sade vi. Då får vi väl prata med Uefa.
Våren 1995 reste samma gäng till Genève för att protestera utanför ett hotell där Uefa höll kongress. Tyskarna satte upp banderoller med texten »Sitzen ist für’n Arsch!«, delade ut flygblad och läste upp en protestförklaring på fyra olika språk för den församlade journalistkåren.
Konfunderade Uefatjänstemän undrade vad tyskarna höll på med, och meddelade att de var välkomna att välja ut tre talesmän som kunde förklara sitt ärende för generalsekreteraren Gerhard Aigner. Sven Brux och två till stegade in i lobbyn. Sven:
– »Ni mördar fotbollskulturen!« sade jag till Aigner. Lennart Johansson kom också ut och undrade vad vi ville. De verkade förbryllade, gav oss reklampennor och Uefapins och visste inte vad de skulle göra. Sedan sade de att det var ett missförstånd och att de aldrig hade haft några synpunkter på arenorna i Tyskland, utan bara ville att folk satt ner på internationella matcher.
Protesten blev en mediemässig fullträff. Hemma i Tyskland intog krönikörer och experter Baffs hållning, och runt hela landet plågades klubbarna av ettriga supportrar som krävde ståplatsernas bevarande. När en tysk konstruktör presenterade flyttbara stolar som gjorde att man kunde omvandla ståplats till sittplats för de internationella matcherna, kröp DFB återigen till korset.
Baffs nästa måltavla blev Tysklands VM-ansökan. Det tyska ordet för VM, »Weltmeisterschaft«, byttes av Baff ut mot »Geldmeisterschaft« i en kampanj där man varnade för de möjliga följderna av ett VM: nya arenor med färre ståplatser, dyrare biljetter och polisrepression som en följd av huliganskräck.
1998 blev Sven Brux säkerhetsansvarig hos FC St Pauli och började trappa ner på sitt supporterengagemang. De unga fick ta över.
Från åskådarposition kunde Sven se hur allt fler inspirerades av Baffs aktivism, framför allt inom Tysklands växande ultrascen; bland killar som var mer intresserade av ramsor och pyroteknik än medbestämmande och politik. 
– Från början ansåg vi inom Baff att ultras var fascister, och de ansåg nog att vi bara var vänsterextremister. Sedan insåg ultras att »Baff vet hur man organiserar sig«, och grundade Pro 15.30.
År 2000 inleddes förhandlingar om ett nytt TV-avtal för Bundesliga. Betal-TV-kanalernas företrädare ville sprida ut matcherna för att öka TV-tittandet och sälja mer reklam. För klubbarna hägrade högre TV-intäkter.
Ultras ville till varje pris sätta stopp för matcher på vardagskvällar och helgförmiddagar, eftersom det försvårade resorna till bortamatcherna. Över hela Tyskland ordnades tifon där tusentals åskådare höll upp skyltar med texten »15.30«, den traditionella avsparkstiden på lördag eftermiddag.
När tyska Fotbollskväll, som alltid börjat 18.30, hösten 2001 blev senarelagt till 20.15 för att betalkanalen Premiére skulle sälja fler abonnemang gjorde Baff och Pro 15.30-rörelsen gemensam sak. Inför TV-kameror och inbjudna journalister ritualsparkade Peter Lustig från Berlins Baffavdelning sönder en Premiéredekoder och uppmanade alla »äkta fotbollssupportrar« att bojkotta Premiére och Sat1. Mediemogulen Leo Kirch, som köpt rättigheterna till Bundesliga, gavs titeln »Mediehuligan«.
Bojkottuppmaningen gav resultat. Luttrade TV-chefer märkte att det beslut som skulle öka intäkterna istället fick dem att rasa. Redan efter tre veckor var Fotbollskväll tillbaka på den gamla sändningstiden. Under 2002 kollapsade hela Kirchkoncernen, främst på grund av tyskarnas motstånd mot pay-per-view.
Den 11 maj 2002 höll 15.30-rörelsen en enorm supporterdemonstration i Berlin under det nya namnet ProFans. Man demonstrerade mot utspridda speldagar, mot betal-TV, mot polisvåld, mot sittplats. DFL, de två högstaligornas samarbetsorganisation, bjöd in till ett rundabordssamtal där chefen Werner Hackman till slut garanterade att matcher som inte spelas 15.30 på lördagen inte får innebära resor längre än 300 kilometer för bortafansen.
