Sedan Erik Hamrén tillträdde som förbundskapten har hanbetonat vikten av att visa energi, rätt inställning och passion. Offside åktetill Alkmaar för att söka upp kraftkällan som ska uppfylla Hamréns önskningar.

TEXT: HENRIK YSTÉN  
FOTO: DANIEL NILSSON

Tänk dig att du är ny i landslaget. Du ska spela din fjärdelandskamp, den första med alla utlandsproffs samlade. På hotellet i italienskakuststaden Milano Marittima har den nytillträdde förbundskaptenen samlat er föratt för första gången presentera sig själv och sin fotbollsfilosofi. Runtomkring dig sitter lagkamrater med långt större erfarenhet än du, killar som iett decennium har lyssnat på den förre förbundskaptenens mantra om att svenskalandslagets enda chans att vinna stora matcher är att vara mer disciplineratoch bättre förberett än motståndarna. Den nye chefen säger: »Jag vill att nivågar. Spelsystem är mest en lek med siffror, det viktiga är hur vi uppträderute på planen. Jag vill se attityd och utstrålning.«

Du är en spelare som en gång har sagt om dig själv att du är»en usel människa som ändå lyckats spela fotboll på något sätt«. Du är enspelare som kallar dig för »en jävla idiot på plan« och som anser att om du tarbort energin och viljan ur dig själv så är du »tillbaka i division fyra«. Dennye förbundskaptenen säger: »Vilja och energi. Det är det enda jag begär.«

Det måste kännas rätt gott att sitta där, vara 23 år medhela landslagskarriären framför sig och heta Pontus Wernbloom.

Hösten 2005 satt jag vid ett matsalsbord på Grand Hotel iBorås och lyssnade till Elfsborgsspelarna Samuel Holméns och Johan Sjöbergssamtal om den senaste allsvenska omgången. Det var Pontus Wernbloomsdebutsäsong i elitfotbollen och på fem allsvenska matcher hade han skaffat sigtre gula och ett rött kort. Utvisningen kom efter en karatespark i magen på GifSundsvalls Peter Olofsson.

– Har du sett Pontus Wernblooms röda kort än då? frågadeJohan Sjöberg.

– Ja, jag såg det. Fy fan, sade Samuel Holmén.

– Han är väl lite Håkan Mild-kopia?

Holmén lade ner besticken och tittade på lagkamraten tvärsöver bordet.

– Mild-kopia? Han käkar ju Håkan Mild till frukost! Kommerdu inte ihåg när vi mötte Blåvitt? De mosade oss på mittfältet. Han varöverallt och helt galen. Jag vet inte var de får tag i de där djuren.

När jag återger historien för Pontus Wernbloom garvar hanbelåtet.

– Matchen mot Elfsborg var min andra från start iAllsvenskan. Vi vann med 2-0. Jag tror att det stod 0-0 i skott på mål efter 70minuter. Vi spelade så grisigt! Och helt fel hade han inte, Holmén. Jag käkade Håkan på träningarna i Blåvitt. Nä, jag skojar bara. Håkan var bra – en storförebild som spelare. Ja, även nu sedan han slutat spela förresten.

Klockan är halv tre på eftermiddagen. Pontus tittar ut överAlkmaars stora torg – sommarsömnen har brett ut sig i den nordholländskastaden, bara ostmuseet verkar locka folk. Pontus är nyss hemkommen från tvådagar i belgiska Antwerpen med hustrun Nina plus »finnen och estländaren ochderas tjejer«.

Tränaren Gertjan Verbeek har gett spelarna några dagarledigt – en chans att vila efter en hård försäsong som drog igång redan den 21juni, två dagar efter att Pontus och Nina gifte sig i Stockholm. Sedan dess harspelarna varit på läger och spelat sju matcher, och däremellan sprungit ochlyft vikter konstant. Pontus har gjort fyra mål och ligger trea i lagetsinterna försäsongsskytteliga. Två av fullträffarna har kommit mot de bra lagen– Red Bull Salzburg och Anderlecht – och inte mot »de riktiga sopgängen som vislår med 13-0«.

– Jag fattar inte varför vi spelar de matcherna. Man blirlika dålig som motståndarna man möter. Jag blir mest förbannad för att despringer runt och sparkar på en.

Pontus fattar tag i sin röda cykel – en present från Ninaoch ett måste i cykeltokiga Holland – och berättar att han är usel i trafiken.

