Under 00-talet skulle föreningar bli bolag, små sponsorer förvandlas till riskkapital och korvförsäljningen ersättas med dyra vip-loger. Säsongen 2009 satte tvärstopp för trenden. Offside reste till Östergötland och en festkväll som svensk fotboll trodde att de skulle slippa.

Text: Henrik Ystén
Foto: Peter Widing

På Hotell Stallet i Åtvidaberg slår gästerna sig ner vid de linneduksklädda borden samtidigt som kvällens konferencier Bosse Ohlsson hälsar dem välkomna. Han börjar med att gratulera till avancemanget till Allsvenskan.
– Bragdguldet delas ut till veckan och jag läste i tidningen att någon tyckte att både Åtvidaberg och Mjällby förtjänar det. Så det talas om lilla Åtvid där ute, det ska ni veta.
Samtliga i lokalen applåderar. I ett hörn sitter två av hjältarna från framgångseran för 40 år sedan – Janne Olsson och Lars-Göran »Knalin« Andersson. Vid borden runt omkring stojar spelare som slet i klubben när allt gick utför. Här finns också massor med sponsorer och medlemmar som varit med på resan upp, resan ner och resan upp igen. Alla känner alla.
– Det är lite inavel här, passa dig för att prata skit om någon för helt plötsligt är han farbror till killen du snackar med, flinar »Knalin« som själv är svåger med ordförande Janne Svensson.
På 70-talet var Stallet traktens nöjespalats. Det var här det ordnades brasiliansk afton 1966 när Pelé och gänget var i byn för att ladda inför VM i England, det var här som Chelsea och Bayern München bodde när de kom till Kopparvallen för att spela Europamatcher. Och det var här Åtvidaberg höll SM-guldfest 1972 och 1973.
I dag har hotellet, liksom mycket annat i bygden de senaste åren, satts i konkurs. Men den här kvällen har det engångsöppnat för den återkommande ÅFF-galan.
Inredningen är rustik, heltäckningsmattan doftar 70-tal och det är lätt att föreställa sig hur Lill Lindfors stod där på scen och smekte fram en bossanova för Pelé samtidigt som Bosse Ohlsson satt i ett hörn och slickade såren efter att ha blivit uppsnurrad av Garrincha på Kopparvallen några timmar tidigare. Betydligt svårare är det att greppa att hela Åtvid med konferencier Ohlsson i spetsen slår klackarna i taket nu – 43 år senare. Efter ett 00-tal då svensk elitfotboll byggt nya arenor, gjort föreningar till bolag och talat varumärken i stället för klubbmärken var det väl inte tänkt att allsvenska avancemang skulle firas på en konkursad restaurang i en gammal bruksort?
– Jag hittade en krönika på förbundets hemsida, fortsätter Bosse Ohlsson från scenen och vecklar ut ett papper. Nu läser jag ordagrant: »Mjällby och Åtvidaberg är två bonnlag från landet, långt bortom ära och redlighet. De har inga arenor med vip-loger och egen bar. De har inga supportrar som kan slåss och förstöra. De har inga aktiebolag och VD:ar är inte uppfunna än. Här är lottringar och korv med bröd fortfarande den största intäktskällan tillsammans med tusentals ideella arbetstimmar. De har fan inte i Allsvenskan att göra. Men jag gillar det. Jag bara älskar det.«
Konferencieren tittar upp – folk applåderar, några sätter fingrarna i munnen och visslar. Ohlsson säger:
– Med de orden tycker jag vi ska njuta av kvällen. Och en sak till: de som var med förr pratar om förr. Men i kväll gäller bara nuet!

De senaste 35 åren har det varit betydligt roligare att titta bakåt än framåt i Åtvidaberg. Orten växte sig stark under andra halvan av 1800-talet då kopparbrytningen blomstrade. När kopparn tröt tog andra verksamheter vid – såväl möbler tillverkade av traktens skog som »Åtvidabergsbilen« var kända produkter under tidigt 1900-tal.
Men det var i början på 1960-talet som bruksorten tog fart på allvar. AB Åtvidabergs industrier växte sig gigantiskt. I särklass mest växte dotterbolaget Facit, efterfrågan på deras mekaniska kontorsmaskiner var enorm. Företagets ledare – först Elof Ericsson och sedan sonen Gunnar – var kompetenta industrimän men också extremt fotbollsintresserade, båda var under perioder ordförande i Svenska fotbollförbundet. Att de investerade i Åtvidabergs fotbollslag var självklart.
Från mitten av 60-talet värvade klubben friskt. Spelare från hela Sverige lockades till bruksorten med löfte om anställning på Facit. 1967 gick klubben upp i Allsvenskan. Efter premiären i högsta serien, mot Öster, dömde Lennart Hyland ut laget som den sämsta nykomlingen någonsin, »ett nytt Billingsfors«. Men ÅFF kom igen och slutade sexa det året. Med förstärkningar som Ralf Edström, Benno Magnusson och Roland Sandberg växte man snart till en stormakt inom svensk fotboll. Cupvinnarcupmatchen mot Chelsea 1971, och Europacupmötena med Bayern München 1973 och Barcelona 1975, tillhör än i dag höjdpunkterna i svensk klubblagshistoria.
Parallellt med striderna på planen kämpade Facit AB för sin överlevnad. 1970 var man en koncern spridd i 130  länder, med 3 500 anställda utomlands och hisnande 10 500 i Sverige. Året därpå myllrade de japanska miniräknarna ut över världen på allvar. När Åtvidlaget återvände hem som hjältar från Stamford Bridge efter att ha slagit ut Chelsea möttes de av beskedet att sex spelare och tränaren Sven-Agne Larsson var uppsagda från Facit. Ytterligare ett år senare var företaget konkursmässigt.
För Sverige var det mer än ett stort företag som gått omkull. Facitkrisen var den första repan i folkhemslacken. För första gången på decennier fanns det arbetslöshet, för första gången på länge var Sverige, mönstersamhället, hotat.
Facitkrisens effekt på fotbollslaget begränsades emellertid till en början av att klubben under de goda åren i princip hade värvat ihop två lag av hög internationell klass. När någon blev utlandsproffs fyllde en annan upp luckan. De största framgångarna kom faktiskt under och strax efter krisåren. Men i mitten av 70-talet drabbades även ÅFF av industrins ras. Electrolux, som hade tagit över Facit, såg fotbollen som ett hot snarare än en möjlighet – ryktet säger att VD Hans Werthén vid anblicken av Kopparvallen utbrast: »Är det inte bättre att vi bara gör ett vedupplag här?«
Åtvidaberg åkte ur Allsvenskan 1976. De tog sig visserligen tillbaka direkt men storhetstiden var över. 1982 ramlade laget ur högsta serien igen, nio år senare spelade man i division tre. Som om det inte var nog brann klubbstugan ner till grunden året därpå. Massvis av pokaler, fotografier och tidningsklipp från glansåren förintades i lågorna.
Om man i dag kör in i samhället, passerar skylten med ortens devis »Läge för lycka« och når fram till rondellen mitt i byn, är det omöjligt att inte upptäcka de gamla bruksbyggnaderna som står som monument över tiden då Facit fortfarande var ett starkt företag i ett tryggt Folkhemssverige.
De flesta har sett Kopparvallen som ett liknande fornminne.
Hösten 2009 förändrade allt.

Åtvidaberg FF:s kansli luktar bryggkaffe och andas föreningsliv. Det är onsdag och i varje hörn sitter folk och arbetar ideellt med olika sysslor. Göte, en av klubbens inventarier, avslöjar stolt att han kan bjuda på »både wienerbröd och kanelsnäcka«.
När tränaren Daniel Wiklund slår sig ner i en fåtölj frågar jag om han känner hur fotbollsetablissemanget stönar högt nu när laget är uppe i Allsvenskan.  
– Jo, lite, ler han. Det känns som att det är två läger och att det är 50/50 mellan dem. Vissa gillar att vi är uppe igen, andra avskyr det. Man säger att vi inte har några resurser och visst, det har vi inte, räknat i pengar. Men då glömmer man bort allt ideellt arbete.
Han pekar ut över kansliet och fortsätter:
– Hur mycket sådant här finns det i storstadsklubbarna? Vi har säkert ideellt arbete till ett värde av åtta-nio miljoner kronor om året. Det måste också räknas. Man tänker jävligt snett om man bara kollar på vad en klubb omsätter.
Daniel är 36 år och tog upp Åtvidaberg redan under sin första säsong som elittränare. Faktum är att han aldrig har sökt ett enda tränarjobb. Karriären började med några ungdomslag hemma i moderklubben Kolsva  IF i Västmanland, fortsatte med att han 2002 erbjöds att ta över Köpings FF i division fyra efter Lennart »Liston« Söderberg för att efter tre säsonger lockas över till Eskilstuna City FK. När han skrev på för Åtvidaberg i december 2008 var det hans första heltidsanställning som tränare – i City var tjänsten delad med en halvtid på skolan där han undervisade i såväl fotboll som religion.
Jag frågar när han började tro att det här laget kunde gå upp i Allsvenskan.
– Det gjorde jag direkt när jag tog över, topp tre var jag helt införstådd med att vi skulle bli.
Fjolårssäsongens viktigaste match var mot IFK Norrköping borta på Idrottsparken i september. Ärkerivalerna IFK ledde med 2-1 långt in på övertid och fick ett friläge som ÅFF-målvakten Henrik »Fimpen« Gustavsson räddade. I kontringen som följde satte Viktor Prodell 2-2.
– Då kände jag att »det här kommer att lösa sig«. Man vet hur motståndarna reagerar i det läget. De satt hemma framför TV:n och tänkte »skönt, nu är i varje fall Åtvid borta från toppstriden«. Och så vänder vi på det sättet.
Jag frågar hur det är att komma som ung, ambitiös tränare till en klubb där historien är så påtaglig – och framgångarna från förr så enorma. Han rycker på axlarna:
– Utan historien hade vi aldrig varit där vi är i dag, så är det bara.
– Men här smyger ju ändå omkring gubbar som har spelat kvartsfinal i Europacupen och det är rätt… mäktigt. Kan inte det vara påfrestande? försöker jag.
– I Åtvidaberg måste historien och nutiden löpa parallellt. Att tro något annat är bara naivt. Jag ser det som att det är två traktorhjulspår som löper bredvid varandra på en och samma stig.
Daniel är historielärare, han har läst upp till D-nivå på högskolan och skrivit en C-uppsats om »Markköp i Hedströmsdalen 1651-1751«. Att få honom att tycka att ÅFF:s 60- och 70-tal är något annat än en extra krydda för ledarskapet verkar omöjligt. Det glöder till i ögonen när han pratar om hur han och spelarna hanterar glansdagarna:
– För vissa är historien något positivt, för andra har den varit ett ok. Jag märkte tidigt att vi hade några spelare som var nöjda med att bara vara i en historisk miljö – man var nöjd med att ha samma tröjnummer som någon gammal hjälte, nöjd med att komma hit ner och titta på bilderna vi har. Det ligger en enorm ödmjukhet i att känna till historien men vi konstaterade rätt snabbt att vi inte skulle bli ett vinnande lag genom att titta i backspegeln.
Han berättar att vändningen kom i slutet av augusti. Laget har sina matchgenomgångar i Eksågen, lokalerna som varit just brukets gamla eksåg, och på väggarna utanför samlingsrummet hänger inramade jubelbilder på gamla hjältar som blickar ner på dagens spelare. Efter hemmaförlusten med 3-0 mot Falkenbergs FF röt Daniel ifrån: »Nu får ni fan bestämma er. Antingen går ni och tittar på de där jävla tavlorna i 25 år till eller så ser vi till att montera ner några av dem och så sätter vi upp nya.«
– Jag brukar vara kontrollerad och tänka igenom allt noga. Men det här bara hasplade jag ur mig för att jag var förbannad. Nu fick det räcka, kände jag. Och efter vad jag har förstått var det några av killarna som tog det till sig, de har sagt i efterhand att de insåg att de måste skriva ett nytt kapitel, skapa sin en egen historia.
 
Hjortronvägen ligger i ett lugnt och grönt villaområde i utkanterna av Åtvidaberg. Det är lördag förmiddag och Janne Olsson har dukat fram polarkaka med skinka och paprika. Han skakar på huvudet:
– Jag är en sådan som aldrig säger att det var bättre förr. Jag hatar det. Ta gubbarna i Norrköping som alltid har suttit och gnällt. Om jag hade varit spelare där… jag hade strypt dem. »Det var bättre förr« – jag blir kallsvettig bara jag hör det.
Han, »Knalin« Andersson och målvakten Uffe Blomberg är de enda spelarna från guldåren som bor kvar i samhället. »Knalin« och Uffe är grannar och bor 25 meter härifrån, på Smultronvägen.
– Jag säger det hela tiden till killarna i laget, det som de har gjort i år är en större bragd än det vi gjorde, fortsätter Janne. Jag kan sitta och prata i timmar om gamla tider men när jag går ner till Kopparvallen och kollar på killarna lever jag mig in i matcherna lika mycket som när jag själv spelade. Då var då. Nu är nu. Jag lever i nuet.
När Janne kom till Åtvidaberg från moderklubben Halmstads BK 1966 var han en typisk värvning för den tiden. ÅFF:s storvärvarare Lasse Spjut var också säkerhetsansvarig på Facit och turnerade runt i Sverige för att kontrollera de lokala kontoren. På en av resorna tjatade sig Spjut, som själv hade varit en duktig spelare, in på en HBK-träning. Till klubben sa han att han bara ville röra på sig efter en lång dag i bilen. Sanningen var att han ville försäkra sig om att Janne Olsson inte bara var en bra spelare utan också en kille som fungerade i truppen. När Åtvidaberg erbjöd kontrakt sa Janne ja direkt, löftet om en utbildning till programmerare fällde avgörandet.
– Alla tyckte att jag var konstig som bara drog från Halmstad, fotbollsmässigt var inte Åtvid bättre än HBK på den tiden men jag kände bara att »Janne, en sådan här chans får du aldrig igen«. Jag hade ju ingen utbildning och det här var ett guldläge. När jag sedan kom hit gick det ju bara uppåt även med fotbollen.
I 0-0-matchen mot Chelsea på Kopparvallen plockade högerbacken Olsson bort den skotska landslagsmannen Charlie Cooke. När Janne kom till Hotell Stallet för bankett på kvällen såg han hur Peter Osgood puttade till lagkamraten Cooke på axeln, pekade på Janne och sa: »Ska du inte gå fram och hälsa – så här långt ifrån honom var du ju inte på hela matchen.« Janne minns också returmötet på Stamford Bridge, det stod 1-1 med 20 minuter kvar när britterna började lyfta långt mot Peter Osgood och David Webb. Åtvidaberg satte ner 19-årige Ralf Edström som mittback.
– Då insåg jag vilken bra spelare Ralf skulle bli, säger Janne. Han var smal som en sticka, gick upp mot två av världens bästa huvudspelare och vann varenda duell.
– Vi var aldrig imponerade, jag tror det var hemligheten. Själv hade jag en sådan mental styrka att jag aldrig brydde mig om vem jag mötte. Jag var ju liten och tunn och hade jag funderat på vem jag hade på min kant skulle jag nog ha insett att jag inte hade en chans. I stället gick jag bara ut och spelade. De lurade ju mig utav helvete många av de här stora spelarna. De dribblade av mig gång på gång men jag var så snabb att jag hann ifatt dem igen så att de inte kunde slå inlägg ändå. Till slut blev de förbannade: »Han fattar ju inte att han är lurad! Han är så dum att han bara fortsätter springa!« Så kunde det låta.
Janne berättar om när laget kom ner till Olympiastadion i München. Det var året efter OS och arenan var den pampigaste Åtvidkillarna någonsin sett. De skulle möta världens bästa spelare – Franz Beckenbauer, Gerd Müller, Uli Hoeness, Paul Breitner, Sepp Maier… Det var läge för mjukstart, upplagt för att gå in försiktigt i matchen, att ligga lågt. Men när oroade svenska journalister frågade »Knalin« hur han skulle stå emot anstormningen svarade han: »Jag har ju ett stort plus när vi springer ut på plan. Jag har i varje fall sett Müller spela på TV. Han har knappast sett mig.« Före svenskarnas avspark gick Janne Olsson fram till Veine Wallinder: »Vi överraskar dem – dra bara bollen rakt ner mot hörnflaggan.«
Janne minns:
– Tyskarna var på väg upp eftersom de bara tänkte gå in och köra över oss. Men jag satte full fart i andra riktningen. Jag hann upp bollen och det var precis så att Beckenbauer hann fram med en tå, annars hade jag varit fri. Så här i efterhand fattar jag inte var självförtroendet kom ifrån, vi gick bara ut och tog för oss. Vi kom inte dit och bad om ursäkt. Jag tror att det är lite av bruksortsmentaliteten det där.

Kopparvallens gräs ligger dränkt av nattens regn, på isbanan intill spelar ortens bandylag mot Team Katrineholms BS i division ett östra. Inne i ÅFF:s omklädningsrum lyssnar spelarna uppmärksamt på Daniel Wiklund.
– Vi är inga turister, säger tränaren bestämt. Vi ska fan inte åka till bortamatch iklädda djurgårdströjor. Det var en i U21 som gjorde det och det finns bara inte här.
Det är i slutet av november och samling inför den första träningen på försäsongen. Den allsvenska premiären ligger tre och en halv månad bort men tränaren vill förbereda truppen på vad som väntar redan nu.
– Vi är inga turister, killar, säger Daniel igen. Vi kommer inte åka att upp till Råsunda och bli imponerade om vi får se foton på Gunnar Gren, Tomas Brolin och Martin Dahlin. Vi åker upp för att vinna, ingenting annat.
På anslagstavlan utanför omklädningsrummet hänger lappar som ska inspirera truppen. En har rubriken »STOLT« och berättar att »när jag är stolt har jag: sagt, gjort och agerat helt efter det jag står för«. På en annan står det: »LOJALITET. Att alltid stå bakom fattade beslut och lagets resultat samt att vilja hjälpa andra.«
Känslan är annorlunda mot när jag var här senast, våren 2003. Då stod ÅFF på ruinens brant med en deadline från Svenska fotbollförbundet – om siffrorna inte var svarta före den 30 juni skulle klubben flyttas ner från Superettan. Klubben hade precis räddats av Djurgårdens IF, vars vice ordförande Tommy Jacobson ville hjälpa till eftersom han var uppvuxen i Linköping och hade barndomsminnen från Åtvidabergs framgångsrika 70-tal. Stockholmsklubben satsade en miljon kronor i utbyte mot att ÅFF blev Djurgårdens »satellitklubb« – en lösning inspirerad av Feyenoords samarbete med Excelsior. Tanken var att Åtvidaberg skulle utveckla de talanger som var för dåliga för Djurgården som vid den här tiden siktade ut mot Europa. För att få samarbetet att fungera så smärtfritt som möjligt skulle den gamla bruksortsklubben inkorporera hela Djurgårdens arbetssätt. En detaljerad manual föreskrev allt från spelsystemet 4-3-3 och speciella träningsmetoder till en sportchef med insyn och mandat i båda klubbarna.
Jag kom till Åtvidaberg med Jacobson, Ingvar »Putte« Carlsson – som jobbade som konsult åt Djurgården – och Magnus Pehrsson, tänkt att bli manager med insyn i båda klubbarna. Samarbetet hade inte satt sig. Tränaren Steve Creutz muttrade när det kom folk från Stockholm och hade åsikter om träningarna, djurgårdarna gnällde för att »deras« spelare inte fick speltid, Göte på kansliet var rådvill och undrade vart han skulle skicka kvittona för skorna som de utlånade spelarna hade hämtat ut – var det Åtvids eller Djurgårdens kostnad?
Hösten 2005 deklarerade Djurgården att de hade betalat tillräckligt med pengar och att de ville att Åtvidaberg skulle stå på egna ben. Tillsammans med Åtvidabergs styrelse föreslog man att några matcher skulle flyttas in till Linköping för att generera större publikintäkter. Tilltaget fick byn på fötter. Närmare 5 000 namnunderskrifter samlades in i protest mot förslaget och i oktober dök över 500 personer upp till medlemsträffen i Åtvidabergs kyrka, det som kommit att kallas »Kyrkomötet 2005«.
– Det har aldrig varit så mycket folk i kyrkan, skrockar »Knalin« Andersson när jag träffar honom inne på kansliet. Det var folkstorm. Och jag var helt emot det här samarbetet med Djurgården från början. Man sa att det skulle bli modernt. Vi var för gammalmodiga, tyckte de. Men jag tyckte att det tog bort klubbkänslan i mitt gamla ÅFF. Och det var Djurgården som vann på samarbetet– vi skulle fostra deras spelare och när de var bra skulle Djurgården ta tillbaka dem till Stockholm.
Protesterna tog skruv. Det blev inga flyttade matcher och Djurgården drog sig ur samarbetet. Många andades ut, en av dem var Janne Olsson:
– Jag måste säga att det kändes fel. Det var som att storebror kom ner hit i sina fina kostymer. Det går inte att komma till Kopparvallen i kostym.

Det är naturligtvis fullständigt galet. Åtvidabergs FF har otvetydigt sina största framgångar bakom sig. Det är en klubb full av konservativa medlemmar som vägrar hjälp från storstaden bara de får spela fotboll på gamla Kopparvallen. De har en ekonomi som nästan bara tillåter värvningar från klubbar som Västerviks FF, Eskilstuna City och Oskarshamns AIK. Ändå är de ett allsvenskt fotbollslag 2010.
Många drar paralleller till Mjällby men klubben på Listerlandet har radat upp topplaceringar i Superettan de senaste säsongerna och metodiskt värvat spelare med allsvensk rutin med hjälp av ett eget riskkapitalbolag. ÅFF har inga resurser. Om matcherna mot Europas storlag på 70-talet är svensk fotbollshistoria, så är årets avancemang ändå en större bragd. När SVT:s expertkommentator Thomas Wernerson – som är uppvuxen 50 meter från Kopparvallen och vars mamma Dagny var den som ringde brandkåren då klubbstugan brann 1992 – förra säsongen frågade en ÅFF-ledare vad som händer om klubben faktiskt går upp i Allsvenskan fick han svaret: »Vi har en krisplan för det med.«
Framgången kan inte förklaras med annat än det luddiga »fotbollskultur«. Ledarna talar gärna om »ÅFF-andan« men har svårt att förklara vad den går ut på. Närmast en definition kommer »Knalin« Andersson. Med östgötsk betoning på ö:et återkommer han ständigt till ordet »ödmjukhet«. Han talar om ett samhälle där folk tar hand om och ställer upp för varandra, ett ställe där man trivs och är trygg. Han behöver inte gå längre än till sin egen hustru som vid ankomsten till lilla Åtvidaberg 1965 sa: »Jag bor bara ett år i det här jävla samhället.« Det var 45 år sedan – paret Andersson är fortfarande kvar.
– För vissa passar det bara, säger »Knalin«. Ända sedan 60-talet har det varit viktigt att man inte bara är en bra bollspelare utan också en bra människa. I ett sådant här litet samhälle där alla känner alla måste man passa in och vara på ett visst sätt. Ödmjuk är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Han är själv en av kulturbärarna. Det går historier om hur »Knalin« som aktiv hade en svart bok där de som bröt mot ÅFF-andans kamratskap noterades. Straffet för förbrytelsen var att lagkamraterna inte pratade med personen på flera veckor. »Knalin« säger att mycket är överdrivet men medger att han alltid haft en fostrande funktion i klubben.
– Den svåraste vi hade att göra med var »Puskas« Ljungberg. Han och jag var lite som hund och katt efter drabbningarna mellan oss och MFF och när han gick hit var han lite kaxig, han kom ju från MFF-andan som var något helt annat. »Puskas« sprang ofta och småjäklades och kunde vara dum mot de nya, unga spelarna, de som jag tog hand om. Blev han avdribblad av en ung kille på träning kunde han springa ifatt och kapa honom och säga· »Så där gör du inte en gång till.« Men vi fick ordning på honom med. Och nu på äldre dagar när vi har lärt känna varandra har jag ju insett att han är en jättetrevlig människa.
Reine Almqvist, allsvensk skyttekung 1969, utsattes också för ödmjukhetsskapande åtgärder när han kom till klubben 1973. Han kom sent till sin första träning och möttes av en ilsken Janne Olsson: »Du får vara hur mycket skyttekung du vill men här i Åtvid börjar vi träna 18.00 och inte 18.16.« Även »Knalin« var på Reine Almqvist. När nykomlingen kapades på en träning och låg kvar i gräset och gnällde skrek lagkamraten honom i örat: »Res dig upp! Vi är ju en man mindre!«
– Det där är ÅFF-andan, skrattar »Knalin«. Man ska vara lojal och ställa upp och då får man också mycket tillbaka. Ta vårt lag i dag – vi ska ju egentligen inte vara i Allsvenskan. Förbundet vill inte ha oss där. Det ställs så höga krav på små klubbar i dag att det nästan är omöjligt att ha råd att spela i Allsvenskan. Men jag vill visa svensk fotboll att det är möjligt att ha bra lag även på landsbygden. Vi ska in och vinna lite matcher och jäklas med de stora. Och jag tror att många är stolta över oss. Inte bara i Åtvid utan även i Linköping och långt nere i Småland.

På Svartåvallen i Boxholm, en timmes bilfärd söderut, tar Håkan Nilsson emot med öppna armar. Bokstavligt talat. Åtvidabergs assisterande tränare Andreas Thomsson får en varm kram av vaktmästaren som har blivit som en del av truppen. Håkan är storrökare och tandlös och har den bredaste östgötska dialekt man kan tänka sig.
– Han är helt otrolig, berättar Daniel. Ställer upp i alla lägen. Vi hade aldrig gett honom våra nummer men när vi åkte hem från matchen mot Vasalund, efter att avancemanget var klart, letade han upp både mitt och Thomssons nummer för att gratulera.
Håkan är anställd av division fyra-klubben Boxholms IF för att ta hand om idrottsplatsen. Bilbingon på C-plan finansierar lönen. Satsningen på den nya konstgräsplanen, som hyrs ut till traktens större föreningar, gör att hans tjänster behövs. ÅFF:s A-trupp förlade träningar hit under andra halvan av förra säsongen eftersom det är det bästa konstgräs de kan hitta i trakten. Efter första träningen ställde Håkan ut bord med bullar, läsk och kaffe. Spelarna sneglade vädjande som små barn mot tränarna: fick de verkligen ta? Håkan såg också till att åka ner till idrottsplatsen klockan fem på lördagsmorgnarna för att hänga upp åtvidabergarnas blöta kläder på tork.
– Jag vet ju själv hur jobbigt det var att dra på sig blöta kläder när en skulle ut och spela, säger Håkan och tänder ännu en cigarett.
Medan spelarna joggar ut mot träningen berättar han om sin egen karriär som centerhalv i Boxholms IF. Bland annat får jag höra hur IFK Norrköping var här på uppvisningsmatch med Gunnar Nordahl som tränare 1985.
– Jag smällde på så in i helvete. Efteråt satt vi på Stenbocken och åt och Nordahl frågade mig hur gammal jag var. Jag svarade att jag var 27. »Aj då, två år för gammal, annars hade du fått packa ner skorna och följa med hem«, sa han.
På planen jagar spelarna omkring i kylan. Åtvidaberg har bjudit in Etuwe Prince Eboagwu, en stor innermittfältare, till provträning. Nigerianen, som senast kommer från den vietnamesiska ligan, spelar enkelt och gör få misstag. Vid sidlinjen nickar sportchefen Mats Karlsson och ordförande Janne Svensson belåtet. Det behövs förstärkningar, även om stommen i Allsvenskan 2010 kommer att bestå av de spelare som tog upp klubben. Flera är inte ens 18 år fyllda, några går fortfarande på fotbollsgymnasiet som ligger i de gamla fabriksbyggnaderna och som är en av orsakerna till att Åtvidabergs fotboll fått nytt bränsle.
– Ja, och för några år sedan hade vi EM här, fortsätter vaktmästar-Håkan. J19. Israel-Makedonien och Sverige-Makedonien spelades här. Då var det en satans massa tester. Det kom nån Uefadelegat från Norge och skulle kontrollmäta, han ställde sig på tå under ribban och sträckte på sig. Då sa jag: »Nä du, här i Sverige har vi fötterna på jorden.« Det stod i tidningen sen: »Vaktmästaren och Uefadelegaten fann varandra på ett mänskligt plan.«
Håkan skrattar så att rökhostan tar fart. Sedan pekar han ut mot planen.
– Åtvidaberg i Allsvenskan, ja, jag säger då det. Egentligen borde det ju vara Norrköping om Östergötland nu ska ha ett lag där uppe, men de får skämmas. Norrköping har slarvat bort det. Och det är ett för jävla gött gäng det här. Det är skoj att det går bra för dem, det är det.

Hela Åtvidabergs FF sliter för att nå allsvensk klass. Svenska fotbollförbundet stegrar kraven på arenorna i högsta serien för varje år med målsättningen att man 2014 ska ha nått fram till en högstaserie där fotbollen spelas på moderna, fräscha och helt säkra arenor. Det handlar om plantäckning, värme, kameraövervakning och kontrollrum för säkerhetsarbete, 30 permanenta pressplatser under tak, en storbildsskärm med bra placering… För ÅFF innebär kraven snabba beslut, vädjan om dispenser och stora investeringar. Klubbstugan byggs ut. Ny läktare ska in – bredvid den K-märkta från 1930-talet – så att arenan kan ta 7 800 personer. Och i maj, under VM-uppehållet, lägger man konstgräs på Kopparvallen.
– Det är tufft för sådana här små klubbar att ta steget upp, säger Daniel Wiklund en decemberförmiddag på kansliet. Kraven är höga på de allsvenska föreningarna i dag. Samtidigt: vi kan ju inte be om ursäkt för att vi kom tvåa i Superettan och sportsligt har förtjänat en plats i Allsvenskan. På lång sikt tror jag att det vi har gjort kommer att gynna svensk fotboll enormt. Det innebär att det just nu sitter division fem-klubbar runtom i Sverige och tänker: »Vi kan ju spela i tvåan om några år. Åtvidaberg fixade ju det. Det går ju!«
Att det gick – trots åtta Superettandebutanter, flertalet från de egna ungdomsleden – tackar han truppen och orten för. Nya spelare smälter in direkt och blir en del av gruppen.
– Det finns inga idioter i det här laget, säger han. Normalt sett har man någon som kan spåra ur, bli dum, men det finns inga sådana här och i år har det bara varit av godo för oss.
– Kan det vara av ondo? frågar jag.
– Det kan bli lite lojt emellanåt. Vi hade ett sådant exempel när vi mötte Norrköping och en av deras spelare spårade ur och började skrika verkligt fula ord mot domaren som inte tog tag i det. Då blev våra spelare helt ställda. De tittade ut mot tränarbänken som om de var skolpojkar och ville räcka upp handen och säga att »Daniel, så där får han väl ändå inte säga, han är dum, pojken är ju elak«. Det förändrade matchbilden lite och det var inte bra. Man kan inte vara så snäll att man låter det gå ut över prestationen.
Daniel berättar att de häromdagen fått frågan vad de skulle strajpa sin buss med nu när de var i Allsvenskan. De kommer ju att ställas mot lag med coola deviser som »Djurgården – Stockholms stolthet«. Frågan är: Vad skriver man om Åtvid? Till slut kläckte de ett förslag som kändes rätt: »Åtvidaberg – fika med oss.«
– Det är ju inte lika coolt men det är det vi är, garvar Daniel. Vi är bullar på ett litet kansli. Vi är en bruksortsklubb och det kan vi inte fly ifrån, det går igen i allt. Ta bara en sådan grej som om vi fick för oss att vi skulle ha kostym på matcherna. Vad är det för larv? Vi är inte kostym. Vi är träningsoverall. Och möjligtvis piké.
– Vad finns kvar i dag från när Djurgården var här nere och styrde och ställde? frågar jag.
Daniel ler:
– Det var lite kul, jag läste faktiskt »Putte« Carlssons manual för Åtvidaberg på en tränarkonferens i England några år in på 2000-talet, när allt skulle initieras här. Det enda som jag ser att vi har kvar i dag är den förebyggande styrketräningen och synen på spelarnas rehabiliteringsarbete. Resten har vi… ja, för att vara diplomatisk kan man säga att vi har förädlat det.

Kanske krävdes det en historiker – som nu planerar en D-uppsats om marktvister i kolområden – för att komma underfund med hur ett Åtvidabergs FF skulle ledas. Djurgården försökte bryta med bruksorten, flytta laget till storstaden och få de gamla legenderna att tänka nytt och stort. Daniel Wiklund har anammat det positiva med att vara ett stort lag på en liten ort:
– Jag tror det var Tommy Sandlin som skrev att »förväntar du dig inga applåder så blir du heller inte besviken«. Det där är en bruksortsmentalitet. Jag kommer ju själv från Kolsva och från första dagen jag bosatte mig i lägenheten här kände jag igen mig från hur det är hemmavid. Här basunerar du inte ut något – varken positivt eller negativt. Du får misslyckas utan att någon säger »fan vad dålig du är«. Å andra sidan är det ingen som höjer dig till skyarna om du gör något bra heller. Det är en klapp på axeln och så är det inte mer med det. Ingen förväntar sig applåder – det gäller både spelare och oss ledare.  
Jag frågar om han har monterat ner något av de gamla hjältefotografierna på Eksågen och hängt upp ett eget nu när han som första tränare på 27 år har tagit Åtvidaberg tillbaka till Allsvenskan?
– Nej, det är inget man monterar ner så där. Det är ju foton från när klubben bildades fram till glansdagarna med gulden. Men det finns en plats kvar – jag har faktiskt sett ut var vi ska hänga upp vårt foto.
Han skrattar.
– Precis utanför samlingsrummet, så det blir det första spelarna ser. Där, ovanför diskbänken, ska vår insats upp.

Petad. Övergiven av familjen. Usel lön på jobbet. Livet är inte alltid lätt – inte ens för världens bästa fotbollsspelare. Tur att man kan få en Guldboll som tröst.

Text: Simon Kuper

Den 20 december 1999 vaknade Rivaldo på Hotell Princesa Sofía, ett par hundra meter från Barcelonas stadion. Hotellet är så flott att toalettstolarna har inbyggda, ständigt porlande, vattenrännor som ska leda avföringen i önskad riktning.
Rivaldo bodde där eftersom hans fru, dotter och son (Rivaldinho, kändis redan som fyraåring) redan hade flugit hem till Brasilien för att fira jul. Rivaldo tycker inte om att vara ensam hemma.

Klockan nio inställde han sig för träning. Barcelonas holländske tränare Louis van Gaal gick igenom gårdagskvällens segermatch mot Atletico Madrid (2-1). Rivaldo hade bäddat för första målet med en flygande klackspark till Luis Enrique, men för övrigt hade han spelat dåligt och efter 72 minuter blev han utbytt. Han satte sig en kort stund på bänken bredvid berömdheter som Frank de Boer, Josep Guardiola och Jari Litmanen, och sedan gick han ut och duschade.
Den här måndagsmorgonen bad den blyge Rivaldo om ordet när van Gaal var klar med genomgången. Med portugisisk brytning på spanskan sa han ungefär:
– Jag respekterar både tränaren och alla andra här. Men jag tänker inte spela ute på vänsterkanten igen.
Därefter genomförde laget ett lätt träningspass.
Efter träningen omringades Rivaldo av tjugo journalister. De visste inget om hans lilla tal utan ställde frågor som gällde omröstningen om årets bästa fotbollsspelare i Europa. Detta pris, som den franska tidningen France Football har delat ut sedan 1956, har vunnits av spelare som Stanley Matthews, Raymond Kopa och Johan Cruyff. Den som får priset blir legendarisk. Enligt rykten från flera håll hade valet fallit på Rivaldo detta år.
– Jag har inga kommentarer till det. Vi vet inte resultatet av omröstningen än, svarade Rivaldo.
Tidningar som engelska World Soccer och franska Onze hade redan utsett honom till årets spelare, men Guldbollen från France Football är det enda pris som egentligen räknas.
I stället för att äta lunch körde Rivaldo ut till flygplatsen för att hämta handbollsspelaren Iñaki, svärson till den spanske kungen Juan Carlos. Iñaki och Rivaldo ägnade eftermiddagen åt ett välgörenhetsuppdrag. Rivaldo och hans agent Manuel Auset (»jag är inte hans agent, jag är hans vän«) har bett mig hålla tyst om vad engagemanget gällde eftersom Rivaldo inte ägnar sig åt välgörenhet för att få publicitet.

Tre timmar försenad dyker den reslige brasilianaren äntligen upp på nittonde våningen av Hotell Princesa Sofía. Han bär svarta jeans och svart skjorta. Iñakis plan var försenat och välgörenhetsjobbet drog ut på tiden, förklarar Manuel, som är en kortvuxen spansk advokat.
Rivaldo byter om till sponsorn Mizunos kläder och suckar när han ser min långa frågelista. Men trots att det har varit en späckad dag slår han sig ner för att berätta sin historia. Den här fattige grabben från det fattiga norra Brasilien som en gång i tiden hade två mil att gå till träningen och sedan två mil hem igen, har nått långt. Han var 16 när hans pappa blev överkörd av en buss i Recife, och senare har han fått uppleva både dödshot och en förlorad VM-final med Brasilien. Men i dag, vid 27 års ålder, är han värd omkring 60 miljoner dollar – eller – han skulle vara det om Barcelona ville sälja honom, vilket de inte vill.
Du säger att du är trött. Trycket på spelarna måste vara större i Barcelona än någon annanstans.
– Nej, det tycker jag inte. Den största pressen jag har upplevt var i Brasilien, tror jag – i Corinthians och Palmeiras. I Brasilien är trycket från publiken lite komplicerat, lite hotfullt. De hotar ens familj, de vandaliserar ens bil. Om man förlorar en match blir man trakasserad, och de kan vara våldsamma. Om Palmeiras hade presterat samma resultat som Barcelona har gjort den senaste tiden skulle jag inte ha kunnat visa mig på gatan.
Så du skulle inte vilja spela i något brasilianskt lag igen?
– Jodå, det skulle jag. Om jag fick välja fritt bland klubbarna i Brasilien skulle jag välja Palmeiras, som jag spelade för innan jag gick till Deportivo.
Jag skulle vilja prata lite om hur du har nått dit du är i dag. De flesta brasilianska fotbollsspelare kommer från São Paolo eller Rio, men du växte upp i norra Brasilien, i närheten av Recife.
– En spelare från Recife får inte många chanser. Han måste kämpa hårt så att han får chansen att visa upp sig i São Paolo, för i São Paolo och Rio de Janeiro kan alla se honom spela. Medan i Recife, ja, där är det lite komplicerat.
Du var såpass gammal som 24 när du kom till Europa. Varför gick du till Deportivo La Coruña? Du var en stjärna och Depor är ingen storklubb.
– Jag var ingen stjärna. Folk i Brasilien tyckte att jag var duktig. Men inga större klubbar än Deportivo var ute efter Rivaldo. Så var det med den saken.
van Gaal köpte dig från La Coruña till Barcelona 1997. Här har du vunnit två ligaguld på två år och du gjorde 24 mål förra säsongen, men nästan hela tiden har du fått spela till vänster i anfallet. Vill du inte spela i mitten? (När jag ställer frågan vet jag inget om det som Rivaldo har meddelat laget samma förmiddag).
– Jo, det vill jag gärna och jag tänker anstränga mig för att de ska flytta in mig från kanten. I Barcelona har jag aldrig fått spela i mitten. I flera år har jag ställt upp för laget, jobbat för laget, inte spelat för min egen skull. Jag skulle vilja ha roligare på planen och jag skulle gärna vilja spela på min riktiga plats. För min egen skull, för lagets skull, för allas skull.
van Gaal och du har olika syn på fotboll. Du går på instinkt medan han är en tänkande tränare. Visst är det så?
– Nej. Jag respekterar van Gaal mycket. Han är väldigt taktiskt inriktad och vill att varje spelare ska ha en uppgift att fylla i hans system, hans taktik. I Brasilien går det lite annorlunda till. Om du har förmågan att göra det där lilla extra med bollen så ger dig tränaren den friheten. Du kan dribbla av en, två, tre stjärnor och göra mål. Ett fantastiskt mål, ett underbart mål, ett vackert mål. Men du måste ha förmågan för att kunna ta det ansvaret. Här i Europa är det lite mer komplicerat. Det är lite så att managern säger en sak och spelarna gör en annan.
Mot Atletico i går provade du de svårast tänkbara dribblingarna, skarvningarna och passningarna, trots att spelet inte fungerade för dig. Varför försöker du inte spela enkelt när det går dåligt?
– Man ska inte ändra stil bara för att det inte går bra. Man måste fortsätta, man måste hålla sig mycket lugn på planen och inte oroa sig för hur det ska gå. Man måste tro att man kan göra saker som de andra spelarna inte kan, att man har de kvaliteter som krävs. Sedan hittar man plötsligt en yta på planen och om man då får bollen försöker man göra något annorlunda med den.
Din stil är inte Barças stil.
– Det stämmer. Jag hade inte spelat så förut och det var svårt att vänja sig. Jag skulle vilja kunna slappna av mer, ha roligare på planen. Eftersom man inte får ha så roligt som jag vill, försöker jag i alla fall ha kul de gånger jag kan.
Med tanke på allt detta: trivs du i Barça och i staden Barcelona?
– Ja, jag trivs bra här. Jag själv, familjen, barnen, vi trivs allihop. Vi trivs jättebra.
Din son har blivit rik och berömd.
– Ja, han är berömd. Han har gjort tre annonser för Cola Cao och alla är väldigt förtjusta i honom, i Rivaldinho. Det är jag glad för, men jag vill inte att han ska vänja sig så att han tror att det alltid är så. Nej, jag tror att… han har gjort tre annonser och när det är dags för nästa får han göra den också, såvida jag inte tycker illa om den.
Du har satt dina barn i St Peter’s College i Barcelona, där undervisningen sker på engelska. Varför?
– För att… jag själv aldrig har haft den möjligheten. Jag fick aldrig lära mig engelska och nu är jag i den lyckliga sitsen att jag kan ge barnen möjlighet att med hjälp av sin egen intelligens lära sig engelska, som talas i hela världen. De lär sig engelska i skolan, spanska på gatan och portugisiska hemma. Katalanska får de lära sig senare.
Du är 27 år nu. Hur länge kommer du att fortsätta spela?
– Så länge jag orkar. Jag vet inte om jag kommer att spela till 33 eller 34 men jag tänker ta chansen att spela så många år som möjligt. När supportrarna visslar åt en och gör så här (han härmar en arg Barça-supporter som viftar med en näsduk), då är det dags att sluta.
Men det är så många matcher nu för tiden.
– Ja, det är inte bra för spelarna. Vi är inga maskiner. Så det är lite komplicerat.
Kommer du att flytta tillbaka till Recife när karriären är över?
– Det får bli ett hus i Recife och ett i São Paolo, tror jag. Jobb i São Paolo och avslappning i Recife, eftersom det finns stränder där.
Och ett hus i Barcelona?
– Nej, det tror jag knappast.
Flera tidningar har utsett dig till årets spelare. Det måste betyda mycket för dig.
– Ja, det är väldigt viktigt för mig på grund av hur mitt liv har sett ut, alla svårigheter jag har tagit mig igenom. Det är något jag kan vara verkligt stolt över, mycket nöjd med. Jag måste fortsätta på samma sätt, behålla viljan att anstränga mig. Det är vad jag tror…
Du har blivit mycket populär i Brasilien efter dina två mål i finalen i Copa America mot Uruguay i år.
– Det här året har varit speciellt för Brasilien. Det är bra att hela världen talar väl om Rivaldo och Brasilien. I Brasilien är det en jävla massa snack om Rivaldo just nu.
Så var det inte tidigare. En gång sa du: »I Brasilien är jag inte särskilt uppskattad eftersom jag är så blyg. Jag beter mig inte som en stjärna. Vissa människor inom fotbollen blir berömda för att de springer på nattklubbar eller får barn med någon fotomodell. Jag är likadan som förr, ganska tillbakadragen.« Känner du inte så längre?
Rivaldos mobiltelefon ringer. Han kollar den uppringandes nummer och sätter sig sedan på telefonen i stället för att svara. Hans stjärt dämpar signalen.
– Den brasilianska pressen uppskattade mig inte så mycket. Publiken uppskattade mig men inte pressen. Men nu har allt förändrats och pressen skriver snälla saker om mig.
Du betraktas numera som världens bästa fotbollsspelare. Men ser du kvaliteter hos andra spelare som du själv skulle vilja ha? Hos spelare som Ronaldo eller Zidane?
– Jadå, det tycker jag. Förut försökte jag kopiera Zico, jag försökte bli lika lugn på planen som han. Zidane är en mycket fin spelare, en mycket lugn spelare. Samma sak gäller Luis Figo, han gör väldigt bra saker med bollen och är mycket snabb. Och Ronaldo – Ronaldinho – som alltid är så nära målet, som gör många mål och är mycket snabb. Jag förmodar att snabbhet är det som jag själv saknar. Jag kan vara snabb i ett långdistanslopp. Men i ett sprinterlopp är jag inte så snabb.
Det är dags för fotografering. Men hela tiden ringer folk och vill gratulera Rivaldo eftersom olika medier har meddelat att han nu officiellt är utsedd till årets spelare i Europa. Rivaldo lämnar ifrån sig mobiltelefonen till Manuel, som läser upp numren som syns på displayen.
– Jag är inte här, säger Rivaldo och poserar med en fotboll utan luft i.
– Är det sant att han har fått priset? frågar jag Manuel.
– Jag vet faktiskt inte. Alla säger det, men vi har inte hört något, svarar Manuel.
– Ring France Football, föreslår Rivaldo.
Bra idé. Manuel knappar in numret och i Paris ringer en telefon länge.
Till slut svarar någon.
– Vincent! säger Manuel. Rivaldo går fram och lyssnar. Vincent bekräftar att Rivaldo verkligen har utsetts till Europas bästa fotbollsspelare. Vi gratulerar Rivaldo.
Rivaldo tar telefonen från Manuel och går ut på hotellets takterrass. Han blickar ensam ut över staden, bort mot de mörka bergen. Rakt framför honom ligger den spanska NK-liknande varuhuskedjan El Corte Inglés. Ljustavlan på byggnaden visar att klockan är 19.23 och att det är 10,5 grader varmt.
Från och med nu är Rivaldo officiellt en legend, en spelare som folk kommer att prata om i taxibilar i Montevideo och Damaskus även om 40 år.

Naturligtvis förtjänar han det. David Beckham, en av konkurrenterna till priset, slår perfekta passningar. Rivaldo passar sällan över huvud taget, vilket har gjort Ronaldo alldeles ursinnig emellanåt. Ibland spelar Rivaldo som en femåring.
Han kan bli av med bollen på de mest riskabla ställen på planen, det skedde bland annat i OS-semifinalen 1996 där han bidrog till att Brasilien än en gång gick miste om den enda fotbollstitel landet saknar. Men ingen kan dribbla som Rivaldo. Han kan ta sig igenom ett försvar med idel tunnlar, han gör fler mål som vänsterytter än de flesta gör som center och nu för tiden händer det till och med att han nickar eller använder högerfoten. Andelen lyckade frisparkar är mycket högre än för Beckham. När Rivaldo slår en frispark tar han alltid exakt fyra och ett halvt steg tillbaka, och sedan två väldiga kliv framåt innan han lossar kanonen.
Att kränga på honom systemfotbollens tvångströja, skrev en spansk kolumnist, är som att tvinga in Raquel Welch i en A-kupa.
Lagkamraten Ronald de Boer säger så här:
– Rivaldo gör saker som får en att tänka: »hur är detta möjligt?« Han tänker inte så mycket. Själv tänker jag för mycket ibland. »Varför försöker han gå förbi på insidan när luckan finns på utsidan?« Men sedan går han förbi på insidan och gör mål.
Rivaldo är den sortens irrationella spelare som van Gaal inte förstår sig på.
– Han är inte särskilt intelligent, har holländaren sagt en gång.
Rivaldo överlämnar mobilen till Manuel igen och fortsätter poserandet.
– Visste du om i förväg att han hade fått priset? frågar mannen från Mizuno.
Manuel ler brett.
– Visst. Han har redan blivit fotograferad med Guldbollen. Men jag visste inte om det var officiellt.
– Har han firat än? frågar jag.
– Firat? Han har inte ens ätit lunch! Han har haft fullt upp hela dagen.
Manuel visar mig Rivaldos telefon. Displayen visar hela tiden tre samtal som väntar. Så fort ett nummer faller ifrån, ersätts det med ett annat.
Äntligen släpper fotografen Rivaldo. Vi tränger ihop oss i en hiss och åker en trappa ner. I trängseln sneglar Rivaldo på sitt fårade ansikte i spegeln. Han skulle ha sett värre ut om han fortfarande varit fattig: som liten tappade han tre framtänder på grund av undernäring. När han blev rik lät han sätta in nya.

