Tre journalister, från Washington Post, Berlingske Tidende och en schweizisk tidning han tidigare inte hört talas om, har bett om en intervju bakom hedersläktaren. Arne Ljungqvist, svensk mästare i höjdhopp och OS-deltagare i Helsingfors för 49 år sedan, missar ogärna hoppfinalerna. Dessutom vet han allt för väl vad det är reportrarna vill prata med honom om: friandet av den dopningsavslöjade Olga Jegorova.

Jegorova testades under en friidrottsgala i Paris en månad tidigare, men inte av det internationella friidrottsförbundet IAAF utan av de lokala arrangörerna. De använde en ny metod för att skilja syntetisk epo – ett hormon som ökar produktionen av röda blodkroppar – från kroppsegen epo. Jegorova befanns skyldig till dopning.

Inför VM-starten granskade IAAF:s medicinska kommitté, där Arne Ljungqvist är ordförande, fallet för att bestämma bestraffning. Det visade sig att fransmännen inte hade följt den fastslagna proceduren. Ljungqvist tvingades fria Jegorova, och tillbringade sedan VM:s inledningshelg med att om och om igen förklara beslutet.

– Ett sånt svinaktigt sätt. Här ska fransmännen visa sig duktiga, och så kan de inte ens sköta den mest enkla procedur. Istället får vi ta skiten, och framstår som slappa. Jag har fått flänga runt som en dåre och svara på frågor, säger Arne Ljungqvist.

– De är helt nya, de här epo–testerna. Och så börjar det så här. För att testet ska vara godkänt ska man ta både ett urinprov och ett blodprov, som ska jämföras. När vi sedan vänder oss till fransmännen visar det sig att de inte ens tagit ett blodprov.

Vid längdhoppsgropen tar Christian Olsson ledningen med sitt andrahopp, för att minuten senare se Jonathan Edwards hoppa en halvmeter längre. Ska Olsson bevaka sin silvermedalj bör han hoppa ännu längre i tredje – åtminstone tre konkurrenter har kapacitet att slå hans andrahopp.

– Jag kan psykologin, säger Arne Ljungqvist. Jag vet hur det känns att stå vid sidan om och tvingas se de andra hoppa för att ta in ditt försprång.

Klockan blir sex, och han har lovat att infinna sig i betonggången bakom läktaren. Han lämnar motvilligt sin plats på läktaren.

Den schweiziske journalisten är den ende som är på plats. Washington Posts och Berlingske Tidendes akuta dopningsintresse upphörde när Marion Jones kom tvåa i 100-metersfinalen – »hon blir visst intressantare då än när hon vinner«, kommenterar Arne Ljungqvist.

Schweizaren frågar om Olga Jegorova. Arne Ljungqvist går lugnt igenom varenda detalj i fallet, förklarar varför reglerna är som de är och att han inte kan göra annat än att följa dem.

– Betyder det här att IAAF har en ny inställning i dopningsfrågan? säger den schweiziske journalisten.

– Jag förstår inte riktigt vad du menar, säger Arne.

– Ja, nu friar ni Jegorova…

– Please, säger Arne Ljungqvist, nu med viss irritation i rösten. Är det någon som välkomnar fler dopningsprov så är det jag, men för Guds skull, se till att de utförs på rätt sätt.

– Har ni testat någon för epo här?

– Precis före tävlingarnas början gjorde vi 30 till 50 tester på lång- och medeldistanslöpare för att kontrollera deras blodvärden.

– Och vad blev resultatet?

– En handfull av dem, jag vet inte det exakta antalet för tillfället, uppvisade avvikelser från normen. Deras urinprov har nu skickats till Lausanne för analys.

– Ni har alltså en handfull misstänkta dopningsfall?

– Nej, det betyder inte att de är misstänkta. Det betyder att de har blodvärden över det normala. Det kan man ha av flera skäl: höghöjdsträning, vätskebrist, överansträngning, en nedärvd avvikelse… eller epo-dopning. När deras prover analyserats vet vi om förklaringen var naturlig eller inte, men det är en komplicerad analys som tar ett par dagar att utföra.

När Arne Ljungqvist åter slår sig ner på sin läktarplats vankar Christian Olsson av och an i överdragskläder bredvid ansatssträckan. Uppenbarligen återstår något hopp, men inte för svensken.

Arne kisar med ögonen för att försöka läsa texten på den roterande resultattavlan långt där nere på planen.

Arne Ljungqvist utbildade sig till läkare efter idrottskarriären, blev professor i patologi och auktoritet på njursjukdomar på Karolinska institutet. Han var dessutom överläkare på Karolinska sjukhuset, när han 1971 blev invald i Svenska friidrottsförbundets styrelse. Den idrottsvärld han då trädde in i var en annan än den han lämnat som aktiv tjugo år tidigare.

Före andra världskriget upptäcktes testosteron och dess stimulerande effekt på kroppens muskelproduktion. Hormonet misstänks ha använts av tyska idrottsmän redan inför OS i Berlin 1936, och 1954 förklarades en rad sovjetiska världsrekord i tyngdlyftning med systematiskt bruk av testosteron. Amerikanska kraftsportare följde efter. Under slutet av 60-talet hade användandet av testosteron och syntetiserade anabola steroider spridit sig till i stort sett alla sporter med höga krav på styrka och grundkondition.