– En följd av hela den här motståndsrörelsen är att många av dem som en gång började skriva för fanzines numera jobbar på stora tidningar, magasin och TV-kanaler. Christoph Biermann är gammal Bochumsupporter och Baffmedlem, Karsten Genzing, som nu är sportchef på hela jävla Bildzeitung, gjorde Millerntor Roar med mig och hans lillebror jobbar på radion. På 80-talet var inga journalister intresserade av supporterfrågor. I dag får vi genomslag överallt, säger Sven Brux.

Om kampen utåt gick bra, så var sammanhållningen inåt sämre. Dagens FC St Pauli är en sorglig uppenbarelse. År av skandaler, styrelsestrider, sparkade tränare och vansinniga ekonomiska beslut gör att klubben lever under ständigt konkurshot. Laget gjorde sin senaste Bundesligasäsong 01/02 och rasade året därpå rakt genom tvåan till Regionliga Nord och spel mot några av Bundesligaklubbarnas reservlag.
Trots spel i trean för andra året i rad är Millerntor fullsatt vecka efter vecka. St Pauli har seriens högsta publiksnitt. Klistermärket »St Pauli-Fans gegen rechts« går att se på papperskorgar och elskåp över hela Europa. Kultstatusen stärktes när St Pauli blev första europeiska ligalag att vänskapsspela på Kuba och valde fotbollsvärldens första öppet homosexuella klubbordförande, skådespelaren och teaterdirektören Reenald Koch.
– Från början var det vi där ute mot de där inne i klubben, säger Sven Brux. Det var vi som skapade kulten, vi som gjorde dödskalleflaggan till en symbol. I dag är den ett registrerat varumärke ägt av FC St Pauli. Det är som i musikindustrin; det mesta är litet och oberoende från början, sedan kommer industrin och suger in det och gör det stort.
I dag är ungefär hälften av klubbens 30 anställda före detta supportrar.
– Det finns två sätt att se på det, säger Sven Brux. Antingen har vi blivit köpta och tillhör fienden. Eller så har vi nått den ultimata framgången; nu är det vi som driver klubben.
Han är själv osäker på svaret.
– Du förlorar din oskuld så fort du blir en del av maskinen. I dag sitter jag här och ser hur usel den här jävla arenan är. Toaletterna är skit, värmeanläggningen trasig… allt, precis allt på Millerntor är genomruttet. Och bara 5 500 av 20 500 platser har stolar, det är katastrof för en professionell fotbollsklubb. Vi måste bygga nytt.
Jag tror nästan inte mina öron, och undrar:
– Vad hade du sagt om du hört dig själv säga det här 1989?
– Jag hade skrikit »NEJ! Nej, nej, nej, nej…« Sedan hade jag förhoppningsvis tänkt efter i några minuter, och sagt »men om vi kan behålla lika många ståplatser, och få ett ställe för Fanladen på arenan, då kanske…« Läget är så hopplöst i dag.
– Men tror du verkligen att dagens fans bryr sig? Får de bara behålla sin kult och sin sunkiga arena kanske de hellre ser St Pauli i sexan.
– Vi har folk som skiter i det, det stämmer. De åker lika gärna och ser St Paulis B-lag möta Altona 93, och de skulle säkert skrika »det här är för kommersiellt, det här är inte mitt St Pauli!« Jag kan acceptera det. Det är deras sätt att leva fotboll. De kan ha det så kul där nere i de lägre divisionerna, men för mig kan en bortamatch i en annan del av Hamburg aldrig konkurrera med att resa 6 000 supportrar till München.
Sven Brux berättar med drömmande min att han reste till Sevilla när Celtic spelade Uefacupfinalen mot Porto.
– Att vara där med 85 000 Celticfans, det är det största jag upplevt som supporter. Sedan dess är min dröm att St Pauli åtminstone en gång, om det så är mot ett skitlag i en skabbig gammal Sovjetrepublik, ska få spela en europeisk cupmatch. Alla skulle ta sig dit den dagen. Precis alla. Jag lovar.

Den kvällen går jag till Jolly Roger. Stället är proppfullt av packade fotbollsfans från halva Europa. Till helgen arrangerar FC St Pauli en antirasistisk fotbollsturnering med 14 supporterlag från nästan lika många länder. Alla deltagare är inbjudna till puben.
Jag hamnar bredvid två irländare som först skrålar »Trelleborgs, Trelleborgs, Trelleborgs!« och sedan spyr galla över Blackburn och engelsmännens »rasism mot alla som kommer från Irland«.
– IFK då? säger jag förvånad. Laget från min hemstad Göteborg slog ut Glasgow Rangers ur Champions League-kvalet.