– Jag kommer att ha haft ihjäl minst två pers innan jaglämnar det här landet. Men den måste ju användas, jag brukar cykla bredvid Ninanär hon går på stan och shoppar. Jag måste dra till polisen förresten.

– Polisen?

– Ninas telefon är borta. Eller stulen. Jag vet inte förvilken gång i ordningen. De kommer snart att bura in mig för att de tror attjag försöker med något bedrägeri. Man måste ner till stationen och anmäla alltoch hämta en blankett så att man kan få ut försäkringen. Det brukar vara enjävla kö och det är en massa papper som ska fyllas i.

Han visar lappen han håller i handen. Han har noterathändelseförloppet i tre stolpar: »Amsterdam Central. Lördag eftermiddag. Låg iväskan.«

– Det är storyn jag ska hålla mig till. Hela vittnesmålet,flinar Pontus.

Jag funderar på varför jag aldrig tidigare hört ett svensktutlandsproffs prata om att ta cykeln till en myndighet för att hämta utförsäkringspapper. Kanske för att vissa klubbar har folk som sköter sådant åtdem, troligen för att de bara går och köper en ny istället för att lägga tid påbyråkrati. Som historien en kompis till Samuel Eto’o – en kille anställd hosanfallarens skosponsor – berättade om sin övernattning hemma hos Eto’o iBarcelona. Kamerunaren bad polaren åka in till stan och handla, han kunde ta enav hans Ferraribilar – »den svarta«. När kompisen efter en stunds letande komtillbaka in och undrade var just den bilen stod kom Eto’o på: »Just det, denblev nog stulen häromdagen.«

– Det är ändå en Blackberry, förklarar Pontus.

Han trampar iväg i snigelfart förbi tvåvåningshusen somligger längs Alkmaars kanaler. Han berättar att han bor i närheten, 500 meterfrån torget. Han och Nina letade lägenhet länge innan de hittade något degillade.

– Allt var verkligen back to the 70’s. Nu hyr vi centralt.Vi vill inte köpa något för man blir inte av med den sedan. Man vill ju intesitta med en lägenhet här nere när man blir gammal: »Kom nu ungar, nu ska vitillbringa hela sommaren i Alkmaar – för vi har lägenhet där!« Så roligt är detinte här.

Han ler:

– Men vad fan, jag är från Kungälv. Jag ska nog överleva Alkmaar också.

Pontus Wernbloom växte upp i en lägenhet i ett höghus iKungälv tillsammans med mamma Anna-Karin. Pappa hade han ingen kontakt medunder barndomen (»vi har hörts av på senare år men ja… när sådant där händer ärdet aldrig barnens fel«), och mamma uppfostrade Pontus på egen hand. Hanbörjade spela fotboll i IK Kongahälla när han var sju.

– Jag var riktigt sunkig som utespelare men bra i mål – jagvar ju stor som ett as. Sedan, under VM 1994, blev jag bra på fotboll påriktigt.

Den sommaren packade mamma en matsäck varje morgon så attPontus kunde vara ute hela dagen och spela fotboll med kompisarna. Han kom hemnär det vankades sen kvällsmat och kollade sedan på VM-fotboll halva natten.

– Mamma lät mig hållas. Jag fick skylla mig själv om jag vartrött dagen efter, då gick det inte att komma och lipa. Det gjorde jag inteheller, jag hade fullt upp med att spela boll. Vi delade upp och var Brolin,Dahlin, Thern och allt vad de hette.

Vem var du?

– George Weah. Jag var alltid George Weah! Jag hade fått ettpar dojor av morsan – Diadora George Weah. Röda. Det var de första färgadefotbollsskorna. Då var man het. Jag spelade handboll också. Det var jagegentligen bättre på. Jag var mittnia och bara stod och dunkade. Vi var ettgrymt lag. Vänsternian var en kille från Ghana, högernian en annan kille frånGhana och så jag. Stora som hus alla tre. Stackars linjespelaren – han fick baraducka.

När Pontus fyllt tolv träffade hans mamma en ny man. Delämnade Kungälv och flyttade in hos honom i Surte, någon mil närmare Göteborg.På köpet fick Pontus tre lillebröder.

 – Det vargrymt. Från att ha varit ensam till att plötsligt har tre brorsor, få bli litekungen i djungeln där hemma, få puckla på någon ibland… Ha, ha. Och gubben sommamma träffade blev som min farsa, han är helt fantastisk.