Som dopning ansågs då framför allt prestationshöjande droger som amfetamin, kokain och efedrin. När den danske cyklisten Knud E Jensen 1960 föll död ner under ett OS-lopp i Rom tillsatte Internationella olympiska kommittén en antidopningskommission. 1967, efter att ännu en cyklist dött under tävling, antogs en lista över förbjudna preparat. Under vinter-OS i Grenoble 1968 genomfördes de första olympiska dopningstesterna. Men anabola steroider var inte förbjudna, för övrigt saknades metoder att spåra dem med.

1972 gjorde Arne Ljungqvist en enkätundersökning där de tio bästa svenskarna i varje friidrottsgren, allt som allt över 200 idrottare, fick svara på frågor om bland annat drogbruk. Svarsfrekvensen var 69 procent. Av dem svarade 33 procent att de använde, eller hade använt, anabola steroider.

Arne Ljungqvist bestämde sig för att antingen »ta tag i den där skiten«, eller upphöra med sitt engagemang inom idrotten.

Behovet av idrottsledare med medicinsk kompetens visade sig stort. 1973 blev Arne Ljungqvist ordförande i Svenska friidrottsförbundet, tre år senare styrelseledamot i den internationella motsvarigheten IAAF. 1981 blev han vice ordförande i IAAF och ordförande i dess medicinska kommitté. Några år senare också ledamot av IOK och dess medicinska kommission.

Han har kallats för »idrottspamp« och »karriärist«. Som faktiska konstateranden går de inte att säga emot. Karriären som idrottsledare skedde dock delvis på bekostnad av en redan lysande läkarkarriär.

– Jag kan ibland känna mig lite generad, säger Arne Ljungqvists gamle höjdhopparkollega Bengt »Benke« Nilsson, eftersom jag ägnat mig helt åt min egen karriär medan Arne offrat så otroligt mycket för idrotten. Det är ju i allmänhet inte betalda uppdrag det där, utan i högsta grad en ideell verksamhet.

I Arne Ljungqvists fall kan en del av förklaringen vara att han kommer från en förmögen familj. Pappan var direktör för försäkringsbolaget Städernas Försäkringsbolag – ett bolag som efter ett antal fusioner och uppköp fick namnet Trygg Hansa – och kom till Arnes tävlingar i limousin körd av privatchaufför.

– Idrotten hade en helt annan plats på den tiden, säger »Benke« Nilsson. Att tillhöra Sverigeeliten i höjdhopp räckte för att göra oss till stjärnor. Det fanns en helt annan romantik i idrotten… hur högt gick det att hoppa? Ingen visste.

– Arne var omöjlig att inte upptäcka. Han vann mer eller mindre ensam den där skolungdomspokalen, Kungens Kanna, för Bromma läroverk. Han vann i höjd, stav och spjut och placerade sig i alla grenar.

– Som tävlingsmänniska var han speciell. Före varje tävling talade han om hur högt han skulle hoppa, vilket var lite högre än vi andra trodde, men han hoppade alltid exakt det. Han sade också att han tänkte bli professor. Och det blev han ju.

Arne och Ulla Ljungqvist sitter på en uteservering på 101 Street i centrala Edmonton. De äter buffelpaj med sallad och pommes frites. Arne dricker öl, Ulla mineralvatten. De har levt tillsammans sedan de träffades för 54 år sedan – Arne var 16 och Ulla 14.

Påmind om sin ungdom berättar Arne Ljungqvist om den egna hopparkarriären. Våren 1952 utvecklades han fort, blev en månad före OS femte svensk att saxa över två meter och togs in i truppen med kort varsel.

– Jag låg i lumpen 1950, och stod helt still. När jag sedan började hoppa igen hände allt väldigt fort.

I dag hade du förmodligen blivit dopningsmisstänkt.

– Ja, absolut… En del av tjusningen med idrott är när det oväntade sker. När jag och »Benke« hoppat klart brukade vi lägga ribban på Europarekordhöjden 2,05 och avsluta med var sitt försök. Vi hade gjort det jag vet inte hur många gånger när »Benke« en magisk kväll i Göteborg, det här var efter att jag hade lagt av, plötsligt kom över. Så han lade ribban på 2,07, och kom över. Och 2,09, och kom över.

Han hade definitivt blivit misstänkt.

– Utan tvivel. I dag hyllas inte alltid den som presterar det oväntade, man blir lika gärna misstänkliggjord. Att det ska behöva vara så, det är det vi tycker är så bittert, vi som var med då.

I Helsingfors hade Arne Ljungqvist problem med 1,90, rev ut sig på 1,95 och kom på femtonde plats. Han säger att en norsk hoppare av misstag hade flyttat hans ansatsmarkering och att han därför kom helt fel i upphoppen. Den svenska lagledningen ska förgäves ha försökt göra honom uppmärksam på felet från läktaren. Strax efter OS besegrade han silvermedaljören och tangerade det svenska rekordet på 2,01.

– Jag tänkte »nu jävlar ska jag ha revansch«. Så jag började träna.

Träna?

– Ja, det hade jag inte gjort innan. Jag hade mest hoppat på skoj, och tävlat mig i form. Under hösten 1952 började jag med regelbunden träning, men det höll inte knät för. Jag fick lägga av.

