Han kunde ha varit svenska landslagets försvarsjätte i de senaste tre mästerskapen. I stället har Michael Svensson genomgått sex operationer, fått en ständigt värkande kropp och inte gjort en landskamp på fem år. Offside undrade varför han inte gett upp.
Text: Anders Bengtsson
Foto: Åsa Westerlund
Michael Svensson masserar högra knäet. Det värker. Det gör ryggen, den högra vaden, den högra höften och det högra låret också. Men mest smärtar knäet. Han säger inget till personen som sitter framför honom på fiket i Southampton, i stället spänner han blicken i det svarta kaffet i muggen framför sig och känner rysningen som går genom hela kroppen. Den där huggande känslan som alltid kommer när benen i knäet skrapar mot varandra. Som om någon sticker in en kniv i knäskålen och vrider om.
Bra dagar är knäet bara ömt, men extremt stelt. Läkarna säger att det beror på att det saknar knäledsvätska. Alla andra knän har det, men Michaels är snustorrt.
Dåliga dagar tar det tre minuter innan han ens kan böja leden. Han vet att han alltid kommer att halta efter att ha suttit ner för länge, han vet att när de nu reser sig upp för att gå ut från det här kaféet så kommer han direkt att hamna på efterkälken eftersom han inte är i närheten av normalt gångtempo efter en timmes fika.
Om fyra dagar är det match. Michael hoppas att det är en bra dag.
Michael kommer ihåg ögonblicket väl. Det var en avgörande kvalmatch med hans Värnamo, han visste att Tom Prahl, Halmstadstränaren, var där för att titta på honom en sista gång. Efter matchen kom Prahl fram:
»Michael, du är bra, tillräckligt bra för att spela i Halmstad. Det är framför allt en sak som jag gillar hos dig. Du ›Bundesliga-rensar‹. Du nöjer dig inte med att skicka ut bollen över sidlinjen. Du skickar fan ner den i ån också. Fortsätt så när du spelar i Halmstad så kommer det att gå bra för dig.«
För Michael kändes det märkligt. Utan att en enda gång ha representerat något distriktslag eller pojklandslag var han nu aktuell för en allsvensk toppklubb. Han var säker på att det inte berodde på hans talang.
Några månader senare gjorde Michael sina första träningar för HBK. Lagkamrater såg den rödlätte galningen glida runt grusplanen som om han vore en skridskoåkare, för att sedan tackla som en hockeyspelare. Aldrig hade de upplevt någon med den inställningen på en vinterträning. Det dröjde inte länge förrän lagkamraterna hittade på ett smeknamn på den nye spelaren – »Mördarn«.
I första träningsmatchen för HBK gjorde Michael en glidtackling som slet av hans eget bakre korsband. Det var 1997. Skadan höll honom borta resten av säsongen. Året efter debuterade han i Allsvenskan mot Örebro. Han gjorde ett mål, det avgjorde matchen och med det lade han skadan bakom sig. Det fanns inget att älta – alla blir skadade någon gång, nu väntade karriären och han njöt av att läsa sitt namn för första gången i kvällstidningarna.
Drömmen om att bli proffs utomlands växte sedan med varje ny framgång. Först var det landslagsdebut mot Österrike 1999. Sedan ett samtal från Tommy Söderberg om att han var reserv om någon skulle skada sig inför EM i Holland/Belgien. Det blev inget mästerskap men Michael, som fortfarande jobbade som snickare, insåg att han kommit ett steg närmare sin dröm.
Hösten 2000 vann han SM-guld med HBK och utsågs till »Årets försvarare« i Allsvenskan. Inhoppen i landslaget kom tätare och plötsligt var Michael Svensson »Mördarn« med svenska folket.
Det fanns bara ett problem. Michael avskydde sitt smeknamn. Anledningen var enkel; hemma i Skillingaryd hade en man som Michael kände mördats. Och när Michael förstod att de yngre i Skillingaryd blev rädda varje gång någon TV-kommentator vrålade »MÖRDARN!« i direktsändning, började han öppet vädja till media och lagkamrater att de skulle sluta.
Som med så mycket annat i hans karriär blev det inte som han önskade.