Irländarna börjar hoppa upp och ner av okontrollerad glädje.
 Det stämmer! skriker den ene. Rangers, de svinen. Där fick de.
Den andre lutar sig mot mig över bardisken:
– Är du intresserad av den republikanska kampen? Vi har mycket information.
Jag säger att jag är sådär intresserad av den republikanska kampen, men att min tidning haft en text om systern till en mördad Celticsupporter och hennes antivåldsrörelse Nil By Mouth.
– Lita inte på henne, säger den ene irländaren och spottar på golvet. Hon är köpt av regeringen. Hon snackar skit. Hon får det att låta som att både Rangers och Celtic har problem. Det är fucking bullshit. Rangers har dödat typ tolv Celticsupportrar, och hur många har vi dödat? En!
Något senare tar jag upp min kamera för att föreviga mina dryckesbröder. Den andre hoppar till vid blixten och får något vilt i blicken. Han reser sig hastigt upp. Den ene lägger en fast hand på hans axel och skäller åt honom på gaeliska.
Jag förstår ingenting.
– Du får förlåta min vän, han är allergisk mot kameror. Han är eftersökt av the fucking RUC, förstår du? Han kan dö om han syns på fel bild.
En IRA-medlem på en antirasistisk fotbollsturnering.
Jag beställer en runda irländsk whisky för att lugna allas nerver.

Det är dags att raka sig och byta om till rena kläder.
Sportkonsultfirman Sportfives huvudkontor ligger i ett område mellan Hauptbahnhof och Elbe som fram tills nyligen dominerades av hamnskjul och skabbiga lagerlokaler. I dag trängs de designade kontorsbyggnaderna på rad. Sportfives är så ny att inte ens skylten hunnit upp.
Lobbyn har klarblå väggar och två stora, platta TV-skärmar som fortfarande väntar på sitt innehåll. Lokalernas ljusa trägolv, glas och stål andas reklambyrå eller Internetföretag. Sportfive är Europaledande i sin bransch och har ett finger med i spelet i de flesta av den tyska fotbollens brännbara frågor.
Som arenakonsult har företaget varit inblandat vid ombyggnaden av Nürnbergs, Frankfurts, Kölns och Hertha Berlins arenor. Vid nybyggnaden av Hamburgs AOL Arena skötte man också finansieringen, samt försäljningen av namnet.
I sin tidigare inkarnation ISPR ägde Sportfive rättigheterna till hela Bundesliga, i dag äger företaget rätten att sälja ligan utomlands samt rätten till tyska landslagets bortamatcher. Som marknadsföringskonsult hanterar Sportfive allt från reklamavtal till catering och inredandet av sponsorloger åt sju av Tysklands största klubbar.
Man levererar elektroniska biljettsystem. Bygger hemsidor. Säljer information och gör marknadsundersökningar.
På Karsten Mahlmans visitkort står det »Senior Director TV rights«, Philipp Hasenbeins bär underskriften »Vice President Teams«. De tar emot mig i ett mötesrum med så välputsade glasväggar att jag är på väg att gå rakt in i en av dem.
Karsten Mahlmann och Philipp Hasenbein ger sin bild av den tyska fotbollens förutsättningar.
– Tyskland är väl framme på nästan alla punkter, säger Philipp. Vi har tolv nya VM-arenor. De är en enorm fördel när det gäller att dra in pengar från företagen. Det går nästan inte att jämföra Hamburgs intäkter före och efter bygget av den nya arenan. I dag har HSV 3 200 Vipgäster per match och drar in 11 miljoner euro om året bara på dem. Genom att sälja namnet på arenan drar Hamburg in 2,5 miljoner euro till om året. Tyskland är också Europaledande när det gäller sponsring. De tyska lagen får i regel in 4-4,5 miljoner euro bara på tröjsponsring. I Spanien är snittet 1-2 miljoner. Och så har vi publiken. De senaste åren har publiksnittet bara ökat och ökat. Det har ingenting med sportslig framgång att göra. Hamburg har ökat varje år sedan de byggde sin nya arena 1999, utan att vinna någonting. Här säger man istället att »The Stadium is the Star«.
– Men betalar inte folk ganska lite? invänder jag.
– De betalar inte tillräckligt, säger Philipp. Men det är helt och hållet klubbarnas beslut. De måste leva med sina fans, och jag förutsätter att de försöker ta ut så mycket som möjligt. Taktiken i Hamburg är att först se till att arenan är full, sedan kan man höja priserna.