Arne Ljungqvist fick flera år senare diagnosen partiell knäseneruptur, populärt kallat för »höjdhopparknä«, en numera lättopererad men på den tiden obotlig skada.

– Jag har sagt till Staffan Strand och Stefan Holm att de som moderna hoppare missar en av de skönaste känslorna som finns. När jag slutade hoppa hade man ännu inte börjat använda upphöjda madrasser, utan vi landade i sandgropen. Känslan man hade på nervägen när man precis klarat ett hopp, den var oslagbar.

– Du hann väl inte tänka något då? protesterar Ulla.

– Jodå, säger Arne. Det hann jag.

Som njurexpert måste du tidigt ha sett de anabola steroidernas biverkningar. Var det så ditt engagemang väcktes från början?

– Nej, att jag sysslade med njurar var en ren slump. Men att jag var läkare var förstås avgörande för att jag skulle tycka att dopningskampen var något att satsa på. Det gjorde att jag fick en linje mellan mitt yrkesliv och mitt engagemang för idrotten.

– Det jag snart upptäckte, och det är det som är det fina, var att det fanns världsexpertis på Karolinska Institutet. Mina kollegor tyckte att det här var väldigt spännande och nytt, dessutom viktigt för samhället. Masspektrometri, den metod som används för att spåra förbjudna ämnen i blodproverna, upptäcktes av oss. Jag vågar också påstå att vårt dopningslaboratorium i Huddinge är bland de bästa i världen.

Hur var stödet från omvärlden?

– Till en början hade media och folkopinionen en ganska ambivalent inställning i dopningsfrågan. Jag minns ett upprop 1977, där de svenska friidrottarna offentligt krävde min avgång. Då hade jag gått ut och sagt att om jag skulle driva det här internationellt, måste vi först rensa upp framför egen dörr. Det blev ett jävla liv.

Vad gav de aktiva för orsak?

– De frågade sig förstås varför de skulle hindras från något som alla andra gjorde. De var naiva. Och så fanns det en pådrivare bakom.

Vem då?

– Ja, det var ju Ricky, säger Arne Ljungqvist med ett leende. Det är en speciell person. Mycket social, lätt att tycka om…

Och sedan avslöjades Linda Haglund, 1981.

– Precis, men den stora vändpunkten kom inte då, utan när Tomas Johansson fick lämna tillbaka sin silvermedalj i Los Angeles 1984. För han erkände sitt steroidmissbruk, utan omsvep.

Något han fortfarande är så gott som världsunik om.

– Ja visst, och då blev debatten att det här måste vi göra någonting åt… när killar som snälle Tomas Johansson från Kiruna känner sig tvingade att stoppa i sig droger för att hänga med i konkurrensen.

– Det är lite typiskt för den här kampen, att det varit stora skandaler som drivit händelserna framåt. England, Västtyskland och framför allt de skandinaviska länderna låg på tidigt, men det hände väldigt lite före Ben Johnson-fallet 1988. Fram till dess var mitt eget förbund ganska ambivalent – ordföranden Primo Nebiolo gillade verkligen inte att man pratade om problemet. Men sedan, när segraren i den manliga 100-metersfinalen i OS visade sig dopad, då var man givetvis tvungen att göra något. Vi var ett gäng inom den medicinska kommittén som ända sedan 70-talet hävdat nödvändigheten av tester out of competition. Nu lyssnade man plötsligt på oss, och 1989 började man med testerna.

– Att vi kommit långt sedan dess ser man om man jämför tiderna och längderna vid dagens tävlingar med vissa gamla resultat.

Svenskar pratar gärna om östtyska damrekord i kula, mer sällan om höjdhopp.

– Nej, och det är kanske förståeligt, säger Arne Ljungqvist. Titta på höjden som gav Patrik Sjöberg delat brons i Seoul – var det 2.35 eller 2.36? I Sydney räckte 2.32 till OS-guld.

I dag känns det nästan bisarrt att det före 1989 fanns ett helt gäng som hoppade över 2,40.

– Ja… visst var det en annan tid.

Hur dopar man sig i en tekniksport som höjdhopp?

– Med steroider förstås. Höjdhopp kräver styrka, precis som andra sporter. Ingen blir en bra höjdhoppare genom dopning, men en bra hoppare kan få den extra skjutsen.

Arne Ljungqvist kommer viftande med en bunt papper i lobbyn till Hotel Macdonald, det äldre lyxhotell i centrala Edmonton där IAAF:s ledning bor under VM. Det visar sig vara ett överklagande från advokaten till en dopningsavstängd lettisk idrottsman. Dokumentet faxades under tisdagsmorgonen till IAAF:s provisoriska kontor på andra våningen.

– Det här är typiskt, säger Arne Ljungqvist. Komma med en sån här lunta två dagar innan man ska tävla. Nu måste jag fatta ett beslut på momangen.

Hur då?

– Ja, jag får sätta mig och läsa, förstås.

Han försvinner i väg för att ta hissen upp till rummet på sjunde våningen. 40 minuter senare kommer han ner. Han skakar på huvudet och slår sig ner i en fåtölj i hotellets bar och sällskapsrum.

Den brittiske toppjurist IAAF hyr in vid stortävlingar dyker upp nästan omedelbart. Arne Ljungqvist ger honom pappersbunten.