På artonde våningen får han sitta en timme i ett litet, mörkt, varmt rum i en spärreld av tv-lampor. Det är som en scen ur en Bröderna Marx-film: ett rum fullt av människor som låter sig fotograferas med Rivaldo, som ber om hans autograf, som kysser honom. Rivaldo tar sig tid med alla.
Man kan föreställa sig att David Beckham skulle ha betett sig annorlunda i samma situation.
Manuel berättar om den tvist mellan Barcelona och Rivaldo som pågår utanför planen. Brasilianaren är en av de sämst avlönade spelarna i Barcelona. När han kom till klubben fick han en årslön på ungefär 1,6 miljoner dollar plus ett löfte om att lönen skulle omförhandlas efter två år om det gick bra för honom. I dag säger Barcelonas president Josep Lluis Núñez att han inte minns något sådant löfte. Under tiden har spelarlönerna skjutit i höjden så att till exempel Phillip Cocu, som kom till Barcelona 1998 och gör grovjobbet åt Rivaldo på vänsterkanten, tjänar dubbelt så mycket som han.
Enligt Manuel har Rivaldo beslutat sig för att inställa lönediskussionerna med Barcelona tills säsongen är slut. Då kommer han att bestämma sig för om han ska stanna, vilket är vad han helst vill, eller om han ska flytta till någon klubb som sätter högre värde på honom.
I ett obevakat ögonblick sätter Rivaldo händerna för ansiktet och gnuggar sig i ögonen. Omkring klockan nio får han äntligen gå.
Han åker ner till hotellets lobby, där han elegant undviker en grupp journalister och går raka vägen till sin stora Mercedes-van som står parkerad utanför. Men precis när han kommer fram till bilen, dyker hotellvaktmästaren upp från ingenstans och ger honom en tackling. Rivaldo fastnar i hans famn. Journalisterna hinner ifatt honom. Han sätter sig i Mercedesen, men de omringar den. För ett kort ögonblick råder dödläge. Sedan låter de honom köra iväg, hem till sitt tomma hus.
Kanske hinner han tänka igenom sin dag ett par minuter medan han ligger i badet.

Dagen därpå petar van Gaal honom ur Barcelonas startelva.
– Till min stora häpnad har han sagt att han inte tänker spela på vänsterkanten längre. Det är synd, för jag tycker att han förtjänade priset som bästa spelare i Europa, även om det var tack vare att han spelar i Barcelona som han fick det, säger tränaren.
Efter nyår, när han kommer tillbaka till Barcelona efter att ha firat jul i Brasilien, ger Rivaldo med sig. Han tänker spela där van Gaal vill att han ska spela. Han kommer tillbaka till laget, där han mystiskt nog får börja spela i mitten. Lazio vill köpa honom. Barcelona går upp till andra plats i spanska ligan och är en av favoriterna till slutsegern i Champions League.
Alltihop är lite komplicerat.

Översättning: Johan Nilsson


FOTNOT: Simon Kuper skrev denna text för OFFSIDE och det brittiska fotbollsmagasinet FourFourTwo. Där publicerades det i februari månads nummer.

I Barcelona ligger den 35 meter långa banderollen klar redan en vecka före match. »Figo, förrädare. Vi har 10 000 miljoner skäl att hata dig.«
Samtidigt – i Madrid – bokar Reals klubbledning en pansarbil och två privata livvakter åt Luis Figo. Och på träningen är det ingen som vågar tackla honom. Spanien väntar på Återkomsten.

Text: Tobias Regnell

rrrrrrr Det börjar som ett lågt morrande 150 meter bort, vid ingången till Fondo Sur där en del av klacken redan börjat gå in på Santiago Bernabéu… rrrrraaaaAAHH… det sprider sig över gatan, förbi stånden med Raúl-tröjor, Real-tändare och SuperCampeón-halsdukar – vidare in på Calle Marceliano Santa María där barerna ligger lika tätt som i resten av Madrid och där jag och de flesta andra står ute på gatan med våra glas när… RRRRRAAAAAAAA… vrålet kommer som en tryckvåg mellan fasaderna.
Och de som ändå stått inomhus skyndar ut från Bar Osiris och El Paso och Cervecería El Tasco för att kolla vad som är på gång och det skvimpar från enlitersplastmuggarna med öl och det blinkar av blåljus uppe vid stadion och någon pratar om ETA – men ingen har ju hört någon smäll, ingen bilbomb… AAAAAaaahhhh… och så förstår alla – lagom tills att vrålet tonar ut – att det bara var fansens primalhälsning till Deportivo La Coruñas spelarbuss som just körde förbi med poliseskort.
Förra årets spanska ligamästare har, två timmar före avspark, blivit påminda om att de är på väg till en av de svåraste bortamatcherna som bjuds inom världens klubbfotboll.

Santiago Bernabéu är utsålt för första gången sedan 1997. För trots att Real Madrid har vunnit Champions League två gånger på tre år, så har publiken inte varit riktigt nöjd. Förra säsongen slutade laget femma i ligan och de har inte blivit mästare sedan säsongen 96/97.
Men nu är intresset stort, Både Real Madrid och Deportivo har startat utmärkt i såväl Champions League som den spanska ligan. Dessutom räknar Real Madrids ledning med att 5 000 extra åskådare kommer enbart för att se Luis Figo, portugisen som i somras plockades från ärkerivalen Barcelona för 10 000 miljoner pesetas eller en halv miljard kronor.
Utsålt är visserligen inte 102 000 personer som när Real mötte Barcelona strax innan Santiago Bernabéu byggdes om 1997. Men det är fortfarande 76 000 sittplatser – en mäktig arena utan löparbanor, så hög och tät att man från en stor del av sittplatserna inte ser en glimt av natthimlen.
Innan alla har satt sig tillrätta, i den fjärde matchminuten, dribblar Luis Figo bort bevakningen på mittplan och tjurrusar ner mot kortlinjen. Han tittar upp, gör ett snabbt val och spelar snett inåt bakåt till Madridpublikens kelgris Raúl som gör 1-0.
Det är Figos femte assist på lika många matcher och efter målet kommer både han och vänsterbacken Roberto Carlos fram på kanterna och in i straffområdet gång på gång. Publiken känner vittringen av ännu en målfest på Bernabéu och jublet kommer i vågor, i takt med attackerna.
Stämningen störs bara av det gälla tut som skräller ut över arenan varje gång det blir mål i någon av de andra matcherna. Redan före Madrids första mål har anslagstavlan signalerat »Real Sociedad: 0. FC Barcelona:1«. Sedan fortsätter det, 0-2, 0-3 och 0-4 efter en halvtimme. En reporter från den dagliga spanska sporttidningen Marca böjer sig åt sidan och frågar mig: 
– Han är väl svensk, Real Sociedads nya målvakt? Var det inte han som släppte in en massa mål mot Barça?
– Jo, svarar jag.
I 36:e minuten signaleras det för 0-5, samma siffror som AIK och Asper tog med sig hem från fjolårets möte med Barcelona i Champions League.
På pressläktaren minskar intresset för matchen 40 meter ner på Santiago Bernabéu. Journalisterna på Marca och konkurrenttidningen As pratar istället om matchen som ska spelas en vecka senare: Om Giganternas Kamp. Om Figos återkomst till Camp Nou. Om att just i år har Real Madrid verkligen chansen att för första gången på 18 år besegra Barcelona på bortaplan.
Strax före paus fälls Roberto Carlos när han, som vanligt, befinner sig mycket långt från en traditionell vänsterbacksposition. Hierro gör mål på straffen. 2-0.
Anslagstavlan kväker igen. Real Sociedad: 0. FC Barcelona: 6.

I andra halvlek är publiken lite däst och trött trots att Madrid dominerar efter behag. Supportrarna har bjudits på många stora och goda fotbollsmiddagar genom åren, det krävs något extra för att väcka deras aptit. Hemmapubliken hos Barcelona, Sevillalagen och Athletic Bilbao har oftast närmare till känslorna.
Inställningen till Luis Figo har också varit avvaktande i början av säsongen. Figo kommer ju trots allt från Barcelona och alla madridistas vet hur lite av värde som kommer därifrån. Men i den här matchen kan ingen bortse från Figos kvaliteter. Två vassa frisparkar, klackar och annan teknisk briljans. Samtidigt en speed och kraft som varken Deportivos vänsterback Romero eller deras brasilianske landslagsman Mauro Silva kan hantera.
Halvvägs in i andra halvlek är klacken på Fondo Sur slutgiltigt övertygad: Luis Figo är »vit« nu, renad från sina fem år i Barcelona. Även om pressen skriver att hans svenska flickvän Helene längtar tillbaka till Barcelona finns det inget i Figos agerande på planen som tyder på att han vill tillbaka till Camp Nou.
De få gånger som portugisen misslyckas med en dribbling kommer ropen snabbt: »No pasa nada, Figo«. »Det är ingen fara!«. »Försök igen!«. När Guti, egen produkt och årets stora genombrott, nickar in 3-0 i 88:e minuten lossnar allt. Publiken vecklar ut spanska flaggor med tjurar på, spanska flaggor med Real Madrids klubbmärke och en spansk flagga med Raúls ansikte på. Varje lyckad passning ackompanjeras av ett massivt »Olé«.
Efter 412 dagars förnedring i ligatabellen är Real Madrid åter där laget hör hemma – högst upp.

Exakt ett år tidigare satt dåvarande tränaren John Toshack på podiet i Bernabéus lilla presshus efter 2-2 mot jumbon Oviedo. Det var sjätte matchen i rad utan seger och statistikletarna på sporttidningarna tvingades gå tio år tillbaka för att hitta en lika dyster svit. Toshack försvarade sig mot frågorna med standardklyschor om tålamod och små marginaler.
Plötsligt växlade Toshack från spanska till engelska, bytte tråd i diskussionen och deklarerade med bred walesisk accent: »As we say in Wales, the champ doesn´t go down for a punch in the jaw. He goes down for too many pats in the back«.
De spanska sporttidningarna drog inga växlar på Toshacks gliring om spelarnas slöa inställning. Men några dagar senare avslöjade Marca att fem spelare tränade extra på ett gym för att de tyckte att klubbens fysträning var för dålig. Toshacks anklagelser slog tillbaka mot honom själv och han tvingades lämna klubben.
Sedan dess har Real Madrid vunnit Champions League och nu märks inga konflikter utåt. Till och med skulden på motsvarande 2,4 miljarder kronor – störst i fotbollsvärlden – har nästan försvunnit från dagordningen.
Efter presskonferensen den här kvällen möts spelare och media med ett kravallstaket i mitten. Roberto Carlos är som vanligt pratglad och skiner upp lite extra när han får syn på Deportivos César Sampaio, de känner varandra från brasilianska landslaget och det tidiga 90-talets Palmeiras. Sampaio och Roberto Carlos knappar in varandras mobilnummer.
– Du behöver nog byta nummer oftare än jag, säger Sampaio med ett snett leende.
Mediatrycket är hårt på Real Madrids spelare men efter matchen mot Deportivo tar de sig gott om tid, det är alltid roligare att prata efter en vinst. Flera spelare skänker till och med några välvilliga kommentarer till Barcelona som innan kvällens målfest spelat svagt i både ligan och Europa.
Jorge Valdano – världsmästare bredvid Maradona 1986, tidigare spelare, tränare och sedan i somras sportchef i Real Madrid – säger:
– Vi behöver ett starkt Barcelona. I kväll har de visat sin pondus och vi har visat vår. Allt är i sin ordning.

Barcelona har varit den klart mest framgångsrika klubben i spanska ligan det senaste decenniet. De har mer fans runtom i världen än Real Madrid, de har en större arena och fler medlemmar. De har dessutom under snart 30 år bjudit på en stjärnparad som ingen annan klubb i världen kommer i närheten av. Först Cruyff och Neeskens. Sedan Maradona, Laudrup, Koeman, Stoitjkov, Romario, Ronaldo, Kluivert, Figo. Den senast utsedde vinnaren av Guldbollen, Rivaldo, spelar också i Barcelona.
Ändå är Barcelona lillebror. De har inte 27 ligatitlar, de har inte vunnit Europacupen för mästarlag åtta gånger, varav två gånger de senaste tre åren.
Valdanos kommentar efter matchen mot Deportivo La Coruña är vänlig på ytan men undertonen är tydlig: »Ni vann i kväll men ni har varit dåliga tidigare under säsongen. Och även om ni nu verkar starka så kommer vi alltid att vara starkare«.
Barcelonas problem är att rollen som offer – som misshandlad men trotsig lillebror – är en del av klubbens självbild.
Luis Enrique, som har lämnat Real Madrid och numera spelar i Barcelona är inte populär på Bernabéu. Men en spelare som lämnar Barcelona för huvudstaden är en hycklande förrädare, en Judas.
Danske superstjärnan Michael Laudrup var tongivande i Barcelona under den framgångsrika inledningen på 90-talet då laget bland annat vann sin hittills enda Europacuptitel. Efter att ha kommit i onåd hos tränare Cruyff flyttade Laudrup till Madrid. När dansken kom tillbaka till Camp Nou väntade han sig ett kluvet, men ändå respektfullt, mottagande. Han möttes av en visselorkan som aldrig tog slut och förnedrande banderoller. 100 000 människors hat knäckte honom och han blev utbytt i 66:e minuten. »En av de värsta dagarna i mitt liv«, säger Laudrup i dag.
Tyske Bernd Schuster gick samma väg efter åtta säsonger i Barcelona och inför Figos återkomst säger han: »Jag gjorde aldrig någon bra match med Real Madrid på Camp Nou. Var man älskad av publiken, som både Figo och jag var, blir mottagandet ännu värre än om det gäller en spelare vilken som helst.«
Kraven på lojalitet och »klubben framför allt« är så starka i Barcelona att många stjärnor lämnat klubben mer eller mindre i vredesmod. Maradona, Ronaldo och Romario är tre exempel.

Relationerna mellan Real Madrid och Barcelona präglas inte bara av kampen mellan Spaniens två bästa klubbar, kampen mellan huvudstad och andrastad. Här finns också djupa historiska konflikter, både på och utanför banan.
För 75 år sedan, 1925, blev Josep Sunyol medlem i FC Barcelona. Två år tidigare hade General Primo de Rivera tagit makten i Spanien och, liksom senare Franco, klämt åt alla katalanska ambitioner och känsloyttringar. För FC Barcelona innebar det förbud för katalanska flaggor på arenan, parallellregistrering hos polisen av alla medlemmar och bannlysning av all användning av det katalanska språket i klubbens annonser och offentliga uttalanden.
Sunyol föddes in i en stolt katalansk överklass. Han började tidigt plädera i tidningskrönikor för att FC Barcelona skulle fungera som bas för en folklig katalansk demokratirörelse. 1935 valdes han till president för klubben och fick möjlighet att realisera sina idéer. Men ett år senare började det spanska inbördeskriget och Sunyol greps och avrättades av Francos fascistiska styrkor.
Mordet bidrog till att FC Barcelona blev en självklar samlingspunkt för antifrankister. Men det betydde inte att Real Madrid automatiskt var ett fascisttillhåll. Tvärtom var klubben en av de sista som togs över av Francotrogna. Real ansökte till och med om att få spela i den katalanska ligan. Förslaget avvisades av Barcelona.
Lika lite kan man säga att klubben FC Barcelona kämpade mot Franco under diktaturen, det kunde inte någon klubbledning göra.
Franco hade ändå goda anledningar att gynna Real Madrid framför de andra storklubbarna Athletic Bilbao och Barcelona; han ville centralisera makten och kväsa alla försök till självbestämmande i de ekonomiskt starka regionerna Baskien och Katalonien. På slutet av 50-talet blev Real Madrid – genom sina fem raka titlar i Europacupen – också en av Francos få möjligheter att visa världen något framgångsrikt från diktaturens Spanien.
Det är inte svårt att hitta skandaler kring fotbollsplanen, händelser som blivit centrala i konflikten mellan Real och Barça. Här finns till exempel semifinalerna i spanska cupen 1943. Real Madrid förlorade klart i Barcelona och Madridspelarna blev för första gången utvisslade och hånade av den katalanska publiken. Regimen reagerade snabbt och straffade Barcelona genom att skicka in chefen för Francos säkerhetstjänst i Barças omklädningsrum strax före returmötets avspark. Mannen påkallade spelarnas uppmärksamhet och sade: »Ni bör inte glömma att några av er spelar här enbart på grund av regimens generositet och överseende med er brist på patriotiska känslor«. Strax därefter lät domaren meddela att allt »odisciplinerat spel« skulle straffas hårt.
Väl ute på arenan möttes Barcelona av en ännu hätskare publik än den som Real Madrid konfronterats med i Barcelona. Projektilerna mot Barcelonas målvakt haglade under hela matchen och bakom Barcelonas bänk satt en man i militäruniform och skrek: »Döda de röda katalanerna! Döda de katalanska hundarna!«
Barcelona förlorade med 11-1 och nuvarande ordföranden i Internationella Olympiska Kommittén, Juan Antonio Samaranch, rapporterade från matchen för tidningen La Prensa: »Om slutresultatet hade blivit 4-0 hade det kanske varit möjligt att lägga skulden på den eller den spelaren. Men en skillnad på tio mål är för mycket för att det inte ska finnas en alternativ förklaring.«
Det faktum att Samaranch var den ende reportern som gjorde ett sakligt referat – samtidigt som tidningen tillhörde de mest Francotrogna – visar hur slingrigt de ideologiska och historiska trådarna går under Francotiden. En annan paradox är att Samaranch under sin tid som IOK-ordförande ständigt har fått klä skott för sitt samröre med Franco. Trots detta är han hedersmedlem i FC Barcelona, den klubb som mest av alla kopplas ihop med motstånd mot diktatorn..
Under vissa perioder av Francos styre gynnades Real Madrid också konsekvent av domarna. Uppfattningen att det bruket inte tog slut med diktatorns död förs fortfarande fram – så sent som efter förra säsongens möte mellan Barcelona och Madrid sade en missnöjd Luis Figo – då i Barçatröja – att han »anser att domarna har olika bedömningsnivåer för Barça och Real Madrid«.

Klockan har passerat midnatt efter matchen mot Deportivo La Coruña. Järngrindarna utanför ett underjordiskt garage bevakas av fyra väktare. Omkring 150 killar och tjejer i de sena tonåren trycker på mot grinden. Deportivos spelarbuss har redan åkt iväg liksom Real Madrids avbytare och mer anonyma spelare. Storstjärnorna hålls kvar längst av media och därför är det också de som kommer ut sist från Bernabéu.
Xavi Muñoz, 18, står allra längst fram vid grinden:
– De flesta spelarna har tonade rutor och därför är det svårt att se vem som kör innan de är riktigt nära. Men jag känner igen deras bilar.
En låg sportbil morrar uppför backen från garaget.
– Ferrari, säger Xavi lågt för sig själv.
Men det är många spelare som har Ferrari. Efter några sekunder ser han något specifikt kännetecken. Han vänder sig om mot resten av skocken och ropar:
– Es Roberto Carlos!
Grindarna öppnas och kropparna trycker på mot bilen. Roberto Carlos flinar, greppar ett par utsträckta supporterhänder genom den öppna sidorutan och låter motorn rusa så att hela skocken tar ett steg tillbaka. Luckan räcker för att han ska kunna ta fart ut på gatan och köra iväg med skrikande däck.
Grindarna öppnas igen. Raúl!
– Du är en av oss!, ropar Ana, 16. Och visst, Raúl kommer från enkla förhållanden i Madrid och har aldrig spelat A-lagsfotboll någon annanstans än i Real. Men alla 23-åringar har inte en prislapp på motsvarande 1 500 miljoner kronor hängande runt halsen.
Raúl ser besvärad ut men sitter ganska skyddad i sin höga stadsjeep som sakta tar sig ut mot gatan. Han släpps iväg när en annan jeep rullar upp från garaget.
– Iker! Iker! Iker!
Skocken ropar i kör. Det här är verkligen en av dem. Iker Casillas, landslagsman, förstemålvakt i Real Madrid och en av de stora hjältarna när klubben vann Champions League förra året. En kille som spelat i Real Madrid sedan han var åtta år och som fortfarande i våras levde gymnasieliv och åkte tunnelbana till träningarna. Nu har han körkort sedan några månader och en fin bil. Men han gör misstaget att stanna jeepen när skocken trycker på framför kylaren.
»Iker! Iker!«. 15-20 personer står framför bilen, de lyfter armarna mot himlen och böjer sig mot marken i takt med ropen. »Iker! Iker!«. De tillber sin jämnåriga målvaktsgud.
Casillas bil står helt still och någon har placerat två stora plastglas med öl på hans kylare. Kör han därifrån kommer han att få öl över halva bilen och ner i gliporna vid motorhuven. Casillas slår ut med händerna inne i bilen. Till slut öppnar två väktare en passage och målvakten kan rulla iväg.
Sedan händer ingenting. Det dröjer tio minuter, femton. Halva skocken droppar av. Xavi stannar.
– Väktarna är kvar, säger han. De får walkietalkie-meddelanden när alla spelarna har åkt. Innan dess får de inte gå härifrån.
Och så kommer han. Figo. I en svart Porsche Carrera. Skocken skriker inte lika mycket som på Raúl och Casillas. Vördnaden är större.
Någon upptäcker att flickvännen Helene sitter i passagerarsätet. Trycket mot bilen ökar, folk hänger över taket och ner över vindrutan. Figo ser de uppochnedvända ansiktena framför sig och tvingas själv luta sig över ratten och vinkla upp huvudet för att se vad som händer ovanför honom. Samtidigt måste han hålla Porschen rullande utan att köra på någon. 180 centimeter Luis Figo sitter ihopknycklad några decimeter ovanför vägbanan och ser ganska värnlös ut. Bilrutorna är hermetiskt tillslutna.
Men stämningen är varken hysterisk eller hotfull, och Figo släpps snart iväg. Klockan är kvart i ett på lördagsnatten.

En intervju med Alfredo di Stefano fryser inne, han ska flyga till Budapest för att besöka sin svårt sjuke vän och lagkamrat Puskas.
Fotbollshistoriens vingslag fläktar runt mitt huvud. I Spanien vårdar man sina gamla stjärnor. di Stefano var förmodligen den viktigaste spelaren när Real Madrid tog sina fem raka europacuptitlar 1956-1960. Nu är han hederspresident i Real Madrid och hans färska självbiografi syns i fönstret hos varje bokhandlare.
di Stefano var också föremål för den innan Figo mest omdebatterade värvningskampen mellan Real Madrid och Barcelona. Argentinaren var några år in på 50-talet knuten till två olika klubbar i Sydamerika. Real Madrid och Barcelona förhandlade med var sin klubb. Spelet bakom kulisserna blev komplicerat med kodade telegram och buggade telefoner. Till slut pekade det mesta på att di Stefano skulle hamna i Barcelona. Men plötsligt gick förhandlingarna i stå – enligt dagens historieskrivning på grund av att Francos finansministerium hotade att granska räkenskaperna hos den textilindustri FC Barcelonas president ägde. Efter att Barcelona avvisat ett förslag om att di Stefano skulle spela en period för vardera klubben, landade argentinaren i Madrid.
Nästan ett halvsekel senare upprepas historien. Redan 1995 var Luis Figo inblandad i kontraktsbråk, både Juventus och Parma ansåg sig ha bundit upp honom. Medan Fifa skulle avgöra tvisten gjorde Barcelona en kupp och slöt ett avtal med Figos klubb Sporting Lissabon.
Efter fem framgångsrika år i Barcelona och ett lyckat EM 2000, anser sig Figo vara värd en löneökning. Den förste juli träffar han en hemlig överenskommelse med Florentino Pérez, utmanare i det stundande presidentvalet hos Real Madrid. Med kontraktet i bakfickan säger Pérez att om han blir president så lovar han att Luis Figo kommer till Real Madrid. Eftersom kontraktet med Figo rymmer en klausul där Figo ska betala motsvarande 200 miljoner kronor om han inte fullföljer överenskommelsen, kan Pérez kosta på sig löftet att betala årskortskostnaden för alla medlemmar om Figo skulle vägra att komma till Real Madrid.
Lorenzo Sanz, som kallat till val i tron att han satt säkert efter två Champions League-vinster, förlorar rösträkningen och överenskommelsen mellan Pérez och Figo realiseras. Den allmänna uppfattningen är att Figo blev tagen på sängen, att han inte trodde på seger för Pérez i valet utan bara ville använda Real Madrids intresse som argument för ett bättre kontrakt med Barcelona.
Den 24 juli är Figo på plats i den spanska huvudstaden. Vid välkomstceremonin får han sin vita matchtröja av – Alfredo di Stefano.

I Barcelona har känslostormarna avlöst varandra sedan det blev klart att Figo skulle lämna klubben. Redan någon vecka efter övergången erbjöd sig Barcelona att gratis ersätta Figos namn och nummer på supportrarnas tröjor. Och nu, en knapp vecka innan Figos återkomst till Camp Nou, uppmuntrar de regionala radiokanalerna lyssnarna att ringa in med förslag på hur Figo ska »välkomnas« till Barcelona. TV-bilderna där en segerrusig Figo efter en av Barças ligatitlar skriker: »Vittröjor! Kom och hylla mästarna, era lipsillar!« vevas om och om igen.
Megafoner och hatiska banderoller har redan upptäckts på Camp Nou, undangömda för att inte fastna i den rigorösa säkerhetskontrollen som planeras för matchen mot Real Madrid. Från Barcelona och flera andra håll i Spanien kommer tidningsrapporter om offentliga bokbål med en biografi om Figo som bränsle. Och Manuel Omar, president för den radikala supportergruppen Boixos Nois med 1 000 medlemmar lovar: »Varje gång Figo ska slå en hörna kommer jag att dra ner byxorna och visa honom mitt vackra rövhål«.
Högre upp på samhällsstegen säger FC Barcelonas president Joan Gaspart att han »kommer att vara den ende på Camp Nou som inte får göra det som kroppen ber mig om». Klubbens säkerhetschef lovar att alla hatiska banderoller kommer att plockas bort under matchen, »men dit räknas inte ord som förrädare, skurk och girigbuk«.

Tio timmar efter att Luis Figo tagit sig förbi fansen utanför Santiago Bernabéu är han tillbaka igen. Han har tjänat ungefär 50 000 kronor under mellantiden.
Solen lyser från en hög blå himmel. Ett 50-tal journalister sitter utspridda på läktaren bland pappmuggar, cigarettpaket och sporttidningar från dagen innan. Tränaren Vicente Del Bosque ropar ut kommandon från gräsmattan och hammarslagen ekar ödsligt runt Santiago Bernabéu när Champions League-rallarna spikar fast turneringens logga och sponsorskyltar på avsedda platser. Det är två dagar till matchen mot Bayer Leverkusen.
Luis Figo joggar runt planen, Raúl sitter på gräset och tänjer ljumskarna. Roberto Carlos syns inte till överhuvudtaget. Träningen är framför allt till för att drilla gårdagens avbytare och de som inte ens var kallade till match.
Spelarna är uppdelade i sjumannalag på krympt plan. Del Bosque varvar matchspel med nötning av crossbollar och överlappningar. Målvakt i laget med orange västar är Bodo Illgner, 54 landskamper för Tyskland men bara tredjemålvakt i Real Madrid. Backar är Geremi – afrikansk mästare med Kamerun och nyss hemkommen från Sydney med ett OS-guld – och Sanchis, lagkaptenen som har spelat flest Europacupmatcher i världen och flest klubblagsmatcher i Real Madrids historia. Längre fram springer brasilianske landslagsmannen Savio och engelske Steve McManaman som avgjorde Champions League-finalen i våras.
Spelartruppen kostar Real Madrid mer än en miljon kronor om dagen i lön. Bara hälften av dem kan vara på planen samtidigt. Och är man inte på planen så är man inte en god investering. I Real Madrid lever ingen på gamla meriter.
Nicolas Anelka avgjorde semifinalmatcherna mot Bayern München men kom varken överens med Madridspelarna eller ledningen och spelar numera i Paris St Germain. Argentinaren Redondo – mannen bakom förra säsongens kanske snyggaste mål, mot Manchester United på Old Trafford – avpolletterades till Milan för att bereda plats för Figo. Och presidenten Lorenzo Sanz röstades alltså bort när Florentino Pérez lockade med Luis Figo.

Att Real Madrid är en av världens köpgladaste klubbar hindrar inte att man – liksom Barcelona – har en mycket väl fungerande ungdomsverksamhet. Halva det framgångsrika 80-talslaget, med bland andra Michel och Butragueño, var egna produkter och i dagens lag har tre unga, ordinarie spelare – Raúl, Guti och Casillas – skolats i de egna leden. Fler löften är på väg in i förstauppställningen och dagens klubbledning kommer inte att tveka inför att ge dem chansen. Del Bosque har följt Casillas sedan 10-årsåldern och sportchefen Valdano släppte som tränare fram Raúl redan som 17-åring.
Santiago Segurola, fotbollsanalytiker på dagstidningen El País och redaktör för boken Fútbol y pasiones políticas, menar att just ungdomssatsningarna har varit den viktigaste anledningen till den spanska fotbollens framgångar på senare år.
– Varje framgångsperiod för de stora lagen har sammanfallit med att man släppt fram lokala talanger som brinner för klubben och som publiken kan identifiera sig med, säger Segurola.
– Så är det i Real Madrid i dag och så var det när Cruyff släppte fram Guardiola, Sergi och Ferrer i Barcelona. Det är också viktigt att några av de inköpta stjärnorna stannar länge och blir en del av klubben.
Den funktionen har Roberto Carlos i Real Madrid. Det hade också Figo i Barcelona tills han kom på kant med ledningen.
– Cruyff förstod den här dynamiken och han hade katalanernas förtroende ända sedan han själv spelade och döpte sin son till Jordi, ett katalanskt namn som fortfarande var förbjudet på den tiden. Han fick också bukt med klubbens offermentalitet, säger Segurola.
Cruyffs landsman Van Gaal som ledde klubben fram till i somras förskingrade arvet. Istället använde Van Gaal upp till sju holländare på planen samtidigt. Nye tränaren Serra Ferrer aviserar däremot nio spelare från de egna leden i 18-mannatruppen mot Real Madrid. Några har aldrig spelat i någon annan klubb medan andra har kommit till Barça i tonåren.

Den spanska fotbollens självförtroende har ökat markant de senaste åren. Tre av fyra semifinalister i fjolårets Champions League kom från Spanien och även i år är Spanien bästa land efter de första omgångarna i de europeiska cuperna.
Den spanska fotbollen har övervunnit flera gamla spöken. Det mentala underläget mot storebror Italien är borta. Valencia utklassade Lazio i Champions League förra året, lilla Celta Vigo sparkade bort Juventus från Europa med 4-0. I Sydney besegrade spanjorerna Italien på vägen till OS-finalen.
Real Madrid har också blivit av med ett eget komplex, laget hade aldrig vunnit på bortaplan i Tyskland tills de besegrade Bayer Leverkusen i inledningen av årets Champions League.
Men viktigast är kanske att spanjorerna nu litar på sina inhemska tränare. Traditionellt har storlagen alltid haft tränare från Italien, England, Holland och Argentina.
I dag har Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña spanska tränare och chanserna för de inhemska spelarna har blivit betydligt flera. Kvaliteten på de unga spelarna är hög, spanska ungdomslandslag har radat upp titlar det senaste decenniet. På sikt lär de framgångarna krympa storklubbarnas kostnader och samtidigt ge ett slagkraftigare landslag.
Just landslaget är den spanska fotbollens stora återstående problem. När Spanien spelade kvartsfinal i sommarens EM signalerades det för byte mot slutet av matchen. Många förvånades över att det var superstjärnan Raúl som gick mot sidlinjen. Men – det var inte Raúl som skulle byta. Han hade bara ryggradsmässigt trott så när fjärdedomaren signalerade att nummer »7« skulle byta. Den siffran har Raúl inte i landslaget – men alltid i Real Madrid.
Landslaget engagerar inte det spanska folket. Landslaget spelar de flesta matcherna i Sevilla eftersom kampen mellan Katalonien, Baskien och Madrid omöjliggjort kontinuerligt spel på de arenor där landslaget borde spela. Däremot sägs landslaget inte längre rymma några personmotsättningar mellan spelarna från Barcelona och Madrid – ändå har ingen förbundskapten lyckats skapa en fungerande enhet av landslagsspelarna från de två storklubbarna.

Vem vill se en match med 7-åringar på TV? Det kan ju inte vara något vidare spel även om det är Real Madrids 7-åringar.
Juan Carlos Soriano, producent på Real Madrid Televisión skrattar:
– Det är roligare än du tror. Öppet spel och så härmar killarna alltid A-lagsspelarnas målgester. Raúls kyss på ringen, du vet.
14 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Bara Real Madrid. Drygt 50 000 abonnenter kan följa professionellt filmade ungdomsmatcher ner till sjuårsåldern. Ett nyhetsmagasin på en timme om dagen, hemma hos-reportage om stjärnorna i A-laget, ändlösa debatter…
– Nu inför helgen visar vi förstås de bästa matcherna genom åren mot Barcelona, säger Soriano.
Även sådana matcher som Madrid förlorade?
– Nej. Det vill abonnenterna inte se.
Grupo Prisa, en av Spaniens största mediegrupper, äger kanalen och Real Madrid får betalt för att klubben ställer upp på arrangemanget och för att spelarna prioriterar intervjuer med Real Madrid Televisión. Många av de 54 anställda är journalister, alla är madridistas.
– Något annat skulle knappast fungera, menar Soriano.
Det är supporterjournalistik och fans-TV, ett sätt att krama ut ytterligare lite inkomster ur laget och varumärket Real Madrid.
Naturligtvis finns det en Canal Barça också.

Jag traskar ut från TV-kanalens enkla byggnad som ligger mitt i Ciudad Deportiva, Real Madrids enorma träningsanläggning som nyss har utökats med tre konstgräsplaner. Det är dessa 110 000 kvadratmeter som ska säljas om amorteringarna på klubbens miljardskulder blir för betungande.
Klockan är strax före lunch. Jag har ingenting att göra på ett par timmar och letar efter ett ungdomslag att titta på. Men träningsplanerna ligger öde – killarna är väl i skolan – och jag går upp mot utgången. På avstånd ser jag att det faktiskt spelas fotboll på gräsplanen närmast grindarna.
När jag kommer närmare ser jag att det är A-laget som tränar, förvånansvärt hårt med tanke på Champions League-matchen nästa dag mot Bayer Leverkusen. Raúl haltar ut över sidlinjen efter en glidtackling av Salgado. Roberto Carlos fälls när han viner fram längs sidlinjen. Men ingen rör Figo. Så fort han får bollen stannar försvaret upp, de behandlar honom som en Mingvas i fotbollsskor.
Medvetet eller omedvetet, ingen vill sabba menisken på en lagkamrat som är världens dyraste fotbollsspelare. Som ska spela huvudrollen på ett fullsatt Camp Nou om fem dagar.
En väktare kommer skyndande från vaktkuren vid grindarna. Han har en batong i handen. Kan man kan bli gripen för att ha tjuvtittat på en stängd träning?

Uefa vill att en Champions League-match alltid ska vara en »special occasion«. För Madridpubliken är de inledande matcherna snarast en transportsträcka. Real Madrid har gett Uefa skrämselhicka vid ett par tillfällen genom att rapportera publiksiffror på under 10 000 mot bland annat norskt motstånd.
Men nu är fotbollen het och tre dagar efter matchen mot Deportivo La Coruña är Santiago Bernabéu nästan fullsatt igen. Stämningen är mera uppsluppen och okoncentrerad den här kvällen. På pressläktaren snaskar journalisterna pistagenötter i rasande tempo samtidigt som de levererar yviga spekulationer om matchen mot Barcelona.
Real Madrid börjar matchen på samma sätt som tre dagar tidigare. Figo slår ett inlägg efter fyra minuter och Real Madrid tar ledningen, denna gång genom Guti. 20 minuter senare kommer ett nytt Figoinlägg som svar på Leverkusens kvittering. 2-1.
Hawaiifotbollen tar över. Roberto Carlos är oftare i Leverkusens straffområde än på den egna planhalvan. Figo gör vad han vill på både vänster- och högerkanten. Det blir två mål till framåt, ett bakåt. Efter 77 minuter reducerar Leverkusen igen, till 4-3. Fansen på Fondo Sur blir nervösa. När tyskarna kommer i en ny attack i 86:e minuten haglar uppmaningarna: »Tillbaka, Roberto! Tillbaka, Figo!«. Ingen av spelarna lyssnar och istället hamnar bollen åter hos Figo. I full fart bryter han in i straffområdet och görs ner av Leverkusens Reeb. Straff.
Hierro är utbytt och därför plockar Real Madrids andrestraffläggare Raúl upp bollen. Men runt omkring mig på Fondo Sur reser sig tusentals personer:
– Figo! Figo! Figo!
Snart rullar kören runt Santiago Bernabéu-stadion. 65 000 åskådare tömmer lungorna:
– Figo! Fiiiigo! FIIIIGO!
Klacken lyfter armarna mot himlen och böjer sig mot marken i takt med ropen. Samma dyrkan som Iker Casillas mötte häromkvällen.
Raúl skrattar och lämnar bollen till Figo som placerar den på straffpunkten, lurar målvakten åt fel håll och gör Real Madrids femte mål för kvällen.

Utanför Bernabéugaragets järngrindar är folksamlingen större än förra gången. När Leverkusen åker iväg dansar Madridfansen runt spelarbussen med åtta fingrar i luften, så många mål har tyskarna släppt in på två matcher mot Real. Några fans gör en kokaingest med fingret under näsan mot Leverkusens manager Cristoph Daum. Några dagar senare sparkas han från både klubb- och landslagsuppdrag efter ett positivt drogtest.
Stämningen är elakt uppsluppen. Steve McManaman har anklagats för att vara dåligt tränad och när engelsmannen, bänkad också denna kväll, åker iväg med sin bil ropar fansen »McMenú! McMenú«, efter det spanska namnet på McDonald’s värdemenyer.
Spelare efter spelare ger sig av och får tummen upp och glada klappar på bilen. Återigen är det bara Figo kvar.
En renhållningsarbetare i neongrön uniform åker förbi på sin gatsopningsmaskin med kepsen nedtryckt över ögonen.
– Es Figo! ropar Xavi Muñoz. Men, nej – det var inte en förklädd Figo. Portugisen har smugits iväg på något annat sätt.
Väktarna stänger av sina walkietalkies och går hem.
 
Hysterin börjar kännas otäck. I Spanien kan det regionala engagemanget lätt slå över, senast vid matchen mot Leverkusen hölls en tyst minut för en överste som dödats av den baskiska separatistorganisationen ETA dagen innan.
Säkerhetsåtgärderna inför matchen mot Barcelona trappas upp. Real Madrids ledning meddelar att Figo kommer att ha två personliga livvakter med sig till Barcelona och att han förmodligen kommer att åka pansarbil till hotellet direkt från landningsbanan. Luis Figo själv har tagit bort de Barcelonaskyltade nummerplåtarna på sin Porsche och ersatt dem med plåtar som inte är kopplade till någon stad.
I Madrid öppnar telefonlinjen »Stöd åt Luis Figo« på telefonnummer 906 420 505. I Barcelona läggs den proffsigt designade hemsidan www.antifigo.com ut på nätet, med faksimil på Figo-uttalanden som »jag hör till Barça och min ambition och önskan är att stanna här«.
I Barcelona anklagas den portugisiske stjärnan för alla möjliga sorters svek och förräderi. Några kvinnor i den numera omdöpta supporterklubben »Luis Figo« anklagar honom för att ha blåst dem på motsvarande 5 000 kronor. Kvinnorna säger sig ha betalat en resa för Figos mamma till Barcelona och sedan lagt ut pengar när de guidade mamman runt i staden. »Han sade inte ens tack. Men han borde ju ha pengar så det räcker till att betala oss«, menar supporterklubbens ledare.
När Figo efter några dagars tystnad kallar till presskonferens är varje svar väl övervägt. På frågan om han nu känner sig som en madridista svarar han:
– Jag är portugis.
Han säger att han är väl förberedd och att han inte kan säga om pressen påverkat honom förrän efter matchen mot Barcelona.
– Men, säger han, det finns folk som av egenintresse stimulerar våldsamheter kring fotbollen. Vem tar ansvaret om det händer något?
– Om publiken på Nou Camp fäster upp banderoller mot mig så är det OK. Om de inte gör det – desto bättre. Jag känner mig inte som någon Judas.

Till slut beslutar sig Real Madrid för att Figo inte ska åka pansarbil från Barcelonas flygplats utan buss tillsammans med de andra spelarna. Klubben har nyss investerat i en ny spelarbuss med dubbla pansarrutor men har ändå valt att hyra en buss eftersom spelarbussens Real Madrid-smyckning ansågs alltför provocerande för Barcelonas fans.
Den första konfrontationen sker redan när Madrids spelare ska ta sig från bussen till hotellentrén. »Ese portugués, hijo puta es«, vrålar 400 fans. »Den där portugisen är en horunge«. Många av supportrarna håller upp mittuppslaget från samma dags Sport, en Barcelonabaserad sporttidning som konstruerat en 10 000-miljonerpesetassedel med Figos ansikte på.

När laguppställningarna presenteras på Camp Nou gör speakern ett uppehåll efter »Luis Figo«. Vrålet från 100 000 Barçafans är enligt de äldre katalanska journalisterna det mest öronbedövande som hörts på Camp Nou sedan arenan byggdes för 40 år sedan.
Figo sätter händerna för öronen men han kan inte blunda. Läktarna är tapetserade med 300-400 banderoller med hatiska budskap, tusentals åskådare viftar föraktfullt med vita näsdukar, minst lika många falska pesetassedlar regnar ner mot planen och talkörerna avlöser varandra. Den starkaste och flitigast använda: »Rivaldo, vi älskar dig. Figo, gå och dö!«. Andra ramsor har ett mer sofistikerat innehåll: »Förr var du kung. Nu återvänder du som slav!«.
Real Madrid får en tidig hörna, men det är inte Luis Figo som slår den. Tränaren Del Bosque har förbjudit Figo att slå hörnor av säkerhetsskäl.
Barcelona gör 1-0 i 27:e minuten, genom förre Real Madrid-spelaren Luis Enrique. Figoförföljelsen minskar något, det positiva stödet för Barça ökar. Inte bara Figo utan även Raúl och Roberto Carlos verkar förlamade av inramningen.
2-0 kommer i 80:e minuten och efter det dör matchen. Vicente Del Bosque rankar matchen som Real Madrids sämsta under säsongen.
Barcelonas president Joan Gaspart summerar kvällen:
– Barças supportrar tog emot Luis Figo på ett fantastiskt sätt. Fantastiskt. Publiken visade sina sanna känslor. Jag har förvisso varken sett rosor eller nejlikor; men att det kastades några flaskor ska inte skyla det faktum att publiken uppförde sig utmärkt.
I sin matchrapport skriver huvuddomaren Pérez Burrull: »Under matchen kastades alla sorters saker, framför allt från kortsidorna. Bland annat plastflaskor och cigarettändare. Samt två mobiltelefoner.«



Källor: Jimmy Burns: Barça. A People´s Passion
Luis Villarejo, Carlos Bonelli: Raúl. El futuro
Santiago Segurola (red.): Fútbol y pasiones políticas
Alfredo di Stefano (med Enrique Ortego och Alfredo Relaño): Gracias, vieja
Julián García Candau: El fútbol, sin ley
De dagliga sporttidningarna Marca (www.marca.es), As (www.diarioas.
es), Mundo Deportivo (www.elmundodeportivo.es och Sport (www.
diariosport.com). Veckofotbollstidningen Don Balón (www.donbalón.es) samt Real Madrids eget månadsmagasin Realmadrid och klubbens hemsida www.realmadrid.es

Som sjuåring åkte han med pappa i Häckens spelarbuss.
När han var 15 och yngst i juniorlaget beordrade pappa honom att slå säsongens viktigaste straff. Nu är Kim Källström 18 och tränar hårdare än någon annan allsvensk spelare. Pappa Mikael är anställd privatinstruktör.

Text: Mattias Göransson

De är så regelbundna att de ser ut som tics; först ett snabbt ryck åt det håll där bollen finns, sen en mjukare returrörelse som scannar av alla spelare inom synfältet. Kim Källströms huvud gör det där flera hundra gånger per match. Tydligast syns hans huvudrörelser när han rusar hemåt efter misslyckade anfall. Då ser han nästan ut att vrida nacken ur led.
En spelare till i det svenska landslaget har samma huvudryckningar: Stefan Schwarz. Honom kallar förbundskapten Tommy Söderberg skämtsamt för »saftblandaren«.
Denna kväll är Söderberg en av 2 196 åskådare i Tipshallen i Jönköping som ser ett juniorbetonat svenskt landslag möta Finland. Det kallas NM i fotboll, men är mest ett tillfälle för regionens förbundskaptener att umgås med och testa andra spelare än proffsen.
Kvällen före mötte Sverige Färöarna i en mållös match. I Jönköping ska en helt ny elva visa att just de är aktuella för framtida uppdrag i seniorlandslaget. Det behöver inte Kim Källström.
Redan på andra dagen av landslagslägret, före matchen mot Färöarna, strök Lars Lagerbäck förbi hans plats när han satt och åt frukost:
– God morgon, Kim. När du har ätit färdigt kan du väl komma bort till oss.
Efter en stund traskade Kim Källström bort till förbundskaptenernas bord i den andra änden av Scandic Hotells frukostmatsal. Han fick veta att Niclas Alexandersson hade problem med ljumskarna och skulle missa resan till Kings Cup i Thailand. Nu var den landslagsplatsen hans.
Ändå ser Kim Källström ut att vara den som har mest att bevisa mot Finland: från en tillbakadragen mittfältsposition dirigerar han stora delar av spelet. Den första halvleken skapar han fyra, fem målchanser genom kvicktänkta djupledspassningar eller egna dragningar. På tre egna avslutningar hamnar en nick och ett skott strax utanför, ett närskott tippas utanför av den finske målvakten.
Kim demonstrerar också sin förmåga att hålla reda på medspelarna: när han får en frispark nere vid egen hörnflagga stoppar han sekundsnabbt bollen med handen, och slår sedan en sjuttiometersboll upp till Sharbel Touma som dröjt kvar obemärkt på Finlands planhalva.
Efter förlustmatchen går Kim Källström fram mot läktaren där hans familj dröjt sig kvar. Några ungdomar hojtar till och håller fram papper och penna. Pappan Mikael Källström grimaserar illa; klockan är redan kvart över nio på kvällen och det är femton mils körning hem till Partille.
Under veckan som passerat är Mikael den ende spelarföräldern som rest mellan hemmet och Jönköping för att följa träningarna. Och då finns det de som bor på betydligt närmare håll.
Mikael har sett Kim träna förr. När Kim 14 år gammal plockades upp i Häckens juniortrupp, var Mikael tränaren som fattade beslutet. Han var Tipselitansvarig i klubben när Kim, 16 år gammal, tog steget upp till A-laget. Sedan i höstas är han halvtidsanställd som sonens personliga tränare.
När Kim till slut kommer fram till sin mamma Ann och flickvännen Erika ser han strålande glad ut, men det är missade målchanser han pratar om:
– Jag skulle ha tagit ner den och dragit till med vänstern istället…
Mamman pussar honom på kinden. Flickvännen, som precis kommit tillbaka från ett halvårs språkstudier i Paris, ler. Kim fortsätter att prata om matchen: beskriver ett läge och demonstrerar med kroppen hur han skulle agerat om han fick samma chans igen.
En timme senare, på väg hem i en av familjens två silverfärgade Mercedes A-klasse med stora Häckenlogotyper på sidorna, hyssjar Mikael Källström de övriga passagerarna. Sportradion. Ett inslag om landskampen påannonseras. Micke skruvar upp volymen.
Förbundskapten Tommy Söderberg ombeds berätta vilka spelare som imponerat extra på honom. Söderberg nämner Gustaf Andersson, sedan Kennedy Bakircioglu och Sharbel Touma. Därefter är intervjun slut.
Det blir knäpptyst i bilen.
Plötsligt svänger Mikael Källström ut i vänsterfilen. I en stund har han legat efter en segdragen bilkaravan. Nu kör han om dem en efter en i en allt snabbare hastighet. Det är uppförslut och lyktorna från ett mötande fordon anas bakom krönet, men Mikael bara pressar bilen ytterligare.
Någon sekund efter att han bytt till rätt fil susar den mötande förbi.