– Tyskland har de billigaste biljetterna i hela Europa, säger Karsten Mahlmann. Det är ett tyskt problem mer än ett fotbollsproblem. Vi har den billigaste maten också. Varför då? Det är den tyska mentaliteten. Vi gillar att klaga.
Så kommer den, den verkliga vattendelaren. Philipp Hasenbein:
– Tysklands enda egentliga nackdel är TV-marknaden. Ska den tyska fotbollen bli bättre måste TV-marknaden ändras. Det finns många saker att titta på. Vi har fördelningen av intäkter, som gör att Bayern München inte får mer än dubbelt så mycket som ligans sämsta lag. Det ger dem intäkter på kanske 20 miljoner euro om året, medan topplagen i Spanien och Italien drar in 80-90 miljoner per säsong eftersom de har individuella kontrakt. Sedan måste ligan få in mer pengar totalt.
– Man kan göra saker för att splittra matcherna, säger Karsten. I dag spelar alla på lördag 15.30, bortsett från två matcher som går på söndagen. Lägger du en match på lördag morgon blir den perfekt att sälja till Asien, spelar du dessutom på fredag kväll har du genast en bättre produkt. Ligan måste också titta på vilken typ av exklusivitet den vill ge betal-TV. I dag har Tyskland en sjukt bra highlightshow som börjar 55 minuter efter att lördagsmatcherna är slut. Den ses av sex miljoner hushåll. Det kanske är lite för bra.
– Är inte allt det här sådant som fansen redan har protesterat desperat emot? invänder jag.
– Det var galet att lyssna på dem, säger Philipp kort. Nu tror de att de har makt.
– Folk klagar alltid, säger Karsten.
– Nu inleds förhandlingarna om TV-rättigheterna för säsongerna 2006-2009, säger Philipp. Alla vet att någonting måste ändras. Antingen måste man splittra matchdagarna eller ge upp Fotbollskväll. Kanske både och. I alla fall om man vill se nya framgångar.
Karsten Mahlmann börjar skratta.
– De tyska lagen är så dåliga i Europa nu, så usla…
– I fjol förlorade de mot klubbar du aldrig hört talas om, säger Philipp Hasenbein.
– Och landslaget är helt värdelöst, säger Karsten. Det har inte en enda spelare av världsklass.
– Michael Ballack? föreslår jag.
– Ballack är helt okej, säger Karsten. Men det är inte så att han skulle platsa i Real Madrid, eller hur?

Som en monsterbyggnad ur en Mad Max-film dyker Hamburgs nya AOL Arena upp i skogen. Läktarnas trappstegsformade undersidor gapar nakna mot omvärlden, betongpelarna som håller upp takseglet pekar som spjut mot himlen.
Lika gräslig som den är utifrån, lika harmonisk är den på insidan. De olika läktarsektionerna flyter ihop i rundade hörn. Det lätta taket släpper igenom det mesta av ljuset och är helt öppet över planen, det ger inte alls samma innehallskänsla som man får på Arena auf Schalke.
Här finns nog med businessplatser och Vip-loger för att få ProFans-människorna att osäkra sina revolvrar. Samtidigt är 9 600 av 55 800 platser bevarade som ståplatser, och här finns ett fint museum över HSV:s och den gamla Volkparkstadions mest berömda ögonblick.
På designade restaurang Die Raute säljs champagne och rödvin, men också Holsteiner Sauerfleisch, Currywurst, Bauernfrühstuck, Kohlroulade, Matjesfilet och Pikanter Fleischspiss. Fatölen kostar 2,50 och är därmed billigare än capuccinon.
Tack vare den nya arenan har HSV brutit sin långa nedåtgående spiral. Laget spelar nu ofta inför utsålda hus och ligger femma i publikligan med ett åskådarsnitt på 49 000. Till nästa säsong kommer Ajax firade mittfältsstjärna Rafael van der Vaart.
Här kan det väl inte finnas missnöjda fans?
Jag träffar Philipp Markhardt i Hamburgsupportrarnas klubbhus i Altona, en ensam röd tegelbyggnad inklämd mellan tunnelbanan och en hårt trafikerad väg. Philipp är HSV:s talesman i ProFans.
– Visst, folk gillar den nya arenan. Men de kallar den för AOL Arena. Jag gillar det inte. Det är som att sälja klubbens själ.
Bitterheten skiner igenom när han redogör för händelseförloppet:
– Det bara hände från en dag till en annan, plötsligt sade de på radion: »Hamburg spelar inte längre på Volkparkstadion. Hamburg spelar på AOL Arena.«
Ställda inför etablerat faktum valde de flesta att stanna hemma när supporterklubben organiserade en demonstration. Bara 150 upprörda supportrar tågade med Philipp Markhardt genom centrala Hamburg, till ingen effekt.