– Det var som jag trodde. Det är ingenting för oss, säger han.

– Så vad ska jag göra? säger juristen.

– Ingenting, säger Arne. It was not our business. Vill han överklaga får han göra det till sitt eget förbund.

Jurister har fått en allt mer framträdande roll i takt med att världsledande idrottsmän åkt dit i dopningskontroller. Även om deras skäl att överklaga en avstängning enligt Ljungqvist »nästan uteslutande är rent nonsens«, så orsakar rättsprocesser advokatarvoden för miljontals dollar för IAAF och de nationella idrottsförbunden.

Arne Ljungqvists roll har också förändrats sedan genombrottet för antidopningskampen 1989. Innan dess var han ofta mannen som tog emot labbanalyserna och satt med de hemliga koder som kopplade ihop proverna med rätt idrottare. Numera aktiveras Ljungqvist bara när det smäller till, som i fallet Olga Jegorova.

Arne Ljungqvist beställer en kopp kaffe och börjar berätta om ett telefonsamtal han fick för drygt tio år sedan hemma i villan i Enebyberg. »God dag, det är Manfred Höppner« sade mannen i den andra änden av linjen. »Jag vill bara tala om för dig att jag blivit intervjuad och att det kommer att publiceras en artikel om en vecka. Jag har läst den och godkänt den, och jag vill att du ska veta att allt som står där är sanning.«

Manfred Höppner var ansvarig för den medicinska avdelningen inom det östtyska idrottsförbundet, och medlem i IAAF:s medicinska kommitté där Arne Ljungqvist var och är ordförande. Höppner redogjorde nu, strax efter murens fall, i grova drag för innehållet i en artikel Der Spiegel skulle publicera om den systematiska dopningen i det forna Östtyskland.

»Jag vill att du ska veta det först« sade Höppner, »och jag undrar om du tror att det blir problem för mitt medlemskap i den medicinska kommittén?«

Ljungqvist svarade: »Eftersom du frågar inser du nog att det är ett problem.«

Under åren 1964 till 1988 vann östtyska olympier 197 guld, 178 silver och 167 brons. I München 1972 erövrade landet fler medaljer än arrangörslandet och mångdubbelt större grannen Västtyskland. Under 1976 års OS i Montreal fler medaljer än USA.

– Vi anade förstås vad de sysslade med, säger Arne Ljungqvist. Sverige och övriga Norden var föregångare genom ett samarbete över gränserna med tester out of competition. Jag gjorde runt 1985 ett medvetet naivt försök att få med också östtyskarna. De sade att de gärna var med, förutsatt att jag först övertalade ryssarna och amerikanerna.

Vilket förstås var omöjligt.

– Ja, det var ju en kalla kriget-stämning som rådde. Dopningen var mest utbredd i kommunistländerna och i USA. Det innebar att det var mycket lip service – man sade att det var viktigt med antidopningsarbete, men gjorde ingenting för att hjälpa till.

– Östtyskarna hade ju etablerat sin stat, själva begreppet DDR, genom idrottslig propaganda. Statsledningen bestämde sig för att marknadsföra staten med idrott och lokaliserade sporter där omvärlden var svag, vilket ofta innebar kvinnlig idrott. Sedan frågade man sig vilka framgångar som skulle synas mest och kom fram till simning och friidrott.

Arne Ljungqvist berättar att Manfred Höppner efter en konferens i Stockholm stannade kvar ett dygn extra som gäst i Enebyberg. På kvällen höll Höppner – »en korrekt, lite tystlåten, hygglig kille« – en spontan utläggning om det etiska i att ge idrottare »medicinskt stöd«. Sittande i bastun sade han att hård, fysisk träning verkade nedbrytande på hormonbalansen. Då kunde det vara medicinskt motiverat att ordinera testosteron.

Ljungqvist invände att han måste ha fått läkaretiken om bakfoten. »För om en idrottsman tränar på ett sådant sätt att han förstör sin kropp, då är den enda medicinskt korrekta behandlingen att bryta träningen. Inte att hjälpa honom vidmakthålla sjukdomstillståndet.«

I fjol dömdes Manfred Höppner till arton månaders villkorligt fängelse samt böter. Han och det forna Östtysklands mäktigaste idrottsledare, Manfred Ewald, stod anklagade av 142 idrottskvinnor som fått bestående men av steroidmissbruket. En tysk utredning har kommit fram till att så många som 10 000 idrottare kan ha dopats.

Även om dopningen inte sköttes lika systematiskt i väst återstår det att utreda det förflutna på vår sida Berlinmuren. Av svensk dopningshistoria finns bara skärvor: Ricky Bruch har gett livliga beskrivningar av sina steroidår, diskuskastaren Stefan Fernholm förmodas ha dött av sitt missbruk. Vi har Linda Haglund och Tomas Johansson. Och Frank Andersson, som dömdes i Göteborgs tingsrätt för att ha köpt det syntetiska tillväxthormonet genotropin.

Också i USA är man måttligt intresserad av det förflutna – nuet räcker mer än väl. Enbart i somras föll fyra amerikanska fotbollsspelare döda ner under match eller träning.