Pontus flyttades upp i IK Kongahällas A-trupp redan som14-åring. Handbollsträning, fotbollsträning med seniorer och matchspel medjuniorlaget blev för mycket och när han en morgon knappt kom upp ur sängentvingade mamma Anna-Karin honom att välja en av sporterna. Det blev fotbolleftersom handbollen var »för enahanda träning, man sprang bara omkring i enhall och sköt«. A-lagsträningarna i IK Kongahälla var betydligt roligare. Lagetlåg i division två och hade året före spelat i division ett södra där manslagit både Gais och Häcken.

– De sparkade ihjäl mig på första träningen. AndersCarlsbogård! Han var en av de mest rutinerade spelarna – han är fortfarande enav mina favoritspelare, en jävla tyrann. Första träningen var på en skitigskolplan och han skickade ut mig på löparbanan med en riktigt ful tackling.Tränaren vågade inte säga någonting. Så där låg man. Vid vägskälet: »Antingenbryter jag ihop nu eller så slår jag tillbaka.« Efter det var det jävlar i migingen som sparkade sönder mig mer.

Var du samma spelartyp i pojk- och juniorlaget?

 – Nej, nej. Jagvar nummer tio, jag utsåg mig själv till det. Vi hade ett bra lag – gick tillkvartsfinal i Gothia Cup. Då var jag nummer tio i laget. Men när jag kom upptill seniorerna gick det inte längre. De sparkade bara ner mig om jag försöktetrixa, så jag var tvungen att börja spela fysiskt – annars hade jag aldrigplatsat. Jag var ju rätt stark, rätt bra med bollen, rätt bra på huvudet.Alltiallo liksom. Samma som nu – hyfsad på mycket.

Hur kom det sig att just du fick ta klivet upp så tidigt?

– Jag kom först och gick sist på träningarna. Jag ville draigång matcherna när de andra satt och drack saft. Sedan är jag dum i huvudetockså. Jag ville vinna mer än de andra. Jag grät ända tills jag gick i femmanefter varje förlust. Jag kunde inte förstå hur någon annan kunde vara bättre,det fanns inte på kartan. Jag satt bara och grät och undrade hur fan det hadegått till. »Förlora mot dem?! Det är ju det sämsta laget vi mött!« Äckligtoödmjuk inställning egentligen.

Vad betydde det för dig att fostras i den där andan somfanns i Kongahälla? Den verkar ganska… hård.

– Det betydde mycket. Det var tufft men de äldre var aldrigelaka mot mig, de tog hand om en. Vi åkte ur tvåan under min första säsong ochdå drog många av de rutinerade. Men andan satt kvar i väggarna på något sätt.Det var mycket grisande på plan. När vi värmde upp med kvadraten kom det sådanamonsteryxor till tacklingar. Och jag var väl bland de värsta.

 I en av deförsta tidningsartiklarna om Pontus Wernbloom – i Göteborgs-Posten våren 2002 –intervjuas han om hur det känns att spela A-lagsfotboll redan som 15-åring.»Det var mer tjat på domaren i juniorlaget eftersom man visste att man inteåkte ut«, säger Pontus. Han berättar också om sitt värsta minne frånfotbollsplanen: »När jag blev utvisad i P86-laget.«

– Jag tror det var mot Askim, berättar han. Första matchenför säsongen, på konstgräset på Skarpe Nord i Kungälv. Jag hade gjort två målmen så kom det en jävel och klippte mig bakifrån. Då vände jag mig om ochspottade honom i ansiktet. Direkt efteråt kände jag: »Vad fan gör jag?« Jag blevavstängd i en månad. Morsan var inte jättestolt efter det… Och jag har aldriggjort om det. Rött kort drar jag alltid på mig på någon vänster men att spottapå någon, det är bara idioti.

Eftersom Pontus gympalärare i skolan – Olle Sultan – varfystränare i IFK Göteborg, blev storklubben inne i stan snart intresserad avtalangen från Kungälv. Men Kongahälla ville inte släppa honom. Schismeneskalerade och det gick så långt att Pontus strejkade från träningarna, revsitt A-lagskontrakt och löptränade på egen hand i en månad innan moderklubbengav med sig och lät honom flytta till IFK Göteborgs ungdomslag. Efter detpendlade han varje eftermiddag från gymnasiet i Kungälv till Kamratgården. Uppklockan sju på morgonen och tillbaka hemma efter nio på kvällen. MammaAnna-Karin gav sin tillåtelse under förutsättning att Pontus klarade avSamhällsprogrammet. Minst G i alla ämnen var kravet.