Den kuppen får HSV-ledningen betala för nu.
Klubbpresidenten Bernd Hoffmann, med ett förflutet på Sportfive, vill bolagisera elitverksamheten och sälja ut 49 procent på börsen för att få kapital att värva stjärnspelare. Supportrarna är inte intresserade.
– Han försökte för två år sedan också. Hamburg är en Sportverein. Det betyder att medlemmarna bestämmer. Av 22 000 medlemmar är 17 000 supportrar och aldrig, aldrig att vi går med på att omvandla verksamheten till ett bolag. Vi är 17 000 för spelarnas skull – varför skulle vi vara medlemmar i föreningen om spelarna tillhörde ett bolag?
– Förra veckan höll Hoffmann ett informationsmöte för seniorerna där han sade att de måste vara för det, men utan att förklara varför. Till informationsmötet med supportrarna skickade han en underhuggare, eftersom han hade »så viktiga sponsormöten« att gå på. »Bra«, sade jag. Om det inte var så viktigt att han kom hit för att prata med oss, då kan det inte vara särskilt viktigt överhuvudtaget.
Philipp säger att ingen begriper hur Hamburg har råd att värva van der Vaart. Övergångssumman är hemlig, likaså lönen. Klubben har visserligen enorma intäkter men är belånad upp över öronen efter arenabygget och har redan en stor och dyr trupp med 28 underpresterande spelare.
– De vill ha mer och mer pengar, men de tänker aldrig på vad vi fans tycker och tänker. Och vi är förbannade. Visst vill vi ha bra spelare, men inte till vilken kostnad som helst. Då får det hellre vara.

Tonen från en mollstämd kyrkklocka hörs ur högtalarsystemet. En gång, två gånger, tre gånger. Sedan ett tungt gitarrackord.
Till tonerna av AC/DC:s Hell’s Bells tågar FC St Paulis brunvitklädda spelartrupp in på planen bredvid Eintracht Braunschweigs svartgula. På Millerntors Gegengerade vajar dödskalleflaggorna. Arenan är fylld till sista plats av supportrar i FC St Pauli-tröjor med Che Guevara-tryck, antirasistslogans och vänstersymboler. Andra bär Kubainspirerade militärjackor som också finns att köpa i FC St Paulis souvenirshop.
Klubben säljer kläder för mer än 20 miljoner kronor per år. Att ha en St Pauli-t-shirt är i dag ett statement som inte nödvändigtvis innebär att du har sett klubben spela.
Jag går på matchen tillsammans med René Martens, en tunnhårig man med röd scarf och jeansjacka. Martens har skrivit flera böcker om FC St Paulis historia och är en del av klubbens ryktbarhet, på så vis att han under sin research upptäckte att St Pauli-legenden Wilhelm Koch varit nazist. Arenan döptes snart om från dåtidens Wilhelm Koch-stadion till dagens Millerntor.
Martens är en eftertänksam man som pratar i långsamma, formulerade meningar.
Jag frågar honom vad han, som följt laget i 20 år, tycker om dagens hype.
– Jag tycker att det är okej. Även om det är märkligt, förstås.
På planen överraskar St Pauli med att göra sin bästa match på flera månader – trots, eller kanske tack vare, att de inte har något kvar att spela om och fem ordinarie spelare är skadade. Braunschweig har en liten chans att gå upp i Zweite, förutsatt att de vinner dagens match. Följaktligen verkar Eintracht helt oförmögna att anfalla medan St Pauli kommer gång på gång. Några av spelarna ser ut att kunna platsa i Allsvenskan, på det stora hela håller matchen god Superettannivå.
René Martens fångar upp den förlorade tråden:
– De senaste fyra, fem åren har folk börjat se Altona 93 istället. För att det är för etablerat här. För att det är för mycket… kult. De vill ha det mer traditionellt, som det var i gamla tider.
Han suger på orden en stund.
– Man skulle kunna säga att jag är en av de personerna, faktiskt. Jag har börjat se Altona mer och mer. I dag skulle jag nog säga att det är mitt främsta lag.
– För att du tycker att FC St Pauli är för mycket kult? undrar jag.
Martens gör en lidande grimas.
– Som jag sade tidigare har de spelat skit de senaste fem åren.
– Men spelet kan väl inte vara bättre hos Altona, i division fyra?
– Mmm… säger René Martens medan han funderar. På något sätt är ändå en bra match i fyran bättre än en dålig i trean.