– Vi kommer nog aldrig att få se en kartläggning av det som förekommit och det som förekommer i USA, säger Arne Ljungqvist. Entusiasmen hos amerikanerna är begränsad, eftersom problemen finns kvar. Inom de stora amerikanska sporterna – baseboll, amerikansk fotboll, ishockey – förekommer i princip inga tester.

– USA har ju ett problem med sin drogmiljö. Attityden till alla droger är väldigt öppen. Det är inte konstigt att man kan köpa preparat som innehåller nandrolon i hälsokostbutiker där. Jag såg också att US Food and Drug Administration precis breddat den medicinska indikationen för tillväxthormon. Tidigare har den enda godkända indikationen varit extrem kortvuxenhet, men nu ska det tydligen räcka med att vara lite kort. Pharmacia & Upjohn har velat bredda marknaden länge. Det är typiskt att USA går i bräschen.

När Pharmacia var helsvenskt försökte du och dina kollegor få dem att tillsätta ett spårämne. Hur gick det?

– Eftersom genotropin är så svårupptäckt ville vi att Pharmacia skulle tillsätta något som inte påverkade dess effekt, men som gjorde att det syntes i labbet. De vägrade. De sade att de inte ville förknippas med dopning.

Har du någon förståelse för det?

– Nej. Det skulle bara vara bra PR för dem om de försäkrade sig om att deras läkemedel inte missbrukades.

Det låter som ett rimligt argument – varför föll de inte för det?

– Fråga dem. Många av de inbrott som gjorts hos farmaceutiska fabriker och distributörer i Sverige har gällt just stölder av genotropin. Uppenbarligen är ämnet begärligt.

Och det är inte dvärgar som står för inbrotten?

– Sådan omfattning av kortvuxenhet finns inte. De är dessutom de enda som får medicinen utskriven på recept.

Fram till nyligen gick det inte att spåra syntetisk epo, fortfarande kommer man undan med genotropin. Är det inte så att ni sätter dit de dåliga fuskarna, de som bara har råd med urtidsdopning som stanozolol, medan de rika kommer undan?

– Så är det lyckligtvis inte. De som fuskar vill givetvis använda substanser som inte upptäcks så lätt. Men vi får inte glömma att de samtidigt vill använda dem som ger mest effekt, och det är fortfarande testosteron och anabola steroider.

– Tillväxthormon orsakar dessutom skelettillväxt, vilket gör missbrukaren klumpig. Det är inget man vill vara som idrottsman.

Hur ser du på långloppscyklister, som sover med dropp mellan tävlingsetapperna för att återhämta kroppen till nästa dag?

– Där talar vi om en gråzon. Någonstans går en rimlighetens gräns, och jag tycker inte att det är bra att idrottsmän tar ut sig så till den grad att de behöver dropp för att fortsätta. Då hjälper man till att upprätthålla ett skadligt tillstånd.

Men kan man inte hävda att elitidrott i sig är skadlig, med tanke på de ansträngningar som de bästa måste utsätta kroppen för?

– Jag håller med om att man inte kan använda dagens elitidrott som argument för sundhet och en allmänt hälsosam livsstil. Istället får man se till underhållningsvärdet och självförverkligandevärdet hos utövaren. Och vara medveten om att idrottandet är förknippat med vissa risker.

Blir inte det ett pedagogiskt problem, när så många av argumenten mot dopning handlar om just riskerna?

– De läkaretiska reglerna säger att du aldrig får utsätta en idrottsman för ökade risker. Du får till exempel inte skicka in en sprutbehandlad fotbollsspelare på planen om det innebär en ökad skaderisk. Förebygga skador? Ja. Hjälpa till med rehabilitering? Ja. Öka riskerna? Nej. Dopning innebär extra risker, därför är dopningsreglerna helt adekvata.

– Dessutom har man bestämt att idrott ska utövas enligt vissa regler. Sker en fällning inom straffområdet i fotboll blir det straff. Någonstans måste gränsen sättas, precis som att det är 50 på vissa vägsträckor och 110 på andra. Varför spelar mindre roll, det viktiga är att gränsen sätts.

– Själv är jag skeptisk till träning i höghöjdshus. Jag tycker det är tragiskt att en metod som känns verklighetsfrämmande ska anses som en naturlig del av idrottande. Men nu har andra bestämt att de är tillåtna, och då är det så det är.

På hotell Macdonald kommer en man fram till Arne Ljungqvists bord för att hälsa. Arne lyser upp, och tar hans hand.

– Jag måste gratulera till medaljen, säger mannen på tyska.

– Tack så mycket, säger Arne. Vilket sammanträffande, vi satt precis och pratade om Höppner och gamla tider.

Mannen tittar på Arne Ljungqvist med ett stelt leende, och går en sekund senare därifrån. Arne slår sig på knäna.

– Det var han, Ewald! En av killarna vi just pratade om, säger han och nickar åt den försvinnande tysken. Höppner var läkaren som utförde dopningsprogrammet, det där var chefsideologen. Även om han förstås påstår att han ingenting visste.

I hotellets matsal bjuder det brittiska friidrottsförbundet på vin och exklusiv plockmat. IAAF:s ordförande Lamine Diack var hedersgäst och skulle ha hållit tal, men ställde in med kort varsel. Arne Ljungqvist får ta över.