– Jag fixade det. Men Matte B var jobbigt. Där fick jagpröjsa några pizzor till killen som satt framför mig för att fixa proven. Jagfattade ingenting. Vad ska jag med ekvationslära till? »Om du har X päron och Yäpplen, hur mycket pengar behöver du då?« Jag hatar att lära mig sådant som jaginte har någon användning för. Jag vill alltid lära mig intressanta saker,sådant man kan prata med folk om men när det är sådant där… då känner jag bara»skit i det, dra åt helvete«.

Var mamma stolt över att du klarade det?

– Ja, hon har alltid varit ett otroligt stöd. Fram tills jagvar tolv var det ju bara vi, i en liten lägenhet. Hon jobbar med äldre, somundersköterska. Jag tycker det är ett jävla fint och viktigt jobb. När jag varliten var hon alltid generös mot mig men aldrig särskilt generös mot sig själv.Allt gick till mig. Jag fick alltid nya fotbollsskor men jag kommer ihåg att honinte hade någon riktig säng. Hon sov bara på madrassen. Jag tänkte ju inte pådet då, jag var ju nöjd – sprang omkring i mina nya dojor och satt hemma ochspelade Nintendo 64. Men i efterhand har jag tänkt mycket på det. Ett parfotbollsskor kostade ändå 2 000 spänn. Vad blev det då kvar av hennes lön denmånaden?

Framgångsrika svenska landslag har alltid krävt minst en»Wernbloom-typ«. Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Håkan Mild, Johan Mjällby,Tobias Linderoth… alla är de spelare som har älskat att löpa, vinna boll ochleverera den vidare till andra för att sedan börja löpa och vinna boll igen. Deär också spelare som kombinerat jobbet på plan med bondförnuft ochkompromisslöshet vid sidan av. Schwarz med sitt »man ska göra det man kan, intedet man vill«. Ingesson som ständigt påpekar hur bortskämda proffsspelare är –»man väntar sig att folk ska komma och torka en i röven«. Mild som fostrarstarka karaktärer som sportchef i unga IFK Göteborg med deviser som: »Vad ärdet att vara humanist? Ibland är det att ge någon en jävla smäll.« Mjällby somsåg »varje match som ett krig«. Linderoth som, till skillnad från alla svenskalagkamrater i FC Köpenhamn, vägrade att göra sig till genom att fälla in danskaord i sin svenska: »Jag förstår ju vad de säger, då får de väl fatta vad jagsäger. Fattar de inte kan de ju säga ›va?‹.«

– Visst kan jag se likheter mellan en sådan som Pontus ochen sådan som till exempel Johan, säger förbundskapten Erik Hamrén som tränadeJohan Mjällby i AIK 1995-1997. Pontus ger hela tiden energi och visar attityd.Och han verkar inte ha någon överdriven respekt för motståndarna. Det ärväldigt bra egenskaper om man ska lyckas i fotboll.

Pontus spelade aldrig i något pojklandslag. Den blågulapremiären kom först i U21-landslaget – där de äldsta var födda två år tidigareän Pontus. Han gjorde två mål i debuten och var därefter bofast i det lag somnådde semifinal i hemma-EM 2009. A-landslagsdebuten skedde mot Ecuador undervinterträningsmatcherna i Sydamerika 2007. Sedan dess har det blivit ytterligaresex landskamper – två under Lars Lagerbäck på vinterturnéerna, och så samtligade fyra »riktiga« träningslandskamper Erik Hamrén varit ansvarig för hittills.Mot Italien förra hösten hoppade Pontus in i andra halvlek och var nära attnicka in en hörna men stoppades av en hårdför Mauro Camoranesi. Mot Bosnien ibörjan av juni briljerade han som defensiv mittfältare bredvid Anders Svenssonoch bakom Kim Källström. Hans nick i den matchen skulle ha blivit hans förstalandslagsmål om inte Martin Olsson sträckt fram en tå på mållinjen och petat inbollen istället. I matchen mot Vitryssland några dagar senare spelade Pontus 85minuter och efteråt talades det om »en ny Johan Mjällby«, en spelartyplandslaget inte haft på ett tag.

– Jag vågar inte uttala mig om hur det är i Sverige eftersomjag inte har varit i svensk fotboll på länge, men generellt i Skandinavien hardet de senaste åren kommit fram andra spelartyper än tidigare, säger ErikHamrén. Ta bara Island – förr producerade de nästan enbart starka karaktäreroch riktigt tuffa spelare. Nu har man byggt en massa inomhushallar och då ärdet mer tekniska, kvicka spelare som fostras. Men man behöver alla typer. Detjag har upplevt av Pontus är att han är en vinnare. Han har en otroligvinnarmentalitet. Och det är aldrig fel att ha en sådan i ett lag.