Han blir lite generad när han märker att jag inte tror honom.

Den inpyrda rökstanken får mig att instinktivt rygga tillbaka redan i entrén till sittvagnen.
Inte nog med att liggvagnarna var fullbokade på nattåget till München, jag har fått biljett till en rökkupé.
– Jag visste inte att det fanns rökkupéer fortfarande, ursäktar jag mig till en konduktör. Går det att byta plats?
– Allt är fullt, svarar han barskt.
Snart stiger mina medresenärer in i vagnen – ett trettiotal grabbar i 25-30-årsåldern, iklädda Bayern München-tröjor. De kommer kånkande på flera flak öl, en av dem bär en bergsprängare över axeln.
Strax smätter det från ölburkarna och hela gänget stämmer upp i Bayern München-allsång. En efter en börjar de suga begärligt på varsin cigarett, en tjock vit dimma sänker sig från taket och neråt.
Mannen med bergsprängaren sätter på en CD med hårt dunkande sommardisco. Till det Ace of Base-influerade reggaegunget rap-sjunger en man och en kvinna på engelska med stark tysk brytning: »Let’s have a söömer pahrty, a söö-mer hahliday! Söömer pahrty, söömer hahliday!«
– Vi ska ju ändå sitta, så det är ingen idé att försöka sova! skrålar en av tyskarna till mig.
– Jag hade nog tänkt försöka, säger jag.
Han bara skrattar och försöker bjuda mig på en cigarett.
Jag inser det hopplösa i situationen; de är fler, de är starkare, de är på hemmaplan. Mitt enda hopp är att de snart ska vara så fulla att de slocknar en efter en. Tyvärr får alkoholen omvänd effekt.
Klockan ett på natten är Bayernsupportrarna piggare och mer högröstade än någonsin, samtidigt som några av dem sjunger med till musiken vrålar andra fram hejaramsor. Dimman har arbetat sig hela vägen ner till golvet.
När de vid halv två enas för att sjunga »FC Bayern, Deutsche Meister!« för tredje gången brister något inom mig. Jag lämnar hastigt min plats och vandrar spanande framåt i mittgången. Efter två fulla vagnar sker undret: en tom sittplats! Jag sover i samma ögonblick som kroppen sjunker ner i sätet.
En hård knackning på axeln väcker mig ur sömnen.
– Det där är damens plats!
Två uniformerade män med texten »Sicherheit« tryckt på bröstfickan står i gången, bredvid en parant dam i ytterjacka.
– Åh förlåt, jag trodde att…
– Ja ja, kan ni flytta på er?
Halvsovande och förvirrad raglar jag vidare i tåget tills jag hittar en ny lucka bland alla sovande människor.
Jag har ingen aning om hur länge jag får sova innan ett hårt finger i sidan gör slut på friden.
– Min herre!
Säkerhetsmännen igen.

På Marienplatz bygger grönklädda poliser kravallstaket runt en provisorisk scen. Bayern München brukar visa upp mästerskapsskölden från rådhusets balkong, en fasadrenovering har ändrat på planerna.
Det är nästan 30 grader varmt. Hela centrum är fullt av shoppande och lördagsflanerande Münchenbor. Rindermarkts uteserveringar fylls redan vid elvatiden av rödklädda Bayernsupportrar som stoppar i sig sparris, vita korvar, frallor med bakad leverpastej, schnitzlar. Till det stop efter stop av skummande weissbier.
Tunnelbanevagnen ut mot Olympiazentrum är så full att jag prövar att lyfta fötterna från golvet för att se om jag hänger kvar. Väl framme strömmar folkmassan lättad ur vagnarna likt människor som når vattenytan igen efter en alldeles för långvarig dykning.
Detta är Bayerns första hemmamatch sedan guldet. Detta är dessutom Bayern Münchens sista match på Olympiastadion, vilket gör att den har varit utsåld i månader. Vi är 63 000 åskådare som ringlar oss fram mellan Olympiaparkens lummiga kullar mot stadion. Stämningen är förväntansfull och känslosam, folk går arm i arm, många sjunger.
Utanför arenan råder festivalstämning. Folk knaprar på biffar, dricker öl, ligger och dåsar i solen.
Olympiastadion är egentligen en skitarena. Den har löparbanor, den är låg och vid och den saknar tak över hälften av åskådarna. Den erbjuder usel service för sponsorer och Vip-kunder och saknar faciliteter med utsikt över planen, om man inte räknar med en korvkiosk på kullen bakom supporterkurvan. Alla – klubbledning, spelare och supportrar – ser därför fram mot flytten till nya Allianz Arena. Samtidigt har Bayern Münchens framgångssaga varit så intimt sammankopplad med Olympiastadion att alla känner vemod över att kapitlet nu nått sitt slut.