Efter sittningen omringas Ljungqvist av en hop brittiska journalister. De frågar om Jegorova, men också om de epo-test de hört sägas att IAAF utfört under VM.

– Precis före tävlingarna gjorde vi 50 tester på lång- och medeldistanslöpare för att kontrollera deras blodvärden. Elva uppvisade avvikelser från normen, så vi har skickat deras urinprov till Lausanne för analys.

Britterna blir upphetsade.

– Ni har alltså elva fall av misstänkt epo-dopning? säger en av dem.

– Nej, vi har elva idrottsmän med blodvärden över det normala. Det kan de ha av olika skäl; som höghöjdsträning, vätskebrist, överansträngning, en nedärvd avvikelse. Innan deras prover analyserats vet vi inte om förklaringen är naturlig eller inte.

– Är Jegorova en av de misstänkta?

– Olga Jegorova tillhör naturligtvis den grupp vi testade här i Edmonton. Vi vore dumma annars. Hennes blodvärden låg i gränszonen, så hennes prov tillhör dem vi skickat till Lausanne. Notera att det inte innebär att hon är misstänkt. Det innebär att andelen röda blodkroppar i hennes blod var något höga.

– De här elva dopningsmisstänkta idrottsmännen, börjar en britt.

– Nej, nej, nej, avbryter Arne Ljungqvist. Lyssna nu väldigt noga på mig, så ska jag ta det en gång till. Det handlar inte om misstankar. Det vi upptäckt är avvikelser från normen. Sådana kan ha helt naturliga orsaker, som höghöjdsträning eller att idrottsmannen är uttorkad, överansträngd eller har en nedärvd avvikelse. När vi upptäcker en sådan avvikelse gör vi en andra analys. Först när den är klar vet vi vad avvikelsen beror på.

Arne Ljungqvist blir stående en halvtimme med journalisterna. Han upprepar i princip samma svar, om och om igen. På väg ut från matsalen ser han ut att vara både road och en smula irriterad.

– Många andra i IAAF är förbannade, säger han. Det här överskuggar allt. Det är tävlingarna som ska vara det viktiga, och så vill alla prata med mig om dopningsfall som inte ens inträffat på vår tävling.

Arne Ljungqvist ska till Commonwealth Arena för att se kvällens tävlingar – men också för att delta i en panel i kanadensiska CBC.

Under natten har ytterligare ett dopningsfall offentliggjorts. Proverna som lämnades av sprintern Venolyn Clarke vid de kanadensiska mästerskapen strax före VM visade sig innehålla stanozolol, samma gamla steroid som Ben Johnson fälldes för i Seoul. Med ett personbästa på 11,20 hade Clarke knappast tillhört finalisterna på kvinnornas 100 meter, men för kanadensarna är fallet en smärtsam påminnelse om det förflutna.

Här finns det de som säger att Ben Johnson åkte dit för att han var kanadensare.

– Han åkte dit för att han var dopad, säger Arne. Det var det nog fler som var i det startfältet, men de använde sin dopning på ett sådant sätt att de inte upptäcktes. Där gjorde Ben Johnson och hans medhjälpare en misskalkyl.

Vad är din kommentar till de många ryktena om nedtystade dopningsfall under OS och VM i friidrott?

– När det gäller OS så är ett rykte delvis belagt, vad jag förstår, och det är att ett antal misstänkta A-prover försvann i Los Angeles 1984. De hade lagts i ett skåp, men påstås ha blivit bortstädade av misstag. Det var före min tid. OS har jag varit med på sedan 1988, VM i friidrott från och med starten i Helsingfors 1983.

Hur kan du vara säker på att det inte skett saker du inte vet om?

– Naturligtvis kan jag inte vara det. Men vet man hur proven går till inser man att möjligheterna att fuska är små. De prov som skickas till labbet har bara ett nummer, vilket innebär att labbet inte smusslar undan något – de vet ju inte vems prov det är. Dessutom är laboratorierna inte våra, utan fristående. Deras enda intresse är att leverera säkra, vetenskapliga svar. Först när den medicinskt ansvarige på en tävling fått ett positivt dopningsprov öppnas koderna.

Har du aldrig misstänkt att saker inte går rätt till?

– Aldrig. Efter friidrotts-VM Helsingfors 1983 påstods det att flera positiva fall tystades ner. Jag var själv högste ansvarig. Jag satt inne med alla analyser. Jag vet att inget prov var positivt. I efterhand kan jag säga att det fanns två misstänkta testosteronfall, men med dåtidens analysmetoder saknades vetenskaplig grund att bedöma dem. Så jag lät dem vara utan att öppna koden.

Hur uppstår då ryktena?

– Ja, det har jag funderat över många gånger. Hur fungerar ryktets psykologi? I Sydney senast kom journalister fram och sade att de visste att den finske guldkillen i kula var dopad, och sade: »Kan du bekräfta det?« Då gäller det att ha tungan rätt i mun. Vissa lär ut att man ska säga »ingen kommentar«, men hur hade det låtit i det fallet? Ett sådant svar hade verkligen varit en bekräftelse.

Så vad säger du i ett sådant läge?

– Då säger jag exakt som det är, nämligen att så fort vi har ett dopningsfall kommer vi att rapportera det i ett pressmeddelande.