Förre landslagslagshjälten Klas Ingesson har njutit av attse en »skogshuggare« i landslaget igen.

– Jag känner igen mycket av mig själv när jag ser honom. Menhan har viktiga år nu. När jag var i hans ålder spelade jag bara på ett sätt,jag blev den spelartyp som tidningar och andra sa att jag var. Det hämmade miglite, innan jag insåg att jag också hade andra kvaliteter. Jag tror att Pontusde närmaste åren kommer att inse det också, och har han då en bra tränare somutvecklar de egenskaperna kommer han att bli en viktig spelare för landslaget.För de här spelartyperna behövs på plan.

Fostras det för få sådana här spelare i dag?

– Det konstiga är att allsvenska tränare klagar över att detinte kommer fram karaktärsspelare längre. Men ser man på deras egna klubbarsungdomsfotboll ger tränarna inte sådana spelare den tid de behöver. Därprioriterar man kvicka, tekniska killar och väljer ofta bort spelare för att deär för »tunga«, för »långsamma«. Men snabbhet och teknik kan man träna upp,karaktär är något man antingen har eller inte har. Jag tycker att svenskfotboll gör sig själv en otjänst. Vi kommer säkert att få fram en och annanZlatan framöver men vi behöver det andra också – karaktär är ett måste för svenskfotboll. Vi håller på att sålla bort en jävla fin egenskap i vårfotbollstradition.

Måndag eftermiddag i Alkmaar. I kanalen tuffar små båtarförbi. Några av dem stannar till vid kajkanten och ringer i bjällran som detstår »Ijs« på. En servitris springer mellan glassbaren och kajen för att ta uppbeställningar och leverera strutar till folket i båtarna.

– Såg du lottningen? frågar Pontus.

Jag nickar. AZ Alkmaar mot IFK Göteborg. Pontus ställs motsina gamla kompisar i en av de viktigaste matcherna AZ har haft sedan hanflyttade hit förra sommaren – en match som kan avgöra om laget kvalar in tillEuropa League och får möjlighet att tjäna de pengar som behövs för att kunnafortsätta konkurrera om topplatserna i holländska högstaligan.

– Den enda match jag inte ville spela, suckar Pontus. Vi harallt att förlora. Det kommer att komma ner så jävla många människor man känner.Och så kommer man att gå in på plan och vara samma idiot som vanligt och barakötta ner dem.

Pontus kom upp i IFK Göteborgs A-trupp då han var 18 år,2005. Jag minns hur en kompis, en Blåvittsupporter, kom tillbaka upphetsad frånen träning han sett på Kamratgården. Han berättade hur »den nye killen«sprungit skiten ur alla på löptestet och väl i mål dragit upp en snusdosa urstrumpan, tagit en prilla och sedan bara legat där och garvat medan de andraplågade sig igenom resten.

Några veckor senare hoppade han in i Uefacupkvalet motWolfsburg. Det var bara hans andra inhopp i A-laget men det dröjde inte mångaminuter innan han satte in en vårdslös tackling på tyskarnas stora stjärnaAndrés D’Allessandro, med ett gult kort som följd.

– Han var riktigt bra, det var han som styrde hela laget,minns Pontus. Jag visste ju att jag ändå inte skulle få spela varje match, jagvar inte i startelvan, så jag kunde lika gärna ta ett gult kort. Han tog nerbollen, jag sprang efter och smällde honom bakifrån. Rakt av! Då jublade alla.Jag var rätt nöjd.

Där Zlatan Ibrahimovic har sin förklaring av den egnaspelförståelsen (»jag får stillbilder i huvudet innan det har hänt påriktigt«), har Pontus Wernbloom sin beskrivning av vad det är som händer ihonom när han ibland går in alldeles för vårdslöst i närkamperna:

– Det bara svartnar för ögonen och så smäller det. Direktefteråt blir jag helt kall i kroppen och tänker: »Vad håller du på med dinjävla idiot?« Så kan det vara på träning också. I Blåvitt i början blev deäldre spelarna vansinniga på mig. Jag kommer ihåg en träning när det hände ochde äldre bara stod och skrek åt mig att jag var dum i huvudet. De yngre garvadeoch kom fram och klappade mig i ryggen efteråt som tack.