Mitt under intervjun på ett hotell i Göteborg dyker Lennart Johansson upp. Han slår sig ned vid ett av grannborden tillsammans med två kostymklädda herrar. Kim Källström kommer av sig.
Med tanke på samtalsämnet är Lennart Johanssons uppdykande märkligt vältajmat. Kim är mitt i ett resonemang kring effekterna av EU:s utdragna process mot Uefa.
– Det är kul för Allsvenskan att så många av de bästa spelarna är kvar. Ingen vill betala trettio miljoner för Anders Svensson om det beslutas i nästa månad att han är gratis. Alla sitter bara och väntar nu, och när domen kommer lär det smälla till. Till sommaren är de borta.
Jag påpekar att han själv sägs tillhöra »dem« som blivit kvar på grund av det oklara transferläget. Under de senaste två åren har spejare från, i bokstavsordning, Ajax, Arsenal, Bayern München, Chelsea, Leeds, PSV Eindhoven, Tottenham och Udinese rapporterats i hans omedelbara närhet. Bortsett då från de allsvenska klubbar som också försökt locka bort honom från Häcken.
– Allt som stått i tidningarna är grodor, säger Kim. Visst har folk varit och tittat, men alla i branschen vet att det är en väldig skillnad på att vara och titta, till att erbjuda kontrakt. Men det var skönt att tidningarna hade något att skriva, så kunde jag koncentrera mig på det som var på riktigt.
Hur nära var du att sticka i höstas?
– Jag var inte långt ifrån, inte riktigt nära. Sedan var det som det var med transferreglerna, så det är inte säkert att det hade blivit något.
Vilken klubb handlade det om?
– Det tänker jag inte säga, eftersom deras intresse förhoppningsvis kvarstår. Vi kom fram till att det var av ömsesidigt intresse att jag fortsatte att träna och utvecklas på hemmaplan.
Den 10 december meddelade Häckens ordförande Åke Nilsson att Kim skulle stanna kvar i klubben. Därefter följde en diskussion om lön och personliga villkor.
Mikael Källström, som hade ett år kvar på sitt kontrakt som Tipselittränare i Häcken, slapp ifrån ansvaret för all annan träning än sin sons. Kim Källström blev Sveriges förste fotbollsspelare med professionell privattränare.
De båda hade ett möte med Torbjörn Nilsson där de diskuterade Kims personliga schema. Badmintonträning för att förbättra koordinationen, var Torbjörn Nilssons idé. I övrigt styrs många av Kims övningar av testresultat från den exklusiva sportkliniken Trifit i Schweiz, där läkare mäter exakt vilka muskler i kroppen som behöver träning. Kim Källström var där med sin pappa vintern 1999, och har varit där ytterligare två gånger sedan dess.
Det gör att hans träning inte liknar någon annans. Simträning med fenor är något fotbollsspelare normalt sätt sysslar med efter en knäskada. Kim Källström gör det förebyggande.
– Man kan inte gardera sig mot en korsbandsskada eller ett benbrott, säger han. Men om du är stark på rätt sätt klarar du dig undan förslitningsskador. Förra året hade jag problem med ljumskarna för att jag inte klarade träningen riktigt. Nu tränar jag ännu mer, men har inga krämpor alls. Jag känner mig bara… stark.
Kim Källström säger att nittio procent av hans hjärna ägnas åt att tänka på fotboll. Han säger det inte som ett skämt, utan som ett rent konstaterande.
Fem förmiddagar i veckan tränar han med sin pappa Mikael: gymträning, löpning, ryggövningar, simning, badminton. Efter träningen äter han lunch. Sover middag. Sedan åker han till Hisingen för att träna med Häckens A-lag.
Och övrig tid?
– Ibland ser jag fyra matcher på helgen, säger han. Om vi inte har match tittar jag på Gais, Öis och Blåvitt. Sedan har jag kompisar som spelar i de lägre divisionerna, dem vill man ju se. Champions League är det klart jag följer också.
– Det blir en del fotboll, det blir det.
Vi pratas vid en av de sammanlagt fem dagar under februari då Kim Källström är hemma i Göteborg. I slutet av januari var han med Häcken på träningsläger på Kanarieöarna, sedan på landslagssamlingen i Jönköping, därefter Kings Cup i Thailand. Om några dagar ska han med U21-laget till Malta.
– Att få vara med det riktiga landslaget i Thailand var jävligt häftigt, faktiskt. Att få spela med så många bra spelare… det var grymt.
För den som läste tidningsrapporterna från landskampen mot Qatar låter det överdrivet ödmjukt. »18-åringen från Häcken var planens dominant«, rapporterade TT. Expressen skrev: »Kings Cup har blivit Kims Cup«.
Själv konstaterar han att matchen faktiskt blev mållös. Han säger:
– Vi mötte ju inget demonlag, direkt.

Mikael Källström tar ner skorna från väggen.
– Jag minns inte vilken storlek det är. 25, 26, kanske.
Han tittar under sulan, men den är så sliten att det inte går att urskilja några siffror. Samma med skornas insida. Det är Kims första fotbollsskor.
De hänger ovanför Kim Källströms säng, i ett rum fullt av fotbollsmemorabilia. Det enda som bryter den kompakta dominansen av fotbollsprylar är en vägg med fotografier på Kim. På en bild ser han ut att vara högst arton månader gammal. Framför fötterna ligger en fotboll.
Kim Källström bor med sina föräldrar och lillasystern Sanna i Partille strax öster om Göteborg. Han är inte hemma den här kvällen. Det är Champions League-match mellan Lazio och Real Madrid på TV, en match han ser på annat håll.
Familjen har bott i samma radhus sen 1990, då Häckens andretränare Stefan Lundin övertalade Reine Almqvist att värva Mikael Källström från Gefle. Mikael Källströms kvaliteter var sådana som motståndarna hatade, medspelarna älskade och många i publiken hade svårt att uppfatta. Han var en mycket hård, defensiv mittfältare.
– När Micke spelade i Gefle gjorde tidningen en grej av att han arbetade som förskollärare, minns Ann. De tyckte att det var märkligt att tuffe Micke Källström arbetade med barn.
41 år gammal inger han fortfarande respekt. Inte för att han är särskilt stor, men något med hans blick och sätt att spänna käkarna säger att det här är en kille man inte muckar med.
Kim Källströms fotbollsmuseum finns fortfarande i det egna sovrummet. Mikael Källströms har fått flytta ut till hallen. Till klenoderna hör en medalj han fick 1993 när han spelat 400 matcher i Allsvenskan och division ett. Året därpå lade han av.
– Det är inte länge sedan, ändå är det en fantastisk skillnad på svensk fotboll nu och då, säger Mikael Källström. I Gefle tränade jag fyra gånger i veckan, i Häcken fem. I dag tränar man nästan dubbelt så mycket. Och ser man till träningsläger och resor får Kim uppleva lika mycket på ett år som jag gjorde på fyra, fem.
Ann säger:
– Om dagens Kim hade spelat med dig för femton år sen hade det hetat att han var proffs. Det man kallade för proffs då är ju en vanlig spelare i dag.
Inte för att Kim Källström är någon »vanlig spelare«. Redan när han som sjuåring började spela i Partille märkte föräldrarna att han var bättre än de flesta.
Vad som förklaras av arv och vad som förklaras av miljö tycks vara  meningslöst att grubbla kring när det gäller Kim Källström: båda är på plats. Och de där nittio procenten av hjärnan var inställda på fotboll redan från början.
Ann berättar om ett tillfälle då Kims dagisfröken sade att Kim propsade på att ha skorna på under middagsvilan, »eftersom pappa sov med skorna på«. En uppenbart galen idé som fröken försökte ta ur barnet. Ann fick förklara att pojken hade rätt: Micke hade köpt nya dubbskor, som han blötlade och sov in tills de hade den rätta passformen.
En annan gång överraskade en fyraårig Kim sina föräldrar genom att dyka upp i finkläder, något de sällan fick på honom ens under tvång. I ena handen hade han nycklarna till familjens bil. I den andra en nylontrunk.
Ann Källström, som är förskollärare precis som sin man, säger:
– Det är ju inte ovanligt att barn leker rollekar. Men det brukar vara »mamma, pappa, barn«, inte »bortamatch«.
Kim var sju när familjen flyttade till Göteborg. Han spelade i Partille IF de följande sju åren, samtidigt som han var något av Häckens maskot under pappans år i spelartruppen.
– Vi flyttade ju ifrån vårt sociala nät när vi lämnade Sandviken. Då blev det att barnen fick följa med Micke ibland, säger Ann.
Kim hängde vid sidan av planen under träningar. Hjälpte materialaren i klubbstugan. Åkte med i spelarbussen till bortamatcher.
Jag frågar dem om de någonsin har behövt hejda sin son.
– Nej, för jag upplever det inte som om Kim har försakat något, säger Ann. Han har alltid varit duktig i skolan…
– För andra är kompislivet viktigt, men Kim har haft träningen och fotbollen istället, säger Mikael.
– Han har ju aldrig lekt, säger Ann. Jag köpte Meccano åt honom när han var liten, men det rörde han aldrig. Och min syster släpade hem ett helt Playmobil-piratskepp från Spanien en gång. Kim öppnade inte ens kartongen.
När Mikael går iväg för att ta telefonen säger Ann:
– Lite orolig var jag när Bojan Djordjic var här och hälsade på. Kim och han känner ju varandra från pojklandslaget. Bojan berättade om alla pengar och hur bra allt var i Manchester United. Och Kim var väldigt imponerad. Men Mikael pratade sans och balans med honom. Mikael är otroligt realistisk. Många ser till pengarna och inte till kunskapen, men vad ska du med en miljon till om du inte får spela?
Ann berättar om året då Kim fyllde sexton, det år då agenterna började höra av sig.
– Det var ingen hejd på allt de skulle göra med Micke. Bjuda på lunch och spela tennis och vad det nu var.
Mikael Källström, som kommit tillbaka från köket, ser måttligt road ut.
– För oss var det inte viktigt. Vi visste vad Kim skulle göra, han skulle stanna här och utvecklas i sin hemmiljö. Vad skulle han åka till England för? Det finns inte bättre tränare där än här.
Kim var en sväng i Eindhoven för att provspela med PSV, och en sväng i Italien för att visa upp sig i Udinese. Resan till Udine var en flopp – när Kim och Mikael kom dit visste tränaren knappt vilka de var. I Eindhoven trivdes Kim bättre, men lät sig övertalas att det var för tidigt att lämna Sverige.
De resorna ordnades av agenten Jan Olsson. Därefter bytte familjen Källström till Roger Ljung.
– De andra jag pratat med har velat att Kim ska ut och träna än här, än där. Roger har inte brytt sig. När det är dags att flytta, då finns han till hands. Det räcker, säger Mikael Källström.
– Inte är han glassig heller, och pratar pengar och så, säger Ann.
– Han har spelat i VM, konstaterar Mikael. Man kan prata fotboll med honom. Han vet vad det handlar om.
Jag frågar dem om de någonsin känt att de pushat sin son.
– Fotbollen är hans sätt att leva, säger Mikael Källström. Han älskar att träna, han älskar att titta på fotboll. Det har varit så naturligt hela tiden… det har bara blivit så här.
Du kände inte att det var tidigt att ta upp honom i juniorlaget när han var fjorton?
– Nej, för han var ju så bra. Och alla visste vem han var.
Det blev inte problem med de andra spelarna?
– Varför skulle det bli det?
Han var trots allt tränarens son.
– Jag har aldrig märkt av några bekymmer med det där. Det kan finnas folk som tyckt både det ena och det andra, vad vet jag? Men en sak är säker: han fick inga fördelar av att vara min son. Idrott ska vara på samma villkor.

Det senare bekräftas av spelare som tillhörde Häckens juniorlag de aktuella åren. Det innebär inte att Mikael Källströms tid som juniortränare var okontroversiell.
Han tog över efter Dan Corneliusson, som var mycket social och populär bland spelarna.
– Det var en jävla omställning. Micke körde stenhårt med oss och var diktatorisk. Vissa var lipfärdiga ibland, säger en spelare som jag ringer upp.
Kim har han däremot bara bra saker att säga om:
– Han är ödmjuk och gjorde alltid rätt för sig. Ingen tyckte illa om honom.
Spelaren jag talar med säger att Mikael Källström sällan hade positiva saker att säga till truppen. Trots det beskriver han honom som något av en kultfigur.
– Jag minns en gång när vi satt i omklädningsrummet och det var snöstorm ute. Alla var säkra på att träningen skulle bli inställd. »Var är Micke?«, undrade jag. »Han är ute och springer«, sade någon.
Mikael Källström hade känt på sig att spelarna skulle vilja slippa träningen, och provsprungit hela sträckan.
»Spåret är okej«, sade han till spelarna.
– Banan var 1,3 mil eller nåt, säger spelaren. Micke kan ju springa som en häst. För honom fanns det aldrig några problem.
Kim Källström själv säger så här om den tiden:
– Samtidigt som han var min pappa hade vi en helt professionell relation inför truppen. Det är klart att det kändes konstigt ibland. Det var säkert många som störde sig på att jag fick spela och inte de, men det var ingen som sade det högt.
En händelse sitter särskilt fast i hans minne. När han var femton år mötte Häckens juniorer Halmstad borta. Det var en av årets tuffaste matcher och Häcken toppade med ett par seniorspelare.
Det stod 2-2 när en göteborgare filmade till sig en straff i 92:a minuten.
Från bänken ropade Mikael: »Kim tar den«.
– Det var känsligt, säger Kim. Jag var yngst, många av spelarna var tre, fyra år äldre och så var jag tränarens son.
Hur gick det då?
– Jag lade upp bollen och satte den. Men jag tänkte på det efteråt. Det var nog en jävla tur att jag inte missade.
Efter bara två år i juniorlaget flyttades Kim Källström upp till A-laget. Han var 16 år när han 1999 debuterade i division ett-premiären mot Mjällby.
Ann var orolig inför matchen, men en spelare i Häcken lugnade henne: »den lille sketungen, han är hård som granit«. Kim var inblandad i matchens båda mål – ett framåt och ett bakåt.

Häcken har spelat träningsmatch mot Malmö FF på en grusplan bredvid Malmö stadion. Långt efter att de andra spelarna skyndat in till de varma omklädningsrummen står Kim Källström kvar vid sidan av planen för att prata med Roger Ljung, som åkt ned från hemmet i Bjärred för att se sin adept denna kulna februaridag.
Kim Källström var en av de bästa spelarna i matchen, men spelade under sin normala standard. Han säger:
– Man får ta det för vad det är. Det är bortamatch på grus, svinkallt och jag ska upp klockan sju i morgon bitti för att åka till Malta.
Motorn går på tomgång och de andra spelarna har sen länge bordat bussen när en nyduschad Kim stiger på. Ungtupparna sitter i den bakre delen av bussen, lagledningen och de äldre spelarna där framme. I år tillhör Kim inte de allra yngsta i laget. A-truppen innehåller ytterligare tre 82:or, och sex spelare födda 1983.
– Det ska bli kul, säger han. Jag har aldrig spelat med någon i min ålder förut, utan mest med folk som är två år äldre.
Det finns dock en uppenbar skillnad mellan Kim Källström och de andra artonåringarna. Inför årets början hade Kim redan 77 A-lagsmatcher i kroppen.
– Han är egentligen komplett redan i dag, om man bortser från taktisk mognad och viss löpförmåga, säger Häckens tränare Torbjörn Nilsson. Å andra sidan heter det att en fotbollsspelare är bäst vid 27 ålder. Om Kim fortsätter att utvecklas i åtta, nio år till blir han helt klart en världsspelare.
Men Torbjörn Nilsson vet hur mycket som ryms i detta lilla korta »om«.
Kim Källström befinner sig någonstans mitt emellan det svenska U21-laget och A-landslaget. Där har många befunnit sig förut, spelare som varit lika omskrivna och lovande men som sedan stannat upp i utvecklingen eller hejdats av en skada.
Det som talar för Kim Källström är förstås hans inställning, för att inte tala om bakgrund. I pojklandslaget var Kim Källström lagkapten. När han gick i åttan ordnade han själv praoplats i Helsingborg som tränarassistent hos Reine Almqvist.
Kim har alltid vetat vad som krävs och hur man ska vara för att lyckas.
Hans absoluta favoritspelare i svenska landslaget är Stefan Schwarz:
– Jag gillar hans attityd. Den är grymt imponerande.
Kim Källström har också haft tryggheten i att spela för en förening som i princip saknar både fans och publik. Tack vare Gothia Cup tillhör Häcken dessutom den lilla skara svenska klubbar som har någorlunda stabil ekonomi, vilket innebär att man saknar de mekanismer som kan få andra klubbar att sukta efter höga och snabba prislappar på sina talanger.
Häckens kanslichef Tomas Ohlsson:
– Det har varit speciellt med Kim, han är ju mer eller mindre uppvuxen i spelarbussen. Jag minns honom som liten knatte på bortamatcher eller träningsläger. Vi gav honom en boll så att han fick värma upp och göra skottövningar som de riktiga spelarna.
– Jag var i Partille IF:s klubbhus för ett tag sen. Där har Joop Le Comte, som var Kims tränare, byggt upp ett… vad ska man kalla det… litet altare. Han har satt upp en bild på Kim på ett bord. Så det här är stort för många.
Tomas Ohlsson fortsätter:
– Det är klart, den dagen Kim försvinner ut på marknaden betingar han ett visst värde. Givetvis är det lättare att bjuda till med lite extra grejer då.
– Vad det gäller vår uppgörelse med Micke så är den inte så konstig, för han hade ett år kvar på sitt kontrakt som Tipselitansvarig ändå. Dessutom är jag övertygad om att han tränat Kim i vilket fall som helst.
För Häcken har intresset för Kim Källström inneburit ett mediemässigt uppsving. Sportkedjan The Stadiums fotbollskatalog som går ut till hela landet frontas i år av Kim Källström och Torbjörn Nilsson. Nya sponsorer har sökt sig till föreningen.
Det är inte länge sedan spelare som Kim Källström per automatik tillhörde de bästa klubbarna i landet, i alla fall tills de försvann utomlands. Den tiden är över nu, säger Tomas Ohlsson.
– De klubbarna är inte det stora längre för en ung spelare. Förr kunde man spela i två, tre allsvenska klubbar innan man kom utomlands men det behövs inte nu. Det avgörande är kvaliteten på träningen, och därför finns det ingen anledning för Kim att flytta.
Frågan är också om någon annan förening skulle ha klarat av att hantera det speciella förhållandet mellan Mikael och Kim Källström, eller de individinriktade träningsmetoder de använder.
Hemma i radhuset i Partille sade Mikael Källström så här om träningen med sonen:
– Är man lagidrottare kan man gå och gömma sig bakom de andra spelarna. Det här är ett sätt att komma undan det.

Jag frågar Kim Källström om han aldrig blir trött på sin pappa.
– Det handlar om fotboll, säger Kim. Och när det gäller fotboll vet han mer än vad jag vet. Därför kan jag lära mig något. Hade han däremot försökt tala om för mig hur man cyklar hade jag nog inte stått ut med det, för det är han inte bättre än mig på.
– Man umgås inte så mycket med sina föräldrar i den här åldern. Jag tycker det är roligt att få chansen att träffa min pappa. Det är vårt sätt att umgås.

I en fotbollsvärld där allt mäts i pengar har Andreas Isaksson blivit sisådär åtta miljoner sämre av att spela knappt två år i Juventus.
Själv tycker han att tiden i Italien gjort honom rappare i både käft och fötter.

Text:Jesper Högström

– Nu är det ju så här va grabbar, säger Ingvar »Putte« Carlsson, att vi snackade lite grann på Kanarieöarna om förkortade dagar. Och då har jag gjort ett nytt program som gäller när vi kör styrka och där utgår jag från en sak, nämligen att var och en av er kan ta ansvar för att äta frukost. Kan man lita på det?
Unga män i träningskläder står uppradade framför Putte. De växlar blickar som betyder att någon gärna får hitta på något fyndigt att svara. Men ingen säger nåt.
– Ja, då kör vi så det ryker! ropar Putte Carlsson.
Bosöns idrottscentrum. Inne i bollhallen kunde det vara svensk gymnastiklektion istället för försäsongsträning med Djurgårdens fotbollslag. Basketkorgarna är upphissade, höjdhoppsmattorna står på högkant mot väggen.
– Ska vi va med bollen där, Abbe? ropar Sören »Snuffe« Åkeby till Agbar Barsom, som trixat med en handboll på fel plats. Barsom ler ett tjuvpojksleende och plockar åt sig bollen igen. Det är bra stämning i klassen och den allmänna meningen verkar vara att majjen är schysst.
Och precis som i alla gympaklasser finns det en kille som är längre än alla andra. När grabbarna radar upp sig för de första övningarna tornar det krulliga huvudet upp sig inte bara över de mest kortvuxna kamraterna – Barsom, Rehn och Limpar – utan även över målvaktskollegan Rami Shaban. Den sydskånska dialekten ligger i gengäld på en så mycket lägre frekvens än den omgivande uppsvenskan att den knappt går att uppfatta i sorlet. Andreas Isaksson är tillbaka i svensk fotboll.

Det var en typisk Trelleborgsinsats den där gången för två år sedan. Stockholms stadion kokade av en koncentrerad, målinriktad energi som sökte sin kulmen i en enda sak: mål för Djurgården. Söderslättslaget verkade bestå av små tunnhåriga män som hade motvinden med sig hemifrån. Blårändernas speldominans var total, chanserna kom flämtande i hälarna på varandra. Men när den där alltmer stegrade, alltmer frustrerade ljudenergin till sist fått sin stilriktiga klimax – en dräpande 30-metersvolley av Mikael Borgqvist på en hörnretur – gick de tunnhåriga små männen direkt upp på avspark och petade in en strumprullare. Trelleborg den dagen var Tommi Grönlund på mittfältet och Magnus Arvidsson på topp. Dessutom en mänsklig semafor som stod i keps på mållinjen och viftade bort stenhårda skott ungefär som Stålmannen stoppar pistolkulor.
Det är Andreas Isakssons magiska vår. Sjutton år gammal får han hoppa in i premiären mot Hammarby istället för skadade Daniel Andersson. Andlösa trelleborgare ser honom sparka snett på en förrädiskt studsande bakåtpassning. Bollen går över hans eget huvud och spinner vidare bakåt mot målet. Alla som är på Vångavallen vill sträcka sig efter den där bollen och vifta den åt sidan.
På bänken sitter Alf Westerberg, tränaren som gett den långe, skranglige reservmålvakten sitt förtroende och hela veckan försökt skydda honom från pressen. Snedsparken som dalar mot Trelleborgs övergivna mål hotar att ställa till värre skada än något av de båda mål som Hammarby redan lyckats göra. Ett straffmål? Ingenting en debuterande målvakt behöver ta på sig. En hård nick från nära håll efter missförstånd mellan mittbackarna? Ingenting som en 17-åring behöver ligga sömnlös för. Men den boll som nu dalar mot Isakssons mål är mardrömmen, tavlan i debuten, den fatala incident som förvandlar unga målvakter från stadiga trygghetssymboler med lim i nävarna till darrhänta förtidspensionärer i småserierna. »Nu går det åt helvete« tänker Alf Westerberg.
Men det går inte åt helvete. Bollen dyker vid sidan av målet. Isaksson jobbar tillbaka, den huggande Hasse Berggren täcks ut. En kolugn målvaktsdebutant plockar ner hörnan. TFF hämtar upp till 2-2. Sedan förlorar de, ett par dagar senare, knappt på Råsunda i cupen. Det är den sjuttonårige reserven som under hela ordinarie matchtid håller överlägsna AIK-are stången. Trelleborg, som frenetiskt försökt lösa nervarvande Björn Nordberg från hans förbindelser med Halmstad, inser att deras nödlösning är permanent.
Plötsligt är Andreas Isaksson i varje sportsändning. Flaxande reflexräddningar klipps till ett sjuttonårigt pojkansikte som ler blygt åt mikrofonen. Mot Elfsborg borta gör Isaksson en osannolik räddning på en snednick mot eget mål av Peter Andersson när det är fem minuter kvar. Alf Westerberg jämför med Gordon Banks klassiska parad mot Brasilien i Guadalajara. AIK, Malmö FF, Norrköping; lag efter lag får se sig besegrade efter storspel av Andreas Isaksson. Sedan kommer budet från världsklubben Juventus. Det har gått två månader och fem dagar sedan bollen dalade mot eget mål på den gropiga Vångavallen. Hyddans son från det vindblåsta Smygehamn ska i fortsättningen spela på Stadi delle Alpis golfgreen. Gummifabrikens Trelleborg ska bytas mot Agnellis Turin. En kometkarriär som svensk fotboll inte sett maken till sedan Nacka Skoglund blev proffs har nått zenit.

Det är nu knappt två år sedan. Andreas Isaksson är bara säker på en sak: han ångrar ingenting.
För det är klart att det kan tolkas som ett misslyckande att han överhuvudtaget befinner sig i Stockholm. Det är klart att man kan se honom som ytterligare ett svenskt proffs som fått vända hem med svansen mellan benen. Men i Andreas Isakssons fall vore det inte nödvändigtvis en rättvis tolkning.
Det finns skäl till att så få svenska målvakter blir proffs och att ännu färre lyckas. En målvakt har bara en plats att tävla om. Kontinuitet värderas högt och det ska mycket till för att den ordinarie ska petas. När den ordinarie heter Edwin van der Sar och är holländsk landslagsmålvakt blir det inte lättare. Att misslyckas med att peta honom är knappast ett fiasko.
– Naä, jag har fått världens bästa träning. Det finns ju skäl till varför italienarna har världens bästa målvakter. Buffon och Toldo, men även Abbiati och Peruzzi. Engelsmännen och spanjorerna får inte alls fram lika bra målvakter längre.
Skulle du ha gjort samma sak nu?
– Nja, nu skulle jag vilja vara mer säker på att få spela. Klart att man aldrig kan få garantier för att spela, man kan bara göra sitt bästa. Men jag skulle vilja ha bättre läge för att få spela.
Det är en sådan sak man gör när man är sjutton, men kanske inte när man är nitton?
– Ja, ungefär. När det väl hände fattade man det inte. Först stod det i tidningarna att Juventus var intresserade, sen var det bara att bestämma sig. Man hann aldrig tänka efter. Och det är nog lika bra ofta, det blir bättre när man inte hinner tänka efter.
Det är kanske just det man funderar över. Som TV-sportens gamle expertkommentator Ronald Åhman formulerar det när han tittar in på Djurgårdens träning.
– När man är sjutton vet man knappt vad man gör. Nu är Isaksson nitton, nu kan han inte låta bli att tänka efter längre.

För den där magiska våren 1999 var bara kulmen på en stadig utveckling. »Han kom ju inte från månen«, som Alf Westerberg säger. Nej, snarare kom han från en planet med idealisk tyngdkraft och atmosfär. Den planeten hette Smygehamn. Ett litet svenskt landsbygdssamhälle, där idrotten inte har många konkurrenter om ungdomens själar. Alf Westerberg minns hur det kunde lysa om honom när han stod i vattenpölen framför målet i dyngsura målvaktskläder: »det var lite perverst, sådär«. Knappt några skador, »ett halvår med knät när han var tio, elva« säger mamma Marianne, »och det var den värsta tiden i hans liv.« Men annars en snitslad bana från Östra Torps IF till Trelleborgs FF, från pojklag till juniorlag, från Skånelag till pojklandslag, från B-lag till A-lag.
Visst är det ovanligt att förstemålvakten ska bryta underarmsbenet med bara fem minuter kvar av sista matchen före Allsvenskan. Visst är det häpnadsväckande att 17-åringen sedan ska göra succé och bli det stora samtalsämnet i svensk fotboll. Visst är det på gränsen till mirakulöst att han efter knappt två månader ska bli proffs i Juventus. Men egentligen är det bara kulmen på en bana där en allsvensk klubb ger sin unge B-lagsmålvakt den trygghet han behöver för att utvecklas och låter honom bli andramålvakt när Dragan Drljaca slarvar och Frederick Enahalo sviktar. Där den höga farten aldrig blivit knyckig eller svindlande, och där Andreas Isaksson aldrig behöver tänka.
Ett konkret exempel. Andreas Isakssons räddning mot Elfsborg, den som Alf Westerberg liknade vid Gordon Banks i Guadalajara, gjordes på en nick från egen spelare. Bob Wilson, engelsk fotbollsskribent och ex-målvakt, ägnade en gång fem hela sidor i sin bok You’ve got to be crazy åt att visa att Banks räddning på Pelés nick inte var en briljant reflex, utan resultatet av en rad medvetna val. När passningsläggaren Jairzinho drog förbi den engelske backen Cooper och tog sig in i straffområdet, måste Banks vara beredd på en rad alternativ: Att Jair skulle skjuta, att Jair skulle spela snett inåt bakåt, att Jair skulle spela Tostão som befann sig vid främre stolpen. Storheten i Banks räddning, menar Wilson, var att han var garderad mot alla dessa alternativ och ändå klarade ett fjärde, lyftningen mot den bortre stolpen och Pelés nick. Bara lång rutin och tålmodig träning kan resultera i det som ser ut som den geniala spasmen. En nick från en egen spelare, däremot, kan aldrig förutses. En räddning på den kan bara bli en briljant reflex. Något man gör utan att tänka.
– Så fungerar en ung målvakt, säger Göran Göransson, som är Andreas Isakssons förbundskapten i U21-landslaget. Han går på intuition och reflexer, men sedan gäller det att jobba vidare, att bli mer medveten. Man måste komma till en punkt där man tänker efter. Det tror jag är vad som har hänt med Andreas under hans tid i Juventus. Jag har märkt att det har skett en förändring under det här året. Han har definitivt mognat i sin förmåga att ta beslut och delta i spelet ute på plan. Jag tror att han har mognat mer i Juventus än han skulle ha gjort i Trelleborg. Han har fått tid att tänka efter vad som hände den där våren.
För en ensam 17-åring i Turin lär knappast kunna låta bli att tänka efter. Särskilt inte om man, som en ung elitfotbollsspelare har en tendens att göra, mest ackumulerat frånvarotimmar på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg och nu plötsligt förväntas sitta ner och intensivplugga ett främmande språk. När man, som Andreas Isaksson, har flyttat direkt till en miljonstad från föräldrahemmet i Smygehamn. Pappa Jan minns hur han ringde hem och frågade hur han skulle få igång tvättmaskinen. Även Andreas Isaksson erkänner att det var en besvärlig omställning:
– Ja, det var det klart. Det var jobbigt. Särskilt som jag inte kunde språket. Jag tog lektioner, men det mesta plockade jag upp med öronen till slut.
Vad gjorde du på dagarna därnere?
– Det var bara att sova länge, gå ut och käka, försöka få tiden att gå. Jag umgicks med Erik Edman i Torino som jag kände från U21-landslaget. Och sedan träffade jag några svenskar som pluggade därnere.
Vi träffas på ett hotell på Lidingö. Foajén är lika internationell som intetsägande, en miljö att passera igenom. Ful konst på väggarna. Tidningar som handlar om inredning ligger på ett glasbord. Andreas Isaksson har varit i Stockholm i fyra dagar. På hotellet bor redan Johan Wallinder, ett annat Djurgårdens nyanlända förvärv. Det är meningen att Andreas ska flytta in i Wallinders rum, men Wallinder har halsfluss. Andreas ger sig av, beväpnad med den typen av hotellnyckel som ser ut som ett hålkort, för att utrymma det gamla rummet och jaga ett nytt. Inom kort är han tillbaka och har hittat ett. Men det saknar dusch och toalett. »Jag tar det«, säger Andreas Isaksson. »Inget snack, du var här först.« De är urtypen för den nya, mobila arbetskraften. De är unga fotbollsspelare som lever i kappsäck och har utbildat ett förhållningssätt för det livet.
Sina första lärospån gjorde Andreas Isaksson i Turin tillsammans med Erik Edman. Edman, som är något år äldre än Andreas och hade hunnit plugga italienska någon månad längre, blev den yngre U–landslagskamratens mentor. De delade en ganska anonym och oglamorös tillvaro: shoppade, surfade på Internet, stavade sig genom ändlösa försäsongsspekulationer där deras egna namn aldrig förekom, gick på filmer som visade sig vara dubbade på italienska och där den 1,97 långe målvakten väckte vrede hos de bakomsittande. Edman var chaufför åt sin körkortslöse kamrat och låg på honom att lära sig språket.
Nackdelen med den nya, mobila arbetsmarknaden är att den inte främjar långvariga relationer. I december 1999 försvann Edman till Tyskland och Karlsruhe, för vidare befordran hem till Sverige och AIK. Det skulle dröja ett drygt år innan kompisen kom efter.
Du umgicks inte med några andra i laget?
– Nej, det går inte till så därnere. Det är mer som en arbetsplats. Folk är inte kompisar på fritiden. Det är det som är skönast med att komma hem. Det sociala. Att det är bra stämning i laget. Att man är kompisar.
Du hade inte trott det skulle vara så när du åkte ner?
– Nja, jag var förberedd på att jag skulle komma från familj och kompisar. Och från TFF, där var stämningen lite sådär »vi mot alla«, alla ville ju att vi skulle åka ur. Jag hade tänkt på att det skulle bli jobbigt och det blev det. Turin är inte världens roligaste stad heller. Fast det är vackert i centrum, tycker jag. Annars är det inte så kul. Men det är sånt man växer av.
Hur var förhållandet med dina målvaktskollegor, van der Sar och Rampulla?
– Nej, de är bra killar båda och de gav mig en del råd och hjälp, små detaljer sådär. Men vi umgicks aldrig på fritiden. Som sagt, det är mer som en arbetsplats därnere.
Hur skilde sig träningen i Juventus från den i Sverige?
– Den är mycket hårdare, folk påpekar allt man gör, minsta lilla grej. Och så finns det olika tränare till alla olika moment på träningen.
Du fick sitta på bänken i någon match, var det nervöst att sitta där med världsstjärnorna?
– Det var kul. Då visste man att det var allvar. Men jag blev inte nervös, man vet att man inte ska spela om ingen blir skadad.

I ett av TFF:s programblad får signaturen Nyfiken Blå veta att Andreas a) tycker om att fiska och b) tycker illa om fisk.

– Tyst och målmedveten säger mamma Marianne. Ingen som drömmer och håller på.
– Tyst, på gränsen till blyg, säger Alf Westerberg. Jag tror nog att den sociala situationen spelat en större roll än »Isak« kanske medger för att han kommer hem. Det är ju så med honom att hans styrka är att han är just tyst och målmedveten, men det kan samtidigt vara en svaghet när man kommer till ett främmande land och blir tvungen att klara sig själv. Frågar du honom säger han nog, lite klichémässigt, att han kom hem för att han ville spela. Men jag undrar…
Det fanns de som ifrågasatte vad Andreas Isaksson överhuvudtaget skulle i Italien att göra. I italienska ligan finns inga B-lag. Andreas Isaksson köptes som tredjemålvakt, vilket innebar att han tränade med A-laget, men spelade matcher med Juventus juniorlag, squadra primavera. Före sig i rangordningen hade han inte bara den holländske landslagsmålvakten Edwin van der Sar, utan även andrekeepern Michelangelo Rampulla. Rampulla var visserligen en omsusad herre: stor favorit hos Juventusfansen och smått historisk som den förste målvakt som lyckats göra ett spelmål i Serie A. Han var också historisk i den bemärkelsen att han hade kunnat vara Andreas Isakssons far. Det året Andreas anlände till klubben fyllde andremålvakten 37 och målsättningen att erövra Rampulla plats på Juventus bänk var inte orealistisk.
Men Rampulla visade inga tecken på att vilja dra sig tillbaka.  Och när van der Sar under hösten sviktade i flera Champions League-matcher och ryktena började tätna om att Ancelotti ville göra sig kvitt holländaren, öppnades ändå ingen möjlighet för Andreas. Istället köpte Juventus Uruguays landslagsmålvakt Fabian Carini.  
Andreas gav upp allt hopp om att övertyga klubbstyrelsen och deklarerade öppet att han ville lämna Juventus.
– Jag tycker gott han kunde hållit ut därnere ett år till, säger Jan Ericsson, som var Andreas Isakssons målvaktstränare i fem år i Trelleborg. När anbudet kom rådde jag honom att ta chansen, det sa jag rent ut, det är inget att snacka om, smäller man ett knä så är chansen borta. Jag tror han har lärt sej stå på egna ben, så kallat. Men vi får se hur det går i Djurgården. Tar han plats som förstamålvakt till exempel? Och vad händer om han inte gör det?

Det är sanningens ögonblick för Andreas Isaksson. Inte så att han varit osynlig från svensk horisont under de två åren i Juventus. Han har varit fast förstemålvakt i Göran Göranssons U21-landslag och räddade bland annat en poäng åt ett utspelat Sverige i Slovakien i höstas. Men nu har han köpts hem som det nyuppflyttade Djurgårdens mest spektakulära värvning. Övergångssumman är hemlig, men folk i branschen gissar på en summa runt tre miljoner. Isaksson är inte längre den som har allt att vinna: den unge okände målvakten i laget som alltid slår underifrån. Istället är han ett dyrt nyförvärv i ett lag med förväntningar på sig. Han ska bevisa att han inte är målvakten som dansade en sommar.
– Vi är inte oroliga, säger djurgårdstränaren Zoran Lukic. Vi vet vad han kan.
– Om inte annat, flikar Ronald Åhman in, så är han en investering.

Andreas Isaksson räddade många poäng åt TFF den där våren. Men ordförande Bo Forsén förstod också att han hade en värdefull guldklimp i sina händer.
Omständigheterna var minst sagt gynnsamma. I Daniel Andersson hade man en bra målvakt på väg tillbaka. Allt eftersom vårsäsongen gick hade Alf Westerberg rentav kommit allt närmare det svåra beslutet att peta mediernas kelgris. Att han tvekade berodde på att bytet skulle försätta Daniel Andersson i en pressad och otacksam situation. Men för en så ung målvakt som Isaksson skulle svackan förr eller senare komma. Ja, redan i 2-3-förlusten mot Helsingborg hade den tidigare så omutlige sviktat mot slutet och bjudit Magnus Powell på segermålet. Nu kom Juventus bud och besparade Westerberg våndan.
– Det var perfekt tajming, som allting den våren, säger han.
Men budet kom inte ur tomma intet. Redan tidigare hade Bo Forsén insett att det låg i klubbens intresse att sälja Isaksson. Man kunde rentav säga att det var Forséns plikt, som ordförande för en förening med tio miljoner i skulder, att utnyttja situationen på bästa sätt. Det gällde att smida medan järnet var varmt, och att övertyga pappa Jan och Andreas Isakssons nyanlitade agent Roger Ljung. Ljungs och familjens strategi gick ut på att låta Andreas stanna i Allsvenskan minst säsongen ut. Och ur agentens synvinkel, resonerade Forsén, vore det naturligtvis bäst att vänta ett år eller två och låta sin klient gå som Bosman.
Det enda sättet att övertyga inte bara Ljung utan dessutom Isakssons föräldrar, var ett anbud från en riktigt stor förening. Ett sådant hade redan kommit. Redan tidigt i april kom en förfrågan till Trelleborg från Ajax. Holländarna visade dock ingen förståelse för Forséns offensiva krav. Det gällde att locka till sig ytterligare inviter. Alltså sattes ett videoband ihop med Andreas Isakssons bästa räddningar. Klubben spred Isakssons namn till passande intressenter. I början av juni tog Juventus kontakt. Jan och Marianne Isaksson bestämde sig för att låta sonen själv besluta.
– Man äger inte sina barn, säger Marianne. Men hade han varit ett år yngre hade han inte fått åka.
Den 22 juni är övergången klar och Trelleborgs FF elva och en halv miljon kronor rikare.
Det vore lätt att framställa Andreas Isaksson som en bricka i ett spel, där den egna klubbens ekonomiska intressen samverkar med en storklubbs spekulationer. Att Roger Ljungs agentkollega Anders Carlsson har en annan syn på denna form av transaktioner är inte så förvånande:
– Unga spelare blir alltid bättre av att komma ut. Herregud, bara att de får spela på gräs hela vintern istället för att springa omkring i stadsparken bland grus och hundskit!
Men även Alf Westerberg, som har en betydligt mer skeptisk syn på att unga spelare blir proffs, menar att Isaksson var ett fall för sig.
– Egentligen är jag helt för förslaget om ett förbud mot att skriva kontrakt med killar som är under arton. Det är tufft för unga killar att komma hemifrån och inte känna någon, jag tycker det är helt uppåt väggarna som det är nu. Nu såg vi Jon Jönsson från Hässleholm som knappt hann komma till Tottenham innan han ville hem igen. Men när det gäller Juventus vill jag verkligen inte tala om rovdrift, för de hade ett seriöst koncept, och jag tycker nog Andreas kunde hållit ut lite till därnere…
Det svider för Trelleborgs FF att inte kunna tävla i budgivningen när en målvakt de själva har fostrat vill återvända hem.
– Vi hörde oss faktiskt för ett år sedan när Daniel Andersson var på väg till AIK, säger Alf Westerberg. Men vi kunde inte betala vad Juventus begärde.
– Vi om några hade velat ha honom tillbaka, säger Jan Ericsson, vi som vet hur bra han är. Men nu är fotboll en affärsverksamhet och det är stockholmarna som har pengarna. Man kan inte låta bli att tänka att det är jäkelen också!
Alf Westerberg försöker se ljuspunkten i mörkret:
– Det hade känts värre om han gått till MFF.

För Andreas Isaksson finns bara två viktiga frågor: Har han tjänat på tiden i Juventus? Och är det rätt för honom att återvända nu?
För Andreas själv är det ingen tvekan om att han har blivit bättre i Italien. Två års träning under William Vecchi, en av världens bästa målvaktstränare, har gett resultat:
– Jag har blivit bättre på fötterna. Jag har finslipat tekniken. Men framför allt har jag blivit bättre på att snacka. Det är viktigt att man ger stöd åt försvararna. Det ska höras att man är med. Jag tycker faktiskt inte man kan snacka för mycket i ett fotbollsmål.
Och framför allt har den socialt sett ganska tuffa tiden lärt honom att stå på egna ben.
– Jag är imponerad över hur han har utvecklats därnere, säger Marianne Isaksson.
Vad den andra frågan beträffar väntar den fortfarande på ett svar. Men Göran Göransson är positiv:
– För att kunna utvecklas gäller det att få spela match och därför tror jag att det här med Djurgården kom perfekt för honom.

Efter träningen på Bosön väntar vi utanför omklädningsrummet för att få skjuts med Stefan Bergtoft. Andreas Isaksson och Johan Wallinder ska åka med till sitt gemensamma hotell. Wallinder fortsätter att beklaga sig över sin halsfluss. Samma morgon, berättar han måleriskt, har han vaknat och upptäckt att han snutit sig i kudden i sömnen.
– Det är stockholmsluften, säger han.
– Hade vi öppet köp på honom? ropar den förbipasserande Agbar Barsom.
Bergtoft kommer och vi pressar in oss fem man i hans lilla bil. Han spelar Westlife på bilstereon och blir häcklad av Wallinder. Bergtoft borde spela i Helsingborg där alla lyssnar på pojkband. Bergtoft börjar sjunga med bakom ratten. Mikael Dorsin säger något om Lars Winnerbäck.
Wallinder går över till att tala om hur mycket lugnare det känns att åka med Bergtoft än med Rami Shaban, »jag höll på att skita på mig när jag åkte med Rami i morse«. Dorsin, Bergtoft och Wallinder börjar utbyta anekdoter om Shabans sätt att köra bil.   
Andreas Isaksson sitter där bak med de långa benen uppvikta mot förarsätet och skrattar åt de andras skämt. Han är nitton år gammal och ny i klubben. Men han är inte osäker. Han är helt enkelt den långe grabben som sitter i baksätet och skrattar medan de andra slänger käft.
 
En smällkall februaridag gör Djurgården säsongsdebut mot Brage. Fyrverkerier kämpar mot det bländande solljuset på Stadshagen. Folk trängs längs sidlinjerna som vid en rallytävling i Portugal. Vinterlovet är över och Djurgården hetast i stan. AIK har kört fast i positionen strax under storklubb; Hammarby har kört fast, punkt. Men från de bakfulla djurgårdarna på omklädningsrummens tak stiger de förväntansfulla ropen mot himlen. »Åkebys Järnkaminer!« »Zoran Lukics Järnkaminer!« Men underhållningen på plan är mager. Som en allt tystare mur står publiken vid linjerna. Svante Thuresson går förbi i keps. Någon ramlar ner från taket.
Andreas Isaksson har det inte mycket roligare. Det är en otacksam match för en målvakt. Hemmalaget dominerar, motståndarna kommer i någon sporadisk framstöt. Isaksson har knappt hunnit röra bollen när en Bragespelare från straffområdeslinjen får i väg en blandning av snedspark och hopslag. Bollen skruvar sig in vid högerstolpen utan att den skymde Isaksson hinner reagera. I andra halvlek går han i fel hörn på en tveksam straff och i matchens sista sekunder lyfts bollen över honom av en frispelad gröntröja.
Ett fåtal ingripanden, tre mål i baken: ingen rolig debut för en målvakt. Att Djurgården gör fyra framåt är en klen tröst. Fummel på en bakåtnick och en utspark som dalar ner ute på Sankt Göransgatan skvallrar om premiärnerver eller ringrost. En fotparad på ett närskott är Isakssons mest kvalificerade insats. Men han har åtminstone spelat. Han har stått för några påpassliga utrusningar och hans röst har hörts vid frisparkar och hörnor. »Trae stucken!« »Vänstår!« »Geå deit, Lasse«.

Det blev inget Stadi delle Alpi för Andreas Isaksson. Men han spelar i ett lag som drar in lika mycket folk på träningsmatcherna som Trelleborgs FF hade i allsvenskt snitt. Fyrverkeri och Svante Thuresson har ersatt fiskmåsarna över Vångavallen. Snart är det allsvensk premiär och repris på Andreas Isakssons stora stund: Djurgården möter Trelleborg på Stockholms stadion. Andreas Isaksson står i det andra målet den här gången.  
– Då ska vi hänga ett par tre pytsar på Isak, säger gamle tränaren Westerberg.



Bakgrundskälla: Examensarbete om Andreas Isaksson av Martin Falkenby och Tomas Seger, Journalisthögskolan i Göteborg.

Förra säsongen kördes Hammarbys ekonomi så djupt i botten att föreningen inte ens fick abonnera restaurangen på Råsunda vid hemmaderbyt mot AIK.
För att sanera resultaträkningen chockhöjde Hammarbys klubbledning biljettpriserna för den trognaste publiken. Reaktionen blev snabb, kraftig och oväntat välorganiserad.

Text: Magnus Hagström

Det har tagit mer än fyra timmar, klockan har hunnit bli 23.41 då det förlösande jublet bryter ut. Många reser sig, flera hundra applåderar. Två män förenas i en djup och innerlig omfamning. Ett par rader framför mig kastas konfetti och det tar inte många sekunder innan sången börjar:
– Hammarbyyy! Hammarby, Hammarby, Hammarby!
Det är inte någon viktig kvalmatch som gått till förlängning och sudden death.
Nej, det som får 582 hammarbyare att trängas i en samlingslokal denna torsdagskväll i februari är ett årsmöte.
Det är replicatröjor, supporterhalsdukar och stickade mössor. Det är buande när en av sponsorerna blir långrandig och börjar upprepa sig i pläderingen för den sittande ordföranden. Det är en ung man med skägg ner till bröstet som begär ordet och öppnar med repliken: »Mötesdeltagare, hammarbyare« när han talar för den ordförandekandidat som han kallar »vår kamrat Rikard Tallén«.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Årsmöten brukar vara sömniga verksamhetsberättelser, tidsödande formalia och på slutet en intetsägande frågestund med diplomatiska svar. Eventuella motsättningar avhandlas långt tidigare i korridorer och styrelserum.
Men Hammarby Fotboll har inte fungerat normalt under vintern.