Bayern München har varit så dominanta, så länge, att det är lätt att få för sig att de regerat för evigt. Så är det inte.
I maj 1972, innan Olympiastadion var invigd, hade Bayern München bara två ligaguld på sin meritförteckning. Med en omgång kvar ledde Bayern med en poäng över Schalke 04. Att de båda möttes i sista matchen skapade sådan hysteri i München att Bayernpresidenten Wilhelm Neudecker flyttade matchen till den nästan färdiga olympiaarenan. Bayern München vann med 5-1, och inledde en framgångsperiod som har få motsvarigheter i världen. Av de 33 tyska mästerskap som avgjorts sedan 1972 har Bayern vunnit 17.
Före matchen dånar Europes The Final Countdown ut över arenan, i kurvan bakom Oliver Kahn håller hemmaklacken upp ett gigantiskt rödvitt avskedstifo.
Bayern tar genast kontroll över spelet. I tionde minuten tar Roy Makaay emot bollen mitt på Nürnbergs planhalva, han spelar Claudio Pizarro och sticker sedan själv ut mot kanten. Pizarro rullar ut bollen på ytan och springer sedan in i straffområdet. Maakay hinner upp bollen och slår ett bananskruvat inlägg som rundar backlinjen och hamnar precis där Pizarro kommer springande. 1-0. Så enkel kan fotboll vara.
Michael Ballack är överallt. Han skjuter, passar, dribblar och lägger upp spelet. Han gör också mål – 2-0. Makaay dunkar in 3-0 på frispark och 4-0 på straff. Alldeles före pausvilan tar sig Sebastian Deisler igenom.
Speakern vrålar, som efter varje mål: »Bayern Müüünchen?«
Publiken svarar »FÜNF!«
»FC Nürnbeeerg?«
»NULL!!!«
»Danke!«
»BITTEEEE!!!«
Det är arrogant. Det är odrägligt. Det är inte mer än rätt.
För trots att de redan vunnit ligan och trots att matchen redan är avgjord, fortsätter Bayernspelarna att ge precis allt. De ser till och med ut att ha roligt.
I andra halvlek blir hemmalagets överlägsenhet nästan larvig. I Nürnberg spelar Marek Mintal som leder skytteligan på 23 mål. Efter sina två mål i matchen ligger Roy Makaay bara två mål efter, och hans lagkamrater gör allt för att ge honom åtminstone ett till. Claudio Pizarro dribblar sig rakt igenom Nürnbergförsvaret och har bara målvakten kvar – och spelar bollen till en hårdbevakad Makaay, som missar.
Mot slutet tappar Bayernspelarna koncentrationen och 6-1 hinner bli 6-3 innan domaren blåser av matchen.
Hela publiken reser sig upp och klappar taktfast till Gloria Gaynors I will survive och Tina Turners The Best. Små gubbar i lederhosen och tyrolerhatt fyrar av kanonskott på löparbanan – ett för varje ligaguld. På planen springer spelarnas alla barn runt, runt sina fäder, Samuel Kuffour har en son som är så liten att han måste bära honom i famnen.
Nu kommer också de äldsta i familjen Bayern München – de stolta papporna sportchef Uli Hoeness och klubbdirektör Karl-Heinz Rummenigge, samt farfar ordförande Franz Beckenbauer själv.
Farfar Franz, den stollen, säger allt vad som faller honom in, men alla gillar honom ändå. Pappa Karl-Heinz håller ordning och reda och ryter till när familjen är hotad – som nu, då han med allt ivrigare frenesi propagerar för att Bayern München ska få en större andel av den tyska TV-kakan. Pappa Uli var som spelare föraktad som en pengakåt cyniker, men en flygolycka där han var den enda överlevande bland fyra vänner gav honom en delvis ny personlighet. Det är han som håller ihop familjen med värme och omtänksamhet. När Uli fick höra att hans gamle lagkamrat Gerd Müller var sysslolös och alkoholiserad gav han honom genast ett arbete i klubben. Det var också Hoeness som skickade iväg en deprimerad Sebastian Deisler till en psykiatrisk klinik. Han ser till att Bayern skänker mer pengar till välgörenhet än någon annan tysk klubb.