Karriären i IFK Göteborg gick spikrakt uppåt de första tvååren. När den allsvenska säsongen 2007 startade gjorde Pontus mål i de tvåförsta matcherna men i tredje matchen petade tränarduon Jonas Olsson/StefanRehn mittfältaren. I efterhand har Olsson sagt att han imponerades av attspelaren bara accepterade det, knöt näven och kom tillbaka. Pontus menar attdet inte handlade om att han köpte beslutet:

– Jag lyckades hålla käften, mer var det inte. Jag höllkäft. Inte till alla så klart. »Sella« (Stefan Selakovic) och jag satt uppe påvårt rum och svor över Jonas och Stefan. Det gör alla som inte får spela. Menman får jobba vidare, folk som ger upp är det värsta jag vet. »Sella« satt juockså på bänken ett tag men han är en sådan där grinig jävel som bara kör. Jaggillar det. Och petningen gjorde mig väldigt gott. 

På vilket sätt?

– Jag trodde att jag var untouchable. Plötsligt var jagtillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag hade tappat två år av karriären.Att vara i startelvan och sedan två år senare få sitta på bänken igen – då hardet inte gått enligt planen riktigt. Planen var ju att stanna i Blåvitt i treår och sedan dra ut. Men det löste sig, jag kom tillbaka in i laget – somanfallare. Det var också nyttigt. Jag fick utveckla tekniken mer, hittasjälvförtroendet, lära mig hålla i bollen. Det hade jag inte ägnat så myckettid åt innan, då hade jag mest löpt, sparkat och smajlat.

Pontus garvar, tar ut en snus och lägger in en ny i sammarörelse. Han säger att det inte går en dag utan att »han längtar tillbaka pånågot sätt«. Drömmen att spela utomlands är förverkligad, han njuter av varjeögonblick men säger att det aldrig är lika roligt här. Stämningen i ett holländsktomklädningsrum kan inte jämföras med den i ett svenskt där alla är kompisar.

– Men jag vet att jag kommer tillbaka till Blåvitt. Om devill ha mig. Annars får jag väl pumpa bollar eller något. Vi var ett bra gäng.Unga, singlar, vi hade kul.

Ni fick väl rätt mycket frihet? Om ni gick ut och festadenågon kväll fick ni skylla er själva om ni inte fixade träningen.

– Ja… jag gjorde det en gång och det var inte så populärt.Håkan Mild var vansinnig. Men det är bara att stå för vad man har gjort, detvar mitt fel den gången. Då får man ta på sig det. Arne (Erlandsen, tränare)hade den där inställningen. Jag minns en gång när vi hade spelat mycket matcheren period och hade en vecka fram till nästa. Då gick vi ut och det blev rättvilt, det snackades en del om det efteråt. Men Arne sa: »Det är bra, iblandmåste man få ha roligt och vara människa.« Vi var väl 20 år då, tonåringar iprincip. Då måste man få göra saker som andra i den åldern gör ibland. Det ärinte värt att missa allting, för då fixar man inte att satsa på det här jobbet.Jag är fortfarande ingen sådan som bara sitter hemma. Vad fan ska jag göra detför? Så länge jag sköter mitt jobb så… jag kommer aldrig bakfull till enträning. Och gör jag det väljer jag mina tillfällen.

Den äldre generationen spelare brukar säga att det harblivit tråkigare och för seriöst.

– Det festas mindre, det tror jag. Det märkte jag när jagkom hit ner. Vi hade lagfest efter sista matchen mot PSV förra säsongen, medträning först två dagar senare. När jag kom till festen satt alla bara där ochåt middag, de sa knappt ett ljud. Jag och finländaren tittade på varandra ochundrade: »Vad är det här? Kalas eller begravning?« Du vet, sista matchen pååret, snart semester… Jag förstår om man inte dricker, det behöver man verkligeninte göra men man kan ju skratta åtminstone. Jag gillar att gå ut och ta ettpar pilsner. Sedan har jag gjort mina misstag i Blåvitt och så, men det voreväl fan om man fattade rätt beslut hela tiden när man är 18 år.

När Pontus Wernbloom gick till AZ Alkmaar sommaren 2009 varklubben regerande holländska mästare. Succétränaren Louis van Gaal – som hadevärvat svensken – lämnade och under efterträdaren Ronald Koemans ledninginledde laget säsongen 2009/2010 uselt. Nyförvärvet Wernbloom platsade inte.