Jag ställer mig också upp i triumf, lättad över röstsiffrorna. Valberedningens ordförandekandidat Rikard Tallén har fått 344 röster och den sittande ordföranden Göran Paulsson 121.
Men egentligen är det inte Tallén vi har röstat på. I de märkliga turer som föregick årsmötet var han inte påtänkt som ordförandekandidat förrän några dagar före årsmötet, då valberedningens förstaval Börje Andersson, med smeknamnet »Brytar-Börje«, plötsligt hoppade av. Några dagar före det antagligen mest uppmärksammade årsmötet i svensk klubbhistoria fanns ingen motkandidat till den man som under året hade lett en uppenbarligen icke fungerande styrelse. Med en omsättning på strax under 38 miljoner kronor hade man under verksamhetsåret dragit på sig ett underskott på 12,7 miljoner. Tre ledamöter hade med vaga motiveringar hoppat av under resans gång. Fansen hade demonstrerat mot klubbens biljettpolitik. Supportrar hade bildat nätverk för att undersöka var bristerna fanns
Nej, det som de 344 Hammarbymedlemmarna röstar för den 22 februari 2001 är förändring. När sången tas upp i Frans Schartaus gymnasieaula, dit mötet flyttats efter att den först påtänkta lokalen visat sig vara för liten, är det inte heller namnet på den nye ordföranden som lovprisas. Visserligen viftas det med en symbolisk tallkvist, men som alltid är det Hammarby som besjungs, detta ord som blivit ett mantra och fyllts med en betydelse långt vidare än de enskilda laguppställningarna, aktuella styrelser eller nyförvärv, arenan eller supporterorganisationerna. Den egna versionen av Oh my darling Clementine får än en gång tjänstgöra som budbärare när fansen tar ton på årsmötet.
– Hammarbyyy! Hammarby, Hammarby, Hammarby! Hammarby-y, Hammarby-y, Hammar-Hammar-Hammarbyyyy!
Den ende som inte tycks ha insett hur stort missnöjet varit med Paulssons regim är han själv. Trots att den egna valberedningen har föreslagit en annan ordförandekandidat verkar han inte ha förberett sig för en förlust i omröstningen. När rösträkningen läses upp lämnar Göran Paulsson lokalen genom nödutgången. Inget tack för god match, inget lycka till. Bara rocken på och ut i februarinatten.

Triumf och lättnad. Men det känns större än så. Det går inte att komma från känslan av att »vi« vunnit. Och med detta »vi« menas lite luddigt supportrarna, läktarfolket – alla de som vanligtvis överlåter föreningsmakten åt i samhället väletablerade män i slips som aldrig syns på ståplats och i bortamatchbussar.
Bland supportrar till fotbollslag har det blivit populärt att använda begreppet »vi« om klubben. Klubben är vi – inte spelarna som kommer och går, inte tränaren, inte kansliet och definitivt inte styrelsen. Det bestående i en klubb är ju supportrarna och i bästa fall arenan och klubbmärket.
En klubbs framgångar mäts inte enbart i poäng och tabellplaceringar. Att vinna på läktaren har blivit en del av fotbollsmatchen. Det är viktigt att vara många, ha de bästa tifona, sjunga mest och fyndigast. Det finns fans som har järnkoll på hur många fans de rivaliserande klubbarna har haft med sig till bortamatcher.
Som supporter är det svårt att göra något åt truppen, laguttagningen eller spelet. Men man kan göra sitt på läktaren.

När omröstningsresultatet läses upp på Hammarby Fotbolls årsmöte 2001 är det ingen tvekan om att det är supporterkollektivet som tvingat fram förändringen. Högstämda tankar far genom mitt huvud; »vi skriver historia«, »från och med nu finns ingen återvändo«, »vi har insett att vi har makt och är beredda att använda den«.
Folk som tidigare inte engagerat sig i styrelsefrågor har under vintern ägnat sig åt att skriva motioner om hur klubben bör drivas. Sammanlagt 24 motioner har lämnats in och för att över huvud taget hinna med övriga frågor skjuts motionerna och val av valberedning till ett kommande extra årsmöte.
– Hammarbys fans har blivit Sveriges bästa amatörjurister när det gäller föreningsstadgar, beskrev supportern Johnny Berntsson aktiviteterna inför årsmötet.
Uppställningen »vi« mot »dom« är naturligtvis en generalisering. I Hammarby är den extra otydlig, klubbens styrelsefolk har aldrig riktigt velat eller fått chansen att fjärma sig från den »vanlige medlemmen«.
Inför ordförandevalet var således alla grupper splittrade i ordförandefrågan. Göran Paulsson hade sina främsta fans bland en del sponsorer och i själva laget. Tränaren Sören Cratz uttryckte sitt stöd för Göran Paulsson både före och under mötet.
De som ropade på förändring var supportrar och tidigare styrelsemedlemmar. Förre Tipstjänstchefen Richard Frigren, som ingått i Göran Paulssons styrelse, begärde till exempel ordet på årsmötet och talade för Paulssons motkandidat.
Ett par månader efter årsmötet berättar Cratz att för honom och spelarna var styrelsen synonym med Göran Paulsson.
– Han dök upp på varannan träning, de andra styrelsemedlemmarna såg vi aldrig till. Klart vi fick känslor för Paulsson, förklarar Sören.
Man kan tycka att Göran Paulsson någon av de gånger han umgicks med laget på Årsta IP i stället borde ha arbetat med att få sin egen styrelse att fungera. Men att truppen uppskattar en ordförande som de känner gemenskap med är inte märkligt. Det är i slutänden honom som de kontraktsförhandlar med. Och även om Paulsson sagt att Hammarby inte kan vara med i Allsvenskans lönekarusell så har Hammarbylirarna upplevt ett ekonomiskt lyft de senaste åren. Många spelare har månadslöner kring 50 000 kronor.

Krisen i Hammarby syntes egentligen tydligt under hela år 2000. Det uppdagades att klubben inte hade betalat skatter och fordringsägare. Styrelsen intecknade framtida inkomster genom att be sponsorer betala in sina avgifter för två säsonger framåt. Och man skaffade sig en skuld till huvudsponsorn Puma genom att inte betala levererade replicatröjor.
Lågvattenmärket kom när klubben inte fick hyra Råsundas restaurang i samband med hemmaderbyt mot AIK därför att man inte ansågs kreditvärdiga. En allsvensk klubb som inte mäktar med att hyra en restaurang belägen i Svenska Fotbollförbundets egen arena. Vilket intryck ger det?
Det här var inget som vi medlemmar kunde läsa om i klubbtidningen, där har man i åratal haft policyn att läsarna ska duperas med klyschor om »härliga Hammarby«, om att föreningen »är på rätt väg« och att laget »tränar hårdare än någonsin«. Informationen om uteblivna skatteinbetalningar – och klubbledningens förklaring att saken berodde på att en nyckelperson på kansliet blivit sjuk – fick sökas i andra medier.
Under hösten accelererade antalet dåliga nyheter. Backlinjens Johan Andersson trädde fram och berättade att han och andra inte fått utlovade bonuspengar. Klubben blev av med lägenheter därför att hyran inte hade betalats i tid. Den enmansfirma som layoutade matchprogrammen fick inte betalt. I bakgrunden skavde säsongens trauma med den misslyckade videovärvningen av två jugoslaviska spelare – moraliskt och ekonomiskt en dyrbar affär.
Videojugoslaverna blev ett lättköpt sätt för medier och motståndarsupportrar att göra narr av Hammarby säsongen 2000.

Om laget hade spelat rolig och vinnande fotboll hade misskötseln av föreningen kunnat fortsätta ett tag till. Men Hammarbyupplagan 2000 var långt från myten om klacksparkar, humor och artisteri. Eftersom framgång är det enda som ursäktar tråkig fotboll började tålamodet tryta på läktarna. Vi vann inte och vi hade inte kul.
 När säsongen avslutades i Sundsvall med 2-0-seger hade visserligen några hundra rest upp för att tacka laget. I sluttabellen hamnade Bajen på åttondeplats, den näst bästa allsvenska placeringen sedan 1987. Men det var ändå inte den vanliga partystämningen vid säsongsslutet. Alla visste att något var fel i klubben och att ett bättre skött Hammarby skulle vara något annat än ett lag i undre halvan av tabellen som nämns tillsammans med Frölunda, Häcken och Trelleborg.
På varenda pub satt supportergrupper och muttrade över gapet mellan Bajens kapacitet och lagets faktiska resultat.
– Vi var ett gäng som bestämde oss för att inte nöja oss med pubsnack, utan skriva ner tankarna på papper och formulera motioner, berättar Björn Skylling, hammarbyare sedan barnsben och i det civila 38-årig säljare på ett musikförlag.
Ingen blir fotbollssupporter för att arbeta med organisatoriska frågor och sitta i sammanträden. För det mesta glöms alla ambitioner att förändra en klubb bort efter fjärde ölen. Men den här gången bildade Skylling och hans kompisar ett nätverk.
– Vi såg till att träffa kanslipersonal, styrelse, spelarråd, valberedning och supportrar. De här mötena gjorde oss djupt och allvarligt oroade över tillståndet i Hammarby Fotboll. Ju fler vi träffade desto värre framstod läget, säger Skylling.
Missnöjet bland fansen exploderade när ledningen efter säsongen gick ut med en drive för nästa års säsongsbiljetter; de redan höga priserna hade höjts med 47-84 procent. Invändningarna möttes med hurtiga uppmaningar om att man räknade med oss som »bänknötare« även kommande säsong. Klubben hade uppenbarligen inte uppfattat stämningen bland supportrarna.
Gästböckerna svämmade över av ilska, klubbkansliet blockerades av telefonsamtal, brev och mejl. Situationen blev inte bättre när klubbens företrädare uttalade sig i pressen och plötsligt började prata om Hammarby i marknadsekonomiska termer.
Kanslichefen Thomas Andersson menade i Aftonbladet att »efterfrågan på biljetterna är oerhört stor, då kan man ta mer betalt«. Nästa dag talade ordförande Göran Paulsson i mobiltelefon från Kanarieöarna i samma tidning: »Det är INTE dyrt. Vi är i underhållningsbranschen, vi har en bra produkt. Det kan väl inte vara fel att ta bra betalt då? Det tror jag inte riktiga Bajen Fans tycker. Å andra sidan har många dubbelmoral. De kräver att vi ska bli bättre, men vill inte betala. Hur ska vi då kunna bli en professionell klubb?«
 Den här synen på supportrar är förmodligen vanlig bland storklubbarnas företrädare, men den är inte mindre obehaglig för det. Hammarby, eller vilket annat klubblag som helst för den delen, är inte någon »produkt« som »konsumeras« av folk som vill bli »underhållna«. Och om man ändå ser Hammarby som en »produkt« så är det inte ledningen eller laget som under de senaste åren har skapat det starka varumärket, utan Söderstadion och dess publik.
Det må låta sentimentalt intill patetikens gräns men jag vågar säga att Bajen faktiskt är en viktig del av livet för många människor. Vi som hejar fram vårt lag på Söderstadion gör det inte för att den produkt som presenteras – Hammarbys fotboll – är bättre eller mer underhållande än andra produkter på marknaden. Vi önskar givetvis att Bajen ska spela den bästa och roligaste fotbollen, men alla som sett laget de senaste säsongerna vet att så inte är fallet. Ändå fortsätter vi att gå på matcherna.
Det är något annat än högklassig fotboll som drar folket till Söderstadion. Jag skulle vilja kalla det en gemenskap, en känsla av att Hammarby är »vår« klubb. Ett hopp, en glädje i tillvaron, något att samlas kring. Jag påstår att det massor av människor känner för Hammarby är kärlek.
Har man de här känslorna gör det givetvis ont när ordföranden säger att man inte är en riktig Bajensupporter. Det gör ont att förstå att för dem som sätter biljettpriserna spelar det inte någon roll om just jag kommer till matchen – biljetten kan lika gärna säljas till någon annan enligt lagen om tillgång och efterfrågan.
Men tänk om Göran Paulsson hade rätt i att det inte är dyrt att se Hammarby? Har han kanske rätt i att fansen måste vara beredda att betala för att göra Hammarby till den toppklubb fansen vill ha?
Jämför man med biljettpriser i Italien och England är det inte dyrt att se allsvensk fotboll. Men Beckham och Zinedine Zidane är dyrare i drift än Roger Sandberg och Andreas Hermansson. Jämförelsen måste göras med klubbarna runt omkring: Att stå i Hammarbyklacken säsongen 2001 kostar 2 195 kronor. Motsvarande pris för AIK:s supportrar är 840 kronor. Djurgårdsklacken betalar 1 290 kronor.

– Det är aldrig lugnt i Hammarby, det är inbyggt i kulturen och ofta av positiv karaktär, säger kanslichefen Thomas Andersson när han efteråt funderar över den vecka i november när det stormade som mest.
– Men jag har inte varit med om något i närheten förut. Hammarby skapar så mycket känslor, jag insåg verkligen vilken kraft en supporterskara kan mobilisera. Det är ett 24-timmarsengagemang för många.
På kansliet försökte personalen besvara de mejl som inte var alltför olämpliga. Men efter ett tag blev anstormningen för stor. Att det inte var helt lätt att försvara klubben framgår av Thomas Anderssons ordval när han redogör för sin egen roll.
– Det ligger i vårt uppdrag att stå bakom de beslut som fattas, det går inte för oss på kansliet att hänga ut styrelsen. Vi måste på något smakfullt sätt ställa oss bakom besluten.

Prishöjningen blev den symbolfråga som supportrarna samlades kring. Bajen Fans beslutade sig för att ordna en demonstration med krav på rimliga biljettpriser och ett informationsmöte där styrelsen skulle motivera prishöjningen. På detta möte skulle ledningen »redogöra för klubbens ekonomiska situation, berätta ärligt hur det ansträngda läget uppkommit och presentera en tydlig och klar plan för hur man ska komma tillrätta med de ekonomiska problemen«.
Torsdagen 23 november marscherar 300 supportrar under parollen »Rädda Hammarby« från Björns Trädgård vid Medborgarplatsen till klubbens kansli vid Kanalplan. 300 människor som utgör ett axplock av dem som befolkar Hammarbyläktarna: unga män som ser ut ungefär som man förväntar sig att fotbollsfans ska se ut, någon pappa med barnvagnen i släp, ölmagade 40-åringar, rebeller av båda könen med mycket metallbitar i ansiktet, förortsgrabbar med huligandrömmar, män i övre medelåldern som sett Nacka Skoglund göra comeback och gärna talar om det.
Facklorna glimmar i mörkret, slagorden ekar längs Södermalms gator. TV och tidningar bevakar och polisen följer nogsamt men avvaktande utvecklingen. Stämningen är suggestiv.
Inne i kanslibyggnaden sitter Göran Paulsson ensam, övriga styrelsemedlemmar har valt att hålla sig borta. Mot sig har han en delegation av företrädare för supportrarna. Några journalister har också fått komma in. I bakgrunden hörs talkörerna: »AVGÅ, STYRELSEN«.
En pressad Paulsson börjar förklara läget. Han hävdar att det var nödvändigt att höja biljettpriserna för att rädda elitlicensen, försäkrar att han är lika mycket hammarbyare som vi andra, beklagar och tar på sig skulden för att föreningen inte har informerat bättre, menar att om Söderstadion rymde fler åskådare så skulle biljettpriserna inte behöva vara så höga. Och så drar han än en gång till med lögnen att klackbiljetterna höjts med 500 kronor, när det i själva verket handlar om 700 kronor.
När Paulsson konfronteras med sina uttalanden där Hammarbysupportrarna jämställs med kunder försöker han vifta undan kritiken med att »man inte ska lita på allt som tidningarna skriver«. Aftonbladetjournalisten Marie Hallman kan inte låta bli att svara:
– Men Göran! Det var mig du talade med och du snackade i tio minuter om att ni befinner er i underhållningsbranschen, och att ni har en attraktiv produkt som kan säljas på marknaden…
 Göran Paulsson stärker knappast sina aktier under mötet. Han tvingas acceptera det öppna ekonomimötet med medlemmarna. Någon biljettprissänkning blir det däremot inte eftersom paketen redan har börjat säljas.

Informationsmötet blir en chock. Det inleds visserligen med en inte helt oväntad lögn. Mötesordföranden, förre riksdagsledamoten Bo Hammar, börjar med att påstå att informationsmötet utlysts därför att man på tidigare årsmöten utlovat öppna möten för medlemmarna. Alla vet att det är en bluff: utan demonstration hade det inte blivit något möte.
Men sedan får vi den öppna och ärliga genomgång som efterlysts. När siffrorna läggs fram av styrelsens ekonomiansvarige Henrik Appelqvist blir det tyst. Situationen är värre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Under det gångna året har man budgeterat med ett plus på 327 000 kronor men i stället dragit på sig 12,7 miljoner i skulder. Totalt har klubben ett minus på drygt 15 miljoner. Årtalet 2002, när fotbollsförbundet genomför elitlicensreformen som innebär att klubbarna inte får ha negativt eget kapital, förefaller plötsligt läskigt nära i tiden. När förlamningen släpper kommer frågorna. Hur har det gått till? Varför har ingen försökt stoppa pengarullningen?
Henrik Appelqvist svarar sakligt och med torr humor på frågorna. Att det funnits sprickor i styrelsen blir tydligt. Appelqvist hävdar att han motsatt sig vissa spelarköp, men att dessa drivits igenom mot hans vilja. Paulsson säger inte emot utan försöker förklara varför man ansett det nödvändigt med spelarförstärkningar. Än en gång hänvisar han till det mystiska sjukdomsfallet på kansliet som ska ha ställt till sådan oreda i ekonomin.
Efter mötet intensifieras verksamheten bland nätverken. Nu börjar jakten på en ny ordförande, förslag som Erik Åsbrink och Lennart Daléus poppar upp och man försöker från olika håll övertala Appelqvist att axla manteln. Fotbollssektionens valberedning är lyhörd för stämningarna som råder. De bestämmer sig för att inte förorda Paulsson ännu en gång utan söker andra kandidater. Börje »Brytar-Börje« Andersson, en bilhandlare från Väsby med erfarenhet av klubbarbete i Vasalund och Väsby IK, lanseras.
Björn Skyllings nätverk lägger fram ett 13 sidor långt öppet brev till Hammarby med förslag och frågor. Man ordnar också möten med tilltänkta styrelseledamöter och ser till att tillsammans med supporterföreningen Bajen Fans träffa Börje Andersson.
I sin ledarstil tycks Brytar-Börje vara en ny Paulsson – han framstår som en man med hårda nypor som vill bestämma själv. Ett diskutabelt val när problemet i Hammarbystyrelsen varit interna samarbetssvårigheter. Ett tredje namn, advokaten Bengt Gullesjö med förflutet som vice ordförande i Svenska Fotbollförbundets styrelse, kommer på tal.
– Vi bedömde Gullesjö som intressant och informerade valberedningen om att det fanns ytterligare ett namn, berättar Skylling.
– När jag ringde Börje och talade om det skällde han i tjugo minuter. Han sa att vi stuckit kniven i ryggen på honom och »att nätverk, Bajen Fans och hela skiten kan ta över bäst fan ni vill«, fortsätter Skylling.
Ett uttalande som knappast stärker Börje Anderssons kandidatur. En grupp med representanter från Bajen Fans, Hammarbyveteranerna, sponsorerna Klacksparkens Vänner, supporterföreningen Bara Bajare och nätverket ser sig tvungna att formulera ett gemensamt brev till valberedningen där de förklarar att de saknar förtroende för både Göran Paulsson och Börje Andersson.
Valberedningens Åke Öhrbom får motvilligt kontakta Brytar-Börje än en gång för att berätta att han inte har medlemmarnas förtroende. Börje hoppar av och några dagar före det efterlängtade och omdiskuterade årsmötet som föregåtts av rykten och intriger, utspel i media och oändliga diskussioner på gästböcker, i kroglokaler och vid köksbord – då har valberedningen inget ordförandeförslag.
Något måste göras och Rikard Tallén som tidigt föreslogs som ordinarie styrelseledamot tillfrågas. En man som inte har någon idrottsledarbakgrund, är relativt ung och som för de flesta gjort sig känd som skribent på Bajen Fans hemsida. En man som började gå på Hammarbys klackläktare E1 kring 79-80, följde Bajen intensivt några år men mer sporadiskt sedan han fick familj och karriär.
– Men när jag har gått på matcherna har det varit på klacksidan, även då jag haft barnen med mig. När jag skilde mig för ett par år sen började jag gå mer igen. Det här är första säsongen jag sitter på Södra, säger Rikard när han blir ombedd att beskriva hur Hammarbyengagemanget sett ut genom åren.
Det låter inte som det tyngsta namn man kan tänka sig för en klubb med över 15 miljoner i skulder, men han har stöd av alla i den tilltänkta styrelsen och i sitt arbetsliv erfarenhet av organisation och ekonomiska frågor. Han har dessutom förespråkat den efterlysta och efterlängtade öppenheten om vad som händer och sker i Hammarby Fotboll. Uppenbarligen räcker det för att vinna ordförandevalet med siffrorna 344-121.

Det man frågar sig är om någon bestående förändring verkligen skett i umgänget mellan Hammarbys ledning och dess supportrar. Har nätverk, demonstrationer, öppna möten och motioner åstadkommit något annat än tillfälligt kaos? Var vintern 00-01 en tid när supportrarna tog makten, eller var allt bara ett bländverk?
Tittar man på den styrelse som valdes den 22 februari ser den ut som den gamla vanliga blandningen av ekonomer, föreningsmänniskor och direktörer. Man skulle kunna tro att inget förändrats. Men den nyvalda styrelsen kommer definitivt att vara bättre på att kommunicera med sina fans, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Fansen vet att de bär på en kraft som rätt använd kan åstadkomma stordåd. Några chockhöjningar av biljettpriserna är inte att vänta den närmaste framtiden.
– Nätverksarbetet kommer att fortsätta. Vi vill kanalisera den oerhörda kraft som finns bland fansen. Trots att det blev mycket större än vi tänkt oss känner vi att vi gjorde rätt i vintras, säger Björn Skylling.

I samband med säsongens första bortamatch, mot Örgryte på Gamla Ullevi, förstår jag att någonting faktiskt har hänt. När Hammarbys nedresta supportrar, 150-200 stycken,  trakasseras av de 80 utkommenderade poliserna, reagerar för första gången någon annan än fansen själva. Ordförande Rikard Tallén.
Polisen har beslutat att inga hammarbyare ska få befinna sig på långsidans sittplats. Därför bär man helt sonika i väg det 30-tal Bajensupportrar som betalat den dyrare sittplatsbiljetten på långsidan mitt emot Örgryteklacken, och släpper ut dem i den taggtrådsbur på kortsidan som gästande fotbollsfans anses höra hemma i. Inte som resultat av ett störande uppträdande, utan rent principiellt: på Gamla Ullevis långsida ska det inte finnas människor som jublar åt bortalaget.
3 200 åskådare har samlats på en arena som rymmer 18 000. Det är gott om utrymme på alla läktare. Ändå anses det nödvändigt att stuva in samtliga med sympatier för ett av lagen bakom galler. Några av de utkastade supportrarna är sponsorer med Hammarbynål på kavajen.
Fans har i åratal försökt skapa uppmärksamhet kring maktmissbruk från poliskåren, men det är något nytt att en ordförande för en allsvensk fotbollsklubb agerar. Klubbfolket lever vanligtvis i en annan värld än den resande fotbollssupportern, men Tallén med sin bakgrund ser och förstår vad som händer.
– Vi ska inte behandlas som boskap och brottslingar när vi är ute och reser, säger han när jag talar med honom ett par veckor efter matchen.
Han säger »vi«. Jag kan inte låta bli att notera det. Hammarbys ordförande talar om oss resande fans som »vi«, inte »ni supportrar« eller något liknande.
Polisens uppträdande JO-anmäls. Tallén skriver till Lars-Åke Lagrell, Svensk Elitfotbolls generalsekreterare Tommy Theorin och Örgrytes ordförande.
– Jag tänker inte ge mig förrän jag får en förklaring. Jag vill veta vad de tänker göra för att undvika sådant här i framtiden, säger Rikard.

En helt annan fråga är om det verkligen är bra för en klubb när fansen skaffar sig inflytande. De två klubbar i svensk fotboll som gjort sig mest kända för att ha starka supportrar är Gais och Hammarby. Det man spontant förknippar dessa klubbar med är knappast sportsliga framgångar. Vill man ha medaljer är det starka ledarskap som gäller. Halmstad, IFK Göteborg, Helsingborg och AIK har alla kontinuitet och inte alltför kritiserade namn på ledande poster.
Men varje klubb har sin kultur och den dag fansen slutar engagera sig i Hammarby är klubben inte längre densamma. Kanske smartare, kanske framgångsrikare, kanske med ett bättre »koncept« än vad man har i dag.
Men det är inte den klubb 10 000 på Söderstadion lärt sig älska.

När Håkan Mild i vintras lämnade IFK Göteborg för Wimbledon FC reagerade supportrar och media som om han tog med sig klubbens själ när han gick.
Kanske gjorde han det och kanske var det nödvändigt. Både för Håkan Mild och IFK Göteborg.

Text: Lasse Winkler

Rummet är inte särskilt stort men rymmer ändå en hel del; två träningscyklar, ett par löpband, en våg, ett skrivbord med sekreterare, en liten matta och ett nät för att testa golfsvingar, några vikter och en biodexmaskin som mäter muskelstyrka. Väggarna är tapetserade med signerade bilder på idrottsmän. Bland golfproffs och slalomåkare hänger också en lagbild på Wimbledon FC.
Håkan Mild trampar runt på en av träningscyklarna. Han värmer upp för det stora testet. Han vill ha svar på om han har tränat tillräckligt. Om skadan, som kan stoppa hans möjligheter att få spela i VM, är läkt.
Body Factor i Chertsey är ett modernt tränings- och testcenter. Hit skickar Wimbledon alla sina skadade spelare. Hit kommer också en stor del av den professionella golftourens medlemmar. Närheten till Heathrow är attraktiv, ett fyrtiotal golfproffs bor inom en radie av tjugofem kilometer. Under säsong blir de sextio - engelsmän, australiensare, nya zeeländare och sydafrikaner.
Det är sådant som fysioterapeuten Jonathan Shrewsbury, som jobbat åt det engelska rugbylandslaget men framför allt på den amerikanska och europeiska golftouren, har berättat för Håkan Mild medan han behandlat skadan som Mild fick i matchen mot Stockport den åttonde december.
Håkan Mild vet att Tiger Woods är tourens starkaste spelare utan konkurrens, att Colin Montgomerie aldrig förbereder sig utan går rätt ut och spelar, att Nick Faldo är Montgomeries raka motsats. Håkan Mild uppskattar Jonathan Shrewsburys professionella inställning. Han känner att han är i goda händer.
- Det som duger åt Tiger Woods duger åt mig, säger han halvt på skämt.
Shrewsbury spänner fast Håkan Milds högerlår med kraftiga remmar i biodexmaskinen. Han justerar datorn och säger till Håkan Mild att ta i allt vad han kan.
En gång, två gånger, tre gånger. Håkan Mild grimaserar när han trycker allt vad han kan i sidled.
Samma sak med vänsterbenet, det skadade benet där en nerv ligger i kläm i ljumsken.
Jonathan Shrewsbury tittar på datorskärmen och nickar.
- Fenomenalt. Titta här.
Han visar på två diagram hur stark Håkan Mild är. Hur han har fördubblat kraften i det skadade benet på tre veckor och hur han nästan helt har återställt styrkebalansen mellan benen.
Shrewsbury plockar in Håkan Mild i ett litet rum med en massagebänk. Medan han knådar, vänder och vrider berättar han sedelärande historier från den amerikanska golftouren. Hur han avskydde attityden som gick ut på att visa vem som tjänade mest.
- Jag har en vän som en gång gav mig ett bra mått på vad det är att vara rik.
Håkan Mild ler medan han åker runt som en trasdocka på bänken under Shrewsburys vana händer.
- Det är när du aldrig frågar vad någonting kostar - en bil, ett hus, ett flygplan.
Dit är det långt, även för ett fotbollsproffs i Wimbledon.


I bilen, på väg tillbaka till Wimbledon, funderar Håkan Mild på övergången från IFK Göteborg till Wimbledon. Hur den blev en följetong i media, hur reaktionerna blev.
- Folk undrade hur fan jag kunde gå till Wimbledon. De är ju inte bättre än Blåvitt. Nej, det kanske de inte är.
Han säger att IFK Göteborg inte erbjöd ett acceptabelt kontrakt förrän i slutet av säsongen och att telefonen hade börjat ringa långt innan dess. Mellanhänder för norska, engelska, spanska, österrikiska och japanska klubbar hörde av sig. Och två svenska klubbar. En av dem var Elfsborg. Men att flytta inom Sverige var aldrig aktuellt.
Håkan Mild har alltid drömt om att få spela i Premier League.
- Okej, Wimbledon är inte Manchester United. Men det är en början. Jag ser att det finns andra spelare som klarar av att spela i Premier League, varför skulle inte jag göra det? Och jag tror inte att division ett i England är sämre än Allsvenskan. Jag tror inte att det är svårare att komma till Premier League via division ett än att komma från IFK Göteborg. Tvärtom tror jag att de har blicken mer på den egna division ett-serien än på Allsvenskan.
Innan han skrev på pratade Håkan Mild med Lars Lagerbäck som inte tyckte att Wimbledon var en bra lösning.
- Det förbättrade inte mina chanser, sa han. Det var något att tänka på. Men det handlar om mitt liv i sista änden. Jag är 30 år. Vad vill jag? Det låter ju lite långsökt att jag inte skulle komma med till VM för att jag spelar i Wimbledon ett halvår före VM. Skulle jag ha spelat i Allsvenskan hade det blivit sju matcher eller så i april, sedan är det VM. Kommer jag inte med till VM är det för att jag inte är en tillräckligt bra spelare.
- På längre sikt kanske jag blir en sämre spelare i Wimbledon, det kan jag inte svara på nu. Jag tycker inte att det är något problem. Det här är England och jag ville testa det. Jag gillar sättet man spelar fotboll på här.
Det fanns ett längre, mer komplicerat, svar på varför Håkan Mild lämnade IFK Göteborg. Det fick jag några dagar senare.

Måndag morgon, en normal vintergrinig måndag i London. Första träningen med laget på nästan två månader. Slut på straffexercisen.
I England tränar en frisk spelare, som platsar i A-truppen, ett par timmar om dagen som mest. I Wimbledon är det träning mellan elva och ett. Skadade spelare ska däremot stå till förfogande mellan nio på morgonen och tre på eftermiddagen.
Wimbledons träningsanläggning, Richmond Field, ligger i utkanten Wimbledon och Putney Commons. Ett elva, tolv fotbollsplaner stort grönt fält. Håkan Mild får reda på att laget, som spelade oavgjort 0-0 mot Gillingham två dagar tidigare, har fått ledigt.
- Dom hade ledigt i går också.
Han mumlar något om »belöning« och ler snett. Det är ingen hemlighet att Håkan Mild aldrig har varit i en klubb där han har varit nöjd med träningsintensiteten. Det är han inte här heller. Han vet att engelsk fotboll innebär många matcher och mindre träning under säsong - men det hjälper inte. Lite hårdare borde de ta i, lite mer borde de träna.
- Det är nog mitt problem. Jag kommer aldrig att kunna vara någonstans där jag anser att det är hundra. Jag kommer inte att komma upp på den nivån, jag är inte så bra själv att jag får spela i de klubbarna.
Nu blir det åtta man som tränar på liten yta - tvåmål med två tillslag. Håkan Mild far runt som en smörklick i en varm stekpanna. »I'm here! I'm here!« När någon blir för stillastående hörs Håkan Milds röst genom hällregnet: »Lose the ball, baby! Lose the ball, baby!«
Efter träningen finns det lunch i klubbrummet. Standardmenyn är två-tre rostade vita brödskivor under ett berg av vita bönor toppat med ost. Ketchup för den som önskar. Håkan Mild avstår. Efter tre månader i London vet han var det finns bättre mat för en professionell fotbollsspelare. Han kör till restaurangen i David Lloyd's Sport Center, tennisstjärnan Tim Henmans hemmabana och den anläggning där Håkan Mild har tillbringat en stor del av sin träningstid de senaste månaderna. Här ger han det långa svaret till varför han lämnade IFK Göteborg.
Det handlar om att klubben inte har ställt tillräckligt hårda krav på sina spelare, att de gjorde skillnad på folk och folk och att de tillämpade en lönepolicy som belönade fel saker. Och, inte minst, att han inte trodde IFK skulle kunna utmana de bästa de närmaste åren.
Klubbens viktigaste spelare - dess hjärta och lungor, enligt Håkan Mild - uppskattades inte på rätt sätt. De fick inte tillräckligt betalt i förhållande till nyförvärven.
Det handlar inte om låga löner, under senare delen av 90-talet uppskattar Håkan Mild att hans egen lön ökade minst sex gånger i värde. Bara från 1996 till 1998, under åren i spanska Real Sociedad, ökade den fyra gånger. Det handlar istället om hur man värderade spelarna i förhållande till varandra.
Han nämner inga namn, men det är inte svårt att förstå att det bland annat handlar om värvningarna inför säsongen 1998 då klubben efter en andraplats året innan gjorde ett antal panikvärvningar. Spelare som Joakim Persson, Christian Karlsson, Andreas Hermansson och Stefan Bärlin kom till klubben. På den andra sidan fanns trotjänarna, spelare som Magnus Erlingmark, Mikael Nilsson och Jonas Olsson.
- Spelarna ruttnade totalt. De hade spelat i klubben i sju år, tio år. Det är inte okej att spelare som varit med så länge i klubben och gjort så mycket för klubben ligger här nere i lönen.
Han måttar med handen under bordet.
- Samtidigt ligger spelare som ännu inte presterat något så här högt.
Han måttar högt med handen.
- Det är en lönepolitik som jag mer eller mindre föraktar.
För egen del hade han nog bättre betalt än de flesta när han kom från San Sebastián men han ville ändå inte godta läget.
- Jag kunde inte, rätt eller fel, acceptera att jag hade sämre betalt än vissa andra. Jag kunde inte acceptera det om man såg till meriter, prestation och hur länge jag hade varit i klubben.
Han tycker inte heller att IFK Göteborg ställde tillräckligt höga krav på spelarna.
- Fotboll i dag är ingen långsiktig bransch. Du måste ha resultat på dina investeringar. Då måste du ha väldigt höga krav på spelarna som är i klubben. Presterar de inte måste du göra något åt det. Då menar jag inte att vara elak mot människor och skicka dem åt helvete. Men det är inte okej att vara 22 år och tjäna 45 000 kronor i månaden och inte lägga ner hundra procent på träningen. Det är inte okej mot klubben, mot dina lagkamrater eller mot dig själv.
- Jag har spelat med massor av spelare som brytt sig men som kanske ändå inte brytt sig. Jag har tyckt att »va fan, engagera dig med i det vi sysslar med! Vi ska bli bättre. Om du bara är kåt på pengar så engagera dig ändå för då kommer du att tjäna mer pengar också.«
- Men, säger han när han tycker att det kanske låter för hårt, jag kanske inte har rätt att säga så. Alla kanske satsar enligt sin egen åsikt. Dock inte enligt min. Men det är inte min sak att kritisera spelare på träningen. Möjligen under match.
Först och främst är de här frågorna naturligtvis en tränar- och ledaruppgift. Håkan Mild vände sig också till ledningen.
- Men jag har aldrig gått in och sagt att de ska säga till speciella spelare.
Han kritiserade även ledarna och deras arbetsmetoder.
- Ja, mer eller mindre. Det har jag gjort många gånger. Jag är sådan. I IFK engagerade jag mig så in i helvete. Det är min klubb, i hjärtat. Det kan bli lite för mycket ibland; för mig själv, för andra och för klubben.
Håkan Mild ville inte bara ha hårdare krav, han ville också ha mer aktiva tränare.
Han minns när han kom till schweiziska Servette och efter andra träningen fick börja öva långpassningar med tränaren. Tränaren sade att han hade stödjebenet för nära bollen när han slog passningar. Det kändes först lite genant, men det gjorde att han fick ett bättre tillslag.
- Jag vill gärna höra vad som inte fungerar för att jag ska utvecklas. Jag är övertygad om att jag hade varit bättre som spelare om jag fått höra det i unga år. Säg att jag skjuter femtio skott. Först på det fyrtiofemte skottet kommer jag på hur jag ska göra. Men jag tycker inte att jag har tid att vänta till det fyrtiofemte skottet om någon långt innan ser vad jag gör för fel. Då kanske han kan berätta det vid det femtonde skottet.
Håkan Mild ville också att IFK Göteborg skulle arbeta mer som man hade gjort under storhetstiden. Han ville ha ett mer styrt grundspel där alla spelare vet vad de ska göra. Så upplever han det inte i dag.
- Vi har, om jag ska vara grov, fått en generation spelare som är bra på andra saker. De är bättre tekniskt, har bättre tillslag på bollen än tidigare generationer. Det kan vara till fördel för svensk fotboll i framtiden. Men samtidigt har de inte samma vilja att jobba för laget som tidigare. Kanske är det en fråga om uppfostran bara. Jag vet inte.
Han talar om spelare som inte arbetar tillräckligt hårt med att understödja laget, spelare som därför ofta är ganska utvilade när de själv får bollen och därmed kan glänsa på kamraternas bekostnad.
- Du går inte dit där du bör vara, utan hänger kvar ute på kanten. När du får bollen nästa gång är du ganska utvilad och kan göra något som gagnar dig själv. Det gagnar kanske laget, men det hade det gjort i situationen innan också - men då struntade du i det.
Håkan Mild har inget emot att hans innermittfältskollega spelar långt ut på kanten i ett givet läge. Men förlorar spelaren bollen ska han direkt tillbaka till sin position i grunduppställningen. Det skapar trygghet och utrymme för fantasin.
Men det sitter inte i ryggmärgen på dagens Blåvitt så som det gjorde förr, tycker han.
Hur vill du ha det då?
- Det är det som är svårt. Min uppfattning om hur det ska se ut på träning kanske inte går ihop med någon annan. Jag kan bli grymt irriterad på oambitiösa människor som har allt förspänt. Det finns människor som skulle döda för möjligheterna som de har. Själv skulle jag älskat att ha talangerna som  många av de spelarna haft.

När kontraktsdiskussionerna med IFK drog ut på tiden förra säsongen blev Håkan Mild irriterad. Han tyckte att kraven han hade var legitima; att han inte ville ha sämre betalt än andra spelare i klubben.
- Det är svårt att säga sådana här saker i Sverige, att gå in till andra människor och säga hur bra du är. Speciellt när det gäller pengar. Då heter det lätt att du är girig. Men jag upplever inte att jag har varit girig någon gång i Blåvitt. Jag tyckte bara det var dags för mig nu.
Så småningom accepterade IFK Göteborg det. Klubben lämnade ett bud i slutet av september i fjol som var godtagbart även om budet - tror både Håkan Mild och Roger Gustafsson i IFK - troligen låg 50 procent under vad de bästa spelarna tjänar i några av de svenska konkurrentklubbarna.
- Mätt med IFK-mått var det ett jättebra kontrakt, säger Mild.
Men det var för sent. Drömmen om Premier League hade fått fäste.
Samtidigt fanns de gamla tankarna där, tankarna som sa att klubben inte drevs tillräckligt professionellt för att kunna konkurrera om guldet 2002. De sista matcherna i fjol - oavgjort mot Öis och AIK, förluster mot Sundsvall och Helsingborg - visade att klubben inte längre klarade av att vara bäst när det gäller. Och åren började rinna iväg. Håkan Mild såg ytterligare en tredje- eller fjärdeplats framför sig. Det räckte inte, han ville ha en hårdare satsning direkt. Men det var inte längre möjligt i en klubb som gick med 26 miljoner i förlust förra året. Siktet hade ställts om, IFK Göteborg började återigen bygga på sikt.
Håkan Mild tror att Blåvitts nya inriktning kan bära frukt så småningom.
- Men jag kan inte se hur vi på kort sikt ska kunna vara ett lag för Europa. Kanske i framtiden, men då är ju inte jag involverad så mycket... Så jag var väl egoistisk då, såg till mina egna intressen, både ekonomiskt och fotbollsmässigt...
Ändå hade det kunnat sluta med att han skrev på för IFK Göteborg, säger han. Om han fått det kontraktsförslaget ett halvår tidigare.
IFK Göteborg har aldrig varit så sena som i fjol med sina kontraktsöverläggningar. Orsaken var en katastrofal ekonomisk utveckling, ordförandebyte och osäkerhet om framtidens regler för övergångar. IFK försökte skapa ett helt nytt lönesystem, vilket drog ut på tiden.
Det handlade inte bara om Håkan Mild utan om tio man som fick vänta till slutet av säsongen innan de fick klart för sig vad klubben ville. Men klubben, som vet Håkan Milds värde, menar att de förde förhandlingar under större delen av säsongen. Problemet är att Håkan Mild aldrig såg det som reella förhandlingar. Det första förslaget upplevde han som en reell lönesänkning, det andra var också för dåligt med tanke på hur han upplevde lönesättningen i klubben. Det tredje var okej men kom för sent.
- Jag tror ändå att klubbens försök att bygga på nytt, med nya regler, kan föra den tillbaka till toppen. Det önskar jag verkligen.

Håkan Mild bor mitt emellan det finare Wimbledon Village och Wimbledon Town, området runt tunnelbanestationen. Han rör sig mest i The Village, där har han testat de flesta restaurangerna och vet vilka som är värda ett besök. Han bor högst upp i ett »vanligt« hyreshus.
- Jag tror att en sådan här lägenhet kostar runt sex miljoner kronor.
Det förvånar mig. Inget jag ser skulle få mig att hosta upp sådana pengar, om jag hade dem. Det är hyfsad standard men ingen lyx.
Håkan Mild hyr lägenheten. Rummen är sparsmakat men snyggt möblerade. Jag säger det. Han tittar förvånat till, skrattar. Han och flickvännen har gjort en dygd av nödvändigheten, inte försökt vara så eleganta. Köpt det mest nödvändiga på Ikea. Kontraktet är på 1,5 år och de har kvar hemmet utanför Göteborg så det finns ingen anledning att slå på stort, känner han.
Det ligger en ironi i att Wimbledon, en välsituerad del av London, förknippas med fotbollsklubben med samma namn. Det är inte särskilt många år sedan som klubben gick under smeknamnet »The Crazy Gang«. Spelare som Vinnie Jones, John Fashanu, Dennis Wise, Robbie Earl såg till att klubben lika ofta gav rubriker på nyhets- och nöjessidorna som på sportsidorna. I dag är spelarna legendarer och historierna om deras äventyr byggs på i den nya truppen. Träning? Det kunde undvaras bara man hade rätt inställning på matcherna.
Det är inte troligt att de gamla ägarna och ledarna hade köpt Håkan Mild till klubben.
Han beställer in en öl med lime. Han ser min förvånade min.
- Det tar bort ölsmaken.
I Schweiz drack han panaché, hälften öl, hälften Seven up. Det är inget han har funderat på att beställa i Sverige.
- Då tror de man är en idiot.
Han dricker det heller inte hemma.
- Jag dricker inte öl där. Ute kan det bli en öl eller ett glas vin, men inte så ofta.
Han är klädd i favoritkläderna; jeans och jeansjacka med långärmad vit tröja under. På vänster arm blänker en exklusiv klocka. En Breitling?
- Nej, jo. Den får du när du har spelat 50 landskamper. När jag fick den? Minns jag inte. Kanske var det mot Irland.
I dag står han på 74 landskamper. För något år sedan gjorde Aftonbladet en sammanställning av landslagets spelarstatistik. Håkan Mild stod i en klass för sig. Med Mild i laget gick det fyra och en halv timme mellan varje gång laget släppte in ett mål. När han var med i laget hade man tagit poäng i 15 av 18 matcher och hade 24-6 i målstatistik. När han inte var med hade laget tagit poäng i 11 av 16 matcher med 7-15 i målstatistik. Statistiken över IFK Göteborgs matcher förra året gav liknande resultat.
Efter debutmatchen i Wimbledon fick Håkan Mild höra att han hade gått in i lika många närkamper och nickdueller som resten av laget tillsammans.
Han har spelat i landslaget under större delen av 90-talet. Han var med i VM i USA -94, han var med i EM 2000 och hoppas på att få vara med i VM i Japan och Korea i sommar.
Under de åren har fotbollen blivit snabbare, spelarna mer vältränade och starkare, och hela fotbollskulturen allt mer individualistisk. Det som han minns som landslagets främsta kvaliteter -94 saknades till stora delar under EM 2000.
För Håkan Mild, som gjorde sin första A-lagsmatch i IFK Göteborg 1989, var VM 1994 den första stora turneringen. Han var 23 år gammal och minns, som de flesta svenskar, turneringen som en enda stor fest som varade i nästan två månader.
Svensk organisation firade stora triumfer på planen. Ändå är det framför allt sammanhållningen utanför planen som han minns. Den har satt outplånliga spår i honom, är fortfarande ett ideal. Hur spelarna som matchades sällan eller aldrig gav allt, blev pådrivare. Det som normalt är den svagaste länken blev den starkaste. Han kallar dem guldkillar - Magnus Erlingmark, Mikael Nilsson, Stefan Rehn och andra. Han kunde ha lagt till sitt eget namn, åtminstone i början. Han gjorde inhopp i två matcher och spelade de tre sista - mot Rumänien, Brasilien och Bulgarien - från start.
På den tiden kunde landslaget också dra nytta av de starka klubbblocken från IFK Göteborg och Malmö FF. Åtta man i landslagstruppen 1994 hade någon gång spelat tillsammans i IFK Göteborg. Det känns länge sedan. Mycket länge sedan.
- Stämningen var så positiv att det kändes som om inget kunde gå fel. Nu är jag ju en sådan spelare som gärna framhäver kollektivet. Men det var det som var viktigast även om vi hade många extremt bra spelare.
Han minns det första målet mot Kamerun, som Roger Ljung gjorde. Hur Kennet Andersson hämtar bollen och skriker rakt ut »Kom igen Ljung! Det här är ditt VM!«
Ögonen lyser fortfarande vid minnet
EM i Belgien var något annat. Redan före EM kunde man ana att balansen i truppen inte var den bästa. Landslagsledningen var på kant med media och hela världen. Det präglade, medvetet eller omedvetet, hela truppen. Håkan Mild minns stämningen i omklädningsrummet efter sista kvalmatchen mot Luxemburg.
- Det var tyst, glädjen var inte speciellt stor. Jag tror det var tufft för Lasse och Tommy vid det tillfället eftersom det fokuserades på andra saker. Det blev aldrig den koncentrerade samlingen och glädjen.
- Det här var påtagligt hela tiden. Det fanns inte samma känsla för att det skulle gå bra bland alla. Rädsla? Definitivt. Vi var nog inte tillräckligt förberedda. Det blev för stort. Det där är en massmedial grej också. Under VM -94 såg vi inte till en tidning. I EM hade vi tidningarna framför oss varenda morgon. Det handlade bara om hån, om man säger så. Du var kass. Det drabbade många med mig. Alla klarade inte av det. Klart man ska klara det, men ingen är ju opåverkbar. Säger någon tillräckligt många gånger att du är dålig så är du dålig.