Michael Svensson gillade verkligen den lilla franska klubben. Redan efter SM-guldet hade han satt upp ett nytt mål – en plats i landslagets startelva i VM 2002. För att det skulle bli möjligt var spel utomlands nödvändigt.
I Troyes fick han förtroende omedelbart. Michael dominerade, han kom med i »Veckans-lag« flera gånger och smeknamnet förföljde honom när supportrarna nu ropade »L’ASSASSAIN!« från läktarplats. När säsongen var över hade Troyes placerat sig på sjätte plats i ligan, en högoddsare för det nyuppflyttade laget.
Michael åkte till VM i Japan, osäker på om han hade en plats i startelvan. I huvudet fanns även andra funderingar. Skulle han återvända till Troyes igen när mästerskapet var över? Han visste att hans agent Kent Carlzon hade andra klubbar på gång.
Om det var osäkerheten inför vad som väntade eller ödet som spelade in, vet han fortfarande inte. Michael kändes inte igen på landslagsträningarna, hittade inte tajmingen i tacklingarna, kunde inte läsa spelet som han så ofta förlitat sig på tidigare. Och det var ju nu han hade chansen. Patrik Andersson skadade sig dagen före premiären mot England och platsen bredvid Johan Mjällby blev ledig.
Kvällen före match låg Michael och rumskamraten Andreas Jakobsson på hotellet och pratade om vem av dem som skulle få chansen. Då knackade Tommy Söderberg på dörren. Jakobsson skulle spela mot England.
Inte förrän Sverige var klart för avancemang från gruppspelet kände Michael att han var tillbaka formmässigt. Det var för sent, Jakobsson hade varit överraskande stabil och förbundskaptenerna hade ingen anledning att ändra i försvarslinjen. Michael åkte hem från Japan utan en spelad minut.
Besvikelsen lade sig när Kent Carlzon meddelade att Southampton ville köpa loss honom från Troyes. Året i Troyes, i den pittoreska byn, hade varit utmärkt, både för honom själv och flickvännen Terese. Men han kunde inte tacka nej till möjligheten att spela i Premier League med dess hårdare spelstil, stämningen och chansen att få mäta sig med de allra bästa. Det var allt han drömt om.
Det tog en match innan Michael Svensson fick chansen av Southamptonmanagern Gordon Strachan. Efter inhoppet på Anfield mot Liverpool var han given som mittback bredvid norrmannen Claus Lundekvam.
När han ser tillbaka på första året i England inser han att det var hans bästa. Han kan minnas känslan: Inget kunde stoppa honom, ingen anfallare var för svår att plocka bort, spelet skötte sig självt, livet var underbart. Och inte blev det sämre av att Sir Alex Ferguson pratade om Michael som en av ligans bästa försvarare.
När han gick ut på planen inför 70 000 människor i FA-cupfinalen mot Arsenal i maj 2003 var han så exalterad att han gick in i trans. Han tänkte på det liv han fått. Välbetald fotbollsspelare i Premier League i stället för snickare hemma i Småland. Träningar och stora matcher i stället för jobb från tidig morgon till sen kväll. Bra betalt och stora upplevelser i stället för räkningar, snålt om tid med familjen och inga stora upplevelser att dela med sig av till nära och kära.
Transtillståndet försvann inte. De 90 minuter som följde minns han inget av. Inte en tackling, inte en bollkontakt, inte ens hur Arsenal gjorde matchens enda mål. Karriärens största ögonblick är ett stort svart hål.
Sommaren som följde cirkulerade rykten om intresse från Barcelona, Arsenal och Manchester United. Hemma i Sverige skrev tidningar att »Mördarn« var landslagets nya stöttepelare i försvaret, »den nya Patrik Andersson«.
Dessutom: När andra säsongen började berättade Terese att Michael skulle bli pappa. Livet var för bra för att vara sant.
Han har ofta tänkt på dagarna när allt vände. »Var det bara en tillfällighet att det skedde just då?« Det var en måndag i mars 2004. Terese, som gått två veckor över tiden, åkte in till sjukhuset för att kunna sätta igång födseln. Michael var nervös, tagen av tanken att det var dags när som helst. Barnmorskorna sade att det skulle ta ytterligare någon dag.