Ni har haft fall med grekiska idrottsmän som antingen varit omöjliga att få tag på eller som sprungit iväg när dopningstestarna dykt upp. Vad gör ni åt dem?

– Ja… vad gör vi åt grekerna? Visst har vi haft en del incidenter, men det är bara att säga till företaget som utför testerna, IDTM, att gå in och leta, igen och igen. Vårt enda vapen är kravet på att den som vinner i någon av våra tävlingar ska ha genomfört två negativa out of competition-tester de senaste tolv månaderna, annars får de inga prispengar.

Har ni haft några sådana fall?

– Vi har en handfull sådana fall. Däribland några greker. Men de har inte protesterat över de uteblivna pengarna. Jag antar att de får dem från annat håll.

Vad kan ni göra åt det?

– IAAF-kongressen här i Edmonton beslutade att den som inte finns på uppgiven adress vid två tillfällen får en varning. Upprepas det igen blir idrottaren avstängd tre månader. Därefter i två år.

I CBC:s TV-studio högt över prisutdelningspodiet vid stadions ena kortsida kan Arne Ljungqvist följa inslaget som föregår intervjun med honom på en liten monitor. Venolyn Clarkes läkare får en fråga om stanozolol. Läkaren svarar att det måste ha kommit in i hennes kropp »på något naturligt sätt«. Intervjuaren påpekar att det är en syntetisk steroid. Läkarens svar: »Oh, I know nothing about it.«

– Skitsnack! Han är doktor, det är klart han vet vad stanozolol är, viskar Arne Ljungqvist i sin stol.

Han tappar koncentrationen för ett ögonblick och tittar ut på den stora resultattavlan på andra sidan arenan.

– Kronberg är trea och kvalificerad till finalen, väser han. Egentligen var det den stora skrällen i Sydney. Att vi hade en svensk i finalen på 110 meter häck. Det är jäkligt starkt.

En studiovärd ber Arne Ljungqvist att slå sig ner i en stol framför kameran. Efter ett 90 sekunders reklambreak ska Arne in i sändning. Programledaren som påannonserar honom pratar mycket snabbt.

– Tell me, Doctor Ljungqvist, säger han. Det var inga fall i Helsingfors, inga i Göteborg och hittills inga här i Edmonton. Hur kommer det sig att ni inte tar någon under de stora tävlingarna?

– Därför att idrottsmännen vet att de blir testade, svarar Arne.

– Förstår du att vi kanadensare känner oss singled out? Nu är det ännu en gång vi som drabbas, vi som fäller en av våra egna atleter, medan hela världen i övrigt fortsätter att fuska obehindrat.

– Det är en missuppfattning, ler Arne. I hela världen utanför USA finns det ett fungerande system för out of competition testing. Där idrottsmän regelbundet avslöjas och stängs av. Att det inte fungerar i USA är ett problem som vi hoppas ska lösas med Wada.

Programledaren förklarar snabbt vad Wada är, och att det finns en pågående kontrovers mellan IAAF och det amerikanska friidrottsförbundet, en kontrovers som blev offentlig under OS i Sydney då Arne Ljungqvist anklagade USATF för att ha tystat ner 17 dopningsfall.

– Det värsta är att en av de 17 atleterna fanns i Sydney, trots att amerikanerna bedyrat motsatsen, säger Arne Ljungqvist.

– And now your President wants the name, right?

– Yes, most certainly.

Strålkastaren släcks och det är återigen dags för 90 sekunders reklam. Arne Ljungqvist ledsagas genom betonggångarna, bort från medieområdet och mot den ombonade platsen på hedersläktaren.

Han är märkbart nöjd över piken han fick in mot det amerikanska friidrottsförbundet. IAAF och Arne Ljungqvist har en lång historia av missnöje med amerikanerna.

1996 testades häcklöperskan Sandra Farmer-Patrick och medeldistanslöperskan Mary Slaney positivt för testosteron. Båda friades av USATF, men IAAF överklagade och stängde av de båda idrottarna. Amerikanerna vägrade acceptera IAAF:s beslut, och lät Mary Slaney fortsätta tävla i och för USA, bland annat under OS i Atlanta. Två år senare upprepades historien när Dennis Mitchell bortförklarade sina testosteronvärden med att han »druckit sex flaskor öl och haft sex fyra gånger«, en förklaring USATF men inte IAAF fann godtagbar.

Det amerikanska friidrottsförbundet drog slutsatsen att det var bäst att hemlighålla de dopningsärenden där man valde att fria. Strax före Sydney-OS fick Arne Ljungqvist höra talas om 17 nedtystade dopningsfall, och luftade sitt missnöje både för press och i TV.

Det amerikanska friidrottsförbundet hävdade sin oskuld och tillsatte en kommission, McLaren-kommissionen, som fick i uppdrag att utreda anklagelserna. Kommissionens rapport offentliggjordes i juli i år, och innehållet är inte smickrande för USATF (se »Dokument: McLaren-rapporten« på sidan 127).

– Om någon hade utsatts för så hård kritik i Sverige, då hade huvuden rullat. När någon beter sig så grundläggande inkorrekt måste det få konsekvenser. Men amerikanerna bara låtsas som om ingenting hänt. Det är skrämmande.