Pontus medger att det var tufft de första månaderna. RasmusElm kom inte förrän ett halvår senare, när den allsvenska säsongen var över,och innan dess kände Pontus ingen i laget. Dessutom var lagkamraterna bättrefotbollsspelare än han var van vid. Han kände sig hämmad, drog sig tillbaka ochblev tystare än han någonsin varit. När Koeman väl gav honom chansen lyckadesPontus sätta en armbåge i ansiktet på en spelare i VVV-Venlo, varpå han ficktre matchers avstängning.

I början av december fick Koeman sparken och ersattes avDick Advocaat som var mer förtjust än sin föregångare i Pontus spelstil. Redani den nye tränarens andra match gjorde svensken mål – men i fel målbur. Påmatchgenomgången dagen efter skärskådade tränaren insatsen inför hela truppen. Sekvensenspelades upp gång på gång på storbildsskärmen och tränaren fräste: »Vad gör duhär? Nu får du börja göra mål framåt istället!« Sedan flyttade Advocaat nerWernbloom från offensivt mittfält till defensivt.

– Man måste vara ego här, säger Pontus. När jag kom hit varjag för jävla snäll i början. Jag och Rasmus har pratat mycket om det, vi varsådana båda två. Man gick in och försökte vara någon Mister Nice Guy men manfick inte ett skit tillbaka. Sedan när Advocaat kom började han egga upp mig,på matchgenomgångarna sa han i princip: »Nu går du bara ut och köttar.« Dåkände jag att jag var tillbaka. Jag började köra över folk på träningarnaockså, det hade jag inte gjort första tiden. Då hade jag bett om ursäkt om jagråkat sparka på någon.

Från februari och framåt förlorade AZ inte en enda match påde återstående 14 omgångarna – och Pontus spelade varje minut. Lagets stjärnor– Mounir El Hamdaoui och Moussa Dembélé – började göra mål och mittfältetfungerade bra med Pontus i en defensiv roll. AZ placerade sig femma i ligan ochknep därmed den viktiga kvalplatsen till Europa League. Pontus gjorde bara ettmål men han säger att det kunde ha blivit många fler, om inte stjärnornas egosatt stopp för det.

– Jag vet inte hur många gånger som de kunde ha passat tillmig när jag hade öppet mål – men så sköt de istället och missade. Men de gör 20mål per säsong, så vad ska du säga till dem? Deras jobb är att göra mål och detär det de försöker. Och gör de mål gnäller jag inte, jag gnäller när de intejobbar. Det är alltid det minsta du kan göra. Eller rättare sagt: om de gör målbehöver de inte jobba heller, då springer jag gärna extra. Jag brukar säga dettill dem: »Så länge ni gör mål springer jag gärna för er. Men slutar ni attvara effektiva så får ni fan springa själva.«

– Det är mycket ego här i Holland, och mycket en mot en –det är därför de är så bra tekniskt. Det är ytterbackar mot ytterforwards,anfallare mot mittback… Det passar mig perfekt, man får en gubbe att plockabort. Men det är jobbigt när man möter en sådan där liten kvick. Blir det enlöpduell på 50 meter har man problem så att säga.

Det är inte alltid lagkompisarna rycker in och ger understödom du tappar din spelare?

– Nej, det är ju det.

Förre landslagsbacken Janne Eriksson har berättat om när hankom till Bundesliga där de spelade man-man. Ingen täckte upp bakom om mantappade sin spelare för då var de tvungna att släppa sin egen – och dåriskerade de att få skit från tränaren.  

– Så är det. Du kan tappa din gubbe på mittplan och följerdu inte med så är han fri, då är det raka vägen in i straffområdet. Och så fårman skiten för det. Jag var ovan vid det spelet, på träningarna fattade jagingenting. Sedan när man kom till landslaget skulle man ställa om till zon. Mennu kör vi mer zoninspirerat här i AZ också. Det är mycket enklare. Jag ochRasmus litar på varandra, vi skickar över gubbar till varandra hela tiden.

Överraskande nog drog Pontus bara på sig tre gula kort undersin första säsong. Jag frågar om han har försökt lugna ner sig sedan han komhit. Han skakar på huvudet.

– Vissa saker har jag slipat bort men att tygla sig helt gårinte. Om jag skulle göra det hade jag varit tillbaka i division fyra.

Inte riktigt, va? Du har väl ändå rätt många andrakvaliteter?