Han vakade bredvid Terese natten till tisdagen men inget hände. Han satt bredvid sambon ytterligare en natt och väntade och väntade ända fram till onsdagens förmiddag då Lukas äntligen föddes. Michael var överlycklig och tom i huvudet på samma gång. Han hade varken sovit eller tränat de senaste dygnen.
Det var i det tillståndet han anslöt till samlingen inför matchen mot Portsmouth på söndagen. Han värmde upp, tänkte på Lukas och gjorde en lättare glidtackling. Då högg det till i den högra vaden. Han försökte jogga bort smärtan. Förgäves. Sträckningen satt i tre veckor och avlöstes direkt av nästa skada – det högra knäet.
Strax därefter fick han en kallelse från Sveriges fotbollsförbund. Michael skulle närvara vid fotograferingen av EM-truppen inför det stundande mästerskapet i Portugal. Han åkte till Göteborg, fotograferades och var säker på att smärtan i knäet snart skulle försvinna. Det gjorde den inte.
Innan Southampton spelat klart säsongen åkte han hem till Sverige för att undersöka knäet. Det pratades om en meniskskada, men ingen var säker. En vecka innan EM-truppen började sin uppladdning ringde han Tommy Söderberg. Det gjorde ont att säga det högt, men det hade blivit allt mer uppenbart att han inte skulle kunna vara med i EM.
Michael kände sig inte så besviken. Mer förbannad. I motgångar har han alltid fungerat likadant. Han blir förbannad och irriterad, aldrig ledsen. Nu var han jävligt arg för att ännu ett mästerskap skulle spelas utan honom. Snart förbyttes ilskan till oro. För varje dag som gick ökade smärtan i knäet.
Den sista maj åkte han till landslagets spelarhotell i Stockholm och önskade truppen lycka till. Dagen efter gjorde han en titthålsoperation. Man hittade en liten broskskada på insidan av knäet men sa att han skulle bli bra efter några veckors rehabilitering. Beskedet lugnade, han skulle ju vara tillbaka i spel när försäsongsträningen i England drog igång. EM i Portugal följde han från en soffa i Halmstad.
När Michael kom tillbaka till England hade inte smärtan försvunnit, tvärtom. Den 14 augusti gjordes en ny titthållsoperation, denna gång i England. När Michael vaknade upp från narkosen berättade läkaren att det var en stor broskskada på insidan av knäet. Den största han någonsin sett. Läkaren förklarade den smärta som Michael upplevt – utan brosk i knäet går benen där inne ihop och skrapar långsamt sönder varandra.
Läkaren berättade också att han borrat flera små hål i knäet och att han hoppades att knäet skulle bilda nytt brosk. Det enda Michael ville höra var att han snart skulle vara tillbaka. »6-7 månader«, löd svaret.
De kommande veckorna spenderades i soffan hemma i Southampton. Perioden är den tuffaste han varit med om. Känslan av att inte kunna leka med Lukas, att inte klara av att hämta kaffe själv, att inte kunna göra något överhuvudtaget … det var ett helvete. Med kryckorna som kom blev det bättre. En dag hittade han en boll hemma och började kicka med sitt friska ben. Några tillslag senare låg han på rygg och tittade upp i taket.
Efter åtta veckor slängde han kryckorna och började vattengympa, sedan fick han börja gångträna och därefter lyfta lätta vikter på gymmet. Men alla små framsteg tog för lång tid, betydligt längre tid än läkarna sagt.
Våren gick, Michael fortsatte rehabiliteringsträna, Lukas fyllde sitt första år och Southampton åkte ur Premier League. Den där känslan som han känt när Sverige åkte ur VM 2002 och EM 2004 kom tillbaka. Han såg klubbkompisar kämpa utan att själv kunna hjälpa till.
På försäsongen 2005 började han göra inhopp i träningsmatcher. Knäet smärtade fortfarande, och efter varje match tog det honom ett par dagar innan han kunde röra på leden. Michael brydde sig inte. Han spelade ju igen.
En månad in på säsongen knackade Michael på managern Harry Redknapps dörr. Han sa att han ville spela match på riktigt. Eftersom den andra mittbacken Lundekvam var skadad gick Redknapp med på Michaels önskan.