Ledig eftermiddag. Under tre månader i London har det mesta handlat om träning och vila. På frågan vad han mest av allt har lust att se eller göra, svarar Håkan Mild att han vill in till Notting Hill, en av de hetare stadsdelarna i London. Vandra runt bland butiker och glida in på någon restaurang.
Vi tar tunnelbanan till Notting Hill Station. Varken då, tidigare eller senare blir han igenkänd av någon förbipasserande på gatorna. Det närmaste vi kommer var när en lagkamrat knackade på rutan till en restaurang ett par dagar tidigare.
Han tycker att det är en av fördelarna med London. Och en av nackdelarna med division ett, kunde jag ha tillagt. Det gjorde jag inte.
Vi vandrar nerför Portobello Road in på Blenheim Crescent, in på ett kafé - ett hål i väggen. Han pratar åter om IFK Göteborg, glömsk om tiden tills den tar slut. Kaféet ska stänga. Vi fortsätter ute på gatan. Håkan Mild är djupt inne i en monolog om vilka kvaliteter en spelare som Magnus Erlingmark har, hur han hatar att förlora.
Det var det han saknade mest av allt de sista åren i IFK Göteborg. Inställningen att hata att förlora.
- Jag har alltid varit sådan, att det har smärtat mig att inte vara med i toppen. Stefan Lövgren sa det en gång så jävla bra, och jag vet att man inte får säga så. Men det stämmer. Han sa att besvikelsen inte så mycket berodde på att de inte vann OS-guld utan mer av »jag unnar fan inte dem att vinna«. Lite är det så. Missunnsam är inget bra ord. Det är väldigt fult på något sätt, det är inte rätt. Men så känner jag verkligen. Jag unnade fan inte Hammarby att vinna SM-guld. Jag unnade inte Hammarby att stå där med sina guldhattar och att hela Söder var i upplösningstillstånd och glädje. Jag ville att det skulle vara så i Göteborg.
Han märkte skillnaden i IFK Göteborg när han kom tillbaka från San Sebastián 1998.
- Viljan att vinna var inte lika stark längre. Många spelare kom från mindre klubbar som inte var vana vid att vinna. Man vann två matcher och förlorade två. Det var helt okej.
Förr sa man alltid på Kamratgården att allt satt i tröjorna.
- Precis, men det fanns inte mycket kvar i tröjorna om man säger så. Vi fick ta tag i det själva. Plus att det blev en otrolig justering när vi fick sex, sju nya spelare på en gång. Då är det väldigt viktigt att ledarna ser till att det sitter kvar i tröjorna. Till slut var det inte längre lika klart vad som var Blåvitts anda längre.
- Det här kan jag prata om i timmar, i dagar, säger han.
Det är precis vad han har gjort.
Liksom han gjort det genom åren i IFK, med alla. Inte minst Roger Gustafsson. Till slut kände Håkan Mild att det var dags att ta sin hatt och gå.
- Jag hade kommit till ett vägskäl. Jag var arg ganska ofta. Och det är ingen som mår väl av det. Varken jag själv, klubben eller mina lagkamrater. Jag tyckte att det var bättre att flytta.

Vi fortsätter genom Notting Hill. Ramlar in på Westbourne Grove, ett av de centrala stråken. Vi letar restaurang på turistvis. Går förbi den ena utmärkta restaurangen efter den andra i tron att det optimala stället ligger runt hörnet. Vi kommer till hörnet av Queensway och inser att vi gjort som man alltid gör och så vänder vi tillbaka och hamnar på en närliggande thairestaurang.
Så långt är vi ett par matcher in i sommarens VM, i ett samtal om lagen som Sverige ska möta.
Håkan Mild tror att vi kommer att få se en tillknäppt fotboll med målsnåla matcher. De flesta lagen är så välorganiserade att utrymmet för offensivt spel inte lär bli särskilt stort.
England kan han rätt bra. Han har mött dem tre gånger de senaste åren. Tre oavgjorda matcher; 3-3 (där han gjorde två mål), 0-0 och 1-1 (där han gjorde målet).
- England har ett bra lag men de är lite överreklamerade.
Så det finns ingen anledning att ha respekt?
- Inte så. Du vet ju vad det är för typ av spelare. Englands problem tycker jag är att de spelar för mycket i sidled. Dom spelar upp till forwards som oftast spelar tillbaka bollen. Även om de har mycket boll så har du dem alltid framför dig. De spelar väldigt sällan bakom backlinjen. Dom gjorde det mot Tyskland och det var en fantastisk fin fotboll. Men dom gjorde det inte mot Grekland.
David Beckham, är inte han ett problem?
- Han är en fantastisk spelare men jag tror aldrig att Sverige har haft problem med honom. Du behöver inte vara orolig att han ska dribbla dig. Det är inte hans grej. Ligg tidigt på honom när han får bollen så han inte får utrymme för passningarna, skär av hans högerfot. Då blir han inte så farlig. Erik Edman lyckades ju bra med det sist.
Nigeria?
- Afrikanska lag spelar väldigt utdraget och bygger mycket på individuell skicklighet jämfört med europeisk fotboll. Det blir ofta stora avstånd där du kommer i en mot en-situationer. Går en spelare förbi dig så har han öppen gata. Så spelar ju inte vi. De går också ofta in i dueller även när de är sena och inte tror att de kan vinna bollen. De spelar en typ av fotboll där det gärna blir sådana situationer.
Det kan bli svårt att spela »svenskt«. Hamnar man på mellanhand blir det mycket löpning i ingenmansland.
- Vi måste hålla ihop laget och jag föredrar att vi startar med pressen högt upp. Lag som Nigeria vill ofta ha tid på sig för att bygga upp spelet. Backar vi hem blir det nog mer av ett »långt« spel som de gillar. Jag tycker det är jobbigt att möta sådana lag som är så otraditionella i sitt spel. Man vet aldrig var de är någonstans.
Argentina?
- De har spelare som ofta blir irriterade när de får en smäll. Då vill de ge igen. De kommer att föra spelet mot Sverige vilket troligen alla våra motståndare i gruppen vill göra. Men jag tror att vi får större effekt om vi ligger lite lägre och väntar här. Jag tror att de är för bra för att släppa stora ytor bakom sig. De har för snabba och bra passningsspelare för det.
Hur tar man ett lag som Argentina?
- Ja, säg det. En jävla massa tur?
Vad tänker du om att möta en spelare som Juan Verón?
- Att han är bättre fotbollspelare men att jag är starkare och en fysiskt bättre fotbollsspelare än vad han är. Jag kanske inte är det, men det intalar jag mig i alla fall. Jag kommer inte att vara bättre än honom tekniskt men jag kan se till att han inte får utrymme att göra sina grejer. Om jag är fysiskt stark så får jag någorlunda utrymme, för han är inte typen som jagar.
Han utesluter inte att Sverige kan få stryk i varenda match i gruppspelet med tanke på motståndet - han förväntar sig i så fall en total sågning i pressen. Men han tror inte på ett så negativt scenario
- Jag tycker egentligen inte att Sverige behöver vara rädda för något lag. Vi är så bra organiserade. Jag tycker att lagets sammansättning är bra i dag.
Han pekar på det svenska lagets förmåga att försvara sig med hela laget. Det finns, tycker han, få forwards som är lika skickliga som de svenska på att pressa motståndarna till de uppspel som man vill ha. Helst långa raka uppspel från backen längs kanten. Tanken är att bollen ska hamna i ett område där det svenska laget har gott om folk och är välorganiserat.
Håkan Mild räknar upp en trolig uppställning - Marcus Allbäck, Henke Larsson, Fredrik Ljungberg, Anders Svensson, Tobias Linderoth, Niclas Alexandersson, Mellberg, Bjärred, Mjällby, Erik Edman och Hedman.
Han tycker att nykomlingarna har skapat bättre balans i laget och att det råder en större harmoni jämfört med EM-truppen.
- Det är en stark uppställning tycker jag där spelarna har en stark känsla för varandra.
Du själv, var finns du?
- Det är så bra spelare så jag kan inte självklart gå ut och säga att jag ska vara på planen. Det är väl min fega natur. Men det är klart att jag vill vara med där, och till mig själv säger jag att jag ska vara med.

Offsides VM-reportrar är på väg att hoppa av innan turneringen har börjat. De är dåligt förberedda, har skral reskassa och ser inget hopp för Sveriges landslag. Men endast de viljelösa talar om dåliga odds. Det här är sommaren då 23 svenska fotbollsspelare väljer den smala vägen.

Av: Mattias Göransson

Kocken slocknar på en bänk på Kuala Lumpurs flygplats. Jag traskar planlöst runt bland tax free-affärerna, vänder på böcker, flyttar om spritflaskor. Ett gäng irländare i gröna landslagströjor fördriver tiden i väntan på samma flight. Det är två dagar kvar till VM:s öppningsmatch.
Vid landningen syntes kritvita stränder längs hela den malaysiska kusten. Himlen är klarblå.
- Ska vi inte stanna här i stället? säger jag när Kocken vaknar till liv. Vi kan bada, dricka öl, slappna av. Varför åka till Japan för att se Sverige förnedras?
Kocken säger:
- Jag gav upp klockan 12.20 i lördags. Då mötte Sverige Japan. Jag har sällan sett ett mer hopplöst landslag.
Själv förlorade jag hoppet i Glasgow tre veckor tidigare.
Ulf Roosvald och jag var där för att intervjua Henrik Larsson för Dagens Nyheter. Henrik rekommenderade en stimmig tapasrestaurang, där jag och Ulf blev sittande för oss själva på kvällen, vridandes och vändandes på Sveriges förutsättningar i Dödens Grupp.
Ulf drog de vanliga klichéerna: »Sverige är bättre mot bra lag«, »Försvaret ser starkt ut, Sverige släpper aldrig in många mål« och »Vi har alltid haft lätt för England«. Jag viftade bort dem som imbecillt önsketänkande.
- Inser du inte att det enda som talar för Sverige är allmänna floskler? Men är du specifik, pratar om spelare, går in på detaljer, då finns det inget som talar för Sverige. Glöm att Sverige är Sverige. Tänk dig att det är något annat land, att det heter... Urgut. Vad är Urgut för ett lag?
Perspektivet var hisnande.
I målet stod en kille från ett mittenlag i den engelska andradivisionen. Lagkapten och mittback var en spelare som varit skadad i ett halvår. Bredvid honom en mittback från skotska ligan. På kanterna: två mittbackar till. Sedan ett mittfält bestående till tre fjärdedelar av spelare från mitten- och bottenlag i Premier League, två av dem bänknötare det senaste halvåret. På den fjärde platsen: Stjärnan, med fast plats i det lag som vann både Premier League och FA-cupen. Och högst upp: stabila målskyttar - i den skotska och den holländska ligan.   
- Och då har vi inte pratat om Urguts två tränare än, sade Ulf. Den ene har som enda merit att han ledde ett lag till urgutsk ligaseger 1992, den andre... vad är det han är, egentligen? Gympalärare?
- Jag minns inte heller, sade jag. Jag tror det.

På Kuala Lumpurs flygplats berättar jag om Urgut för Kocken. Vi enas om att Urgut har ungefär samma förutsättningar som Slovenien.
När det är dags att borda planet till Tokyo ser jag i kön till säkerhetskontrollen att påfallande många får visa upp sitt handbagage, och blir nojig över kudden jag stulit på flighten mellan London och Kuala Lumpur. Jag tog den på uppmaning från Kocken, som hade läst en krönika i Expressen där Mats Olsson beskrev de hårda kuddarna i Japan.
Det sista flygkaptenerna gör före landning i Malaysia är att påminna passagerarna om att knarksmuggling leder till dödsstraff. Vad kan stöld av Malaysian Airlines blå kuddar ge? Ett avhugget lillfinger? Eller bara ett dygns arrest?
Kocken flinar åt min ångest. Själv fick han visa upp sin necessär på Landvetter eftersom röntgenpersonalen inte förstod vad de såg på bildskärmen. Det visade sig vara ett hundratal kondomer i gröna metallförpackningar, med reklamtryck på.
- Jag fick dem förra sommaren, som promotiongrej, sade han när jag bad om en förklaring.
Vilket inte på något sätt förklarade varför han tog med dem i bagaget till fotbolls-VM. Men den frågan ställde jag inte, eftersom jag inte var säker på att jag ville veta svaret.
Nu ser jag framför mig hur hans handbagage väljs ut av den malaysiska säkerhetspersonalen, och inser vad den kommer att dra för slutsats om två nervösa unga män med hundra kådisar i bagaget.
Vad kan sådant ge?

Vi känner oss som jättar i kvällsvimlet utanför Ueno station i centrala Tokyo, huvudet längre än alla andra, med stora väskor som vi stöter in i förbipasserande på trottoaren. Vägarna är smala, trottoarerna trånga och husen inte alls så höga som jag väntat mig - sju snarare än tjugo våningar höga.
Kvinnor i korta kjolar försöker locka in oss till barerna, »whisky mister?«, vi går förbi bilder på billig mat, stupfulla äldre män i kostym, laserljud från dataspelshallarna, röda neonskyltar, bilder på halvnakna lolitor i skyltfönstren till porrbutikerna. Sedan upphör stojet, vi vandrar genom trånga gränder, husen krymper. Vårt ryokan, som de små traditionella japanska gästhusen heter, ligger en bit från Tokyos universitet i ett av de få kvarter som inte brann upp under bombningarna i andra världskrigets slutskede. Här är de tätt packade husen fortfarande byggda av synliga trästommar med vitrappat murbruk emellan.
Innanför en fjäderlätt skjutdörr av rispapper och trä väntar små tofflor, alla är minst fem storlekar för små. En kvinna visar oss till rummet: ännu en skjutdörr utan lås, tatami-mattor på golvet, pappersväggar, hoprullade madrasser, ett lågt bord, sittkuddar.
Vi slänger in våra saker och letar sedan reda på ett pyttelitet nudelhak; wokad biff, lök och paprika i sojasås för femtio spänn. En femte gäst kommer in på stället - iklädd badtofflor, shorts och t-shirt. En svensk.
- Har ni hört att Ljungberg är skadad? Det vart nåt fel med höften, säger killen på norrköpingsdialekt.
- Allvarligt? frågar jag.
- I Aftonbladet på nätet stod det att det inte var så farligt, men att han fick utgå från träningen. Och Beckham sägs spelklar, fast det vet jag inte om jag tror på. Han måste ha helt usel form efter skadan.
- Då tar han och Patrik Andersson ut varandra, muttrar jag. Svartabörspriserna lär i vart fall stiga med Beckham på planen.
- Får jag 15-20 000 spänn så säljer jag min biljett, säger östgöten.
- Går det då? undrar Kocken. Är det inte ID-koll och personnummer och allt?
- Hur fan ska de hinna kolla det? Med 60 000 som ska in på läktarna? I Belgien köpte jag en tysks biljett till första matchen, mot Italien av en annan svensk.
Sedan säger killen:
- Fan, jag tror på Sverige. Vi är alltid bra mot England och klarar åtminstone oavgjort. Sen tar vi Nigeria. Jag tror vi fixar oavgjort mot Argentina med. Sverige är alltid bättre mot bra motstånd. Förresten är det skit samma. Huvudsaken är att man har roligt. Jag var i Belgien under EM. Det är det roligaste jag har haft, trots att matcherna gick åt skogen. Ni skulle ha sett Bryssel dan före första matchen! Det var säkert flera tusen svenskar på två uteserveringar på Grand Place. När jag kom dit hade dom dansat Små Grodorna runt hela torget, nu stod folk bara och skrek och sjöng i ett stort blågult hav. De fick stänga halv två, för att ölen var slut. I vanliga fall stängde de två.
- Var ska folk träffas här då?
- Bra fråga. Det känns lite för stort. Hur många bor det i den här stan egentligen? Tio miljoner människor? Sexton? Jag var ute i Roppongi i går kväll. Ölen kostade tusen pengar! Åttio spänn för en öl, då dricker man inte många.
Han visar sig bo på samma ryokan som vi. Och precis som vi har han bara fått rum första natten. Jag berättar att vi tänker satsa på något av kapselhotellen i Shinjuku sedan, och undrar vad han har för planer.
- Jag har löst mitt för i morgon natt i alla fall, flinar killen. Jag träffade en tjej när jag var ute i går, som jag skulle få bo hos.
- Då var åttio spänn inte så dyrt ändå.

Det fanns en plan. Den gick under titeln »Stellan, Kocken och jag« och gick ut på att jag skulle köpa en gammal risig Toyotabuss att både bo och färdas i, och sedan luffa runt VM tillsammans med Kocken och Stellan Danielsson.
Kocken - 38 år gammal, kökschef på Societetshuset i Marstrand, redaktör för Tina Nordström på SVT:s »Mat«, journalist, före detta högerback i IFK Göteborg - skulle ha en gasoldriven wok där han brassade käk åt oss i bussen och åt glada människor vi lärde känna under vägen.
Stellan skulle bara vara... Stellan.
I Pulp Fiction finns en scen där Samuel L Jacksons rollfigur Jules Winnfield avslöjar för Vincent Vega, spelad av John Travolta, att han ska ge upp sitt nuvarande liv.
- Vad ska du göra? undrar Vincent.
- Det är det jag har funderat på. Först ska jag lämna över den här väskan till Marsellus. Sen ska jag bli en vandringsman, svarar Jules.
- En vandringsman?
- Som Caine i Kung Fu - åka från plats till plats och träffa folk.
- Hur länge tänker du vandra?
- Tills Gud hittar en plats åt mig.
- Och om han inte gör det?
- Då får jag fortsätta att vandra.
- Så du ska bli en luffare?
- Bara Jules, varken mer eller mindre.
För mig handlar den dialogen om Stellan Danielsson.
Stellan är en vandringsman, med hela jorden som strövområde - förutsatt att det spelas fotboll i närheten. Men för dem som stöter ihop med honom på gatan i Göteborg där han tar sig fram till fots iklädd träningsoverall och gymnastikskor, eller ser honom hoppa av det avstannande Oslotåget i farten när det passerar hemtrakterna på Hisingen, ser han förmodligen mest ut som en lodis.
Stellan har spelat fotboll i Honduras förstadivision, provspelat i mexikanska proffsligan, suttit avbytare för Örebro SK. Han är tränarutbildad i fem europeiska länder, i Frankrike med Liverpools manager Gérard Houllier som lärare och Real Madrids tränare Vicente Del Bosque som klasskamrat. I Sverige gick han på GIH med Tord Grip och Sven-Göran Eriksson.
Hösten år 2000 var Stellan i Rom för att följa Lazios träningar. Han åt middag tillsammans med sina gamla studiekamrater, när Svens mobil ringde. När samtalet var slut lade Svennis ifrån sig mobilen, och sade:
- Tord, vad säger du om att bli assisterande förbundskapten för England?
Stellan sade:
- Nej, aldrig England! Det kan ni bara inte! De har sämre mat, fulare brudar och sämre väder.
Men Svennis och Tord gick redan igenom vilka spelare de skulle få ta hand om.
Stellan Danielsson är också ett levande lexikon på latinamerikanskfotboll. Han har sett nästan alla Afrikanska mästerskap sedan starten. Han är kompis sedan arton år med Argentinas fystränare Luis Bonino, du med Jay-Jay Okocha och andra nigerianska landslagsspelare. Han är med all säkerhet Sveriges mest bereste och kunnige fotbolllsjournalist.
Men alltså egentligen gympalärare.
Han lever på att leverera bilder och texter till fotbollstidningar i Sverige, Spanien, Tyskland och England. Han har också levererat till en nigeriansk tidning. Och inför VM - en japansk.
- De sade att varje text skulle vara en A4-sida ungefär. Men det visade sig vara japanska tecken, och med dem går det ju in fan så mycket mer. Det blev ett himla meck, sade Stellan när jag träffade honom kort före avresan till Japan.
Han drar inte in många kronor per bild eller text - men levererar desto fler. Han lever på det.
Det finns få svenska sportjournalister som inte vet vem Stellan Danielsson han är. Hans namn nämns ofta med ett litet leende eller skratt, men inte av elakhet eller hån, utan av road fascination.
På Marunouchi Café i Tokyos hektiska shoppingdistrikt Ginza försvinner det sista hoppet om boken Kocken, Stellan och jag.
- Du åker ut till en av de stora genomfartslederna, så ser du stora fält med begagnade bilar. Det är i princip omöjligt att få tag på en försäljare som pratar engelska, men gör du det kanske du hittar någon som kan vägen runt problemet, säger Kjell Fornander.
Fornander är redaktör för Volvos japanska livsstilsmagasin Living, och min sista och absolut mest långsökta kontakt i försöken att på något sätt få tag på en bil. Alla tidigare försök har stupat på en rad problem - som att man »ska vara japansk medborgare för att köpa bil i Japan«, »för att köpa bil i Tokyoområdet måste man äga en parkeringsplats« eller »gamla bilar är belagda med så hög skatt i Japan att de nästan inte finns«.
Av Fornander har jag i slutgiltig desperation tiggt en sponsorbil, en vansinnig idé både journalistiskt-etiskt och logistiskt - hur ska Kocken, Stellan och jag kunna bo i en V70?
Kjell avböjer vänligt. Dock lyssnar han tålmodigt på mina problem, säger att alla svårigheter mina tidigare kontakter räknat upp på det stora hela är korrekta, och tillägger:
- Och finns det en väg runt de problemen blir det dyra ändå försäkringen. Du måste ha bra försäkring, annars kan du hamna i fängelse resten av livet. Yenen är dyr och japanerna värderar japanska liv högt. Kör du till exempel på en liten pojke kan du räkna med att bli stämd på 200-300 miljoner yen.
Jag säger senare till Kocken att det finns en mikroskopisk, fullständigt orealistisk chans att få tag på en begagnad minibuss om vi bara tar oss till »någon av genomfartslederna i Tokyos utkanter«. Och att det i så fall kommer att kosta väldigt mycket pengar. Kocken tycker att det får vara nog.
Stellan har hur som helst ordnat eget boende och resande sedan flera månader tillbaka. Han ringde till en japansk sportfotograf han mötte under de Afrikanska mästerskapen i Mali, och hyrde in sig i dennes hem.
- Men fixar ni en bil kan vi ju alltid slå följe i samband med Sveriges matcher, sade Stellan diplomatiskt.
Som den erfarne levnadskonstnär han är kände han förmodligen doften av misslyckande tidigt.

På kapselhotellet: ännu en situation där japanerna följer en outtalad uppsättning regler, och där vi måste studera dem innan vi följer efter. Skorna i ett skåp, kläderna i ett annat, väskorna i en garderob bakom lobbyn. I klädskåpen: små blå kalsonger och en tunn bomullskimono att skyla kroppen med. Vänster tygflik över höger, säger guideboken, annars imiterar du liksvepning.
- Kolla, tatueringar är förbjudna här inne, säger Kocken och pekar på en skylt.
Ytterligare en regel. Den drabbar som tur är inte oss.
Varje korridor innehåller två kapselblock, ställda mot varandra med två meter luft emellan. Kapslarna, två på höjden och trettio på bredden, ser ut som uppförstorade unikaboxar med ovala hål uppsågade på kortsidan. Eller som sådana där lådor man transporterar husdjur i, men utan handtag på taket.
Jag kryper in i min kapsel av beige, formgjuten plast och förvånas av komforten. Här finns klockradio och ingjuten i taket finns en liten TV. Med en meters takhöjd kan jag sitta framåtböjd i hörnet, djupet räcker för att jag nästan ska kunna ligga raklång.
- Det är ju genialiskt, över 500 rum på en yta som en normal svensk hotellvåning. Varför öppnar man inte såna här i Sverige?
Kocken, som arbetat i hotell- och restaurangbranschen i femton år, muttrar:
- Visst, du lär få hundra myndigheter på dig. Till att börja med hälsovårds- och brandmyndigheten.
Hela dagen har vi vandrat genom Tokyo: från sprit- och sexstimmiga Shinjuku via exklusiva Ginza till diskotekens och turistfällornas Roppongi. Återigen är det något med skalan som inte stämmer: inom en radie av fem mil från Tokyos centrum bor 32 miljoner invånare. Hus, kvarter och vägnät tycks byggda helt utan central planering - genomfartslederna går i krokar, arkitektoniska stilar är blandade hej vilt - för att hitta använder vi kompass. Ändå tar det oss bara en halv dag att till fots avverka mycket stora delar av centrala Tokyo.
Egentligen vill vi stanna i våra kapslar - klockan är halv tolv på kvällen och jetlaggen ligger som en bakfylla innanför pannan. Samtidigt känns det vansinnigt att nöja sig med två kubikmeter formgjuten plast, när ett av världens mest hysteriska nöjesdistrikt finns alldeles utanför dörren.
Så vi går ut i Shinjuku igen, det är varmt, gatorna vimlar av människor, neonskyltar, inkastare, kvinnor som försöker se ut som småflickor; »massage, Mister?«. Kocken får frågan oftast. Det irriterar honom. Shots kostar fyrtioåtta kronor, strimlad biff i nudlar en tia till, stupfulla japaner raglar omkring på gatorna.
På Half Time Bar stöter vi ihop med Steve, Mark och fyra andra engelsmän vars namn vi aldrig uppfattar. De bjuder på öl. Säger att Sverige kommer att vinna på söndag och att svenska kvinnor är vackrast i världen. Vi säger att England med all säkerhet vinner på söndag och att kvinnorna i Norge kan vara strået vassare.
- Eller Argentina, säger jag. Jag har själv inte varit där, men mycket pålitliga källor påstår att kvinnorna där är extremt vackra. Jag har varit i grannlandet Chile, där var kvinnorna också väldigt vackra, men även där fick jag höra »åk till Argentina«.
- Fuck off! vrålar Steve. Det finns inte en chans att svenska kvinnor inte är vackrast i världen. Jag säger bara »Ulri-ka-ka-ka«!
De andra engelsmännen nickar medhållande och höjer entusiastiskt sina glas för att ära »Svennis« kvinnosmak. Jag känner mig en smula osäker på om de skämtar eller inte, Kocken ser också tvivlande ut.
- Ulri-ka-ka-ka! Ulri-ka-ka-ka! fortsätter Steve, om och om igen.
Vi låter det bli slutordet i debatten. Mark säger:
- Ser du irländarna där ute? Om dom sjunger och lever jävel på gatan heter det att de är ett roligt gäng supportrar - men vore de engelsmän, då är de huliganer och rasister som ska buras in. I dag gick vi helt lugnt på en gata i Shinjuku när en polis kom fram och frågade om vi var engelsmän. Sen ville den jäveln se passet. Vi är fanimej rättslösa!
En två meter lång, blonderad, bredaxlad engelsman bjuder leende på en runda till. Han har ett jättelikt ärr runt vänster öga, som om någon tryckt in en sönderslagen flaska i hans ansikte.
Mark och Steve har besökt alla VM sedan 1990. Jag tänker på fältslagen mellan italiensk polis och brittiska supportrar och säger att VM 1990 måste ha varit en fight. Steve låtsas inte förstå frågan. Han pratar om VM 1998 istället.
- I Frankrike hade jag inga biljetter. Gruppspelet kostade mig tusen pund. Sen fick jag betala tusen till för att se åttondelen.
Mark berättar om lika vansinniga svartabörspriser och resor jorden runt. Han jobbar i Londons tunnelbana. Vi får det inte att gå ihop.
- Det är synd att det är några procent av supportrarna som sabbar för de andra, säger han. Men när man träffar på tyskar och fransmän så... jag menar, historien betyder ju ändå något. Mina åttaåriga tvillingdöttrar får lära sig om islam och judendomen i skolan. Sedan får dom läsa om The Church of England. Jag brukar ta med dom på museum och lära dom om Nelson, Drake och Churchill. Och nationalsången, för den är ju nästan förbjuden i dag.
En av de andra killarna i gänget skriker - »varför går det så dåligt för England? Två hundra tusen invandrare om året, där har du svaret!« De andra garvar.
Mannen med ärret har såriga knogar. Marks rakade skalle får innebörd. Vi inser varför han och Steve inte köper sina biljetter av Fifa som all annan publik.
- Jag vill ju inte nämna namn, men kolla in några av killarna jag är här med, dom är verkliga kriminella, pengar betyder ingenting för dom, säger Mark.
Han nickar åt den ärrade:
- Den där killen knäcker skallar som kokosnötter, hans kompis bredvid tjänar massor på droger. Det är bra killar - men riktiga skurkar.
Det irländska gänget dyker upp igen. De kommer in, till våran bar. Mark och Steve muttrar om »the fucking Irish«, den ärrade ger irländarna långa blickar, som ett rovdjur som värderar sitt byte.
En japansk prostituerad sjunker ner i ett brittiskt knä. Klockan är över tre. Kapselhotellet lockar.

Klockan åtta på morgonen är syret förbrukat i den lilla plastboxen. I lobbyn mellan kapselkorridorerna är luften tjock av cigarettrök. Dörrkarmen till toaletten smäller till mig i pannan, de femton pissoarerna som står uppradade bredvid varandra sitter så lågt att jag av misstag pissar på den lilla sensorn ovanför porslinsskålen.
- Varför får man inte vara tatuerad här inne? frågar jag tjejen som hämtar våra väskar när vi checkar ut.
- Yakuza! väser hon. Mafia tattoo! Yakuzan är tatuerad.
Kocken konstaterar att Fredrik Ljungberg, med två svarta pantertatueringar i ryggslutet, inte hade varit välkommen.
- Ljungberg, landslagets yakuza, flinar han.
Tidigare har vi utsett Teddy Lucic till Sveriges Tamagochi - reagerar endast på stimuli.
- Ljungbergs morsa möblerade hans lägenhet i London, hans frisör i Halmstad bestämmer vilken frisyr han ska ha och Arsenals presskvinna avgör vilka journalister han träffar. Frågan är vem som sade till honom att göra de svarta pantrarna, säger jag.
Utanför ett varuhus på vägen mot järnvägsstationen skrider en sumobrottare fram genom folkmassan med klumpig, vaggande gång och låg tyngdpunkt. Gångstilen känns bekant.
- Tommy Söderberg, landslagets sumo! säger Kocken.

I dag börjar VM. Frankrike möter Senegal. I Korea.
Vi känner att vi i varje fall måste se en arena.
Vi tar ett lokaltåg norrut, mot staden Kashima och Ibaraki Football Stadium. Vi väljer Ibaraki eftersom Argentina ska möta Nigeria där några timmar innan Sverige möter England, och därför att jag vet att de svenska VM-spionerna Tomas Lyth och Göran Göransson är där.
Förort efter förort passerar förbi utan att stadsbebyggelsen förlorar i täthet. Först efter en timme har så många gått av tåget att vi får sittplats. Efter en och en halv timme byts betongen mot trähus, asfalten mot gröna risfält. Pendlarna byts mot pensionerade japanska par i Beppe-hatt som äter risbollar, smörgåsar och chokladpraliner ur medhavda matlådor.
Kashima är linjens slutstation och visar sig vara lika mycket förort till Tokyo som Halmstad är förort till Göteborg. Jag och Kocken vandrar mot arenan mellan småhus och radhuslängor i ett landskap som känns nordjylländskt med sina sanddyner och gräsruggar. Den främsta skillnaden är att danskarnas låtit stränderna vara - här radar industri efter industri upp sig utefter strandlinjen.
Efter trettio minuters promenad har vi ännu inte arenan inom synhåll. Solen steker - här finns inget behagligt smogfilter som i Tokyo.
Jag tänker på Stellan.
Han har bokat in en match per dag under hela gruppspelet, och tänker återvända till Tokyo varje kväll.
- Hur ska du hinna med det? frågade jag när jag fick höra hans planering.
- Det blir inga problem, sade han. Det går tåg överallt och jag har köpt ett tågluffarkort.
- Men Japan är stort, försökte jag. Arenorna ligger på olika öar till och med.
- De har jättesnabba tåg, jag har hört att det inte tar mycket mer än två, tre timmar att ta sig mellan arenorna.
- Kan det verkligen stämma? Jag tycker att det ser ut att vara över hundra mil till vissa ställen.
- De har jättesnabba tåg, sade Stellan. Och de flesta arenorna ligger nära Tokyo.
Jag och Kocken har färdats över två timmar med tåg och fyrtiofem minuter till fots när vi slutligen får syn på Ibaraki Stadium, en av de tre »arenorna i Tokyoområdet«. Och då räknar vi tiden från Tokyo station. Att åka tunnelbana dit från Shinjuku tog ytterligare en halvtimme.

När vi lämnar Ibarakis mediecentrum med färska pressackrediteringar runt halsen har det börjat skymma. Arbetare i brandgula västar röjer sly och städar upp utmed vägkanterna. Polisbuss efter polisbuss anländer med blinkande rödljus till de förutbestämda uppställningsplatserna, japanska kravallpoliser radar upp sig på tysta led i kvällsmörkret. I övrigt är Kashima tomt och dött som vilken annan sovstad som helst.
I denna stad bygdes Japans första arena för endast fotboll för 700miljoner kronor - Ibaraki Prefectural Kashima Football Stadium, med ihopfällbart tak och plats för 15 870 åskådare.
En strategi för att skapa intresse kring J-League som startades 1993 var att köpa utländska storstjärnor, egentligen på väg utför i karriären men ändå så kända att de drog publik. Spelare som Gary Lineker och Dragan Stojkovic värvades till Nagoya, Salvatore Schillaci till Iwata och Michael Laudrup till Kobe. Kashima värvade Zico - ett på papperet vansinnigt val, eftersom Zico lagt skorna på hyllan och var idrottsminister i Brasilien.
Men till skillnad från många av sina kollegor tog Zico jobbet i Japan på allvar. På planen gav han allt och vid sidan av den delade han med sig av det han visste om fotboll - från hur man behandlar sina skor till hur en bra träningsanläggning är uppbyggd. Formellt sett var han bara spelare, i realiteten var han både tränare och manager på deltid.
Första året kom Kashima Antlers tvåa i ligan, nästa år vann man. Sedan dess har klubben vunnit ligan ytterligare två gånger, mycket tack vare brasilianska spelare som Jorginho, Leonardo och Bebeto.
Ledaren för Kashima Antlers supporterklubb vann 1998 ett personval till stadsfullmäktige - och såg genast till att parker döptes efter fotbollsspelare och att matchresultaten ropades ut i stadens högtalarsystem för katastroflarm. Inför VM har nästan två miljarder investerats i arenan som nu tar 41 800 åskådare. Utanför står en bronsstaty av Zico.
Kashimas billigaste hotell - Koburi - stinker svett och fisksås. Väggarna är beiga, golvet täckt av en brun heltäckningsmatta, på TV:n sitter ett myntinkast för den som vill se porrfilm. Det minimala badrummet är gjutet i ett enda plaststycke med tillverkarens namn på en skylt: Hitachi Chemical co. Vi är hotellets enda gäster.
Frankrike-Senegal går inte att se på TV:n.
Mediecentret är stängt.
Göran Göransson svarar inte på sin mobiltelefon.
- Vi får ta oss till Göranssons hotell på vinst och förlust, säger jag. Vi får ringa till hans rum från lobbyn. Han måste vara där. Vi måste se matchen.
- The Koburi Way, säger Kocken.

Det officiella Fifahotellet visar sig ligga över en mil från arenan - när vi flåsar in i lobbyn är det bara två minuter till matchstart. En receptionist ringer upp rum 954. Göran Göransson svarar. Jag undrar om vi kan se matchen med honom.
- Tja, men den börjar nu, säger Göransson.
- Vi står nere i lobbyn, säger jag.
Det blir tyst i några sekunder.
- Njaaa... säger Göransson, ni ska veta att Thomas fått i uppdrag att studera Senegal, som en möjlig kvartsfinalmotståndare.
- Vi ska hålla tyst, säger jag. Vi ska inte säga ett ord.
- Okej då, kom upp ni.
I hissen säger jag till Kocken:
- Lyth ska studera Senegal. Som om Sverige hade chans att gå vidare.
Göran Göransson och Tomas Lyth sitter bredvid varandra i en liten tvåsitssoffa framför TV:n på Göran Göranssons hotellrum på nionde våningen. Lyth sitter tyst och antecknar på ett block som ser ut som en fotbollsplan i miniatyr.
- Ser du? Det är inget riktigt system i vem som går på och pressar. Det är lite vem som andan faller på, kommenterar Göransson senegalesernas försvarsspel på Frankrikes planhalva.
- Det är en fin yta däremellan du, säger Thomas Lyth.
- Ahhh... det är en sån bra rörelse! säger Göran Göransson.
Sedan, när Petit manglar El Hadji Diouf:
- Oooooooo! Den där var inte rolig!
Därefter gör Senegal sitt mål.
- Det här kan bli tråkigt för Danmark, säger jag.
- Man kan inte tänka så, protesterar Lyth. Det handlar om att tro att man kan gå ut och göra någonting. Du kan lika gärna säga »vad tufft för Frankrike«. De kommer att ha en otrolig press på sig i nästa match.
Leboeuf ser oerhört seg ut och Kocken skämtar rått om en av hans misslyckade brytningar.
- Det är inte ofta man byter mittback, säger Kocken.
- Det finns ett klassiskt fall, svarar Lyth. Det var under Bryan Robsons tid i Barcelona. Barça mötte Atlético i cupfinalen och låg under med 0-3 efter trettio minuter. Då tog Robson ut Blanc och satte in en anfallare, och lyckades vända matchen.
- Det är lustigt ändå att Frankrike envisas med Leboeuf på mitten, när de har en så skicklig mittback som Thuram på kanten, säger jag.
- Det ligger inget kontroversiellt i att man placerar innerbackar på kanten, säger Lyth. Framför allt är det bra om en innerback blir skadad och måste ut, då kan man flytta in en gubbe från kanten och sätta in den nye därute.
- Det är svårt att komma in ouppvärmd till en mittbacksposition. Man undviker det, på ett eller annat sätt. Ta EM-finalen, säger Göran Göransson. När Desailly blev utvisad flyttade fransmännen ner Petit till mittbackspositionen!
- Mittbackarna är lagets nav på något sätt, säger Lyth.

Matchen är slut, Senegals seger genererar glada flin hos både Göransson och Lyth.
Utanför fönstret är det natt, i fjärran lyser Kashimas petrokemiska industrier upp strandkanten som julgransljus. Göran Göransson och Tomas Lyth ber oss inte att gå, utan börjar förklara för oss vad deras jobb egentligen går ut på:
- Vi följer ett överenskommet analysschema, vi har på förhand bestämt vad som är värt att veta. Vi kollar upp lagens grundidé. Vad spelarna har för utgångspositioner. Under våren har vi skaffat en grund att stå på, nu ska vi bekräfta om det är som vi sagt, eller om det bara varit tillfälligheter vi studerat. Sedan, före match, ska vi presentera vårt material på ett sätt så att Tommy och Lasse kan ta till sig det.
I Japan har de båda haft svårt att få tillgång till Nigerias och Argentinas träningar och matcher. Göran Göranssons problem har utvecklats till en följetong i de svenska kvällstidningarna.
- Vad kan man se på träningarna? undrar Kocken.
- Man får inte ut mycket, men alltid något. Man ser om någon hänger med huvudet. Men man kan bli lurad också. Som nu, när Argentina gjort två skitmatcher och fått däng mot ett japanskt lag, det enda det betyder är att de haft dålig inställning.
Thomas Lyth:
- Vi kartlägger spelarnas individuella kvaliteter också, som läggs upp i en resursbank som killarna kan ta del av om de känner behov av det. Några dar före match sätter vi upp tänkta laguppställningar på en vägg på hotellet, med enskilda kvaliteter på spelarna bredvid. Och så har man lagdelsgenomgångar: Vad ska backlinjen tänka på? Hur agerar mittfältet? Vad blir utmaningen för anfallarna?
- Det handlar om att ge lagom mycket, så att det blir en trygghet, säger Göransson. Utifrån den kan man se vilka toner, vilka egenskaper vi ska förstärka i det egna laget.
De sitter i sin lilla soffa och dricker cola. Jag tänker att VM ändå har startat, att det är fotbollshysteri, att Sverige är med i världens största jävla idrottstävling och att det svenska landslagets ledning består av metodiska och vardagliga män som Göran och Thomas. Jag känner mig en smula rörd.
Det är på något sätt orättvist att de kommer att tillhöra syndabockarna om bara några dagar, när Sverige slaktats och de skyldiga ska sökas till fiaskot.
Lyth säger något om de svenska spelarna och den press de måste känna just nu.
- Det är ändå bara fotboll, kläcker jag ur mig. En spelare som blir kritiserad måste inse att det inte är på allvar, utan att det bara är idrott. Annars är det nog kört på förhand.
- Jag tror också att man måste kunna se sig själv utifrån, säger Göran Göransson. Spelare blir bara bättre ju mer de vet om världen i övrigt. Man måste inse att livet består av viktigare saker än fotboll.
- Det där tycker jag låter som verklighetsflykt, avbryter Lyth.
Vi andra tystnar. Lyth säger:
- Man kan inte säga »det är bara fotboll«. Man måste älska spelet. Det handlar om att man måste vilja göra ett gott hantverk. Min pappa var konditor, därför går jag alltid in på bagerierna och tittar när jag är ute och reser. Jag vill bedöma hantverket. Här i Japan... det är verkligen små konstverk. De är extremt skickliga.

I taxin på väg mot vårt hotell inser Kocken och jag att vi inte ätit på hela dan. Dels för att vi haft fullt upp, dels för att jag förbjudit mig själv att äta kedjetillverkad snabbmat efter att ha läst Erik Schlossers Snabbmatslandet.
Japan har gott om alternativ, om man bara har tid att leta lite - yakitori-restauranger, ofta fantastiska ställen där gästerna sitter runt stekbordet och beställer grillspett som tillagas direkt av kockarna, enkla nudelhak, billiga men färska sushi-lådor på snabbköpen, eller ekiben, små delikata boxar med kall mat som säljs på järnvägsstationerna.
Nu är det för sent, allt är stängt utom snabbmatsrestaurangerna. Vi får sova hungriga.
- The Koburi Way, säger Kocken.
På Saitama Stadium stöter vi ihop med Expressens Olof Lundh, »Bois-mannen« i Mats Olssons krönikor. Det är dagen före Sverige-England. Lundh berättar om dragplåstret i morgondagens tidning: Ulrika Jonsson i landslagströja och ett fett »Heja Sverige«. Jag stönar högt.
- Jag tycker det är ganska kul, säger Olof Lundh. Vi kämpar trots allt för våra liv nu. Och det säljer tidningar.
Detta är den sista träningen före morgondagens match. På pressläktaren väntar resten av pressgänget på att den svenska truppen ska springa in på arenan - inte bara svenska reportrar utan också britter, japaner, italienare, två journalister från Argentina.
Aftonbladets mysfarbror Lasse Sandlin bär den obligatoriska Västen, den som majoriteten av alla sportfotografer har på sig. För dem är utstyrseln logisk - fickor och skrymslen proppas fulla med filmer, kameratillbehör och verktyg - men att så många journalister bär beige, militärgrön eller marinblå safariväst är ett mysterium.
Arenan är imponerande. Sju miljarder kronor. Publikkapacitet: 63 700. Inga löparbanor.
- Häromdagen sade Roland Andersson om engelsmännen att de bara var bra på täta arenor, att de såg vilse ut här i Japan, säger Olof Lundh. Men det här är ju den tätaste arenan i hela VM, den är ultrabrittisk.
- Jag undrar vad spionerna har för koll egentligen, fortsätter han. Före Italienmatchen i EM var alla journalister bombsäkra på den italienska startelvan, men den svenska lagledningen var osäker in i det sista. Inför Belgienmatchen upprepade L-O Mattsson som en papegoja: »Luuk Niilis ska spela, Luuk Niilis ska spela«, sen spelade Mpenza från start.
När spelarna springer in börjar det surra på pressläktaren:
- Ser du Ljungberg?
- Är det inte han som går med en väst i handen?
- Is Lundbäärgh playing?
- Han joggar lite bara.
- I see him! In the corner!
Mobiltelefoner plockas upp. Rapporter rings in. Så gott som varenda ord handlar om Fredrik Ljungberg.
Jag och Kocken sugs med av strömmen.
- Ljungberg ligger och stretchar bara, säger Kocken. Aldrig att han spelar i morgon.
- Kan det inte vara en fint? En mörkning från förbundskaptenerna? säger jag.
- Var inte dum, säger Kocken. Varför skulle de börja med sånt nu, när de aldrig har gjort så förr?
Simon Bank från Aftonbladet:
- Jag tror han spelar. Ljungberg är alltid lite halvskadad före match. Det är sån han är.
Han säger i alla fall »Ljungberg«, tänker jag, och inte »Freddie«.
En stund tidigare, på arenans mediecenter, stönade Kocken högt framför en Sportbladet-artikel vid en av Internetterminalerna:
- »Freddie«, vadå jävla »Freddie«? Heter han inte F r e d r i k?
- Jag vet, det är lika löjligt som när Henrik Larsson blev »Henke« trots att vare sig hans lagkamrater eller vänner brukade säga det, sade jag.
- Det är ett töntigt jävla sätt, sade Kocken. »Freddie«... som om de var polare eller nåt.
Nu står en av de skribenter som gjort mest för att sprida smeknamnet »Freddie« i svensk sportpress bara millimeter ifrån oss. Men det är inte läge för debatt. Vi är själva alldeles för uppslukade av Den Stora Frågan: kommer Fredrik Ljungberg att spela?
Då lägger sig Kaiser Andersson och grinar i gräset. Stor upphetsning bland kollegorna. Upp med mobilerna igen.

Efter träningen vältrar sig västarna ner för trapporna som ett berusat odjur på larvfötter. Hur allvarlig är Anderssons skada? Olof Lundh anför horden, han ringer fotbollsförbundets presstalesman Mats Olsson på mobilen. Lundh säger Olssons svar högt så att alla ska höra:
- »Av sporstliga skäl lämnar vi inga kommentarer«.
- Vadå »sportsliga skäl«? säger en irriterad kollega.
- Jag vet fan inte, säger Lundh. Det var så han sade.
Stämningen är irriterad. Under landslagets första Japanvecka i Miyazaki envisades lagledningen med att välja ut bänknötare till de dagliga pressträffarna. Sedan kom slagsmålet mellan Ljungberg och Mellberg och relationerna till pressen blev ännu sämre.
Landslagets buss står parkerad utanför arenan med påslagen motor. Pressfotograferna står med teleobjektiven redo - en bild på en haltande Patrik Andersson står överst på hemmaredaktionernas önskelistor. TV4:s Patrik Ekwall skämtar och domderar.
- Det där är förnedrande, det skulle jag aldrig göra, säger han när SVT:s Per Nyström håller kameran de minuter det tar för kameramannen att gå på muggen.
Ekwall är uppe i varv:
- Skotträning dagen före match, har man det? säger han högt angående Kaiserns skada.
- Jo, jag har varit med om det, svarar Olof Lundh kort, samtidigt som han talar med Stockholm i mobilen.
Plötsligt börjar det hända saker: poliser och funktionärer svärmar runt bussen, en polisbil rullar fram. Bussen kör framåt och hela presshopen försöker följa med, men ett staket stänger vägen. Alla är lurade och förbannade.
- Vilket jävla skämt, det här är ju pinsamt!
Ekwall skriker bort mot bussen som nu har stannat femtio meter bort:
- Har det »inte hänt något« som vanligt eller?
Då kommer spelarna ut. Där bussen stod för en minut sen.
De paraderar koncentrerat, nästan surmulet förbi mediemassan på väg mot bussen. Några japanska kvinnliga funktionärer ropar glada hejanden till spelarna. Andreas Jakobsson vinkar lite generat, alla andra vandrar framåt med stenansikten.
Till slut har alla utom Kaisern och Ljungberg passerat. Hela manövern var uppenbarligen konstruerad för att spara just dem från fotoblixtar och jobbiga frågor. En minivan rullar fram bakom bussen för att täcka sikten för fotograferna, och sedan dyker den skadade duon upp genom en dörr femtio meter bort. Spekulationerna börjar igen - »Haltade Ljungberg?«, »Hade Patrik bandage?«, »Spelar de i morgon?«.
Diskussionen fortsätter i mediabussen hela vägen tillbaka till Oyima. Kocken, som lämnade Blåvitts juniortrupp efter en knäskada 1981, förvandlas till orakel i brist på bättre alternativ.
- Kan det vara en bristning, hur allvarligt är det, hur lång tid tar det att läka? frågar Göteborgs-Postens reporter.