På podiet presenteras DFB:s president – till en öronbedövande visselorkan – och så tar de emot sina guldmedaljer; Zé Roberto, Sebastian Deisler, Bastian Schweinsteiger, Michael Ballack, Willy Sagnol… Tränaren Felix Magath står näst sist i kön. Efter honom återstår bara lagkaptenen, EM-guldmedaljören, vice världsmästaren, sjufaldige tyske mästaren och Champions League-vinnaren Oliver Kahn. Till tonerna av Queens We are the champions höjer han den tunga mästarskölden över huvudet. I samma ögonblick svävar tiotusentals röda och vita ballonger mot himlen. Fyrverkerier exploderar. Kanoner skjuter ut ett silvergnistrande konfettiregn.
Bayern München hade inte kunnat ta farväl av det gamla på ett mer bombastiskt sätt.
Om det beror på den utmattande tågresan natten före eller det kvava vädret vet jag inte, men jag märker att jag trots allt gillar det.
För även om Bayern är de onda Storpotäterna ur ett tyskt perspektiv, framstår de som genuina och äkta jämfört med internationella konkurrenter som Chelsea, Juventus och Real Madrid.
Till Bayern Münchens träningsanläggning kan tyska farbröder fortfarande gå med sina barnbarn för att höra Michel Ballack ropa »Scheisse!« efter en felslagen pass. Även den högteknologiska Allianzarenan har billiga ståplatser – och på restaurangerna serveras det schnitzel, bratwurst och surkål. Bayerns dyraste värvning Roy Makaay var i och för sig skyttekung i Spanien när han köptes från Deportivo La Coruña, men han spelade inte i Hollands startelva och han värvades inte för sitt marknadsvärde i Asien.
Efter matchen bjuder sponsorn Paulaner på gratis weissbier i Rindermarkt. Jag förväntar mig tiotusentals människor och sjuk trängsel, och finner några hundra törstiga som utan att köa går fram till bardiskarna för att ta emot sina öl.
Så kommer då äntligen bussen med spelarna. Iklädda sandfärgade Lederhosen och vita kråsskjortor intar de scenen på Marienplatz. Uppemot 30 000 människor jublar åt sina hjältar, Hoeness håller tal, Sebastian Deisler är så full att han är på väg att ramla omkull.
Så är det över.
21.00 ligger torget helt öde. Det enda som återstår av firandet är en slabbig massa av blött tidningspapper, tomma plastmuggar och krossat glas. För Münchens lodisar börjar högtiden först nu: utrustade med papperspåsar och sopsäckar kommer de fram ur hörnen för att ta hand om de flaskor som fortfarande är hela.

Två dagar senare sitter jag på en inrökt pub med dödskallar på väggen i en förort långt utanför Frankfurt.
Från The Unity känner jag igen två av killarna som målade fanor. Hansafans har skickat Andy, en av Nils Duddas kompisar. Sandra och Tanya från St Pauli träffade jag på Jolly Roger. Philipp Markhardt för HSV-fansens talan. Ytterligare ett trettiotal personer gör att så gott som alla klubbar i de två högsta divisionerna är representerade.
Supportrarna är på krigsstigen igen.
Ultras Frankfurt står bakom inbjudan och återigen är frågan så allvarlig att fotbollsfantasterna lyckas enas över klubbgränserna.
Inför VM 2006 har de tyska myndigheterna drabbats av huliganskräck och infört en ny, mycket hård supporterlag enligt vilken supportrar kan stängas av två till fem år på alla arenor för en lång rad förseelser. Dessutom har polisen trappat upp bevakningen på arenorna.
Mötet enas om en stor demonstration i Frankfurt samma dag som Confederations Cup invigs med matchen Tyskland-Australien. Någon ska ta fram ett pressutskick, en annan tar på sig att sprida inbjudan över landet.
– Vår slogan blir »Fotbollsfans är inga brottslingar«, säger Henning Schwarz från Ultras Frankfurt. Alla bär tröjor i sin egen klubbs färger, med ryggtexten »Separerade av våra färger, enade mot samma mål«.
Kampanjen ska fortsätta med femton tysta minuter under den första omgången av nästa Bundesligasäsong, protestbanderoller, flyers på stan. Någon tar på sig att undersöka vilka ligaspelare som eventuellt kan tänkas ta emot en protest-t-shirt att bära under match.
– I själva verket är det polisrepressionen mot ultras som skapar nya huliganer, säger Henning Schwarz.
– Vi är alla offer för den moderna fotbollen, säger hans vän Daniel Reith. Fotbollen är död. Nu ska vi ge makthavarna rött kort och en spark i arslet.
Jag antecknar.