Det var 18 månader sedan han spelat en tävlingsmatch. När Michael satt i omklädningsrummet kom lagkamraten Dennis Wise fram till honom: »I want you to go out there and fucking hammer someone.«
»I will«, svarade Michael. »Don’t you worry about that.«
Några minuter in i matchen skickades en lyra mot Michaels håll. Wise och två Prestonspelare tog sikte på bollen. Michael tänkte »nu jävlar« och tog sats. Han hoppade upp i luften, satsade allt och träffade bollen med pannan. Landade sedan över de tre andra spelarna. När Michael reste sig upp låg de andra kvar. Michael vände sig om, blinkade mot Wise, tog tag i bollen och slog iväg en passning till en lagkamrat.
Han fortsatte på samma sätt tills domaren blåste av matchen. Den slutade 1-1 och manager Redknapp sa efteråt till pressen att resultatet kom i andra hand, viktigast var att »The Killer« var tillbaka.
Sex matcher senare hade Michael spelat 540 underbara minuter A-lagsfotboll. Southampton mötte Hull borta, och en bit in i andra halvlek kände Michael att knäet började värka. För varje minut blev smärtan värre. Det kändes som om han tittade på matchklockan varje minut.
I bussen hem var han säker. Han försökte känna efter exakt var i knäet han hade mest ont men det var omöjligt. Smärtan satt i hela benet. När han den natten la sig bredvid Terese i sängen visste han att han inte skulle kunna somna.
I Michael Svenssons bokhylla i villan utanför Southampton står en bok med mer karaktär än de andra. Den är gul av ålder och kanterna är stötta. Ofta har Michael bara tagit fram den för att titta på omslaget, andra gånger har han lagt sig i soffan och sjunkit in i berättelsen om Håkan Carlqvist.
Michael hörde talas om »Carla«, som han kom att kallas av en hel nation efter sina två världsmästartitlar i motocross 1979 och 1983, första gången när han bara var några år gammal. Pappa Lennart, själv aktiv motocrossförare, berättade »Carla-historierna« för sonen. För varje ny kom ännu en poster upp på väggen hemma i pojkrummet i småländska Skillingaryd.
När Michael blev äldre och följde med pappa på tävling, fick han själv äntligen se Carlqvist live. Han slogs av den kompromisslösa åkstilen, att han aldrig höll igen i snäva kurvor och aldrig verkade rädd, och att han fullföljde lopp, trots både ett och två brutna ben. »Carla« fortsatte tävla trots läkarnas varningar om att han riskerade en framtid som idrottsinvalid. För Michael var »Carla« ett bevis på att allt var möjligt, bara man ville saker tillräckligt mycket.
Michael har läst boken tillräckligt noga för att veta hur allt slutade. Efter karriären slet motocrossföraren för att komma ur sängen varje morgon. Till slut tvingades han flytta från Sverige eftersom knälederna inte klarade den svenska kylan.
Någon dag efter matchen mot Hull gjordes en ny titthålsoperation. Den visade nya skador på brosket, denna gång på utsidan av knäet. Hålet var nästan lika stort som förra gången och ett liknande ingrepp utfördes.
När Michael vaknade upp från operationen var första tanken: »De där jävla kryckorna. Nu är det dags igen.« Läkarens prognos på sex månaders rehabiliteringstid gick in i ena örat och ut genom andra. Förra gången de sa det dröjde det 18 månader. Nu hade Michael bara ett mål: att hinna bli frisk innan kontraktet med Southampton gick ut. Från operationen till den 1 juli var det sju månader och när kontraktsdiskussionerna påbörjades den sommaren, hade Michael lyckats. Southampton erbjöd ett års förlängning. Visserligen med betydligt sämre villkor än de han haft de senaste fyra åren, men för Michael handlade det mest om att få tillbaka känslan att någon trodde på honom.
Det dröjde bara några träningsmatcher innan smärtan kom tillbaka. Michael återvände till gymmet. Tillvaron blev allt tuffare att acceptera, vissa morgnar ville han bara skrika när han såg motionscykeln. Han blev rastlös, orolig att han spelat sin sista match, och han letade desperat efter en lösning.