Klockan elva på kvällen sitter jag och Kocken på en trottoar i ett helt folktomt, futuristiskt kvarter en halvtimmes gångväg från Oyima. Vi sitter i skuggan av en kolossal betongbyggnad som ser ut som tagen ur Total Recall - en enorm inglasad lobby sträcker sig nästan tio våningar upp i luften, därefter börjar hotellrummen. Landslaget bor därinne.
Västarna har rest med supersnabbtåg in till centrala Tokyo, de sitter förmodligen på sina hotellrum och författar de sista texterna, redigerar de sista inslagen, skickar de sista bilderna inför den svenska VM-starten. Spelarna ligger antagligen i sina sängar, läser böcker, spelar Playstation.
Vi kan förstås inte se någonting från där vi sitter.
Det känns ändå bra att sitta utanför deras hotell. Renande.
Kvällen är alldeles tyst.
- Jag fattar inte vad som hände i dag, säger jag till Kocken. Så sent som i morse var jag bombsäker på två saker: att Patrik Andersson är helt ur form och helst ska försvinna från jordens yta, och att Fredrik Ljungberg bara är en kille i gänget och inte det minsta avgörande för Sveriges framgång. Nu känns det som om de var viktigast i hela landslaget.
- Vi måste kämpa emot, säger Kocken. Att följa med strömmen, låta andras tankar ta fäste i det egna huvudet, är Yoyogi. The Koburi Way är att välja det svåra alternativet. Visst ger Kaisern »säkerhet åt hela backlinjen«, som västarna säger. Men det är en falsk säkerhet.
Ett litet sällskap på tre personer dyker upp ur skuggorna vid hotellentrén. Jag och Kocken följer dem med blicken där de vandrar över vägen ett femtiotal meter bort.
En i sällskapet får syn på oss och säger något. Vi reser oss instinktivt upp och börjar gå mot dem. Då vänder de tillbaka över vägen, och försvinner bakom ett par buskar. Vi blir stående mitt i vägen.
- Det var väl Ljungberg? säger jag.
- Det var i alla fall någon med hans mössa. Jag tyckte jag hörde halländska också, säger Kocken.
- Han hade likadana knickers när jag träffade honom i London för några veckor sen.
Ljungberg och hans sällskap, en ung man och en ung kvinna, har gått upp i rök. Det hela är mystiskt.
- Varför gömde de sig? säger jag.
- Tänk om vi hallucinerade? föreslår Kocken. Vi har inte hunnit äta i dag heller. Vi har inte ätit på... femtio timmar.
- Vi måste hitta nåt att äta, säger jag. The Koburi Way är inte bra om den gör så att vi inte kan lita på våra sinnen.

- Kolla! skriker Kocken. Rakt upp! De står fanimig precis rakt upp!
Och det stämmer - vartenda hårstrå på hans armar står upp som på ett uppretat piggsvin.
Laguppställningarna läses upp och hela arenan jublar åt de engelska namnen, när det är Beckhams tur ökar volymen till ett enda hysteriskt jättevrål. För de svenska spelarna tycks bara de sex tusen svenskarna i publiken vråla, bortsett då från Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson som väcker vilda burop från den engelska klacken.
På storbildsskärmen står spelarna uppradade i gången som leder in till planen. Fredrik Ljungberg puffar på axlar, tar i händer.
Jag har svårt att tro mina ögon.
Det är det här som förväntats av honom efter hans vårsäsong i Arsenal - att han ska inta en ledarroll, växa, ta ansvar.
Samtidigt bryter det mot hela hans personlighet.
I alla de lag han spelat med - Halmstad, U21-landslaget, A-landslaget, Arsenal - har han för att lyckas varit beroende av medspelare som slår rätt bollar på rätt ytor. Vid sidan av planen tar han sällan initiativ, utan är killen som låter andra bestämma - inte bara vad det gäller inredning och frisyrval.
Jag och Ulf Roosvald träffade Fredrik Ljungberg tre veckor före VM. Vi försökte få honom att prata om den förväntade ledarrollen.
- Det är ju en ära på sätt och vis. Om Lars och Tommy vill att jag ska prata mer kan jag väl göra det.
Det var på ytan ett oengagerat icke-svar från en spelare som uppenbarligen tycker illa om att intervjuas. Men svaret sade ändå två saker om Ljungberg:
Dels att han ser ledarskap som en fråga om att »prata mer«. Dels att det inte är något han söker själv, utan något han kan tänka sig att göra »om Lars och Tommy vill«.
- Jag har aldrig sett Fredrik som en ledare, sade Ljungbergs barndomskompis Daniel Wiberg när jag ringde upp. Jag kan inte tänka mig honom som ledare, gör man det lägger man alldeles för stort ansvar på honom.
Så mycket kan omöjligen ha hänt under en vecka i Japan att Ljungberg förvandlats till killen som peppar ett helt lag före avspark.
Jag bestämmer mig för att han gör som någon sagt till honom, eller som han tror att någon skulle vilja säga till honom. Hur som helst ger det dåliga vibbar att se Fredrik Ljungberg göra våld på sig själv.
Sedan kommer spelarna ut ur gången. Publiken vrålar, visslar, klappar händer. Spelarna ställer upp sig för nationalsången. Kameran förstorar upp deras ansikten.
- Kolla Mjällby! skriker Kocken. Vilken jävla blick! Han är helt blank i ögonen! Han har ätit flugsvamp!
Johan Mjällby kan inte stå stilla, han vaggar av och an och ser ut att kunna explodera om inte domaren blåser igång matchen snart. Tobias Linderoth ser extremt hård och sammanbiten ut. Henrik Larsson ser ut att vara helt avslappnad. Helt cool.
Efter nitton minuter vänder jag mig mot Kocken och ler. Det fungerar. Alla floskler, allt skitsnack, allt jag haft emot dem: förbundskaptenerna har rätt.
Så länge det står 0-0 finns det ingen anledning att hetsa upp sig. Det är inte Sverige som har något att bevisa. Låt engelsmännen komma bara, låt dem stånga sig blodiga mot Mjällby och Jakobsson. Vi kan gott vänta.
När jag före matchen fick höra att Andreas Jakobsson skulle spela blev jag lika förvånad som alla andra, men Kocken sade:
- Helt rätt. Fan vad bra han var när han kom in mot Japan. Han var stark. Gjorde några riktigt tuffa brytningar.
På läktaren sitter vi nu och stönar av lycka åt Jakobssons brytningssäkerhet. Mjällby står hela tiden på exakt rätt plats. Mellberg och Lucic stoppar alla engelska försök att komma runt för att slå inlägg från linjen.
Dessutom spelar backarna sig ur situationerna. I många lägen där Patrik Andersson hade satsat på en långboll mot Henrik Larsson eller Marcus Allbäck söker Andreas Jakobsson mer intelligenta alternativ. Mjällby rensar inte heller, utan rullar kallt ut bollen åt sidan till Lucic eller Mellberg.
Det händer i och för sig inget framåt. Magnus Svensson och Tobias Linderoth förstör duktigt men skapar inget. Ljungberg håller i bollen lite för länge. Alexandersson är fullständigt usel, klart sämst på plan. Allbäck och Larsson forecheckar bra men får ingenting gjort själva.
Men vad gör det? Så länge det står 0-0 är det upp till engelsmännen att jobba.
Sedan får England en hörna. David Beckham slår den mot Sol Campbell.
Hörnan är slagen i exakt rätt nickhöjd och placerad nära det gränsområde där backarnas och målvaktens auktoritet kolliderar. Men den är innanför boxen. Det är alltså Hedmans boll. Det är en boll som Ravelli, Oliver Kahn och Thomas Sørensen förmodligen hade plockat. Det är samtidigt en boll som Magnus Hedman har svårt för, och det är han medveten om - de tre senaste mål han har släppt in i landslaget har kommit till efter just denna typ av inlägg. Detta är Hedmans enda riktiga brist som målvakt.
När det gäller räddningar på linjen är han bland de bästa. Det hjälper honom inte nu.
Magnus Hedman tvekar en halv sekund innan han bestämmer sig för att lämna linjen. Det är det tredje av två möjliga alternativ: Det första är att gå ut direkt, vråla »min« och nå bollen. Det andra är att stå kvar på linjen, låta backarna gå upp med full kraft och satsa på en reflexräddning om de förlorar nickduellen.
Den halva sekunden av tvekan visar sig vara en halv sekund för mycket, för när Hedman går ut kan han inte längre nå inlägget. Antagligen anar han misstaget samtidigt som han gör det, för han är tyst. Det ger Andreas Jakobsson motsatta signaler: han ska dels nicka bort bollen själv, dels lämna plats åt Hedman. Campbell nickar in bollen i tom bur.
- Fy fan vad onödigt, stönar Kocken.
- Ja du, Magnus, det blir nog ett år till i Coventry, muttrar jag.
Just inläggen sade Magnus Hedman till mig och Ulf Roosvald att han blivit bättre på. Just inläggen hade han tränat extra på under året för att komma till VM i absolut toppform, trots att han spelade i andradivisionen.
Campbell springer ut mot hörnflaggan, Ferdinand möter honom och klättrar upp på hans axlar. De stannar när de är på exakt rätt avstånd och vinkel mot TV-kameran i hörnet. Med Beckham uppe i himlen blir det helt perfekta ikonbilder, tagna ur ett perspektiv snett underifrån.
Det är en manöver som gör mig förbannad varje gång jag ser den - gör man mål i en viktig match ska man känna spontan och inte beräknande glädje.
Min ilska mot Hedman försvinner, jag får istället lust att kräkas på engelsmännen. De engelska fansen får spatt, Rule Britannia ljuder över hela arenan. Någonstans ibland dem står mördarna vi mötte i Shinjuku och sjunger med. Någonstans står Mark och flödar över av brittisk nationalism.
Jag sitter och önskar att det nu, omedelbart, utdömdes ett straff för kolonialismens svineri. Att England ställdes inför rätta som Tysklandgjorde i Nürnberg, och tilldömdes ett skadestånd för allt de roffat åt sig och fortfarande roffar åt sig i Afrika och Asien.
Av hela London skulle det återstå en enda liten tegelsten.
Runt den kunde de engelska fansen stå och sjunga sin Rule Britannia.
- Ut med Alex och Turbo! säger jag.
- In med Zlatan! säger Kocken.
Vi får sura blickar från västarna bredvid oss. Man ska sitta tyst på pressläktaren. Vi vill sitta tysta på pressläktaren. Vi kan inte sitta tysta på pressläktaren.
- Turbo, för HELVETE! hör jag mig själv skrika efter en bortslagen passning.

I pausen summerar vi läget. Hur Sverige ska kunna göra mål framstår som ett stort mysterium. Kocken och jag enas om att Turbo och Alexandersson måste ut, Anders Svensson och Zlatan in. Henrik Larsson tar Alexanderssons plats på kanten.
Samtidigt har det sett tryggt ut bakåt. Bortsett från målet har engelsmännen bara skapat en hörna, som Rio Ferdinand nickade utanför, och ett skott från Ashley Cole som Magnus Hedman räddade.
Frågan är vad som kommer att hända på Beckham och Ljungbergs kant.
Att matchens på förhand största stjärnor delar yta har hittills bara lett till en sak: inget har hänt där. Beckham såg seg ut, han vare sig sökte eller tilldelades mycket boll. En pigg Ljungberg hade kunnat göra vad han ville på den kanten, men hela den första halvleken sökte han sig istället in mot den överbefolkade mitten av planen. Långa stunder spelade han tredjeforward.
- Är det något Tord och Svennis säger i halvlek, är det att högerkanten är helt tom. Antingen måste Ljungberg börja hålla sin kant, eller så blir vi slaktade i andra, säger jag vid pissrännan.
Det blir istället svenskarna som utnyttjar den där ytan. Och alla andra. Efter fem minuter av den andra halvleken kommer Allbäck loss i straffområdet och rivs ner, men domaren friar. Därefter tar Sverige över.
Anders Svensson kommer in, hans första bollkontakt är en klack och sedan gör han en hård tackling.
- Koburi! skriker Kocken.
Mellberg och Lucic går högre upp nu, Allbäck forecheckar så hårt att den engelske vänsterbacken Mills rensar till inkast nära eget straffområde, Larsson missar inte en nedtagning, Svensson hittar rätt med sina passningar. Alexandersson skjuter i mål.
Både jag och Kocken står upp och vrålar.

Efter matchen stannar de svenska spelarna kvar på planen och applåderar publiken. De springer fram till den svenska kurvan och ger supportrarna ett extra tack. Lättnaden är tydlig.
Britterna går rakt ut. Den ende som över huvud taget vänder sig åt publiken är David Seaman, som ger dem en kort applådgest.
Nere i arenans innandöme visas en intern-TV-intervju med Sven-Göran Eriksson.
- Båda lagen skapade goda chanser.
- För varje dag blir vi bättre och bättre.
- Vi vann inte, vi förlorade inte. Man kan inte säga något om framtiden, vi får se efter fredagens match.
Här börjar de engelska och svenska journalister som står samlade runt TV-apparaterna i pressrummet att skratta och skaka på sina huvuden. Svennis rynkar sin svettblanka jättepanna. Han ser för en gångs skull klart pressad ut, trots att Fifarepresentantens frågor är menlösa och ofarliga.
Därefter är det Beckhams tur. Under den mycket korta intervjun lyckas han säga »at the end of the day« tre gånger.
Paul Scholes är den spelare som först passerar journalisterna i den »mixade zonen« mellan omklädningsrummen och spelarbussarna. Han går snabbt förbi, utan att titta upp och utan att säga ett ord till någon. Sedan kommer Olof Mellberg - skäggig och barfota i loafers under den beiga landslagskostymen. Skulle man gissa matchresultatet enbart utifrån de bådas uppsyn vore 3-0 till Sverige helt rimligt.
Men Mellberg, den mest extreme vinnartypen i det svenska landslaget, visar sig vara missnöjd.
- Jag är besviken att de fick göra ett mål. De hade inte mycket att komma med.
- Vad sade ni efter matchen? frågar jag.
- Ingenting. Vi visste alla vad som hade hänt. Ingen var själaglad, ingen var ledsen.
När de spelade brännboll i Olof Mellbergs högstadieklass kunde han knuffa till en tjej som precis skulle ta lyra. När han kom till Degerfors IF som femtonåring tyckte han sig för god för att bära bollar och plocka koner som andra juniorer - trots att priset var ett kok stryk.
Under VM-kvalet tillhörde han regelbundet de bästa i laget. I dag överglänstes han av Teddy Lucic på vänsterkanten, men framför allt av mittbackskollegorna. Jag berömmer Andreas Jakobssons debut, och Mellberg förnekar sig inte:
- Vi spelar så bra som lag, jag ska inte säga att det är enkelt att spela mittback i Sverige, men det är nog skönt att spela mittback i Sverige just nu.
När Johan Mjällby passerar förbi har hans ögon förlorat den galna glansen, men han ser fortfarande... hård ut. Och nöjd. Riktigt, riktigt nöjd. Han ser ut som en man som gjort sin bästa landskamp hittills i karriären, och som är fullständigt medveten om det.
- Jag älskar utmaningar, säger han. Jag har alltid älskat utmaningar. Det har varit sånt snack om att jag inte skulle klara av en snabb spelare som Owen. Det är kul att visa att de som sade så hade fel.

På bussen tillbaka till Oyima sitter jag bredvid Stellan Danielsson.
- Hur var matchen? undrar han.
- Vad menar du?
- Jag tog bilder hela tiden, jag uppfattade inte så mycket. Men jag hörde att den var bra.
- Sverige spelade sin bästa anfallsfotboll på... fem år. Så här bra har de inte spelat sedan de förlorade mot Skottland borta i kvalet till Frankrike-VM.
- Vad roligt!
- De kunde gott ha vunnit. De borde ha vunnit. Teddy Lucic hade två målchanser på slutet, ett var friläge. Andreas Jakobsson hade en bra chans. Linderoth ett grymt skott över, och i sista minuten var Henrik Larsson på väg igenom men vände utåt istället för inåt och missade.
- Vad skojigt för dem. Det vågade man nästan inte hoppas på innan.
Jag fick syn på Stellan några timmar före matchen. Då var han omgiven av tre bekymrade japaner med namnlappar på bröstet. De tittade alla på Stellans dator.
- Varför är det inte som hemma? Där är det bara att stoppa i sladden i väggen, sade han när han fick syn på mig.
Stellan hade bett dem att ordna hans Internetuppkoppling. Jag frågade honom om Internet ens var installerat för Sverige på hans dator.
- Nej, jag har aldrig använt den tidigare, jag köpte den precis. Jag trodde det bara var att komma hit så skulle någon fixa det.
Medan japanerna försökte lösa detta problem med en dator vars operativsystem var på ett språk de inte begrep, tog Stellan fram en hel näve med små gröna papperslappar. Det var hans tågbiljetter för de närmaste två veckorna. Han skulle som sagt se en match om dagen, och hade redan plockat ut varenda resa.
- I morgon ska jag upp 07.00, jag ska till Niigata och se Kroatien-Mexiko. Jag var där redan för två dar sen för att kolla in arenan, så i morgon jag tar en liten omväg över bergen. Så får jag se en sträcka till.
Stellan släpade på en liten bagagekärra lastad med en pappkartong och en ryggsäck. Han bar en mörkblå överdragsväst i handen. Alla andra fotografer hade ljusblå. Det innebar att Stellan var den ende fotografen på arenan som fick röra sig precis hur han ville. I utbyte krävde Fifa tillgång till åttio av den officielle Fifafotografens negativ.
- Jag får sitta på lagledarbänken om jag vill, sade Stellan med ett leende. I dag är det jag, i går var det Magnum och Allsport. De är nummer ett och två i världen, jag är väl nummer 6 722 på rankingen.
Nu, efter matchen, säger han:
- Vilken otur jag hade. Jag hade servat kamerahuset precis innan så att det var helt okej, och fick låna ett helt nytt 400-objektiv av Canon. Sen funkade inte kameran! Efter matchen fick jag veta att det var objektivet som var sönder. Det nya!
- Så du fick inga bilder? säger jag.
- Jo, jag hade ju några andra kameror. Jag fick nog tjugo bilder i alla fall. Men det blev ändå en förstörd arbetsdag för mig, säger Stellan.
Och för Fifa, tänker jag.
Stellan berättar att han stötte ihop med Kameruns materialförvaltare häromdagen. Denne tog med honom till förbundskaptenen Winfried Schaeffer. Stellan och Schaeffer blev kompisar när Schaeffer var i Göteborg med Karlsruhe för att spela mot Häcken i Intertotocupen. Stellan tog hand om laget, visade dem runt, såg till att de trivdes. Sedan blev han bjuden till Karlsruhe där han umgicks en vecka med Schaeffer och lagets materialare - nu materialare åt Kamerun.
- Stellan, du skulle skriva en bok, säger jag.
- Ja, det skulle jag. Men inte om mig själv, utan om min pappa. Det jag har gjort är inget mot vad han har gjort. Han var sjöman under andra världskriget och fick båten torpederad mitt på Atlanten. Han överlevde och kom i land i Brasilien, och började spela fotboll med Botafogo. Han har varit i vartenda land i hela världen. Utom i Japan.

Det svenska landslaget ska ha presskonferens i Kobe dagen efter Englandsmatchen. Vi är sjuttio mil därifrån. Att åka sträckan med vanligt tåg tar alldeles för lång tid. Men är det inte Yoyogi att åka snabbtåg?
Kocken påpekar att det är svårt att följa en livsfilosofi vi ännu inte vet innebörden av.
Jag säger att det just därför är väldigt lätt - eftersom det är vår religion bestämmer vi budorden själva.
The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget handlande.
The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget tyckande.
The Koburi Way är att alltid göra det bästa av omständigheterna.
The Way of the Yoyogi är att skylla egen oförmåga på omständigheterna, agera mot bättre vetande, fly undan personligt ansvar.
De japanska Shinkansen-tågen ser väldigt Koburi ut, spetsiga som flygplan för att kunna skjuta sig fram i 270 kilometer i timmen. På tåget är vi båda överens om att Yoyogi var ute efter oss inför öppningsmatchen. Från Kalle Kula på wok-haket den första kvällen till västarna på Saitama översköljdes vi av ett evigt tjat om Patrik Anderssons och Fredrik Ljungbergs skador och om hur oumbärliga de var. Det måste ha varit ett test.
Patrik Andersson saknades inte en sekund i matchen, Fredrik Ljungberg var på alla sätt bara en i gänget.
Svenskarna bor i en badort några mil väster om Kobe, deras hotell ligger på en kulle fem minuters gångväg från järnvägsstationen. Det är kvavt och varmt, men när vi väl tagit hissen genom berget fläktar det behagligt utanför lyxhotellet.
Det är tredje dagen i rad vi ansluter oss till västarnas skara, vi känner oss redan familjära i gänget. Expressens lilla tremannaenhet är sluten och hemlig. Mats Olsson verkar så koncentrerad på att klura ut små detaljer till sina krönikor att han knappt registrerar omvärlden. Sportbladet-gänget är gladare, krönikören Lasse Sandlin en enda stor trivselspridare. Sandlin brukar arrangera en fotbollsmatch mellan journalisterna och lagledningen på stora turneringar som VM och EM. Kocken och jag missade den med en dag. Vi får höra om en kille från Sydsvenskan som landade med en timmes marginal, tog sig direkt från flygplatsen till fotbollsplanen, bytte om, sprang in på planen och sparkade med sin första spark så snett att knäskålen hoppade ur led.
Benet gipsades. Han flögs hem samma dag.
Västarna består till stor del av medelålders herrar med ansiktshud som ser betydligt äldre ut än deras faktiska ålder. Av ett femtiotal journalister är ett tiotal under fyrtio, ingen är kvinna. Ulf Roosvald berättar att gänget från Dagens Nyheter kvällen innan diskuterat vilken landslagsspelare de skulle vilja vara. Alla ville vara backar.
- Jag tror att vi alla insåg att det säger något, oklart vad, säger Ulf en smula självkritiskt.
En som definitivt inte hade valt en back är TV4:s Patrik Ekwall. Lekledaren. Spjuvern.
Han tar kommandot direkt när han dyker upp.
- Vad sitter ni här för? Är det inte en trappa upp? säger han till den håglösa horden i lobbyn.
- Vi får inte åka upp än. Det är några minuter tills det börjar, säger en av västarna.
- Äh, skitsnack, säger Ekwall, och åker upp med rulltrappan utan att bry sig om den oro han vållar bland japanerna med namnlapp.
Flocken följer efter.
Jag och Kocken noterar omedelbart Patrik Ekwalls kraftfält. Han utstrålar glamour, självsäkerhet. Bara genom att vara den maxare han är har han kommit undan med de mest märkliga snedsprång - som den där boken han fick betalt av Martin Dahlin för att skriva (Martin Dahlin. Boken, det närmaste gayporr en svensk fotbollsspelare kommit), kompiskrökandet med Tomas Brolin, medietränandet av det svenska handbollslandslaget.
- Patrik Ekwall, översteväst, säger jag.

Inne i den konferenssal där vi ska få möta spelarna är stämningen stimmig och glad. Journalister och fotografer står nu och skämtar ledigt med förbundsfolk och lagledare man fyrtioåtta timmar tidigare betraktat som kompletta idioter.
Sedan kommer spelarna in, de sitter enligt små namnlappar som är utspridda över hela rummet. Johan Mjällbys, Niclas Alexanderssons och Henrik Larssons bord är redan fyllda av förväntansfulla reportrar. Andra får sitta ensamma hela timmen - Pontus Farnerud tar till slut tar upp en läskflaska och fejk-intervjuar Daniel Andersson.
Jag känner att jag måste prata med Andreas Jakobsson, men han är upptagen. Medan jag väntar sorterar jag spelarna.
Olof Mellberg sitter vid samma bord som Jakobsson. Mellberg är onekligen Koburi. För självförtroendet, fysiken och oräddheten. Bara att bära det där skägget räcker långt. Världen har väntat på en efterföljare till den tyska fotbollsmustaschen länge nog, kan det bli det svenska fotbollsskägget? Mjällby har redan följt efter, även om hans är mer vikingastylat.
Mjällby är förstås också Koburi. Det har han alltid varit. Bara människor med stark Koburi trycker in mål som det där grismålet han gjorde mot Belgien i EM, eller det mot England under VM-kvalet.
Teddy Lucic? Under Englandsmatchen sökte han sig absolut mot ljuset, men med Lucic är det omöjligt att veta om det var en tillfällighet eller inte. Yoyogi har onekligen en mycket stor lockelse för honom.
Andreas Jakobsson? Koburi-potential, helt klart.
På mittfältet är det värre. Niclas Alexandersson: fullständigt odefinierbar. Efter matchen frågade någon honom om målet, han hade trots allt räddat Sverige från förlust, gjort sitt livs första VM-mål, sett till att landslaget fortfarande hade hopp i VM. På sävlig halländska svarade Alexandersson:
- Jo, det var en ganska bra träff, men jag tappade lite balansen i skottögonblicket. Och Seaman var skymd. Det hjälpte nog.
Det kan omöjligen finnas en enda fotbollsspelare till på jorden som svarat likadant i det läget.
Man kan älska honom för det svaret. Man kan också vilja slå honom i huvudet med en spikklubba.
Magnus Svensson? Han visade ett enormt hjärta, men på den här nivån kan man inte bara slå passningarna på medspelarna, man måste slå dem på ytorna där medspelarna är om en sekund.
Inom Fredrik Ljungberg tycks det pågå en ständig kamp mellan de två kraftfälten - ibland grips han av Yoyogi, ibland utstrålar han Koburi. Anders Svensson tycks genomgå samma strid.
Tobias Linderoth, däremot. Att Sverige har en 23-åring som kan hantera samma uppgift som Patrick Vieira och Roy Keane har i sina lag är smått surrealistiskt. Koburi!
Allbäck ser också ut att vara på gång. Han hade fyra avslut och kunde gott fått en straff med sig. Han slet som en hund i defensiven. Klara tendenser. Andreas Andersson såg också mycket stark ut när han kom in.
Och så Henrik Larsson. Han spelade på en egen nivå nästan hela matchen. När han slutligen fick ett perfekt läge sköt han utanför. Trots det bevisade Henrik Larsson att han har mycket, mycket stark Koburi.

I Glasgow, tre veckor före VM, var han avslappnad och kändes redan fokuserad.
- I tidningarna skrev de att »Johan Mjällby gjorde sin bästa match som back« efter träningsmatchen mot Norge, men jag tyckte inte att han gjorde något särskilt. Här i Celtic är han så bra jämt. Det är bara att ingen är här och ser honom spela.
Henrik, mest rutinerad i truppen i Patrik Anderssons frånvaro, fick frågan vem som »agerade pappa« i laget nu när Kaisern var borta.
- Ingen, svarade han med ett skratt.
Sedan var det som om han överraskades av sin egen spontanitet, för han vidgade svaret, berömde Johan Mjällbys insats som lagkapten, sade:
- Man får inte glömma att individen i gruppen också har ett ansvar. Man kan inte gömma sig bakom någon annan. I VM måste alla ta sitt ansvar. Vi som är där är Sveriges bästa fotbollsspelare, det ska vara en boost i sig.
Det var ett typiskt Henrik Larsson-svar. För honom är ledarskap att ge hundra procent i alla matcher, oavsett hur det går för honom själv och för laget. Han är spelaren som kan skärma av sig helt femton minuter före match genom att gömma sig under en handduk. Han är den i landslaget som haft enkelrum under lägren under längst tid.
- Jag är ljudkänslig och kan inte sova om någon låter. Ska man prestera bästa möjliga måste man förbereda sig bästa möjliga, förklarade han.
Henrik Larsson hade sina egna mål för vad han ville uppnå med VM-turneringen, men sade inget om dem eftersom »det sällan blir som man tänker, och har man inte sagt något slipper man stå där med skägget i brevlådan«.
Förmodligen är hans personliga mål att överträffa VM i USA 1994.
Spelare som inte spelade en enda minut i den turneringen uttrycker stolthet och glädje över att ha varit med. Med all rätt.
Henrik Larsson var 22 år gammal när han kom till USA, han hade bara gjort ett mål på femton matcher med Feyenoord den våren och hur som helst hade landslaget redan ett effektivt anfallspar. På honom vilade inga förväntningar.
Men Henrik Larsson sköt ribbskottet som gjorde att Martin Dahlin kunde kvittera till 2-2 mot Kamerun. Han satte den avgörande straffen mot Rumänien. Han gjorde mål i bronsmatchen mot Bulgarien.
Han, av alla människor, sade:
- Jag har kluvna minnen av den turneringen.
Henrik Larsson var vare sig nöjd med sin egen insats eller den roll han tilldelades. Om 1-1-matchen mot Brasilien, där han spelade på mittfältet hela matchen, sade han:
- Jag är anfallare, jag är en kille som ska ha bollen. Visst kan jag försvara, men det är inte det jag är bra på. I den matchen sprang jag bara fram och tillbaka mot Leonardo i nittio minuter. Det är den sämsta jävla match jag har gjort.
När Ulf Roosvald och jag senare på kvällen kom till tapasrestaurangen vi hade blivit rekommenderade av Henrik, blev vi först förvånade. På de brandgula väggarna hängde reproduktioner av berömda spanska målningar, på borden stod vinflaskor med stearinljus i. Ur högtalarna strömmade först hög salsamusik, lite senare Macarena. Av menyn framgick att stället var en del av en kedja med arton restauranger i Storbritannien.
Det var inte ett ställe man förväntar sig att bli rekommenderad av en man som tjänar 40 miljoner om året.
Men på något sätt var det talande att Henrik Larsson hellre gick dit än till en lyxkrog med vita dukar.
Han kunde ha spelat i Premier League, han kunde ha spelat i Serie A, men han är inte en person som jagar yttre bevis på framgång. Han trivs i Glasgow, han är tillfreds med att spela i den skotska ligan. Han jagar inte någon annans bekräftelse.
Ulf frågade honom om det ändå inte var tråkigt att åka ännu en gång till en bortamatch i Kilmarnock.
- Åh, de har byggt en ny arena i Kilmarnock, svarade Henrik. Den är väldigt fin.

»Vad läser du för böcker?« »Vad har du för musiksmak?« »Vad ser du på TV?« »Är du gift?« Mannen som intervjuar Andreas Jakobsson är liten och gråhårig och ställer nästan inte en enda fråga om fotboll. Det visar sig vara den man Sydsvenskan fick kalla in på rekordkort varsel när deras sportreporter sabbade knät.
»Vad läser din fru för böcker?«
Andreas Jakobsson röjer inte med en min vad han tycker om frågorna, utan svarar snällt. Jag harklar mig några gånger.
Andreas Jakobsson berättar om gårdagen:
- Jag gick ner och åt frukost vid niotiden och Lars Lagerbäck sade till mig att Patrik var skadad och att jag skulle spela istället. Vi satte oss och gick igenom hur jag skulle stå vid fasta situationer och vad det gällde att tänka på i största allmänhet. Lagerbäck förklarade några av deras hörnvarianter och sade att vi kanske borde undgå att ta frisparkar precis utanför straffområdet.
- Vad sade dina medspelare? undrade jag.
- Johan och Hedman puffade på mig och peppade. »Gå ut och spela bara«, sade Johan.
- Och sen?
- Jag gick upp till rummet och vilade lite. Jag läste lite i en bok, sen somnade jag.
- Du somnade?
- Jag är ganska försiktig av mig. Jag är inte den som ringer runt till alla hemma i Sverige och säger »oooh, jag ska spela!«. Jag försöker att inte tänka för mycket. Det är bättre att koppla av.
- Och sen?
- Vid tolvtiden gick vi en sväng, hela truppen med ledare och allting. Vi hade en liten tävling som gick ut på att man skulle skjuta en boll så nära en sten som möjligt. Det är sånt Tommy och Lasse gör för att vi spelare ska koppla bort matcherna och tänka på annat. Sen åt vi lunch. Sen gick jag upp på rummet och vilade igen.
- Du såg fruktansvärt kall ut när du tog det gula kortet. Var du inte rädd för ett rött?
- Nej, absolut inte. Jag tog frisparken eftersom jag visste att det blev en bra omställning för engelsmännen i det läget. Jag kände att Owen hade en bra yta att utmana Johan på bakom mig, jag kunde inte låta Heskey komma förbi och slå den där passen.
- Vad gjorde du i går kväll?
- Jag tänkte igenom olika situationer i matchen, på om jag kunde gjort något annorlunda. Hörnan som gav målet, kunde jag ha gjort nåt där? Och kortet... kanske kunde jag ha gjort något i momentet tidigare istället.

I pendeltåget på väg in till Kobe säger Kocken:
- Jag satt och snackade med Andreas Andersson och kände att vi började få ganska bra kontakt, då kom det ett litet miffo och satte sig mellan oss. »Så du spelar i AIK, var har du spelat tidigare?« »Är du mittfältare?« »Vad heter din dotter?« »Vad ska du göra när din flickvän hälsar på?« Sen var det bara att ge upp.
- Han förstörde för dig med!? Weltklasse!
- Den jäveln ska straffas. Jag försökte snacka med Teddy istället, men det går ju inte. Han pratade om sina hästar. Han läser tydligen Travronden på nätet. Det går sådär för hästarna. Vet du vad han kallar Andreas?
- Ingen aning.
- »Floppen«.
Vi ser Japan-Belgien på storbilds-TV i en inomhusarena på en av de konstgjorda öarna i Kobes hamn. Tiotusen människor sjunger, trummar och hejar fram sitt landslag i mörkblå landslagströjor. De beter sig med andra ord som vilka fotbollsfans som helst.
På mediecentret surfläser vi sedan de svenska tidningarna och upptäcker att det debatteras vilt om den svenska taktiken mot England varit bra eller dålig. Lars Lagerbäck framställde matchen som något slags taktisk triumf - Ralf Edström, Peter Antoine, Tommy Svensson och sportkrönikörerna tycker tvärtom att Sverige borde ha satsat framåt från början. Bland västarna märker vi samma tendens. Den första halvleken var antingen en »skithalvlek« eller »pinsam«.
Kocken och jag håller inte med. Vad hade engelsmännen utöver hörnan? I princip ingenting. Varje gång de anföll gjorde de det för långsamt, för omständligt. Det var som när Frankrike försökte komma igenom i andra halvleken mot Senegal - de kunde lika gärna ge bort bollen. Det svenska försvaret var för samlat.
Att försvara Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck känns nästan bisarrt. Jag minns hur jag före EM 2000 räknade ut att ja, man kan faktiskt vinna en hel turnering utan att göra ett enda spelmål. Så tätt kändes det svenska försvaret, och så idéfattigt kändes anfallsspelet. Alla vet vad som hände sedan - men i eftermälet hette det bara att anfallsspelet var torftigt. Det är som om alla glömt att sammanbrottet började med horribla misstag i backlinjen och att endast en av fyra backar var kvar i match nummer två.
Efter Englandsmatchen ställde jag mer eller mindre samma fråga till Anders Svensson, Magnus Svensson, Olof Mellberg och Marcus Allbäck: vad var det rent konkret som fick det att lossna i andra halvlek? Alla svarade ungefär som Anders Svensson:
- När andra spelare lyckas med sin grej vågar man mer, man får självförtroende.
De som lyckades med sina grejer var försvararna.
I Kobe, tre dagar efter matchen, frågar jag Henrik Larsson om det var så - först när det kändes tryggt bakåt gick det att börja våga framåt?
- Ja, man fick ju den där känslan att de inte riktigt kom någon vart. Sen gjorde vi några enkla grejer i början av andra. Vi gjorde några trianglar och kvadrater, och det gick ju bra. Sen var det bara att köra.
Det svenska laget sitter på en solterass utanför hotellet. Uefa-Lennart Johansson, Lars-Åke Lagrell och förbundsmänniskor sitter vid ett bord mitt i sällskapet och ser lyckliga ut. Spelarna är som vanligt utspridda vid borden. Jag sätter mig bredvid en nyrakad Mellberg.
- Varför rakade du av dig skägget? gnäller jag. Är du inte rädd för otur?
- Vadå, vi vann ju inte, säger Mellberg.
- Jo men, lite nöjd måste du väl vara? Ni har klarat av premiären mot England utan att förlora, trots att både mittfältet och anfallet har ännu mer att ge. Det var bara backlinjen som presterade maximalt i söndags.
Mellberg protesterar:
- Jag har också mer att ge. Fan, det här är VM och jag vill prestera mitt absoluta max, men det kan jag inte. Inte som högerback.
- Är det så illa?
- Jag ser ingen framtid på den positionen. Men Lars och Tommy har ju till och med sagt att jag är bäst som högerback, säger Mellberg och visar med en min att han tycker det är ren idioti.
En bit bort fotograferas Fredrik Ljungberg med några träd som fond. När Ljungberg går därifrån och är på väg att försvinna in på hotellet går Patrik Andersson ikapp honom, och lägger en arm om hans axlar. Några av fotograferna fångar bilden av de båda sammanlänkade stjärnorna.
Jag får en obehaglig känsla att Patrik Andersson aldrig hade gjort som han gjorde om han inte hade haft publik.

Landslaget åker iväg på sightseeing efter pressträffen. Zlatan sitter längst bak i bussen. Han är den ende som lyckats få ner ett fönster och flinar åt några söta japanskor som artigt har tiggt autografer utanför lobbyn. Han ser avslappnad och lycklig ut.
Före VM trodde jag att han var ren Yoyogi. Nu börjar jag tvivla.
Zlatan Ibrahimovics talang är som midiklorinerna i Anakin Skywalkers blod - en oändlig potential att utnyttja eller förslösa. Hans hävdelsebehov och revanschbegär drar honom ofta åt Mörkret. Det verkar som om Henrik Larsson drar honom mot Ljuset.
Här i Japan tar Zlatan varenda chans att berömma Henrik Larsson och förklara vilket geni han är. Under den där första uppvärmningen där spelarna lattjar med bollen före träning har Zlatan brukat stå helt själv, men här är det som om Henrik brutit igenom bubblan - de kan stå bredvid varandra, småprata, göra små saker med bollen tillsammans.
Zlatan säger till DN:s Lars Grimlund att han »inte kommer att få spela en minut i VM«, men tycks verkligen acceptera det.
För många av hans medspelare är VM en period av intensiv press.
För Zlatan är det tvärtom en period utan prestationskrav från omgivningen. Här bor han på lyxhotell, umgås med vuxna män som inte ifrågasätter honom, ingår i ett lag där han inte behöver slå sig fram.
När gjorde han det senast?

En förmiddag går jag och Kocken ner till Suma Beach i Kobe. Vattnet är drygt tjugo grader varmt, det är perfekt badväder - om bara inte tre ufon med vattenscooter blåst omkring i sextio knyck tio meter från strandkanten. Vi hinner pressa i fem minuter innan vi hör en välbekant Norrköpings-stämma. Kalle Kula med tre vänner breder ut sina handdukar några meter bredvid oss. De ser dästa ut. Snart berättar de om fester på hotellrum, nedspydda golv och spritorgier 24 timmar i sträck.
När jag den där första kvällen i Tokyo gick till kassan för att betala berättade Kalle för Kocken att tjejen han skulle bo hos var från Ghana och jobbade som hostess, det vill säga barvärdinna. Det vill säga - ofta, men inte alltid - prostituerad.
- Det är väl inte tjejen man själv skulle välja som flickvän, säger en av Kalle Kulas kompisar med ett snett leende.
- För hennes jobb? frågar Kocken.
- Nja, mer för de skumma drogerna hon stoppar i sig.
Efter en dryg timme känner vi att det är bäst att vi går. Det är över trettio grader varmt, solen står i zenit och vi är nära ekvatorn. En halvtimme till och vi hade blivit röda som kräftor.
Två av supportrarna har somnat i solen. De andra två har börjat dricka öl och säger att de ska stanna på beachen och supa hela dagen.
Jag ser framför mig hur fyra stekta kroppar rullas in i varsin ambulans för att transporteras till brännskadeavdelningen på Kobes lasarett. Fyra par vikingahorn sticker fram under de vita filtarna.

Före Nigeriamatchen visas samma Fifafilm som före matchen mot England. Den visas förmodligen före alla VM-matcher. En grupp soldater spelar fotboll. Av misstag flyger bollen över ett stängsel och hamnar hos en sjuksköterska, som faller bakåt och tjongar den vidare med en bicikleta. Den når andra soldater, någon som ser ut som en brutal fångvaktare, en kille med bakbundna händer. Alla spelar den vidare, leker, blir lyckliga.
Snart slängs vapnen på hög i denna odefinierade krigszon, fiender och överlevande civilister kommer springande av glädje över fälten - allt för att de har fått syn på en fotboll.
Hur många ögon passerar en sådan film innan den hamnar på arenorna i VM? Hur många har haft chansen att säga stopp, utan att ta den?
Jag sitter på Kobe Wing Stadium och minns ett 40-årskalas i Göteborg. Bland gästerna fanns hotshots från Stockholm som justitieminister Thomas Bodström och Mårten Palme.
Fram på småtimmarna var de flesta ganska bladiga. Jag hamnade bredvid Mårten Palme i en soffa, vi började prata om fotboll. Ämnet blev Matcher Man Aldrig Glömmer.
- Jag tror inte att man får de starkaste minnena av matcher som är extremt bra eller viktiga, utan av matcher med en moralisk dimension, sade jag.
Mårten Palme undrade vad jag menade.
- Jag menar matcher som på något sätt rubbar moraliska fundament. Som IFK Göteborgs förlust mot Barcelona i Europacupen 1986. Den var Fel. Den var Hemsk. Alla som såg den tyckte att Göteborg förtjänade, borde, måste gå vidare. Sen får spanjorerna in tre skitmål, Johnny Ekström får ett mål bortdömt, Stig Fredriksson drabbas av ögonflimmer, Torbjörn vågar inte ta sin straff. Det var en match som inte bara handlade om fotboll, utan som sade något om livet, nämligen att världen inte alltid är god.
Någonstans i min dimmiga hjärna uppfattade jag att Mårten Palme tappade koncentrationen. Sedan slog det mig att det hände annat i världen våren 1986. Jag fick suddiga minnesbilder av svarta sorgbindlar på de blåvita överarmarna.
Någon liten spärr i hjärnan borde ha sagt stopp.
Jag var som killen som gjort filmen åt Fifa: en komplett idiot.
Domaren blåser igång matchen.
Första minuten: Anders Svensson passar Fredrik Ljungberg som spelar fram Henrik Larsson som skjuter utanför.
Andra minuten: Henrik Larsson passar Marcus Allbäck, som skjuter utanför.
Sedan får Sverige hörna, Larsson vinner nickduellen och är nära att få in den. Ny hörna: Mellberg nickar stenhårt strax över.
- Jag har aldrig sett Sverige börja så starkt, säger Kocken. Inte ens 1994.
Det är återigen omöjligt att sitta still på läktaren. Lika svårt att vara tyst.
När Olof Mellberg är på väg att möta en rullande boll utanför Nigerias straffområde efter en femtiometersrusch känns det som att sitta på Gamla Ullevi:
- DUNDRA! skriker jag.
Expressens Olof Lundh får nog i sätet framför oss.
- För fan, vi är inga turkar! skäller han.

Tommy Söderberg kommer lufsande i en kostym som ser ut som om han sovit i den. Kragen är uppvikt och i handen håller han en rulle vit tejp. Han ser väldigt lycklig ut.
Där Söderbergs lycka syns på ett extremt brett leende visar Lagerbäck bara glädje med ögonen.
- Nu har ni vunnit er första mästerskapsmatch också, säger Ulf Roosvald.
- Ja. Det är inte så dumt, svarar Lagerbäck.
En bit bort står Andreas Jakobsson. Ännu en gång gjorde han en fantastisk match.
Men Jakobsson pratar hellre om Henrik Larsson:
- »Henke« sprang mest av alla, och gjorde två. Vad fan ska man säga?
- Har du grubblat färdigt på Englandsmatchen? frågar jag.
- Nej, hörnan spelas fortfarande i mitt huvud. Det var samma i dag - skulle jag ha satsat allt istället för att avvakta bara för att jag trodde att Hedman kom ut?
Jag säger till Jakobsson att han är överkritisk. Att Nigerias mål definitivt står på Hedmans konto. Jakobsson rör inte en min i sitt gravallvarliga ansikte.
Detta är en man som uppenbarligen aldrig kritiserar andra än sig själv.
Jag frågar Olof Mellberg istället - vad säger man till Hedman efter ett sådant baklängesmål?
- Man säger inget, inte under match. Själv såg jag inte riktigt målet. Det var väl samma som mot England, att han var lite sen.
- Såg du när Teddy rensade på Johan då?
- Åh fy fan! När bollen gick i stolpen visste man fan inte vad som hände egentligen. Hade den bollen gått in, det hade varit makabert!
En bit bort står Kocken och pratar med Magnus Hedman. Kocken konstaterar att det blivit ännu ett mål på inlägg.
- Det är slut med det nu, säger Hedman. Jag borde kanske stått kvar. Jag kommer att kolla målet på video i kväll. Det är så det är att vara målvakt - det är snabba beslut. Ibland blir det fel.
Långt efter att de andra gått ut till bussen kommer Niclas Alexandersson och Fredrik Ljungberg gående. Efter två timmars löpande i 28-gradig värme dröjde det 1,5 timme innan de fick ur sig de nödvändiga skvättarna för dopingtestet.
Alexandersson gjorde återigen två helt olika matcher i matchen. Han slog dåliga inlägg och skräpade bort enkla passar i anfallsspelet, men slet enormt i defensiven, täckte ut bollar, gjorde inga misstag.
- Det blir så alltså... man känner för lagets bästa att man behöver balansera. Nu är Fredrik så bra, och Anders, att det är bättre att jag tänker mer defensivt. De är helt enkelt bättre än mig framåt nu.
Fredrik Ljungberg var ännu mer offensiv än mot England - den här gången gav det utdelning. Både när Henrik Larsson gjorde sin kalla dragning före 1-1-målet och när han revs ned och fick straffen som gav 2-1 hade han fått passningarna från Ljungberg.
Ljungberg är avslappnad och pratar lugnt. Han har uppkavlade skjortärmar och tofflor på fötterna, men slipsen är knuten i perfekt längd.
Något har hänt med Ljungberg under detta VM. Han gnäller inte på medspelarna. Han viftar inte med armarna efter bollar som inte kommer. Han klagar inte på domaren.
Före VM, på Arsenals träningsanläggning, tog jag och Ulf Roosvald upp hans beteende på planen. Ljungberg såg förvånad ut, och det var som om han inte riktigt visste vad han skulle säga.
- Jag vet att jag viftar på armarna, sade han med en axelryckning. Ibland visar man sin frustration... men... det visar väl lite att jag är koncentrerad också?
Han gjorde en kort paus.
- Men tycker folk att det är ett problem, då får jag givetvis ändra på det.

Kocken och jag lufsar runt i glädjekvarteren Sannomiya i centrala Kobe. Sverige har besegrat Nigeria. Det känns som om vi borde fira. Dessutom vill vi se England-Argentina.
Framför storbildsskärmen på Ryan's, en irländsk pub på sjunde våningen alldeles bredvid stationen, är det så fullt att personalen flyttat ner en vakt som säger stopp redan nere på gatan. Nästa alternativ blir VM-sponsorn Budweisers bar, men där är det lika fullt.
Så småningom hamnar vi i loftgången utanför en minimal bar på andra våningen på en bakgata. Därinne är det också fullt, men vår längd gör att vi kan följa matchen över lokalbefolkningens huvuden.
Det låter nästan pornografiskt: »Michael, Michael, oh, MICHAEL!«, efter att Owen bara varit nära att lyckas med en dragning. Sedan »David, David, Daviiiiid!« i lika hög falsett.
- Nu får de ta och ge sig, säger Kocken efter ännu en hysterisk skrikattack från japanskorna.
Redan efter matchen mellan England och Sverige noterade vi hur japansk TV repeterade varenda crossboll, kortpass eller tåfjutt som vidrört David Beckhams fot. Av Sveriges prestationer visades endast målet.
På den packade baren i Kobe finns tre japaner med svenska landslagströjor. Jag frågar varför, de svarar att de har varit på Sverige-Nigeria men att de hellre hade sett England.
- Bortsett från biljettskandalen är det här VM-organisationens största miss, säger en ung japanska som trängs med oss ute på loftgången. De borde ha fattat att fotbollssupportrar vill se på TV tillsammans.
Inifrån baren kommer ytterligare ett falsettvrål. Japanskan suckar.
- Beckham är girig. Han borde byta jobb, man kan inte vara både sexsymbol och fotbollsspelare. Han borde bli fotomodell.
Kocken blir glad.
- Säg en fotbollsspelare du tycker om, säger han.
- Jag gillar den där store tysken, säger hon. Carsten Jancker.
Kocken ler med hela ansiktet, lägger armen om henne och frågar:
- Vill du gifta dig med mig?
När vi lämnar baren en timme senare har han med sig Mari Fujis telefonnummer. Kocken, som av vissa luttrade vänner kallas för Bocken, ser riktigt rörd ut när vi vandrar hemåt i natten.
- Hon sade Carsten Jancker. Vilken kvinna.