– Jag försöker skilja på sak och person, men har svårt att acceptera när andra människor ljuger mig rakt upp i ansiktet. Och det är precis vad deras ordförande gjorde. Vi frågade specifikt där nere: är någon av dessa 17 idrottsmän i Sydney? Deras ordförande sade nej. Han stod alltså och ljög mig och de andra i IAAF:s högsta ledning rakt upp i ansiktet.

Vad säger han nu?

– Åh, nu vill amerikanerna bara prata om framtiden. De tycker att vi kan lägga det här bakom oss. Men det går ju inte. Ska vi bygga ett trovärdigt samarbete för framtiden krävs det att man känner förtroende för den man arbetar med. Då måste vi reda upp det här.

Kommer ni att få namnet på den dopade olympiern?

– Det kan man undra. Jag tror att vi måste få det. Det var därför jag presenterade McLaren-rapporten på IAAF:s möte här i Edmonton, för jag misstänkte att många inte skulle höra talas om den annars.

Wade Exum, som tidigare var ansvarig för dopningsbekämpningen inom USA:s olympiska kommitté, har stämt sin arbetsgivare för att de har hindrat honom i hans yrkesutövning. Vad är din uppfattning om honom?

– Det han säger leder ju till både slutsatser och antaganden. Amerikanerna försöker få det till att han är opålitlig, en troublemaker.

Samtidigt är en del av det han säger bevisligen sant – amerikanerna har aldrig stängt av någon för missbruk av testosteron.

– Nej, men IAAF har gjort det. Vi har fällt amerikaner som tävlat utomlands, men också i USA. Men det har i princip bara varit på våra egna tävlingar.

– Förhoppningsvis blir alla sådana här problem lösta när Wada, World Anti Doping Agency, en organisation jag tillhörde de främsta påskyndarna av, kommer igång med sin verksamhet. Målet är att skapa ett idrottens Interpol, en oberoende organisation som sköter tester, bestraffning och dopningsforskning för all olympisk idrott.

Vad är det som säger att inte amerikanerna gör som med Kyotoavtalet, och ställer sig utanför?

– De kan inte diktera idrotten på samma sätt som de kan diktera världspolitiken, eftersom den stora tävlingsmarknaden och de stora pengarna finns i Europa och inte i USA. Se bara på tävlingarna här i Edmonton – det är många amerikanska medaljer, men Europa tar fler. Visst kan de stora amerikanska publiksporterna välja att stå utanför. De klarar sig utan OS. Men all annan idrott är alldeles för beroende av omvärlden.

Om och när Wada fungerar som tänkt, vad kommer du att känna då?

– Det kommer att kännas väldigt bra. Då kommer vi att ha en oberoende organisation som tar över hela dopningsproceduren, vilket innebär att ingen längre kan anklaga idrotten för att smussla eller behandla människor olika. Då kan jag sakta dra mig tillbaka. Då har jag gjort mitt.

Precis vid ingången till hedersläktaren blir Arne Ljungqvist hejdad av en man som talar engelska med stark fransk brytning. Fler män kommer springande, de plockar fram anteckningsblock, tar fram pennor. Arne Ljungqvist omringas snabbt av en grupp journalister från hela Europa.

Från en grupp engelska journalister har ryktet spridit sig att elva misstänkta dopningsfall avslöjats genom epo–testerna under VM. Och att Olga Jegorova åkt dit, igen.

Arne Ljungqvist ser mycket trött ut.

– Nej, det rör sig inte om misstankar, säger han. Vi har upptäckt avvikelser från normen, som kan bero på en rad olika saker. Höghöjdsträning, en nedärvd avvikelse, att idrottsmannen är uttorkad, överansträngd… eller dopat sig med epo. När vi upptäcker sådana avvikelser gör vi en andra analys. När den är klar vet vi vad avvikelsen beror på.

Efter tio minuter av upprepningar, följdfrågor och upprepningar igen blir Arne Ljungqvist äntligen fri att följa dagens sista tävlingar.

– Här vill man vara korrekt, och så blir det så här. Det är för jävligt. Slutsatsen blir ju att man ska hålla käft istället. Men då blir det väl snack om det.

Han slår sig ned bredvid Ulla, som suttit och väntat ensam på läktaren i över en timme.

En stund senare sätter sig den brunlockiga kvinnan, Paula, medieansvarig på IAAF, på huk bredvid makarna Ljungqvist. Hon berättar att CBC vill ha en intervju om de senaste dopningsryktena. Elva misstänkta dopningsfall sägs ha upptäckts i Edmonton.

Klockan fem i tio är dagens tävlingar avslutade och åskådarmassorna vandrar ut från arenan.

Arne och Ulla Ljungqvist ledsagas istället inåt, nedför läktaravsatserna, mot ett utrymme bakom prisutdelningspodiet där TV-bolagens ankare gör sina avslutande analyser.

En strålkastare slås på. Arne Ljungqvist säger:

– Det handlar inte om misstankar. Det vi upptäckt är avvikelser från normen. De kan bero på en rad olika saker. Höghöjdsträning, en nedärvd avvikelse, att idrottsmannen är uttorkad eller överansträngd. Samt epo–dopning. När vi upptäcker en sådan avvikelse gör vi en andra analys. Först när den är klar vet vi vad avvikelsen beror på.

Den kanadensiske programledaren tackar Arne för hans medverkan.