I december 2006, ett år efter den senaste operationen och utan en minut av A-lagsfotboll, bestämde han sig för att åka till München. Lagkamrater hade berättat om Bayern Münchens klubbläkare Hans Müller-Wohlfahrt, en specialist på knäskador som behandlat bland andra Ronaldo och Michael Owen. Michael visste att läkarens metoder var kontroversiella och var skeptisk när Wohlfahrt började prata om att injicera Hylart – en gelartad substans som bland annat innehåller krossad tuppkam – men gick ändå med på att försöka.
Efter tre dagar med flera olika injektioner i knäet, vaden och låret lämnade Michael kliniken.
På flyget hem hade han en känsla av att det han just hade upplevt inte skulle hjälpa honom. Wohlfahrt hade sagt att det skulle ta några veckor innan Michael skulle känna någon förbättring. Michael väntade och väntade.
I dag ser han hela upplevelsen som ett långskott som gick väldigt långt över.
Frustrationen över att inte bli bättre ledde till att Michael själv började göra research. Han googlade knäskador, pratade med experter, frågade medspelare, sökte information överallt och till slut hade tankarna tagit sig ända tillbaka till glidtacklingen i första träningsmatchen med HBK 1997. Korsbandsskadan, som han sedan länge lagt bakom sig, kunde ha med hans nuvarande helvete att göra. Michael kontaktade Chelseas klubbläkare, Andrew Williams, specialist på korsbandsskador.
Williams bekräftade Michaels tes om sambandet mellan korsband och broskskador, och rekommenderade honom att göra en brosktransplantation samt en operation av korsbandet. Han sa också att det var en 50/50-operation, det kunde bli bra, det kunde lika gärna vara det sista försöket. Michael behövde ingen betänketid, rehabiliteringstiden på 18 månader spelade ingen roll.
I mars 2007 påbörjade den svenska läkaren Mats Brittberg det komplicerade ingreppet. Steg ett var att ta brosk från en yta i knäet som inte belastades. Därefter lades brosket på laboratorium för att nytt brosk skulle växa fram med hjälp av det gamla. Två månader senare planterades det in. För att vara på den säkra sidan lade läkaren brosk på båda sidor av knäet. Under operationen, som tog fem timmar, åtgärdade man även korsbandet.
När Michael vaknade upp i Kungsbacka hade han ett benskydd som nådde upp till ljumsken. Rörde han knäet riskerade han en framtid som idrottsinvalid.
Dagen efter operationen spelade Southampton mot Derby i playoff-semifinalen till Premier League. Michael ville inte missa matchen och frågade personalen om det fanns Viasat i något av rummen. Det fanns det inte. I stället låg han i sin säng och tittade på text-TV. Southampton förlorade.
Det finns ett fotografi hemma hos familjen Svensson i Southampton. På bilden syns Michael liggandes på en strand i Halmstad. Solen skiner. Det är semesteridyll.
Det enda som stör är det gigantiska benskydd som löper längs med hela Michaels högra ben. Han minns hur andra gladde sig åt sommarvärmen. Själv tänkte han mest på hur illa det där skyddet luktade av svett och smuts. Michael Svensson ler inte på bilden.
När juni månad kom gick kontraktet med Southampton ut. Michael hade flera månader kvar innan det ens skulle vara aktuellt med löpträning, men han hoppades att klubben kunde erbjuda honom något jobb. Han föreslog att han kunde träna ungdomar. Klubben sa nej. Det enda de kunde erbjuda var fri tillgång till gymmet.
När han kom hem till Terese den eftermiddagen sa han till henne att om knäet inte var på bättringsvägen inom fyra månader, skulle de börja tänka på att flytta hem till Halmstad. När fyra månader hade gått sa Michael att de kanske kunde vänta några månader till.
Han visste att det var jobbigt för Terese, att hon ville veta hur deras framtid såg ut. Ekonomiskt hade det blivit stora förändringar, Southamptons sista lön var utbetald sedan länge.