Nästa dag tjatar jag på Kocken att han ska ringa. Han slingrar sig som en tonåring, »kanske i morgon«, »senare«, »vi får se«.
Han är ännu inte redo för passagen. Efter nästan tjugo år i Yoyogis kraftfält måste han närma sig Koburi med försiktighet.
När knät pajade var Kocken 18 år gammal. Efter lumpen började han jobba som slav på finkrogen Johanna i Göteborg och lärde sig kockyrket från grunden.
För några år sedan insåg han att femton år över kokande grytor på Avenyn och på Marstrand fick vara nog. Han var tvungen att skaffa sig ett liv. Han sökte in till journalisthögskolan - ett steg, oklart i vilken riktning, men i alla fall ett steg.
Kocken kan berätta i timtal om livet bakom svängdörrarna, om de skumma existenser som dras till detta yrke som lyckas kombinera låg lön med glamour och status. Kocken vet också allt om pengagubbarna, det extravaganta gäng på 40-45 personer som hänger som slitna skinnpåsar på inneställena runt Avenyn. Bland de mer kända av dem märks Patrik Sjöberg, hans agent Daniel Wessfeldt - eller »Danny West« som han föredrar att bli kallad, Ulf Ekbergs »livvakt« och goda vän Zoran, Black Ingvars-Magnus Tengby, »Yx-Roger« som mördade två gamla flickvänner och hackade ihjäl en krögare på Korsvägen...
Frågar man dem vad de lever på svarar de oftast luddigt att de »köper och säljer saker«, eller att de är »mäklare«. Det enda som inte är någon hemlighet är vad många av dem köper.
Kocken berättar om en sen arbetskväll då han hade glömt sin jacka på en av de mer kända krogarna på Avenyn. Han gick tillbaka en timme efter stängningsdags och upptäckte ett långhårigt monster i skinnkläder som mätte upp något i små påsar vid en av köksbänkarna. Ställets ägare informerade Kocken att det nog var bäst att han gick. En vecka senare kände han igen skummisen i en kvällspressartikel - Johnny »Eight Bullets No Problem«, en av Hell's Angels mer ökända medlemmar, känd för att ha blivit skjuten med åtta kulor men överlevt.
Återigen träff på verandan utanför Hotel Maiko Villa. Förmodligen är det den sista, landslaget ska vidare till Sendai i den norra delen av Honshu, men det finns också en möjlighet att laget kommer tillbaka.
Vinner Sverige mot Argentina har man vunnit gruppen. Vinns den efterföljande åttondelen är det kvartsfinal i Osaka, bara några mil härifrån.
Anders Svensson säger att det är »livsfarligt att tänka så«. Henrik Larsson också, även om det låter mindre som en kliché och mer som blodigt allvar när han säger det:
- Nu måste vi ta poäng mot Argentina. Gör vi inte det är inte det vi gjort värt någonting. Då har vi inte presterat nåt.
Jag sitter alltså på en soldränkt veranda i Kobe och funderar på fullaste allvar kring möjliga vägar fram till en VM-final. Henrik Larssons två mål mot Nigeria ändrade på mycket, men för den största scenförändringen stod lagets spel i stort. Inte ens Nigerias ledning kändes hotande. Så många chanser som Sverige skapade var det helt självklart att bollarna skulle trilla in.
Argentina? Ett bra lag, visst, men de förlorade mot England, och England är sämre än Sverige.
Framför allt visade argentinarna att de saknar mental styrka. Före matchen försökte de psyka engelsmännen i spelargången, under matchen blev Danny Mills spottad i ansiktet, argentinarna delade ut armbågar och njurslag. När inte en enda engelsman besvarade provokationerna blev de argentinska spelarna förlorare i dubbel bemärkelse - som spelare och som människor. Frågan är vad som hade hänt om de fokuserat sin energi på ett vettigare sätt.
För första gången sitter jag och suger på ordet World Cup. Detta är fanimig en cup. Det är en tävling som går ut på att kora det bästa fotbollslaget i världen.
Man glömmer lätt att nästan alla spelare som når landslagsnivå är extrema vinnartyper. För en spelare som Henrik Larsson är det förstås trevligt om laget spelar bra, men målet är ändå att vinna. Att bli världsmästare.
Ulf Roosvald frågar Henrik Larsson om han äntligen har skaffat sig egna VM-minnen att vårda nu.
Larsson får något frånvarande i blicken, och flinar.
En fråga jag upprepar i oändlighet den här dagen är om spelarna själva trodde på det här, att de skulle ha chans att gå vidare. Det är en sak att säga »allt är möjligt« före VM, för så säger alla. Det är en helt annan sak att verkligen mena det.
De flesta svarar som robotar med samma kliché: »Vi har så bra spelare att vi kan slå vem som helst en bra dag, det har vi vetat hela tiden.«
Bara Marcus Allbäck svarar annorlunda:
- Det är klart vi var nervösa inför VM. Spelet stämde egentligen inte någon gång under hela våren, det är klart man var orolig. Sen var det England och öppningsmatch i VM... vi var jävligt spända inför den matchen.
På väg därifrån går jag förbi Teddy Lucic. Jag rycker honom i axeln.
- För fan Teddy, varför spelar du inte så här jämt? säger jag när han vänder sig om.
Teddy Lucic ser uppenbart förvånad ut, han får en grubblande rynka i pannan.
- Ja, det kan man fråga sig... det kan man verkligen fråga sig. Jag vet ärligt talat inte.

Det finns två ögonblick under matchen mellan Sverige och Argentina som säger allt. Det ena är när Johan Mjällby har gjort sitt enda misstag i matchen, en rensning som hamnar rakt på Gabriel Batistuta. Batistuta rycker, har bara Jakobsson att passera... men bromsar upp. Han ser sig omkring, hittar en kantspelare att passa och rullar sedan ut bollen åt sidan. När inlägget kommer är Mjällby tillbaka, försvaret samlat, tillfället förbi.
Efter matchen frågar jag Göran Göransson vad Argentina skulle ha gjort för att vinna matchen.
- Det de är bra på. De skulle ha utmanat mer man-mot-man, framför allt på mitten. Nu försökte de hela tiden komma runt på kanterna, och det passade oss väldigt bra.
Argentina agerade som en försöksråtta som aldrig lär sig ta rätt sväng, utan som envisas med att försöka åt samma håll hur många elektriska stötar den än tar emot.
Det andra ögonblicket är när Zanetti i den trettonde minuten slår ett välplacerat, hårt inlägg från höger mot Sorín som står alldeles innanför boxen. Magnus Hedman står kvar på linjen. Sorín vinner höjdduellen och får till en välplacerad nick - som Hedman reflexräddar.
När Magnus Hedman kommer ut från omklädningsrummet får han syn på Kocken. Hedman flinar, och säger:
- Jag gick inte ut på någon 50/50-boll den här gången.
Att känna till sina begränsningar och anpassa sig efter dem, det är också Koburi.
När Johan Mjällby slutligen kommer ut känner jag att jag måste prata med honom, men kommer inte på någon fråga. Det finns ju inget att undra över - han har gjort den perfekta landskampen.
- Nu blir du dataspel, Johan, är det enda jag får ur mig.
- Vadå? säger han.
- Nästa gång de gör ett sånt där fotbollsspel kommer du att vara på omslaget, inte Zlatan eller Ljungberg.
Mjällby skrattar.
- Du, det får vara Tetris i så fall.
Tidigare under veckan har han berättat att han skapar bilder inför matcherna, att han bygger upp sig själv genom att visualisera lyckade brytningar och rensningar. Jag frågar honom hur de där bilderna såg ut den här gången.
- Jag målade upp en match där jag plockade bort världens bästa anfallsspelare. Verkligheten stämde ganska väl överens med bilden, skrattar Johan.

Efter matchen flummar Kocken och jag runt i Sendais centrum. Som vanligt försiggår allt nattliv i några få hektiska kvarter fullproppade av restauranger, klubbar, spelhallar, porrbutiker, barer och prostituerade.
Vi känner oss underligt tomma, håglösa. Matchen var så gastkramande att all energi var slut när slutsignalen gick.
Dessutom är jag fortfarande bakfull efter en blöt natt på stan med fyra glada supportrar från Pajala. Ren vodka slår ut grundläggande hjärnfunktioner oroväckande snabbt.
När Kocken petade liv i mig där jag låg och sov på golvet i vårt rum hade jag bara vaga minnesbilder av föregående kväll. En av dem var den hopplösa känslan av att ha gått vilse i en japansk miljonstad, men inte kunna fråga om vägen därför att jag dels var för full för att göra mig förstådd, dels inte kom ihåg vad vårt ryokan hette. Till slut somnade jag i ett parkeringshus, men väcktes av en rivstartande bil. Som en sista livsuppehållande funktion mindes jag att vårt härbärge låg nära stationen och fick en taxi att köra mig dit. Därifrån hittade jag hem.
Tomheten berodde också på att det som hänt var så otänkbart. VM skulle ju vara slut nu, vi skulle ju flyga hem, glada och nöjda med att ha fått se ett svenskt landslag ta fyra poäng i VM:s svåraste grupp. Vi befann oss i helt oplanerad tid och behövde lugn och ro för att justera om siktet.
Visst gick resultatet att förutspå. Argentina fick bara in en boll mot Nigeria, som Sverige gjorde två på, och Argentina förlorade mot England. I efterhand kan man också konstatera att Argentinas anfallsmodell passade löjligt väl överens med Sveriges försvarsmodell. Dessutom hittade jag en uppmuntrande intervju med Pablo Aimar i samma dags The Guardian. Där sade han: »Jag tror att vi gör många mål, kanske så många som sex. Vi har bara förlorat en match, och vinner vi bara denna är allt tillbaka till det normala igen.«
Trots det: Sverige borde inte kunna slå ut Argentina, inte ett lag där så gott som varenda spelare är lagkapten eller andre lagkapten i sitt lag, där i princip alla är vana vid att spela viktiga matcher i någon av de tre stora ligorna.
Sendais två sportbarer, Shaft och World Soccer Café, fylls snabbt av blågula fans. De firande svenskar som inte får plats där strövar omkring på gatorna, sjunger, ser lite vilsna ut. På shoppingstråket Kokubunchô-dôri hoppar tio supportrar runt i ring och sjunger Små grodorna med ansiktsfärgen rinnande utmed kinderna medan fyra uniformerade poliser generat ser på. I bakgrunden spanar två civilklädda poliser med komradion nedstoppad i en sportryggsäck, de får äntligen se vad den svenske supporterpolisen Lars-Rune Bohlin förvarnat dem om:
- Om svenskar tar av sig på överkroppen, hoppar runt i ring och härmar grodor ska ni inte bli oroliga - det är helt normalt, jag hade själv gjort likadant.
I Sendai som i så många andra japanska städer sker nattlivet till stora delar utom synhåll, på barer och klubbar på andra, tredje eller sjunde våningen lika väl som i markplanet. Strax efter tolv är gatorna tömda på glada svenskar. Också beroende på att så många stuckit till Tokyo redan efter matchslut - på torsdagen går planet hem för de flesta.
Skaran som hejar fram Sverige i fortsättningen kommer att vara minimal. Men en av dem kommer att vara från Glasgow, ha peruk, trumma och sjunga »Henrik Larsson is The King of Kings« oavbrutet och i olika tonarter matcherna igenom. James och Henry, två fotbollsfans från Nya Zeeland, kommer också att följa Sverige till slutet.
- Vi har sparat pengar i ett halvår för det här, säger James. Egentligen håller vi på Holland, men när de inte kom till VM var vi tvungna att välja ett annat lag. Det blev Sverige.
- Varför då? undrar jag.
- Vi ville ha ett lag som det var lätt att få biljetter till.
De, liksom trummannen och alla andra, får på torsdagen det angenäma problemet att planera fortsättningen på en fest de trodde skulle ta slut.
Vid Grand Hotel möter vi en man med motsatt problem. Hans flygbiljett hem är bokad till efter finalen. Han har matchbiljetter och hotellrum bokade i Oita, Osaka och Tokyo. Jag noterar att han tagit för givet att Argentina skulle vinna gruppen.
- We deserved to win, säger han med indignation i rösten.
Jag håller inte med.

Vi äter på McDonald's. Jag hatar mig själv.
Hur ska jag nu kunna förvänta mig av andra att de ska leva som de lär?
Detta får aldrig hända igen.
Yoyogis kraft är stark.

Dagen efter Argentina-matchen berättar en tysk journalist att han såg England-Nigeria dagen innan. Teddy Sheringham kom ut ur omklädningsrummet med en klubba i munnen. Tysken frågade om han hade hört att Sverige slagit ut Argentina.
- Sweet, very sweet, sade Sheringham och fortsatte suga på klubban.
- Vad tycker du om det? undrade tysken.
- Det är en skandal, sade Sheringham och tog en konstpaus.
- Det är en skandal att inte vi slog dem i deras sista match. Det är en skandal att inte vi fick glädjen av att se dem gråta.
Nu är svenskarna heta. Till dagen efter-konferensen på hotellet i Sendai kommer tyskar, fransmän, britter, danskar, italienare, japaner. Henrik Larsson är fullständigt omringad av folk. Lars Lagerbäck med. Och Fredrik Ljungberg. Till och med Magnus Svensson får besvara frågor på engelska.
Den ende av dem som spelat som blir sittande ensam under större delen av den obligatoriska intervjutimmen är Tobias Linderoth. Vid bordet bredvid honom sitter Anders Svensson, omsvärmad varenda sekund.
Jag sätter mig bredvid Linderoth med stängt anteckningsblock.
- Du jobbade nog tio gånger så mycket som Anders i går, men i dag får han tio gånger så mycket uppmärksamhet, säger jag.
Linderoth vrider huvudet åt Anders Svenssons håll, och låter nästan frånvarande när han säger:
- Ja... det är bra. Det är så jag vill ha det.

Zlatan är upprymd. I går var han en bifigur, det enda han hann göra i matchen var att hjälpa till i försvaret, nicka bort en hörna, pressa ut det argentinska spelet mot kanterna. Han är ändå elektrisk.
- Du skulle ju inte spela en minut i VM, säger jag.
- Ja du, man vet aldrig vad livet har i beredskap, säger han med ett brett flin.

Beckenbauer gnölar. Något måste ju vara fel när Argentina, Portugal och Frankrike åker ut i gruppspelet. Kaiser Franz gnäll sprids snabbt över världen som någon slags universell sanning: spelarna i de stora fotbollsländerna är för slitna. Stjärnorna kunde inte leverera. Fotbollen i Europa måste ändras så att spelarna kommer mer utvilade till VM.
Ingen synar hans bluff.
Ett av Franz Beckenbauers få konkreta förslag är att Champions League ska kortas igen. Sex matcher mer eller mindre, på ett år, anses alltså avgörande för professionella idrottsmäns prestationsförmåga. Han säger det aldrig, men en kapning av Champions Leagues första gruppspel innebär förstås att färre lag från de små länderna får chans att vara med.
Hade Beckenbauer varit orolig på allvar, och inte i första hand ute efter att vinna fördelar till hans Bayern München och andra storklubbar, hade han förstås krävt en återgång till gamla Champions League-regler. Där var bara mästarlag med. Där spreds det extra matchandet jämnare över Fotbollseuropa. Där spelade det ingen roll om i stort sett varenda landslagsman från Italien, Tyskland, Argentina, England, Frankrike och Spanien fanns i de tre, fyra bästa lagen i de fyra stora ligorna - bara det bästa laget fick ju spela.
Gnället om det hårda matchandet bygger också på att så många stjärnor kommit till VM skadade eller halvskadade. Men om VM istället gått 2001? Då hade spelare som Zinedine Zidane, David Beckham och Fredrik Ljungberg kommit friska till Japan.
Alla lag har sina förutsättningar att göra det bästa av.
Att ha ett lag fullt av trötta världsspelare måste rimligen vara ett bra mycket mindre problem än att ha få eller inga alls.
Franz Beckenbauer. Hundra procent Yoyogi.

På stadion i Saitama sade jag till Kocken:
- Man kanske skulle passa på att fråga Glenn Strömberg vad som egentligen hände i VM 1990?
Kocken tittade på mig som om jag var en komplett idiot.
- Skärp dig. Fatta att en cigarr bara är en cigarr. Christer Pettersson sköt Palme, Lee Harvey Oswald sköt Kennedy, Sverige förlorade tre matcher i VM. Det var inte mer komplicerat än så.
En vecka senare satt jag och läste en artikel om Englands framgångar i VM. Sven-Göran Erikssons samarbete med Willi Railo lyftes fram, och framför allt deras tankar om hur viktigt det är att hitta rätt »kulturbärare« till laget. Jag läste artikeln på fullaste allvar när Kocken kastade ett öga på den.
- Sånt jävla skitsnack. Vad menar de med kulturbärare? De menar en riktigt bra fotbollsspelare som har förmågan att få med sig de andra. Varför säger de inte det då? Det där förgudligandet av fotbollen är det värsta jag vet.
På en sportbar i Oita kvällen före åttondelsfinalen mot Senegal gnäller jag över att vi bjuds på så få smarta observationer från de fotbollssupportrar vi möter. De, som ser på fotboll år ut och år in, som kan allt om det svenska landslaget, varför drar de så få vettiga slutsatser?
Den utlösande faktorn är en snubbe i gul t-shirt med blå kronor på som plötsligt börjar klaga på Johan Mjällby: »Han är så jävla kass. Såg ni inte hur nära han var att göra självmål mot Nigeria?«
- Det är du som är korkad, säger Kocken. Har du inte lagt märke till att de är stupfulla hela tiden? Hur smart är du själv med tre promille i kroppen?
Han är bra på sådana enkla sanningar. Vi funderar på om det finns någon enkel sanning om det svenska landslagets VM.
Givetvis har förbundskaptenerna rätt - Sverige har ett fungerande lag där alla jobbar för varandra. Ibland är en cigarr bara en cigarr.
Vad Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg glömmer att säga, eller väljer att inte säga eftersom det inte är deras stil, är att detta lag dessutom har två fullständigt briljanta spelare: Henrik Larsson och Johan Mjällby. De hade platsat i vilket landslag som helst.
Anders Svensson hade kunnat nå deras nivå, om han hade haft bättre kondition. Mot både Nigeria och Argentina bytte han ut sig själv under andra halvlek. Stundtals stod han framåtlutad med armarna mot låren, flåsande som en hobbymotionär.
Han må kallas för »Guldhedens Maradona«, men han har potential att bli hela världens nya Maradona. Eller i alla fall... Hasan Sas.
- Hur VM än slutar för Sverige blir det spännande att se vad Anders Svensson drar för slutsatser, säger jag. Antingen tycker han: »Wow! Jag räckte till! Jag var bland de bästa i landslaget!« Eller så tycker han: »Jävlar var nära jag är! Skaffar jag mig bara grymmekondition också så blir jag en världsspelare!«
- Han måste välja, säger Kocken. The Koburi Way, eller The Way of the Yoyogi.

Jag träffar Stellan före matchen. Han bär återigen den mörkblå västen. Han berättar att han bokat om sin flygbiljett - han skulle ha flugit hem efter gruppspelet, men nu har han bestämt sig för att stanna VM ut.
- Jag fyller år egentligen. Tjejen och jag skulle resa till Norge, men jag kände att jag bara måste vara kvar.
Sedan har han inte tid att prata mer, kamerautrustningen ska ställas upp vid kortsidan.
Stellan Danielsson. Hundra procent Koburi.

Det är slut nu. Det är svenskarnas tur att gråta. Senegaleserna gjorde vad argentinarna borde ha gjort. De gjorde vad de var bra på, och svenskarna dåliga på. De utmanade man-mot-man.
De svenska spelarna blev osäkra, skaffade sig mer och mer gardering. På slutet av matchen räckte det inte för backarna att som vanligt ha back-up av en medspelare innan de vågade gå på -  helst skulle Tobias Linderoth vara back-up för back-up nummer ett. När Senegal slutligen slog den öppnande passningen var inte en, inte två, utan tre svenska spelare gjorda på samma gång.
Anders Svensson faller ihop på exakt den plats han står när Senegals segermål går in. Tommy Söderberg och Marcus Allbäck lunkar dit för att trösta honom.
Henrik Larsson tar av sig tröjan och går av planen.
Jag och Ulf Roosvald frågade givetvis i Glasgow om han såg slutet på landslagskarriären. Henrik svarade att den tidning som skrivit att han skulle sluta efter VM hade missförstått honom.
- Så du tänker fortsätta?
- Det säger jag inte. Jag menar bara att det inte finns någon anledning för mig att bestämma en sån sak nu.
När Henrik Larsson kommer ut från omklädningsrummet ser han hård ut. Det är slut nu.
Han har upplevt både ett VM-brons han inte kände sig delaktig i, och en snöpligt avslutad VM-turnering där han själv spelade som om han tillhörde guldmedaljörerna. Han har gjort mål under alla de tre slutspel han varit med i.
Han har inget mer att bevisa. Han har inga fler ögonblick att jaga.
Henrik Larsson har också gjort något som ingen kunnat förvänta sig - han har sett till att hans Koburi lever vidare i landslaget, oavsett var hans egen kropp återfinns i framtiden.
Zlatan Ibrahimovic kommer ut ur omklädningsrummet, han är samlad, generös mot matchens segrare, stor i motgången.

Assisterande reporter: Martin Sundborn.

När svenska lag på senare år har utmanat Europa har de gjort det med defensivt spel och dyra värvningar. Djurgården spelar 4-3-3 och satsar resurserna på långsiktiga projekt i Åtvidaberg och Kongo. Ledningen vill skapa ett stabilt Champions League-lag med de stora europeiska klubbarnas egna metoder. Men de höga ambitionerna är helt beroende av tre män som både styr Djurgården – och satsar de pengar som behövs.

Text: Henrik Ystén Foto: Peter Widing

– Det var så här nära med Andreas Jakobsson.
Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist måttar upp en centimeter med tummen och pekfingret för att visa.
– Vi träffade honom i Rostock i januari men det föll på det danska skattesystemet. Vi hade varit tvungna att erbjuda honom åtta miljoner i årslön för att matcha Bröndbys bud.
– Så jävla synd, säger Tommy Jacobson, vice VD i Djurgården Fotboll AB.  Annars hade vi gjort årets värvning i år också. Det hade varit så skönt.
De två männen tystnar. Lundquist smuttar på sin gin och tonic, Jacobsson på en whisky av märket Macallan. Det är kvällen före midsommarafton i baren på hotell Noga Hilton i Genève, och det är spänt inför morgondagens lottning av kvalet till Champions League.
– Det är inte bra att danskarna kan manövrera ut oss så. Vi måste hitta på något kreativt. Vi ska konkurrera med länder som Danmark, Portugal, Grekland. Vad kan vi göra? frågar Lundquist.
Jacobson rycker på axlarna:
– Äh, det är bara en inställningsfråga. Titta på Leffe Boork när han sa att vi skulle slå Sovjet i hockey. Då kallades han idiot.

En knapp månad tidigare, i slutet av maj, blåser det stadig medvind för Djurgårdens fotboll. Klubben leder Allsvenskan, truppen är i stort sett skadefri och om ett par dagar är det dags för derby mot AIK.
Ordförande Bosse Lundquist förklarar strategin på kansliet i Klocktornet på Stadion:
– Vi kommer inte att göra några kortsiktiga satsningar inför Champions League. Tillsammans med Hammarby är vi väl det enda mästarlaget som fått behålla truppen på senare år, det har varit det viktigaste för oss. Tidigare har ju proffsklubbarna bara stått och väntat. Vårt mål är att vinna första kvalmötet, sedan kan vi inte planera mer. Ta Hammarby i fjol. Hade de slagit Partizan Belgrad skulle de ha fått Bayern München i nästa omgång. 
– Vi kan inte köpa in en etablerad spelare bara för att satsa på Champions League. Då skulle vi lämna den riskprofil vi har. Vi har inte bråttom, men vi ska vara ett Europalag på sikt.
I dag har klubben råd med målsättningen. Skulder på tio miljoner kronor från 1998 har betats av, klubben har tagit sig tillbaka till Allsvenskan och 2002 gav SM- och cupguld samt
ett plusresultat i årsredovisningen. Samtidigt har resultatet hos det senaste decenniets övriga toppklubbar – Göteborg, AIK och Helsingborg – försämrats radikalt.
Många elitklubbar har kontaktat Djurgården i hopp om att kunna kopiera framgångsreceptet. Men det kan bli svårt, ingen annan klubb har en så kapitalstark och investeringsvillig supporterskara:
Bosse Lundquist lämnade VD-posten på Esselte för att svinga ordförandeklubban i Djurgården, både i föreningen och i det aktiebolag, Djurgården Fotboll AB, som den näringslivsvana styrelsen
skapade.
Tommy Jacobson har trappat ner på arbetet i Quesada, det egna företaget som hjälper de riktigt förmögna att placera sina pengar. I dag arbetar han nästan heltid för Djurgården.
Bror Anders Månsson grundade Citymail och är fortfarande VD. I dag sitter han i styrelsen för Djurgården Fotboll AB, och driver samarbetsprojektet med Kinshasa City Football Club i Kongo.

Tillsammans har de tre männen genom egenägda bolag pumpat in nära 40 miljoner kronor i projekt som på ett eller annat sätt har med Djurgården att göra.
Lundquist, Jacobson och Månsson är affärsmän som bedriver fotbollsverksamhet med näringslivets modeller som grund. Genom att placera Djurgården Fotboll AB som navet i verksamheten har de möjlighet att agera friare än i en vanlig förening, samtidigt som de inte riskerar föreningens fortlevnad om ambitionerna spricker.
På storföretags vis strävar man också efter att hitta essensen i verksamheten. Kan man formulera målet i en mening underlättar det för organisationen att dra åt samma håll. Walt Disney är kända för sitt »Making people happy«, Virgin talar om »To be the peoples champion«. 
På en whiteboard som hänger bakom Bosse Lundquist formuleras Djurgårdens motto med blå tuschpenna: »Steget före«.
– Vi ville ha något som gällde både för spelarna på planen och för oss i styrelserummet, säger Lundquist.
På köpet fick de en slogan som är bästa tänkbara tändvätska för AIK och Hammarby. Mottot visade sig dessutom vara begagnat; i våras upplyste Kim Källström sin ordförande om att även Al-Qaidas målsättning är att ligga »steget före«.

Tommy Jacobson satte upp ett mer konkret mål när han var i Genève sommaren 2002 för att följa Djurgårdens Uefacuplottning.
– När Champions League-vinjetten drog igång i högtalarna knottrade det sig på armarna. Så såg jag den där Henrik Appelqvist från Hammarby sitta nere bland Champions League-lagen. Jag vände mig till Bosse Lundquist och sa: »nästa år är det fan i mig jag som ska sitta där.«
Han ler.
– Bosse Andersson ringde mig när jag var i New York förra veckan för att ta reda på min kragstorlek. Vi har sytt upp nya kostymer inför lottningen.
När Champions League-målet var uppnått i och med SM-guldet förra hösten, dröjde det bara två månader innan Tommy Jacobson fick en ny dröm, fast på lite längre sikt. Åtvidaberg hörde av sig, en i raden av elitklubbar som undrade hur Djurgården hade ordnat upp sin ekonomi. I Åtvidabergs fall
var det bråttom med pengarna. 30 år efter de
allsvenska seriesegrarna 1972 och 1973 hotades klubben att flyttas ut ur Superettan, ut ur elitfotbollen. ÅFF var tvungna att klara av en skuld på
1,3 miljoner före 30 juni, annars skulle de bli av med elitlicensen. Tommy Jacobson gillade inte det framtidsscenariot.
Jacobson är uppvuxen i Linköping och åkte i sina tidiga tonår ständigt de få milen till Åtvidaberg och Kopparvallen för att se Ralf Edström, bröderna Roger och Benno Magnusson, Conny Torstensson och de andra. Han minns SM-gulden och Europacupmatcherna mot Chelsea och Bayern München.
Men Jacobson flyttade inte till Åtvidaberg utan till Stockholm där han gjorde kometkarriär i finansbranschen. 1999 gick han in i väggen och togs in på Huddinge Psykakut. Han stannade på sjukhuset i två veckor. Därefter skrev han en bok om livet runt Stureplan, sålde sitt företag Trevise Bank till Nordbanken och bestämde sig för att låta livet ledas av lust.
Nu, tre veckor före Champions League-lottningen och en månad före Åtvidabergs deadline sitter Jacobson och tittar ut genom kanslifönstret mot Kopparvallens gräs. Bredvid honom sitter en av hans gamla hjältar: VM-spelaren och Europacupvinnaren Conny Torstensson, som ingår i den nya rekryteringsgrupp som ska hitta talanger åt både Åtvidaberg och Djurgården.
Förhandlingarna gick alltså snabbt. Åtvidaberg har skapat ett aktiebolag enligt djurgårdsmodell; Djurgården har satsat en miljon kronor, bygdens näringsliv lika mycket. Tommy Jacobson sitter numera i Åtvidabergs styrelse.
Tommy Jacobsons engagemang kommer från hjärtat, men också från hjärnan. När Åtvidaberg ringde Djurgården hade Tommy Jacobson precis varit på besök hos Feyenoord i Holland och granskat samarbetet mellan Feyenoord och klubbens »satellitklubb« Excelsior, ett bottenlag i förstadivisionen. Tommy Jacobson blev imponerad. Samtidigt visste han att Djurgården har problem med talangerna som ligger strax utanför startelvan – oavsett om de matchas i reservlaget eller i samarbetsklubben Värtan i division två är klassen för dålig. Talangerna utvecklas inte.
Samgåendet med Åtvidaberg gjordes därför enligt Feyenoordmodellen. Djurgården delar med sig av kunskap om hur de vände sin negativa trend och hjälper till ekonomiskt i utbyte mot att de får placera mellan tre och fem  spelare i Åtvidaberg. Överenskommelsen förutsätter också att Åtvidaberg efter årets säsong ändrar spelsystem, från 4-4-2 till 4-3-3, och träningsmetoder helt efter den modell Djurgården jobbat fram.

Redan nu har två djurgårdsspelare, Blaise Mbemba och Richard Ekunde, placerats i Åtvidaberg. Det är ett första test på hur samarbetet funkar. Richard är i skrivande stund ännu inte spelklar. Mbemba får inte förtroendet att spela från start av tränaren Steve Creutz. De djurgårdare som är involverade i projektet förstår inte varför.
I framtiden kommer sådana här problem att hanteras av en sportchef som ska ha inflytande över båda spelartrupperna.
– Vi måste ha någon som ser till det bästa för Djurgården. Åkeby och Lukic vill nog aldrig flytta ner någon spelare, de skulle helst ha en trupp på 40 man. Då ska det finnas en sportchef som tar beslutet att sätta spelarna i Åtvidaberg. För att det är bra för Djurgården i långa loppet, säger Tommy Jacobson.
Göte från Åtvidabergs kansli kommer in i rummet.
– Vad ska jag göra med fakturorna på skorna som era pojkar hämtar ut? frågar han.
– Dem kan du skicka till oss, ta det via mig,
svarar Jacobson. Vad rör det sig om?
– Våra killar tar ut skor för 3 000 kronor per man. Hemskt vad fula fötter han har förresten.
– Vem?
– Mbemba. De är knotiga och dana. Jag vet inte varför men det kanske beror på att han sprungit barfota under den största delen av sitt liv.
Samarbetet är så nära ett farmarlag man får komma i Sverige. Inom damfotbollen kan elitklubbar i dag ha farmarlag och flytta fem spelare mellan lagen per omgång. I herrfotbollen har motståndet hittills varit för starkt. Alla samarbeten med spelarförflyttningar kräver vanliga övergångshandlingar.
Många har undrat vad Åtvidaberg vinner på att bli en talangfabrik för Djurgården. Jacobson förstår inte resonemanget:
– Klubbarna är i samma sits fast på olika nivåer. Det finns ingen spelare som kommer till Djurgården och tänker att det är slutstationen i karriären. Alla spelare vill vidare, vi är också en språngbräda, fast ut i Europa.

Samma dag som Jacobson besöker sina barndomstrakter bilar två andra djurgårdare också till Åtvidaberg. En gång i veckan åker Ingvar »Putte« Carlsson och Magnus Pehrsson ner för att föra
diskussioner med Åtvidabergs ledning och lägga grunden till de förändringar som komma skall. 27-årige Pehrsson hoppade av sin aktiva djurgårdskarriär i vintras på grund av alla skador, nu satsar han på en utbildning till manager. I sällskap med »Putte«, som först gjorde sig känd som hårdför sportchef i Djurgårdens hockey och sedan som mannen bakom fotbollssektionens förändringar på 1990-talet, får Magnus den praktiska skolning han behöver.
I dag ska de träffa Åtvidabergs ordförande på golfbanan. De packar klubborna ur bagageutrymmet på »Puttes« blå Mercedes när ordförande Lars Svensson, prästen i byn, dyker upp. Han färdas på en Crescent från tidigt 1980-tal, också blå, med texten »Världsmästarcykeln« på ramen. Svensson har golfbagen på rulle bakom sig när han svänger in på grusplanen.
De samtalar lite om Åtvidabergs match dagen innan. Äntligen vinst, 3-1 mot Boden.
– Mbemba fick hoppa in, säger Lars och ler.
– Det var bra, svarar »Putte«.
– Visst, men det är ju alldeles för sent. Han skulle varit med långt tidigare.
– Det kan vi inte göra något åt. Inte i år, Lars. I varje fall inte i år.
»Putte« klappar Lars på axeln och skrattar.
Magnus och »Putte« vet ännu inte exakt hur de ska gå tillväga. Det får växa fram under hösten. Men i november ska det ske förändringar i Åtvidaberg.
– Egentligen skulle man bara vilja skippa de spelare som inte passar in i systemet. Men det kan man ju inte göra, sa Magnus i bilen på vägen till Åtvidaberg.
– Varför inte då? Det gjorde vi ju i Djurgården 1999, svarade »Putte«.
För projektledaren Tommy Jacobson är ingenting uteslutet. Åtvidaberg är ett ypperligt exempel på »steget före«, säger han. Att göra Magnus Pehrsson till manager och inte vanlig tränare som alla andra gamla spelare är att ligga i framkant.
– Och Åtvidaberg ska upp i Allsvenskan. Jag skulle se det som ett personligt misslyckande om laget inte avancerade inom de närmaste fyra åren, säger Jacobson.
Han tror inte att samarbetet skulle försvåras om »farmarlaget« kom upp i Allsvenskan. Skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan ökar. Det kommer att bli större glapp även i Allsvenskan på sikt, tror Jacobson.
Djurgården räknar med att tillhöra den översta toppen den dagen Allsvenskan splittras upp i givna topp- och bottenlag. Jacobson poängterar att förebildsklubben Feyenoord och deras satellitklubb Excelsior inte haft några problem att samsas i högsta serien. Och Feyenoord vann ju Uefacupen 2001/2002.

Djurgården spelar ut AIK på Råsunda 2 juni.
På hedersläktaren sitter Bosse Lundquist i svart kostym och Djurgårdshalsduk. När det står 3-0 ser Lundquist mycket belåten ut. Sedan händer allt snabbt. Mats Rubarth reducerar med en kvart kvar av matchen. Lundquist rycker på axlarna. När Stefan Ishizaki gör 3-2 fem minuter senare skakar Lundquist på huvudet. På övertid kvitterar Samuel Ayorinde och springer fram till Djurgårdens tränarbänk. Han sätter pekfingret framför läpparna, »där fick jag tyst på er«, lyder budskapet.
Tränaren Zoran Lukics kaxighet före den allsvenska starten har retat många runt om i Sverige, inte minst AIK:arna. AIK:s sportchef Peter Kisfaludy tycker inte att Djurgården är fullt så originella som det påstås:
– De pratar om sin röda bok där de har skrivit upp spelmodellen. Det är taget från Ajax allting. Där det stått Ajax har de bara raderat och skrivit in Djurgården.
Andra AIK:are tycker att Åtvidaberg är samma idé som AIK:s samarbete med Superettalaget Café Opera.
Djurgården känner till AIK:s frustration. De säger att det beror på att det skett ett maktskifte i staden.
– För ett par år sedan ville alla gå till AIK, till och med Sharbel Touma, säger Tommy Jacobson.
– Nu vill alla spela hos oss och det är viktigt att förvalta det. Risken är att det svänger på samma sätt som det gjorde för AIK när de inte lyckades ta hand om alla talangfulla spelare som kom dit. Tar vi in talanger som självdör kan det vända snabbt. Därför måste vi ha ett projekt som Åtvidaberg. 

Åtvidaberg är inte den enda klubb som ska utgöra Djurgårdens talangbas. Kongoleserna René Makondele, Yannick Bapupa, Blaise Mbemba och Richard Ekunde kommer alla från Kinshasa City Football Club, en förening ägd av Bror Anders Månsson, styrelseledamot i DF AB. Sedan han köpte klubben har Bror Anders Månsson skänkt en miljon kronor per år till projektet.
Månsson är grundare till Citymail och djurgårdare sedan 1990 då hans son Måns började spela i klubben. I Djurgårdens ungdomsverksamhet spelade också kongolesen Tonton Moukoko. Tontons 40-årige bror Fedo var lagets assisterande tränare. Bror Anders intresserade sig för kongoleserna och blev god vän med dem.
– Det är det som är det bästa med fotboll, det spelar ingen roll vad man jobbar med eller vad man tjänar. De bodde i förorten och fick åka kommunalt i två timmar för att komma hem från träningen, själv bor man på Östermalm och har det bra. Det blev så att jag körde dem hem vid några tillfällen. Jag var nyfiken och ville lära känna dem, säger Bror Anders Månsson.
När Kongo bytte regim 1997 ville Fedo återvända. Hans dröm var att skapa ett Djurgården à la Kongo och Bror Anders tyckte att Fedo skulle åka ner och höra sig för om möjligheterna. Fedo kom tillbaka med ett prospekt och videofilmer på matcher med tio lag. Under en hel helg satt Bror Anders och Fedo och kollade på filmerna.
– Jag var intresserad av att hjälpa till ekonomiskt under förutsättning att laget bara satsade på unga spelare, mellan 18-21 år. Så vi köpte ett lag, Vegos, som vi döpte om till Kinshasa City Football Club.
Fedo blev ordförande och Bror Anders betalade pengarna. 1999 åkte han ner själv och la grunden. De köpte en plan, byggde träningsanläggning, ett hus för spelarna att bo i och anställde en kock så att spelarna fick ordentlig mat. Bror Anders hade också med sig träningsmaterial. Från att ha haft en boll på träningarna fick spelarna varsin, man eftersträvade Djurgårdens modell med individanpassade övningar.
– Andra lag i Kongo är dåligt organiserade. Kin-City är annorlunda. Där får man träna på riktigt och det påminner mycket om Djurgården. Både jag och Bapupa kom in i laget via testspel, berättar Rene Makondele.
Bror Anders son Måns har också varit nere i Kongo. 2001 spelade han ett halvår med laget, som på vissa matcher har över 100 000 åskådare på en av världens största arenor. Samma år följde klubbdirektören Bosse Andersson och »Putte« Carlsson med Bror Anders till Kongo. Under en träningsmatch mot Kongos landslag pekade Bosse och »Putte« ut fyra spelare i Kin-City som de kunde tänka sig att flytta över till Sverige. Makondele, Bapupa och Mbemba anlände till Stockholm i december 2001. Richard kom först i vintras. I dag finns han och Mbemba i Åtvidaberg. Makondele och Bapupa bor i Hökarängen utanför Stockholm.
Bror Anders håller tät kontakt med spelarna. Det faller sig också naturligt att »Putte« Carlsson ser till Mbemba och Richard. Att Mbemba inte spelar kan »Putte« inte förstå.
Mbemba är inte den första kongoles »Putte« tar strid för. När Makondele i fjol var utlånad till Värtan klagade Invandrarverket på att han fick lön från en klubb och spelade i en annan. Därför var »Putte« tvungen att tjata in Makondele i Djurgårdens trupp, trots att tränarna Åkeby/Lukic hade sagt att han inte platsade.
Magnus Pehrsson, som ingick i Djurgårdstruppen när Makondele, Bapupa och Mbemba kom, säger att det inte bara är tränarna som har varit skeptiska.
– Vissa tycker att de här killarna har fått för mycket stöttning. Det är inte många juniorer som får samma hjälp. Samtidigt har de haft en otrolig utveckling. När de kom hit såg man att de kunde hoppa och springa, mer var det inte.
– Kongospelarna har bra karaktär. Och oavsett vad man tycker ska man veta att de nog är Djurgårdens billigaste värvningar någonsin, menar »Putte«.
På Citymails kontor bläddrar Bror Anders i sina två svarta pärmar där han sparat alla mail, omkring 200 stycken, mellan honom och Fedo under de två första åren med Kin-City.
– Det är många minnen med det här, säger han.
En sida i pärmen visar ett tidningsklipp där Bror Anders anländer till Kinshasa. Fedo visste att svensken alltid klädde sig i svart kostym, väst och vit skjorta och laget överraskade Bror Anders direkt på flygplatsen. När han steg ur planet stod alla spelarna uppradade på marken framför honom i svart kostym, väst och vita skjorta – några av dem med boll under armen.
– Det är ju inte så att vi kommer ner och stjäl deras spelare. Hade jag bara velat åt de största talangerna hade man satsat på rejäl scouting, gett spelarnas familjer 20 000 dollar så att de blev glada kortsiktigt. Men så vill jag inte ha det, säger Bror Anders.
– Man ska ta hand om varandra i alla tider, även när det inte är framgång. Lyckas någon av de här spelarna hoppas jag att det ger något tillbaka.
Pärmarna innehåller också ett sorgligare blad, ett mail till Svenska ambassaden i Kongo som tackar för hjälpen vid Fedos begravning. 6 november 2001 var Bror Anders på väg till styrelsemöte med Djurgården. Klockan tio över elva på förmiddagen ringde han till Fedos mobiltelefon. En läkare i Kinshasa svarade att Fedo låg framför honom och just hade dött i tuberkulos.

I mitten av juni vill Empoli köpa Kim Källström. Italienarna sägs beredda att ge 23 miljoner kronor för landslagsmannen men pengarna ska betalas i portioner. Först fem miljoner för att ta över 50 procent av spelaren, sedan en option på att köpa loss honom efter ett år då resten av pengarna eventuellt betalas ut. Ordförande Bosse Lundquist undrar om det är ett skämt men ber italienarna skicka ett fax med budet specificerat. Det dyker inte upp.
Empolis förfrågan är den första framstöten från utlandet på Källström. Lundquist vet inte om det kommer fler, men anser att marknaden är ännu
svalare i år än vad den var i fjol. Lundquist verkar ganska säker på att Källström spelar med Djurgården när Champions League-kvalet kommer igång. Det krävs ett bra bud för att de ska släppa sin bästa spelare. Avancemang från Djurgårdens första omgång
i Champions League är viktigt, då är klubben åtminstone garanterad en plats i Uefacupen.
– Även om vi säljer Kim Källström vill vi ha kvar honom i de två första kvalmatcherna. Ingen vet vilken status han har på den spelarmarknad som finns nu. Om lagen med pengar, de stora klubbarna, vill ha en mittfältare – är det i så fall Kim de väljer? Jag vet inte det, säger Lundquist.
Om Kim Källström värderas till ungefär 25 miljoner kronor, så är det ganska exakt det belopp som Djurgården får om man tar sig hela vägen in i Champions Leagues gruppspel. En bra insats av Källström i Europaspelet skulle också öka hans värde till nästa gång transferfönstret öppnas.
– Allt handlar om vilket bud man får. Vill rätt klubb köpa lyssnar vi på det. Vi vill inte stå i vägen för spelarens vilja att bli utlandsproffs, säger Lundquist.
Sett till de senaste årens SM-vinnare har Djurgården valt en medelväg. När Halmstads BK skulle spela Champions League 2001 valde man att knappt förstärka truppen alls. »Vi tänker inte riskera klubbens ekonomi«, sa ordförande Bengt Sjöholm.
AIK och Helsingborg var inte lika försiktiga, de både breddade och spetsade sina trupper när de ville etablera sig i Europa. Båda klubbarna kom också in i Champions Leagues gruppspel, men räkningen blev hög.
De svenska lagen riskerar att istället hamna i en ond cirkel. Ju längre bort de svenska cupframgångarna kommer desto svårare blir det att uppnå nya. Champions League blir alltmer slutet och Sverige skulle behöva komma upp några pinnhål för att seedas in längre fram i kvalspelet.

Bror Anders Månsson och Tommy Jacobsons projekt i Kongo respektive Åtvidaberg påminner om varandra. Båda har valt att investera pengar i något de brinner för, och båda projekten bär på inbyggda problem.
Djurgårdens styrning av Åtvidaberg är ett, vilken tränare vill dansa efter Djurgårdens pipa? Djurgården kan inte heller räkna med att automatiskt ta över eventuella supertalanger i Åtvidaberg. Enligt kontraktet ska Djurgården få chans att matcha buden
på Åtvidabergsspelare, men om inte Djurgårdens ekonomi räcker till, har man inget företräde.
Ett annat problem är att Åtvidaberg både kan trilla ner i division två, till Värtans nivå, eller gå upp i Allsvenskan och börja konkurrera med sina delägare.
Kinshasa City Football Club väcker andra frågor. Vilken kontinuitet kan Bror Anders Månsson och Djurgården hålla med en klubb i Kongo? Kommer man att känna krav på att flytta hit ett visst antal kongoleser och hur ska man i så fall undvika de konflikter som redan blossat upp med tränare och andra spelare?
Men framförallt är både Kongo- och Åtvidabergssamarbetet personknutna. Vad händer om Jacobsons och Månssons glöd för projekten tar slut?