Michaels knä blev visserligen starkare för varje dag som gick. Men rehabiliteringsträningen började ta kål på honom. Att varje dag se samma väggar på gymmet, köra samma jävla övningar med knäet och se sina gamla lagkamrater springa ut för ett pass fotbollsträning blev för jobbigt. Att bita ihop fungerade inte längre. Och i hans tankar fanns funderingar på att det kanske ändå inte skulle hålla när han väl var tillbaka.
Han var tvungen att komma bort från allt.
Michael hade hört två saker om stället innan han åkte; de hade behandlat Aston Villas Martin Laursen och det var väldigt dyrt. Eftersom han inte hade kontrakt insåg han att han skulle få betala all behandling själv.
Michael reste ändå ner till kliniken i Bologna för att få en känsla för stället.
På planet var han nervös, rädd för att bli besviken. Väl framme insåg han att känslan var obefogad. Här fanns ett nätverk av specialister, alla fick en personlig tränare, man hade kunskap som han inte stött på tidigare.
Italienarna ville att han skulle stanna i fyra månader. Tanken på att vara ifrån Terese och Lukas så länge skrämde honom. I stället kom de överens om att Michael skulle stanna tre veckor, köra på och se hur knäet reagerade. Funkade det skulle han få med sig ett schema som han kunde fortsätta med i Southampton.
Han inkvarterades på hotell i centrala Bologna och dagarna följde samma mönster. Klockan åtta ringde alarmet, halv tio hämtades han upp av en bil, halv elva började träningen, halv två var det lunchpaus och vila, halv fyra transporterades han tillbaka till kliniken, mellan fyra och sju körde han ett nytt pass, klockan åtta åt han en ensam middag.
Michael kunde inte ett ord italienska så på den lediga tiden blev han kvar på hotellrummet och funderade. På sin karriär. På hur mycket han hade varit med om. På allt han gått miste om. Han kände att han inte orkade bli besviken fler gånger. Hans otur hade redan förstört en karriär som var på väg att bli ovanligt framgångsrik.
Han funderade också på vad det var som drev honom. Håkan Carlqvist var ju en inspiration som fanns i hans huvud ibland när han tränade, men ännu mer tänkte han på alla bekanta som drabbats av cancer. I jämförelse var hans knäskada en bagatell. Han tänkte på kompisarna hemma i Småland som jobbade kvar som snickare för knappt en tiondel av vad han tjänade i månaden. Han tänkte på alla supportrar som kommit fram till honom på stan och sagt att det inte är detsamma att gå till St Mary’s när »The Killer« inte spelar.
Men mest av allt tänkte han på Lukas. Sonen hade börjat ställa frågor: »Varför jobbar inte du?« »Varför hoppar du på kryckor?« Varje gång fungerade det som tändvätska. Michael ville så gärna visa Lukas vad han jobbade med. Om det så bara var för en enda match.
När Michael återvände till Italien för sin sista träningsperiod i maj månad 2008 kunde han köra de flesta övningar med boll. En kväll, när han låg på rummet och läste Stieg Larssons andra bok i Millennium-serien, ringde det på mobilen. Det var Southamptons ordförande Rupert Lowe. Han berättade att han hört talas om Michaels framsteg och började prata om hur han såg på klubbens framtid. Han förklarade hur illa den ekonomiska situationen såg ut och Michael började undra vad han egentligen ville. Då kom det: »Du vet ju hur ekonomin i klubben är, Mike. Vi kommer att satsa mycket på ungdomarna, de ska bli vår stomme. Men vi behöver också några etablerade spelare, spelare som kan leda de yngre. Jag vill att du ska vara en av dem. På planen.«
Michaels hjärta bultade. Lowe berättade att A-laget skulle ha ett fystest den 16 juni, om svensken klarade det skulle ordföranden erbjuda nytt kontrakt.
Michael ställde sig vid hotellrummets fönster och tittade ut. En tyngd föll från hans axlar. Han ringde Terese och berättade.
När han därefter knäppte av mobilen tänkte han att han inom loppet av några minuter haft sitt livs två bästa samtal.
Den nye tränaren, holländaren Jan Poortvliet, deklarerade: »Ni som klarar löptestet får två veckors semester. Ni som inte gör det blir kvar här.«
Michael hade tränat hårt i Bologna och var så säker att han hade bokat flygbiljetter till Göteborg samma kväll.