Affärsmännen Lundquist, Månsson och Jacobson bygger ut koncernen. De satsar på nya
projekt, utanför, men ändå i tätt samarbete med, Djurgården. Åtvidaberg och Kin-City, blir i praktiken dotterbolag till Stockholmsklubben.
Djurgården Fotboll AB har samtidigt köpt ut all verksamhet ur föreningen förutom matcharrangemangen och den löpande skötseln av spelartruppen. Föreningen ska inte ta några ekonomiska risker, det får bolaget göra. Och de risker som inte ens bolaget vågar ta får utomstående finansiärer bekosta.
– Vi ville ha verksamheten i två delar. Anledningen till att vi inte gjorde aktiebolag av föreningen, som AIK gjort, är att föreningen då måste äga 51 procent av aktierna, säger Tommy Jacobson.
Med ett separat bolag undvek man kravet från Riksidrottsförbundet. Konstruktionen ledde till att föreningen nu har 30 procent av rösterna, ungefär lika mycket som Lundquist och Jacobson tillsammans. Resten är spritt på enskilda investerare, dock bara medlemmar i Djurgården.
Högrisktagaren är Jacobsons företag Quesada, som såg till att värvningarna av Kim Källström och Andreas Isaksson blev verklighet.
Konstruktionen av de köpen var komplicerad. Föreningen Djurgården köpte Kim Källström för omkring fem miljoner. Man sålde sedan ett vinstandelsbevis till Quesada och Djurgården Fotboll AB för samma belopp och gick därmed plus minus noll. Quesada »äger« 80 procent av Kim Källström, aktiebolaget 20. Vid en eventuell försäljning av Källström ska Quesada först ha tillbaka sina pengar. Den eventuella vinsten fördelas med störst andel till Quesada, mindre till bolaget och minst till föreningen. Avtalet för Isaksson är detsamma.
Samtidigt föreskriver uppgörelsen att föreningen har allt att säga till om fram tills det är ett år kvar på spelarens kontrakt. Det är först när Isaksson eller Källström riskerar att gå som Bosmanfall som aktiebolaget kan bestämma att man säljer. Quesada kan inte bestämma någonting. Källström har kontrakt i ytterligare tre säsonger. Isakssons kontrakt går ut i januari 2005. I början av nästa år kan bolaget alltså sälja Isaksson även om föreningen inte vill det.
Det finns en paradox i konstruktionen. Man säger sig vilja locka nya investerare till Djurgården men släpper samtidigt inte in andra än medlemmarna. Man talar om att sprida riskerna så att inte allt hamnar i föreningens knä, men håller samtidigt allt inom familjen. Bosse Lundquist är ordförande i såväl aktiebolaget som föreningen. Quesada ägs av Tommy Jacobson som är vice ordförande i aktiebolaget. De delar kontor och Lundquist har suttit i Citymails styrelse, ett företag som Bror Anders Månsson grundat.
Hur mycket man än vrider och vänder på »koncernen Djurgården«, som i dag också består av dotterbolaget Arena AB och Djurgården fotboll marknad AB, är det den innersta kretsen som langar upp pengarna. Rika supportrar blir mecenater.
– När vi startade fick vi mycket förfrågningar från IT-miljardärer som ville köpa den ena spelaren efter den andra men vi sa nej. Skulle man ta in folk utifrån är risken för konflikt uppenbar. Vill man bara tjäna snabba pengar och inte ser till föreningens bästa kan det aldrig gå vägen, säger Tommy Jacobson.
Ni kommer aldrig att ta in pengar från andra?
– Det är ju inte jag som bestämmer men jag tror inte det. Det skulle kännas konstigt.
Så egentligen handlar de stora investeringarna om en sofistikerad form av sponsring från trogna medlemmar?
– Nja. Det är inte sponsring. Vi hade inte fått de här människorna att investera om vi inte hade startat bolaget. Jag hade inte lagt in pengar om föreningen ägt 51 procent av aktierna och jag på så sätt inte kunnat göra min röst hörd.
Men trots att du har betalat fem miljoner för Källström kan du ju inte bestämma när han ska
säljas – på så sätt är det väl ganska traditionellt. Människor med pengar ger bort dem till klubben de älskar?
– Javisst, så är det. Det viktigaste är ju att alla har det långsiktiga intresset och att det inte skär sig mellan dem som har investerat och de som ska använda spelarna.  

vid hotell Noga Hilton i Genève stannar en taxi och ut haltar klubbdirektör Bosse Andersson. Skoskavet plågar honom, han trampar ner bakkappan och använder de nyinköpta, svarta, blanka skorna som ett slags morgontofflor.
Reseledare Andersson hade ordning på allt inför Genèveäventyret utom det viktigaste. Vid incheckningen på Arlanda kom han på att passet låg kvar i den gamla kavajen.
Lundquist och Jacobson fick åka själva. Andersson tog ett senare plan och fick på så sätt följe med AIK:s ordförande Sanny Åslund och sportchef Peter Kisfaludy som ska ner för att bevittna Uefacuplottningen.
– Hade du kul på planet? frågar Jacobson.
Andersson tittar fram under luggen med sömniga ögon:
– Äh, det var Uefaklass på det flyget.
Bosse Andersson skiljer ut sig från sällskapet. Lundquist och Jacobson har jobbat inom näringslivet under merparten av sina liv. Andersson har varit tung forward i Djurgården och portugisiska Braga, och arbetat inom polisen. Noga Hiltons hotellbar, med svarta skinnfåtöljer och en elegant servitör som vägrar tala något annat än franska, är mer affärsherrarnas bakgård än Anderssons. Men de tre jobbar bra tillsammans. Lundquist och Andersson för ständigt diskussioner om tänkbara värvningar. Jacobson är finansiären. 
– Det beror på motståndet vi får i morgon. Får vi österrikarna Grazer kanske vi kan vara lugnare med värvningar. Får vi Celtic blir det en annan sak. Då får du jobba Andersson, säger Lundquist och ler.
Han smuttar på sin gin och tonic. Det tycks inte längre lika givet att Djurgården struntar i värvningar inför Champions League.
– Det är viktigt att slå ut en motståndare så att man säkrar en plats i Uefacupen, säger Lundquist igen.
Djurgården var nära att hamna i den seedade gruppen i lottningen. Om Krakow inte hade vunnit serien skulle svenskarna tagit polackernas plats.
– Det är en annan nivå nu. Det krävs en satsning för Allsvenskan och en annan för Europa. Vissa spelare vi värvar kanske inte behövs för Allsvenskan. Men det kommer att bli värvningar, säger Lundquist.
Är det en mittback ni behöver mest?
– Internationellt skulle det vara bra att ha någon mer där bak. Det var ju nära med Andreas Jakobsson.

Uefas högkvarter är ett glaskomplex som ligger precis intill Genèvesjön. I foajén, där besökarna ackrediterar sig, har man en underbar utsikt över sjön och alperna bakom. Lundquist, Jacobson och Andersson har tagit taxi från hotellet. De bär de nya kostymerna men Lundquist har valt en vit skjorta i stället för den blå som tillhör uppsättningen:
– Det kunde man ge sig fan på att vi inte skulle lyckas vara likadant klädda ändå, muttrade Bosse Andersson när han såg det.
I taxin talade de om tänkbara lottningar.
– Hade det inte varit kul att få möta Rosenborg ändå? undrade Jacobson.
– Jag är rädd för israelerna, det är inte kul att spela i värmen på Cypern i slutet av juli, säger Lundquist.
– Tror ni Lennart Johansson kommer att vara där? frågade Lundquist.
– Tror jag inte. Han brukar fira midsommar med Artur Ringart, Ulf Elfving och Curre Lundmark. Det är nog heligt, svarade Andersson
Bengt Sjöholm, ordförande i Halmstads BK, ringde i Lundquists mobiltelefon och önskade lycka till. Sjöholm höll tummarna för att Djurgården ska spela hem fler seedningspoäng. Det vore bra för Sverige.
– Det är väl HBK de enda som tycker, sade Bosse Andersson.
En trappa ner i Uefas högkvarter har klubbledarna nu samlats. Det är ett konstant sorl på de flesta av Europas språk. I Sverige är Djurgården ledande och har ända sedan andraplatsen 2001 fått ryggdunk efter ryggdunk. Här i kvalet till Champions League har man samma status som rumänska Rapid Bukarest, slovenska Maribor och slovakiska Zilina.
Tommy Jacobson njuter ändå. Under en upptäcktsfärd i lokalen ser han ingången till auditoriet där lottningen ska äga rum. Två dörrar med varsin skylt vid sidan om. På den ena står det »Champions League«, på den andra »Uefa Cup«. Jacobson ropar:
– Titta Bosse. Detta är det bästa av allt. Vi får gå in genom Champions League-delen och Sanny Åslund måste gå in på Uefa. Det är lite som businessklass och ekonomiklass på flyget.
Han sätter sig i den svarta skinnsoffan, rättar till den nysydda kostymen och säger:
– Och Hammarby är inte här överhuvudtaget!
Lottningen ser länge ut att gå Djurgårdens väg. Anderlecht och Celtic dras tidigt. Rosenborg och Moskva går också bort. I slutändan handlar det om fyra alternativ. Det kommer att bli Partizan Belgrad, österrikiska Grazer, polska Wisla Krakow eller FC Köpenhamn. Det blir Belgrad.
När lottningen är över tar turbulensen vid. Partizan Belgrads klubbdirektör Ivan Curkovic pratar inte engelska så därför får en representant från bosniska NK Zeljeznicar tolka.
– Where is mister Lukic?
Både tolken och klubbdirektören känner djurgårdstränaren. Lundquist försöker ringa upp. Zoran Lukic svarar inte.
Efter samtalet börjar minglandet. Lottningen är över men klubbledare, agenter och journalister är flitigare än någonsin. Det verkar vara bråttom med strategiarbetet. Dagen före förklarade Bosse Andersson:
– Det är speciellt när lottningen sker strax innan transferfönstret öppnar. Dessutom nu när så många spelare går arbetslösa.
Bosse Lundquist talar i telefon med Sören Åkeby. De pratar om lottningen men också om något som låter som en tänkbar värvning.
– Jag vet att IFK har lagt ett bud på honom, säger Lundquist med dämpad stämma.
En halvtimme senare summerar djurgårdarna läget. Inne i auditoriet grinade de illa när Partizan Belgrad drogs ur skålen.
– Jävla skitlottning, säger Bosse Andersson.
– Ja det var väl sådär. Men vi får i varje fall lite hjälp med kartläggning av Hammarby, säger Lundquist.
Jacobson skrattar till:
– De har nog inte så mycket att säga. De fick ju knappt låna bollen i fjol.

23 juni förlorar Djurgården mot Malmö på Stockholms Stadion med 2-0. Kim Källström markeras bort av Hans Mattisson, Johan Elmander är avstängd. Djurgården skapar få chanser.
Samtidigt ryter Tommy Jacobson till på klubbens hemsida mot dem som inte tror att klubben har en chans mot Partizan Belgrad. Han påstår att det faktiskt var jugoslaverna som drog det högst rankade laget de kunde få. Han skriver att Champions League säkert inte blir en »walk in the park« men att det ändå är Partizan som haft otur. Skulle Djurgården »mot all förmodan och logik förlora« tar han gärna skiten. »Minns hur många det var som garvade när Leif Boork började tala om att slå Sovjet i hockey«.
I Genève några dagar tidigare talade djurgårdarna om vikten av att behålla truppen intakt för att få kontinuitet och kunna konkurrera i Europa på sikt.
– Alla snackar om värvningar men i dag är det minst lika viktigt att man lyckas behålla de spelare man har. Det är viktigt att komma ihåg att vi har löpande kontrakt med allihop. Det är vi som bestämmer, sa Jacobson.
Den 25 juni står det klart att Johan Elmander återvänder till Feyenoord. Därmed tappar
Djurgården den enda spelaren i truppen med Champions League-erfarenhet. Samma dag skriver U21-landslagsmannen Mikael Dorsin på för franska Strasbourg.

Just när vi lärt oss att älska honom förbehållslöst, meddelade han att det var över.
Henrik Larssons nej till landslagsspel är en tagg i alla svenska fotbollshjärtan.
Offside åkte till Glasgow med en fåfäng förhoppning.

Text: Mattias Göransson och Ulf Roosvald
Foto: Måns Langhjelm prylfoto Peter Widing

Assisterande reportrar: Jesper Högström,
Craig McGill och Henrik Ystén.

Vi känner igen Henrik Larssons silverfärgade tvådörrars Mercedes, den han skjutsade oss med i fjol. Bilen står parkerad i en gatlyktas sken framför familjen Larssons hus, eftersom deras BMW-stadsjeep och den lilla smäckra Ferrarin tar upp båda parkeringsplatserna.
Skottlands råa höstkyla tränger sig genom klädlagren och får oss att huttrande vandra förbi huset med händerna i byxfickorna. Två »konstiga lodisar« kallade Orvar Bergmarks mamma författarna Lars Forssell och Stieg Trenter när de för femtio år sedan var på en liknande övertalningsmission.
Forssell och Trenter var inbitna AIK:are och ute efter att värva Bergmark till sitt älsklingslag. Lars Forssell har själv skrivit om händelsen: »Det fanns inga lämpliga tåg så Stieg beställde prompt en bil och, med en låda öl som proviant, gav vi oss iväg. Framme i Örebro gick vi till Bergmarks våning och ringde på. Vi skulle komma som en överraskning, det skulle ge större effekt, hade Stieg räknat ut. Han var inte för inte deckarförfattare och en överraskningarnas man.
Orvar var inte hemma. Han befann sig inte ens i staden. Det var hans mamma som öppnade. Hon såg förskräckt ut. Men Stieg gav sig inte. Stående i tamburen höll han ett gripande föredrag om vilka fördelar Orvar skulle vinna genom att flytta till Stockholm och spela för AIK. Hans
karriär som konditor skulle gå längs en väg som var stensatt med mandel och kantad med spunnet socker. Mamma Signe såg föga road ut.«
I Bothwells eleganta villakvarter, där få går till fots, ännu färre efter mörkrets inbrott, är det möjligt att vi också framstår som lodisar.
Familjen Larsson bor på vad som liknar en finare svensk villagata, med de knappt femtio husen så gott som vägg i vägg med varandra längs två böjda gatstumpar. En skylt talar om att området är kameraövervakat.
Vi anar Henriks fru Magdalena i soffan i vardagsrummet på bottenvåningen. På övervåningen råder halvskymning. Klockan är halv åtta, kanske läggdags för barnen?
Magdalena kan förstås inte hjälpa till: dagen innan bröt hon benet på Celticspelaren Jackie McNamaras födelsedagskalas på lyxhotellet Gleneagles. Magdalena Larsson, känd som en duktig hästhopperska, skadade sig när hon föll av en mekanisk tjur. Förstasidesrubrik på skotska Daily Records denna dag: »Larsson wife’s bronco agony«.
Vi funderar på om Henrik just nu läser Bamse för Jordan, fem år.
Det var Offsides redaktör Tobias Regnell som gjorde upptäckten i somras, när han läste Bamse för sina barn. I en lista över vinnare i en prenumeranttävling stod »Jordan Larsson, Skottland«.
Det nummer som precis måste ha anlänt från Sverige, nummer 16, inleds med berättelsen »Bamses ›lediga‹ dag«. Serien börjar med att Bamse går till sitt jobb som trädfällare. Några glada yxhugg senare är han hemma igen och hälsar nonchalant sin hustru med orden: »Hej Brummelisa-gumman! Har du gjort något i dag då?« En rasande Brummelisa slänger iväg sin kökshandduk och
svarar: »Nä, inte ett dugg!«
Nästa dag går Brummelisa ut i skogen så att Bamse ska få känna på hur det är att ha en »ledig dag« med tre barn. Följderna blir hemska: bränd gröt, utspilld vattenfärg, hungriga barn, trasiga
kläder. Hela serien är en pedagogisk vädjan efter ökad jämställdhet, ett skri till arbetande fäder att
ta sitt ansvar i hemmet.
Bara tanken på den serien i händerna på Henrik Larsson, som angett just »mer tid med familjen« som skäl till att inte spela i landslaget, är fasansfull.
Då vore det bättre om han läser annan post som nyligen levererats till hans brevlåda, ett brev avsänt i Solna fem dagar tidigare. Det lyder:
»Hej,
det var trevligt att hälsa på dig i samband med matchen mot Lyon. Det var en enastående insats från din sida. Du hade direkt del i alla tre målsituationerna.
Att jag skriver till dig beror på att BBC Skottland intervjuade mig, bland annat angående din vilja att stanna i Celtic några år till. Jag svarade att jag inget visste om detta, men att jag gärna skulle se att du fick tillfälle att ställa upp för Sverige i Portugal nästa år. Det här har givit rubriker i tidningarna som säger att Lennart Johansson kräver att Henrik Larsson ska spela för landslaget i EM.
Som du förstår kan jag inte kräva något av dig, bara ha en innerlig önskan. Det bör dessutom sägas att jag inte talat med förbundsledningen om detta, inte heller med förbundskaptenerna. Men jag är säker på att alla de och övriga svenska folket skulle glädja sig åt ditt deltagande.
Lycka till i fortsättningen.
Din tillgivne,
Lennart Johansson «.
Vi känner oss fåniga. Vad gör vi här?
Att vi över huvud taget befinner oss utanför Henrik Larssons hus en sen onsdagskväll kan skada Saken. Han avskyr när folk invaderar hans privatliv.
Några veckor tidigare väntade en grupp desperata supportrar utanför hans dörr: de ville övertala honom att förlänga sitt kontrakt med Celtic. Det sägs att Larsson skällde ut dem och sade att han inte accepterade att någon störde honom i hans hem. Supportrarna tog inte illa upp: det var ju trots allt Henrik Larsson, Ghod, The King of Kings, som hade tillrättavisat dem.
Den 10 februari i år, när Henrik brutit käken bara tio dagar före Uefacupåttondelen mot Stuttgart, gjorde The Mirrors Ron Moore misstaget att ta sig till familjens uppfart.
– Hur mår du? sade journalisten.
– Fuck off, pressade Henrik fram mellan knappt rörliga läppar.
– Hur länge ska du ha det där bandaget?
– Fuck off.
– När kommer du tillbaka?
– Fuck off.
Vi blir oroliga. Tittar Henrik ut nu, och får syn på oss i halvdunklet, är det inte omöjligt att vi blir igenkända. Vi har trots allt träffat honom vid flera tillfällen: två gånger i Glasgow och sedan under de regelbundna pressträffar landslaget höll under VM i Japan.
Vi lämnar gatan och vandrar åter mot Bothwells centrum och bussen tillbaka in till Glasgow.

Första gången vi träffade Henrik Larsson i Glasgow var i augusti 1997. Vi var utsända av varsin tidning för att skriva om IFK Göteborgs kvalmatch till Champions League mot Rangers.
Att prata med Henrik Larsson var en bonus, ett bredvidjobb som inte ansågs omistligt men som kunde göras. Henrik Larsson var 26 år och hade haft en miserabel sista tid i Feyenoord. Wim Jansen, tränaren som värvade Henrik, hade lämnat klubben. Nye tränaren Arie Haan flyttade runt Larsson på olika positioner i laget inklusive bänken.
Henrik blev först irriterad, sedan olycklig och till sist deprimerad. Han hade en klausul i kontraktet som sade att han fick gå om en klubb var beredd att betala 600 000 pund för honom. Helsingborg hade inlett samtal med Feyenoord och Henrik var beredd att ge upp utlandskarriären när Celtic hörde av sig. Då satte sig Feyenoord på tvären, och ville inte kännas vid klausulen. Konflikten slutade i en uppslitande domstolsprocess där Henrik Larsson till slut fick rätt.
I den självbiografiska Henrik Larsson – A Season in Paradise skriver Henrik själv, eller åtminstone hans spökskrivare Mark Sylvester, om känslorna när planet var på väg mot Glasgow:
»Jag log med hela ansiktet. För mig var Glasgow det förlovade landet, platsen som skulle rädda mig och min karriär. Jag var på flykt. (…) Jag var säker på att det var en resa som skulle förändra
mitt liv. Jag var alldeles för ivrig för att kunna äta och jag kunde inte koncentrera mig på att läsa, så till slut tittade jag bara ut på de förbipasserande molnen med näsan tryckt mot rutan. (…) Genom flygplansfönstret kunde jag se att vi just passerade genom molntäcket. Nedanför låg små sjöar utslängda mellan kullarna och glänste i eftermiddagssolen. Det var vackert,
precis som det förlovade landet skulle se ut.«
Även om den lyriska beskrivningen är efterhandskonstruerad visar det vilka förväntningar Henrik Larsson hade på Celtic, hur desperat hans längtan att lyckas var.
För de flesta i Sverige var Henrik Larsson talangen som kört fast, som snart var 26 år och nu på väg till samma liga som Kjell Olofsson, Magnus Sköldmark och Lasse Zetterlund. Celtic var en klubb som inte sedan 1980 överlevt julen i någon av de europeiska cuperna. Det såg inte ut att vara den rakaste vägen tillbaka till det landslag där han petats under våren.
Skotska ligans enda försvar var att Brian Laudrup spelade där. Han var Rangers store hjälte, den spelare som med sin närvaro visade för omvärlden att en världsstjärna både kunde trivas och behålla sin status i Skottland. Brian Laudrup blev nästan sönderkramad av både Rangersfans och fotbollsexpertis, dessutom motvilligt respekterad av Celtics fans. Han prenumererade på utmärkelser som Players’ Player of the Year och Football Writers’ Player of the Year. I fem års tid bugade sig hela läktarsektioner på Ibrox av vördnad varje gång Laudrup gick ut för att ta en hörna eller ett inkast.
När vi sågs i Glasgow 1997 hade Henrik varit på plats i en knapp månad. Vi diskuterade ligans kvalitet och han menade att omgivningen inte spelade så stor roll.
– Fotboll handlar mest om självförtroende. Är man i form så är man i form. Då är det inte så noga i vilken liga du spelar.
Det verkar ha fungerat för Brian Laudrup i alla fall.
Henrik Larsson himlade med ögonen åt liknelsen.
– Men för fan, jämför mig inte med Brian Laudrup… han är ju en världsstjärna, en av de allra bästa…
Dagarna kring intervjun skulle Celtic spela i Uefacupen mot Tirol. Österrikarna hade vunnit första matchen med 2-1. Ombyggnaden av Celtic Park var ännu inte färdig. Arenan var formad som en hästsko, med en sida bakom ena målet som gapade ut mot en byggarbetsplats. Ändå fick 47 000 åskådare på plats. När de skrek skar det i öronen.
Ingen lär ha kommit till Uefacupmatchen för att titta på Henrik Larsson. I ligapremiären några veckor tidigare hade han bytts in på mittfältet. I slutet av matchen slog han en blindpassning inåt i banan till en motståndare som satte segermålet.
Och redan i första halvlek mot Tirol lyckades Larsson styra ett inlägg in i det egna målet. »Jag såg rubrikerna framför mig: Larsson sparkar Celtic ur Europa«, sade han efteråt.
     Men matchen var långt ifrån över och från läktarplats häpnade vi över två saker:
För det första var Celticspelarna som skenande tjurar. De sprang, de sparkade, det var bära eller brista i varje närkamp – och de rörde sig spikrakt framåt som gubbarna i Stigas gamla fotbollsspel. De visste inget annat sätt att spela fotboll, och vågade förmodligen inget annat heller. Runt omkring oss på läktarna satt gubbar och kärringar med Celtichalsduk över huvudet och gastade »Forward! Come on, Celtic! Forward!« så fort bollen inte var på väg mot motståndarmålet. Celtic gjorde sina mål och hade kunnat döda matchen, låta tiden rinna i väg, om de bara haft ett uns av kyla. I stället blev det den mest dramatiska match vi hade sett. När det var tre minuter kvar ledde Celtic med 4-3 och var utslagna på bortamålsregeln.
För det andra: det fanns en spelare som bröt mönstret. I andra halvlek fick Henrik Larsson en central mittfältsposition. Därifrån dirigerade han Celtics spel resten av matchen. Han lugnade – med blandad framgång, förstås – ner spelet ibland, han levererade smarta passningar och han dribblade. När matchen var slut hade han spelat fram till fyra av Celtics mål och varit nyckeln till Celtics vändning och 6-3-vinst. Ändå var det som imponerade mest på oss den ledarroll han tog på sig. Trots att han var utlänning och ny i laget var det han som pekade, pratade och försökte styra sina medspelare. Det var en uppvisning som gav hopp om att det trots allt kunde bli något av flickidolen med den roliga frisyren.
När vi fem år senare sågs igen hade Henrik Larsson vunnit den skotska skytteligan tre gånger, belönats med Aftonbladets Guldbollen 1998 och fått Guldskon 2001 som Europas främste målgörare efter 35 gjorda ligamål. Henrik Larsson hade gjort mer för Celtic än kanske någon annan, och mer för ligan än till och med Brian Laudrup.
Vi satt i Celtics restaurang och pratade om det VM som stod inför dörren.  
Det är lätt att glömma det i efterhand: men i landslaget var han relativt ny som fixstjärna. Under kvalet till EM 2000 varade Henrik Larssons måltorka i sju timmar och 53 minuter och precis innan han bröt benet önskade Aftonbladets Lasse Sandlin honom ut ur startelvan. I kvalet till Japan-VM levde kritiken vidare och försvann först när han på våren gjorde fyra mål mot Moldavien i Göteborg.
Vi pratade därför, återigen, om den skotska ligan och svårigheten att bedöma Henriks kvaliteter. Han ryckte på axlarna och påpekade att Celtic just hade vunnit matcher i Champions League och att han själv hade gjort mål mot både Porto och Juventus.
Han trivdes i Glasgow, var tillfreds med att spela i den skotska ligan, jagade inte någon annans bekräftelse. Vi trevade ändå efter något annat, en spricka i fasaden.
Men är det inte tråkigt att åka ännu en gång till bortamatch i… Kilmarnock?.
Henrik Larsson förstod inte frågan.
– Åh, de har byggt en ny arena i Kilmarnock. Den är väldigt fin.
Sedan kom VM och Henrik blev den störste också i Sverige.
I Japan utstrålade han ett självförtroende som sade att han kunde göra vad som helst. Han var så fokuserad, som i en bubbla, att man nästan inte ville störa honom trots att det var frågestund för journalistkåren. Bara att få stå bredvid honom på den där soliga terassen där landslaget njöt av sin seger mot Nigeria gjorde oss alldeles lyckliga.
Sedan, när han just hade väckt vår och alla andra fotbollsintresserade svenskars oreserverade kärlek, meddelade han att det var över.

Kennet Andersson var med på Offsides redaktionsmöte.  
– Vad har ni för idéer? undrade han.
– Vi tänkte åka till Glasgow och övertala Henke att vara med i landslaget.
Kennet log trött.
– Jaha… känns inte det lite gammalt? Har ni inga mer genomförbara projekt?
Vi lät ämnet falla.
Tre dagar senare stod Kennet i TV4:s Sportklubben och debatterade samma fråga: »Ska vi tjata på Henrik Larsson att komma tillbaka till landslaget?« Där sa Kennet det som han hade varit för snäll för att säga oss i ansiktet.
– Vill han inte så vill han inte. Låt killen vara i fred.
Det lät rimligt. I en minut.
För hur kan man tacka nej till landslaget?
Att över huvud taget säga nej till att spela fotboll är märkligt. Att som Henrik Larsson tacka nej till landslaget är ofattbart.
Föregångarna är få.
Spelare som har »tackat nej« utan att egentligen vara efterfrågade, som Pär Zetterberg, räknas inte. Inte heller de som sagt att »det är slut« när det redan är ett uppenbart faktum, som Patrik och Kennet Andersson. Ur svensk synvinkel finns egentligen bara två aktuella exempel: Tomas Brolin och Torbjörn Nilsson.
Tomas Brolin var en egensinnig tjurskalle. Det är Henrik Larsson också. Men Tomas Brolins envishet hängde ihop med en ovilja att anpassa sig, och resulterade i oräkneliga konflikter. Henrik Larssons envishet har tvärtom lärt honom att kämpa under tuffa förhållanden, att aldrig ge upp, att hålla käften och bita ihop när det går emot – egenskaper som tränare älskar.
Om Tomas Brolin hade höga tankar om sig själv tänkte Torbjörn Nilsson inte alls. I alla fall har han i efterhand sagt att hans nej till landslaget var ett misstag och att han har ångrat det hela livet.
Både Torbjörn Nilsson och Brolin bytte dessutom inställning, och återvände till landslaget för att stanna.
Utomlands finns förstås andra exempel: både Sloveniens Zlatko Zahovic och Irlands Roy Keane vägrade att spela under VM 2002. Zahovic är å andra sidan en diva och Keane fullständigt galen. Ingetdera kan sägas om Henrik Larsson, däremot om historiska landslagsvägrare som Bernd Schuster, Johan Cruyff, Hristo Stoichkov, Eric Cantona och Nicholas Anelka.
Bröderna Laudrup bryter mönstret. Deras speluppehåll berodde å andra sidan på en konflikt med landslagsledningen, något som verkligen inte är fallet med Henrik Larsson. Till VM 1998 var dessutom superbröderna rödvita igen.
En enda återstående parallell är Alan Shearer. Efter tre slutspel tackade han för sig år 2000, trots att han fortfarande var i toppform och älskad av supportrarna. Shearer tycks inte vara galen. Han ligger inte i konflikt med lagledningen. Han är likt Henrik Larsson skyttekung – men ändå en slitvarg, lagspelare och ödmjuk inför sin egen roll. Shearer växte också upp under enkla förhållanden, utvecklades sent, var inte med i några juniorlandslag och har fått arbeta hårt för framgången.
Det finns dock en avgörande skillnad: Alan Shearers nej spelar inte så stor roll. Även om England aldrig är så bra som engelsmännen tror, så har landet mångdubbelt fler spelare att välja på än Sverige. Istället för Shearer kan England spela med Michael Owen, Emile Heskey, Wayne Rooney, James Beattie eller Chris Sutton, för att bara nämna några.
Den enda stabila målgöraren Sverige har på den nivån är Zlatan Ibrahimovic.
Henrik Larssons nej till landslaget saknar därför motstycke.
Därför står vi nu i höstkylan i Glasgow, med det största uppbåd Offside har skickat på uppdrag: två reportrar, en fotograf och en hel researchstab på hemmaplan. Och med en hälsning från Lars Lagerbäck ringande i öronen:
– Jag tror inte att ni får träffa honom. Men jag önskar er verkligen lycka till.

När taxin svänger upp mot Celtic Park märker vi att entrén är upptagen av ett brudpar. På översta trappsteget, under Celtics klubbmärke, står en ung man, klädd i Celtics egen grönrutiga kilt och med en vacker brud vid sin sida. En fotograf tar bilder, släktingarna kastar risgryn och skrattar. Vi närmar oss brudgummens mor.
– Ja, han är en stor Celticsupporter! säger hon. Det här har alltid varit hans stora dröm, så vi är väldigt glada för hans skull.
Följet går in i arenan för att fortsätta bröllopsmottagningen innan vi hinner fråga om det också var brudens dröm att ta bröllopsfotot i mittcirkeln på fotbollsplanen.
Kvar utanför arenautgången står ett tjugotal personer. Så ser det ut varje dag, unga och gamla som väntar på att spelarna ska komma ut från träningen.
Mest väntar de på Henrik Larsson. Vi väntar med dem.
När Larssons huvud dyker upp i dörren från omklädningsrummet blir det rusning. Henrik rör inte en min, säger knappt ett ord till supportrarna. Han skriver autografer och poserar med några unga fans som vill ha bilder till fotoalbumet. Han lyckas klämma fram ett leende när bilden trycks av. Sist i kön står ett par med en tremånaders baby klädd i ljusgrön sparkdräkt med Celtics emblem. De räcker över sonen till Henrik, som får stå på sin sida staketet och hålla babyn medan föräldrarna tar kort. Det liknar en välsignelseceremoni, någon sorts handpåläggning. Föräldrarna är lyckliga och går därifrån. Det gör Henrik också, med bestämda steg mot sin Mercedes.
Vi börjar tvivla på vårt uppdrag. Tidpunkten är sämsta möjliga. Vi vill, och det vet Henrik utan att vi har sagt det, höra honom ompröva sitt nej till landslaget. Skotska journalister vill höra honom ompröva sitt nej till Celtic.
Till Celtic sa han på ett tidigt stadium att det här är hans sista säsong, allt för att göra slut på spekulationer och ge klubben tid att planera för framtiden. Trots det tycks inte ens hans tränare ta honom på allvar – bara några dagar före vår ankomst sade Martin O’Neill att han skulle stänga in sig med Henrik, ge honom ett fantastiskt erbjudande och inte öppna dörren förrän Henrik hade förlängt kontraktet.
Efter VM sa Henrik Larsson med all tydlighet: »Det här var min sista landskamp«. När han i EM-kvalet kom tillbaka mot Ungern var det en engångsföreteelse »för att lösa landslagets akuta anfallskris«. Zlatan Ibrahimovic var avstängd och Marcus Allbäck nötte bänk i Aston Villa.
Ändå fortsätter alla att tjata.
Henrik Larsson är extremt trött på att svenskarna inte respekterar hans beslut. Han ser inte den uppenbara luckan i sitt resonemang, den som en tränare i division sex ser, som journalister ser, som vilken halvintresserad fotbollsåskådare som helst ser:
Så länge Henrik Larsson inte spelar i landslaget är det konstant anfallskris.
Den som roar sig med att ta ut en tänkt startelva till Sveriges EM-premiär kan laborera med intressanta alternativ på tio platser. Hur man än vänder och vrider på laguppställningen återstår alltid en lucka: den där Henrik Larsson borde finnas.
Sverige har inte råd att spela utan sin bästa spelare.
I EM 2000 var Schwarz skadad, mittpacksparet platsade inte i sina klubblag och Henrik Larsson hade just tillfrisknat från sitt benbrott. I VM 2002 var Ljungberg skadad mest hela tiden, Mild gick sönder just när planet till Japan skulle lyfta och Patrik Andersson sköt sönder låret på träning.
I  VM 1994 var däremot alla de bästa svenskarna friska och i sitt livs form.

Bairds Bar ligger på Gallowgate, en gata i gränslandet mellan stad och förort i östra Glasgow. Det här är Glasgow Barrowlands, The Barras, ett marknadsområde i flera kvarter, med skeva, låga hus i grälla färger. På vardagarna liknar det närmast en kåkstad. På lördagar och söndagar myllrar området av köpare och säljare av all slags krimskrams, tröjor, väskor, prydnadssaker och stöldgods.
Att gå in på Bairds är som att gå in i ett terrarium för Celticsupportrar. Ett steg innanför dörren och man är i en annan värld, innesluten i grönvit nostalgi, fotbollshistoria och politiskt arv. Det är en värld som luktar fuktigt och ostädat som en sommarstuga i april, en värld där klockan kan vara halv ett på dagen och det är normalt att vara inne på sin femte pint. På väggarna hänger fotbollströjor från Celtic, fotografier, matchprogram, bilder på spelare, irländska flaggor. Till höger om bardisken hänger en vävd bonad med bröderna John F och Robert Kennedy – det längsta en irländskättad familj har nått. Två grånande män vinglar runt ett biljardbord i rummets mitt. Från högtalarna hörs irländsk folkmusik; Dirty Old Town och This Land Is Your Land. I taket hänger en irländsk trumma, en bodhrán, med Henrik Larssons ansikte målat på trumskinnet. I puben är en videokassett
till salu: De tio bästa republikanska begravningarna – en hyllning till dödade IRA-kämpar. Puben säljer också en egen tröja: »Henrik Larsson, Number 7, God Lives Forever«.
I Celticaffärerna är många Henke-souvenirer slutsålda, nya väntas inte förrän till julruschen. Ska man ha tag på Henke-masken eller Henke-dockan måste man köpa dem svart.
Intill biljardbordet står Damian Gillan.
– Ni skriver om Larsson? Har ni träffat honom? Åh, får jag röra vid er?
Damian är drygt 30, lång och stor, med rött hår, fast det är rakat. Han är irländare. I alla fall var hans farfar och farmor det, och då är han det också. De flydde från svälten på ön och hamnade i Glasgows fattiga, östra delar.
Henrik Larsson har sagt: »Matcherna mot Rangers är de allra viktigaste, det är dem man laddar allra mest för… men då menar jag bara fotbollsmässigt. Inget av det där andra.«
»Det där andra« är den urgamla konflikten mellan katoliker och protestanter, mellan de invandrade från Irland och unionisterna i United Kingdom.
– Ni vet hur det är, på nyckelringen fäster man det som ligger en närmast om hjärtat, säger Damian. Jag ska visa er min.
Han håller upp nycklarna och demonstrerar: Irlands kartbild i silver. Vi nickar. »Ditt hemland, vi förstår«. Sedan en törnekrona. »Just det, religionen, katolicismen«. Och för det tredje: en förnicklad niomillimeters kula.
Ingen av oss kommer på något bra att säga. »En kula… se där, ja«. Damien tittar på var och en av oss, de mesiga svenskarna, och lägger armen om oss:
– Lugn, det är inte som om jag är nån jävla terrorist eller nåt… men det finns här inne, i huvudet, i hjärtat, jag bär det alltid med mig… fockin’ English bastards… I hate ‘em!
De flesta Glasgowbor skulle tycka att Damien är en idiot, även många katoliker. Men det finns många som han, som låter fotbollslagens rivalitet vara en ursäkt för att fortsätta underblåsa konflikten mellan katoliker och protestanter, mellan Irland och England, mellan Skottland och England.
För besökarna på Bairds är Irland viktigare än Skottland. Där talar man föraktfullt om »bönderna« från Dundee och Aberdeen, som utgör kärntrupperna i The Tartan Army, skotska landslagets fans som har charmat världen.
På Old Firm-derbyt, Celtic mot Rangers, ses den irländska trikoloren överallt på Celticsektionerna och en massa Union Jacks på Rangerssektionerna – men nästan inga skotska flaggor.
Henrik Larsson gör förstås rätt i att hålla sig så neutral som möjligt, men ikon för de katolska Glasgowborna har han blivit ändå.
Damian pratar om Henriks sista match i vår. Redan nu är det stenhård kamp om biljetterna och säsongskortsinnehavare kan välja och vraka bland buden om de vill sälja sin stol.
– Jag hoppas att jag kan gå, men jag tror knappast det. Det kommer att kosta en jävla massa pengar. Men jag vill helst inte prata om det. Att han ska spela sin sista match.
Damian pausar en stund.
– Fan, jag börjar nästan gråta när jag tänker på det.
För att få tankarna på annat föreslår han att vi ska byta pub.
– Drick upp den där ölen, så ska vi gå till The Brazen Head. Också ett Celticställe. Så kan jag visa er områdena här.

I A Season in Paradise säger Henrik Larsson:
»Jag tror att det enda jag verkligen visste när jag lämnade Helsingborg var att jag ville att folk där hemma skulle vara stolta över mig. Sverige har några bra fotbollslag och ett antal skickliga spelare, men det finns ännu inte särskilt många professionella lag och få svenskar spelar utomlands. När man lämnar Sverige är det många som följer ens karriär ganska uppmärksamt. De vill ju förstås att man ska göra bra ifrån sig. Det är som att vara en sorts ambassadör för sitt land och för fotbollen där. Jag var fast besluten att leva upp till deras förväntningar och göra succé utomlands. Jag har alltid vetat att jag skulle återvända till Sverige någon gång och då ville jag inte komma tillbaka med svansen mellan benen. Jag ville känna att jag hade uträttat någonting.«
När vi träffade Henrik Larsson inför VM 2002 var han inne på samma tema: han berättade hur besviken han var på sitt VM 1994. Trots straffen mot Rumänien och drömmålet mot Bulgarien verkade hans starkaste minne vara hur han jagade Leonardo upp och ner längs kanten i matchen mot Brasilien. »Min sämsta jävla match någonsin«. Nu jagade han egna landslagsminnen värda att bevara.
I Japan, efter att Sverige hade gått vidare ur »Dödens Grupp«, frågade vi honom om han fått det nu.
Henrik svarade bara med ett kort leende.
Därefter återupprättade han nästan ensam Celtics heder i Europa, efter 35 år av grönvit längtan efter framgång. På vägen mot Uefacupfinalen mot Porto gjorde han mål mot samtliga motståndare utom Stuttgart, då Henrik gick hemma med bruten käke.
Efter 35 dagars frånvaro och en diet på flytande föda var en mager Henrik Larsson tillbaka för kvartsfinalen mot Liverpool. Det dröjde hundra sekunder innan han knäade in ledningsmålet.
Återigen hade han tillfrisknat i rekordfart och givit näring åt ryktena om gudomliga krafter. Det år Henrik Larsson bröt benet rasade Celtic ihop fullständigt och Rangers vann ligan med 21 poäng. Vid hans återkomst vågade få hoppas att han ens skulle närma sig sin tidigare form – Henrik vräkte in mål från dag ett, Celtic vann trippeln och Larsson Guldskon.
I Uefacupsemifinalen mot Boavista gjorde han både 1-1 hemma och avgörande 0-1 borta.
I finalen gjorde han Celtics båda mål.
Och samtidigt:
Inför åttondelsfinalen i Japan sade han:
– Om vi inte vinner mot Senegal är det vi gjort hittills inte värt någonting.
Och efter 2-3-förlusten i Uefacupfinalen:
– Vi har inget att vara stolta över. Vi förlorade en väldigt viktig match på en av de högsta nivåer man kan spela.
Också i Henrik Larssons värld är det uppenbarligen titlar som räknas.
Då är det rent perverst att dra sig tillbaka efter ett år som det i fjol.
För det kan ju bli en titel i Portugal. I alla fall om Henrik Larsson är med.

Lars Lagerbäck säger om att locka tillbaka Larsson:
– Det är klart vi har övervägt vissa saker. Men Henrik är sådan att allt sådant där blir hypoteser. Är han inte med så är han inte med.
Kan han inte få ta med familjen till EM?
– Det är en sak vi faktiskt inte ens har funderat på. Det tror jag varken Tommy eller jag skulle gå med på. Vi har diskuterat andra lösningar, som att komma någon dag senare till samling, och det ger vi tillåtelse till för alla spelare i dag. Inte bara Fredrik Ljungberg, som alltid uppmärksammas för det. Att komma direkt till match fungerar inte för då hamnar man till slut i frågan varför vi har samling överhuvudtaget.

Ian Stewart, turnépianist för Rolling Stones, har gjort den elakaste beskrivningen av staden Glasgow:
»Det är den tuffaste stan i världen. Jag kan garantera att det är så. Dom ger vem som helst en omgång, dom där människorna. Dom skulle ta sig an USA:s marinkår, eller vem som helst, och slå ner dom utan någon svårighet alls, för dom lever bara för att slåss. Dom är inte fega heller, dom måste inte slåss i gäng, en kille kan utmana tre andra om han känner för det.
Glasgow är ett enda stort misstag. Dom har byggt fantastiska hyreskaserner som dom bor i allihop. Husen är byggda av granit under den industriella revolutionen, och dom kommer att stå länge till. Dom kommer att få ett helvetes jobb den dag husen ska rivas. Inget varmvatten. Ja, inget rinnande vatten alls, faktiskt, i lägenheterna, utan bara i korridorerna. En toalett på kanske tre lägenheter.«
Beskrivningen av Glasgow är från 1962, och finns att läsa i Stanley Booths The True Adventures of the Rolling Stones. Om man visar det här avsnittet för en Glasgow-bo i dag skrattar han högt, inte utan stolthet.
Glasgow var Europas kulturhuvudstad 1990 och är den enda stad som har lyckats skapa ihållande effekt av utmärkelsen. Kulturhuvudstadsåret togs som förevändning att äntligen riva de värsta kvarteren, tvätta bort sot och graffiti från fasaderna.
Glasgow har i dag den renaste, mest moderna och trendiga stadskärnan i Storbritannien.
Precis som Ian Stewart förutspådde står dock de flesta hyreskasernerna kvar i förorten, 24 våningar höga i gråaste grått, så höga och breda att man får svindel av att titta på dem. Området heter Gorbals, och det är hit Damian har tagit oss på väg mot nästa pub. Några av jättehusen har rivits och ersatts med nya tre- eller fyravåningshus i gult tegel på gator som fått belysning och breda trottoarer.
– Du tycker att det ser fint ut, va? Men skulle du vilja bo här? Jag säger dig, går ni ner för den gatan får ni en kniv i armen. Det är för fan samma människor som bor kvar, säger Damian.
Tiominuterspromenaden tar nästan en halvtimme. The Brazen Head ligger inklämd under en järnvägsviadukt men är renare och snyggare än Bairds, lika mycket grönvitt.
Vi pratar fotboll med Damian, bartendern och en tunn man i 70-årsåldern.
– Många har inte råd att gå på matcherna, säger den gamle mannen. Varför ska jag betala 28 pund för att se Celtic slå Falkirk med 5-0? Det enda man vill se är Old Firm-derbyna, och dit finns det inga biljetter ändå. Hur många pints får jag för 28 pund? Nä, då dricker jag hellre dem och ser matchen på TV här.
Damian var i Sevilla, när över 70 000 skottar invaderade den spanska staden. Damian var en av dem som hade biljett.
– Jag var där i en vecka men såg matchen på storbilds-TV. Jag söp bort biljetten. 40 Euro. Det är första gången jag tappat bort en biljett. Men vafan, grejen var att vara där.
– Jag tycker inte att Henrik är lika skarp som förut, säger bartendern. Han missar chanser, fler än förut. Jag tror att han börjar bli gammal.
Damian är skeptisk:
– Det stämmer inte, han leder redan skytteligan igen. Han har börjat den här säsongen lika bra som alla andra.
– Henrik Larsson är den störste sen Jimmy Johnstone, intygar den gamle mannen.
Det är menat som en komplimang, Jimmy Johnstone var den bäste spelaren i Celtics legendariska »Lisbon Lions«, laget som vann Europacupen 1967. Men Damian tar illa upp.
– Lägg av, säger Damian. Henrik är störst genom alla tider.
– Jo, men det är ändå Jimmy Johnstone…
– Äh… löjla dig inte! Det är klart att Larsson är störst!
Damian blir hotfull. Gamlingen famlar efter en utväg:
– Men jag menar yttrar. Johnstone är störst av alla yttrar…
Vi känner att vi är i kontakt med starka krafter. Vår egen kärlek till Henrik Larssonbörjar kännas futtig vid en jämförelse.
– Henriks tröja borde hängas upp under taket på Celtic Park, det skulle bli en jävligt fin ceremoni, säger Damian eftertänksamt. Vi kommer aldrig att hitta en sån nummer sju igen.
– Jimmy Johnstone hade också nummer sju, säger den gamle. Men bara på byxan, på den tiden hade Celtic inga nummer på ryggen.
Vi frågar Damian vad han tänker göra när Henrik spelar sin sista match.
Han svarar inte. Han tittar bara ner i sitt ölglas, alldeles fuktig i ögonen.

Den ene av bröderna i sätet framför oss är full redan innan resan startar.
– Want some?
Den gröna flaskan i hans hand innehåller Buckfast, en dryck som kallas för »tonic wine«. Den har sämre rykte än alkisklassikern Rosita har i Sverige. Vi avböjer så artigt det går.
Bussen mullrar igång. En mild doft av marijuana sprider sig från de bakre sätena. Någon tar upp en kampsång om IRA, och hela bussen sjunger med. På huvudvägen ner mot Kilmarnock tätnar trafiken. I normala fall tar det 25 minuter att resa dit, i dag förväntas resan ta upp emot en timme. Tusentals supportrar ska resa söderut på en väg där lika många är på väg åt motsatt håll för att ta sig till Glasgow och heja på Rangers. Varje mötande Rangersbuss hälsas med långfingrar och obscena gester.
Den skotska fotbollens geografi har placerat hälften av Celtics bortamatcher inom pendelavstånd. Av elva motståndarlag är det bara de två Dundeelagen och Aberdeen som innebär bussresor på tio mil eller mer.
Den lilla trippen till Kilmarnock är alltså något av en genomsnittsresa för Henrik Larsson.
Enligt Lars Lagerbäck är en huvudanledning till Henriks landslagsnej att han »tröttnat på att bo på hotell«.
Kan Larsson verkligen mena det? Inte tar väl Celtic in på hotell för att det är bortamatch mot »Killie«? Det är varken långt eller någon särskilt betungande uppgift.
Om dagens match skriver tidningen Scotsman att Celtic kan hoppas på »en moralhöjande seger inför den viktiga europamatchen«. Statistiken stödjer resonemanget: Celtic är hittills obesegrade, har nio raka segrar bakom sig och målskillnaden 28-3. På fjolårets fyra möten mellan lagen gjorde Kilmarnock sammanlagt ett mål, Celtic tolv. Senast Kilmarnock vann hemma mot Celtic var i maj 2001, då gästerna redan hade säkrat ligasegern. Senast de vann på Celtic Park var 10 december 1955.
I Kilmarnocks idylliska centrum ringlar sig massan av tillresta Celticsupportrar längs den radhuskantade vägen mot arenan. Varannan grönvit tröja har nummer 7 och ord som »Ghod«, »King« eller rätt och slätt »Larsson« på ryggen.
Så dyker den då upp: den av Henrik Larsson så omhuldade Rugby Park.
Den ser ut som små brittiska arenor gör mest – separata läktare för var och en av planens fyra sidor, gavlar av tegel, utstickande tak av korrugerad plåt. Men visst, teglet ser nytt ut och bjälkarna och plåten är nymålade.
Läktarna bakom målen är packade av Celticsupportrar. Långsidorna mer glesbefolkade.
Kilmarnock har en spelare av klass: 33-årige lagkaptenen Stevie Fulton, som för länge sedan spelade i Celtic. Fulton ser mest ut som en pubägare med sin rakade skalle och stabbiga kropp, men är alltid spelbar och slår inte bort en passning.
Annars är det bara Celtic.
Henrik Larsson tassar omkring med lätta steg. Gör små vrickningar, väggspelar, hoppar över bollen. Han ser inte ut att ta ut sig. Å andra sidan ser han sällan ut att ta ut sig – det är helt enkelt hans sätt att röra sig.
Ändå dröjer det innan Celtic får in första bollen. När det händer är det efter en fyndig klack av Henrik Larsson. Stilian Petrov sticker på djupet, faller lätt och domaren blåser straff.
Henrik har en stolpträff och en nick som räddas på mållinjen av en back. När domaren blåser av matchen står det 0-5 och Henrik har inte gjort mål, men varit delaktig i tre.
Celticspelarna applåderar sina bortafans
och det är Henrik Larssons namn som ekar över
arenan: »Henrik La-a-
arsson, HEN-rik La-a-arsson, HEN-rik Larsson
is the king of kings!«
I supporterbussen på väg hem smaskar folk på pommes frites och flottiga hamburgare. Trots att klockan inte ens är tre har de flesta börjat bli fyllesega eller såsiga av rökat. I högtalarsystemet skräller radiosändningen av Rangers match mot Partick Thistle. När Rangers gör 2-0 stänger
chauffören av.
Tillbaka på The Brazen Head sitter researrangören William Jennings och räknar pengarna från dagens