Åtta timmar efter att han sprungit i mål satt han också mycket riktigt i sommarstugan i Halmstad, ledig och glad för att åter vara en del av Southampton.
Knäet värkte. Han hoppades att det bara var en reaktion och bestämde sig för att träna extra med löpning längs stranden i Halmstad. I huvudet fanns tankar på en efterlängtad comeback, men också på att det kunde vara hans sista meningslösa försök.
Efter ledigheten var det dags för träningar med A-laget. De första på nästan tre år. Även om det fanns övningar som han inte klarade av – och som han aldrig kommer att klara av – gick det bra. Knäet reagerade inte och när Southampton spelade säsongens första träningsmatch gjorde Michael 45 minuter. Vid ett tillfälle högg det till i det högra lårets baksida och Michael hann tänka »nä, nä inte nu, snälla inte nu« innan det gick över igen. Tacklingarna höll han igen med även om det kändes tråkigt.
Tidningarna skrev: »The Killer is back«, och att hans comeback var något av det största som hänt i engelsk fotboll. Själv reagerade han mest på artikeln där någon reporter påstod att han visste att Michael var tränarens förstaval som lagkapten för Southampton.
Dagen efter knackade Michael på Poortvliets dörr och frågade om det stämde.
»Ja. Jag anser att man inte kan få en bättre kapten«, svarade managern.
Michael insåg där och då hur han saknat känslan av att vara stolt över sig själv som idrottsman. Även om folk kom fram på stan och slängde lovord över honom var det ändå inte samma sak som att höra tränarens beröm.
Han tänkte på vilka matcher som låg framför honom, som ny lagkapten, inför hemmapubliken. Det var bara några dagar kvar till mötet med West Ham på St Mary’s Stadium. Perfekt.
Michael Svensson har alltid känt av djävulen inom sig. Och han gillar sin djävul. Som barn, oavsett om det handlade om motocross eller fotboll, hatade han att förlora. Inte så där löjligt som folk säger bara för att låtsas att de har vinnarskalle – som liten slog Michael sönder allt som fanns i hans närhet när han tappade kontrollen. Djävulen fick utbrott.
Med åren har han lärt sig självkontroll, även om han minns många tillfällen då lagkamrater ilsknat till efter vårdslösa tacklingar på betydelselösa träningar. För Michael är varje tackling och varje luftduell på största allvar. Känslan att vinna, även om det bara handlar om en duell, är magisk.
I omklädningsrummet på St Mary’s, minuterna innan matchen mot West Ham, vet han att djävulen är vaknare än på länge. Adrenalinet pumpar. Men han känner också ängslan över hur knäet ska fungera.
Samtidigt: Han har gjort allt han kan, inget är lämnat åt slumpen. Han har de rätta skorna, inte de lätta och tunna som de yngre killarna bredvid honom bär utan ett par gamla, tunga som han vet att knäet mår bättre av. Han har också värmt upp längre än alla andra, och känner sig överraskande mjuk i hela kroppen. Han tänker på att han ska göra som han alltid gjort – sätta in en glidtackling eller vinna en duell så snabbt det går. Det är det bästa sättet att få igång både publik och lagkamrater på.
Det är de här känslorna som gör att han älskar fotboll. Han förstår varför han inte gett upp. Allt han gått igenom, allt slit och all smärta, det var värt det bara för att nu få uppleva den här känslan av att vandra spelartunneln framåt, med bindeln på armen och lagkamraterna i släptåg. Om knäet så ger vika efter fem minuter kommer det att vara värt det.
När han går ut på planen reser sig håret på hela kroppen. Han är stolt, jävligt stolt, men också rörd. Publiken sjunger hans namn. Han tittar upp mot vip-läktaren och vinkar. Terese och Lukas sitter där uppe. Fyraåringen pekar, skrattar och ropar:
– Mamma titta! Det är pappa. Pappa spelar fotboll.
Michael ser hur Terese och Lukas vinkar tillbaka. Spelarna radar upp sig, Michael lägger händerna på ryggen, lyfter blicken och tänker: »Nu jävlar.«