– Jo, det är klart. Folk ser inte alltid det men om jag intehade haft teknik och passningsspel skulle jag aldrig ha varit där jag är i dag.Men jag ska nog ändå inte tygla mig, jag ska vara värre än alla andra. Det ärju det som jag är köpt för. Springa nonstop. Löpa för andra. Jag har ju energipå något sätt. Här är det ännu mer så än när jag spelade i Sverige. Där skullealla göra samma jobb. Spelade jag på topp med Robin Söder skulle jag ändåspringa i djupet – fastän han är 1,30 lång och snabb som en vessla. Det tycker jagär fel. Här är det mer rollinspirerat; jag ska göra min grej, Rasmus ska görasin grej, vår anfallare ska göra mål. Jag ska förse de jävlarna med bollar ochde ska göra mål. Det gillar jag.

De som lyckas bäst utomlands brukar vara de som klarar avatt se sin roll och anpassa sig till den. Allsvenskan verkar vara mer som enskola där alla får grundutbildningen.

– Exakt. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan i Kungälv.Det satt en tecknad bild i klassrummet. Det var ett träd och nedanför var enapa, en elefant och en krokodil och så stod det bara: »Försten upp i trädet!«Så är det väldigt mycket i svensk fotboll. Fastän man har olika förutsättningarska alla göra samma sak. Ta Blåvitt, där skulle alla springa en viss sträcka påsamma tid. Jag klarade ju det hur enkelt som helst för att jag har lungorna,jag hade kunnat låta bli att träna i ett halvår och klarat det ändå. Men Tobbe(Hysén)… vad fan ska han springa på samma tid som mig för? Han är inte skapt påsamma sätt. Han är hundra gånger snabbare än jag och klarar av att spela 90minuter. Varför ska han klara av att spela 150 minuter? Eller ta det här medmittbackar som står och drar avslut på träning. Jag har aldrig förstått det.Hur ofta kommer de i skottläge? Det är bättre att de lär sig stå i vägen förskotten.

När Pontus togs ut i landslagstruppen till januariturnén2007 skrev Svenska Dagbladets Jan Majlard att »uttagningen av Wernbloom skickarfel signal«. Krönikören menade att »tekniker misstros och utsätts för en annangranskning än pressande terränglöpare«.

Jag berättar om artikeln för Pontus som aldrig har lästraderna.

– Vilken gubbjävel!

Han är tyst ett bra tag och brister sedan ut i gapskratt.

– Nej, jag skojar bara. Det finns alltid folk som tycker ochtänker. Jag är också sådan när jag ligger hemma i soffan och tittar på fotboll:»Vad fan gör han? Hur dålig kan man vara!« Men så länge jag själv känner attjag gör mitt så går jag rakryggad och hittills har det gått bra. Det är ingensom kan gnälla och säga något om det.

Vad tror du om dina chanser att slå dig in i landslagetsstartelva i EM-kvalet?

– Där har jag alltid haft självförtroende, inte som här iAlkmaar i början. Men allt börjar ju här. Jag måste spela här för att få speladär. Här har jag chans att skaffa mig lite i bagaget, så att jag kommerförberedd till landslaget. Jag ska göra vad jag kan, man lär sig otroligtmycket genom att vara med i landslaget.

Hur då?

– Bara av att titta på spelarna där. Det sporrade mig närjag åkte med landslaget första gången på vinterturnén. Att spela med en sådansom Anders Svensson, han är fantastisk. Och Niclas Alexandersson tränade jag jumed hela tiden i IFK. Man tar lärdom av sådana spelare. De tar inte ettfelbeslut på plan i princip. En annan tog ju 25 felbeslut per match. Man lärsig värdera när man blir så rutinerad som de.

Du fick några matcher under Lagerbäcks ledning; hur uppleverdu det nya landslaget sedan Hamrén tog över?

– Det är helt annorlunda – fotbollsmässigt i varje fall. Detär 4-3-3 eller 4-2-3-1 om man vill kalla det för det. Jag gillar det. När vispelade så i Blåvitt gick det som bäst för mig, och vi spelar samma system här.Det är positivt för mig. Lagerbäck var fantastisk med de resultat han uppnåddemen att man börjar på något nytt efter det kan också vara bra.

– I slutändan kan tränaren inte göra så mycket. Han kansätta ett visst spel men det är upp till oss på planen att vara bättre än allatror, genom att vara tuffa och förse vissa spelare med mer bollar än andra. Jagska inte ha mycket boll. Jag ska förse de andra, spelare som Zlatan, så får detrolla, trixa och dribbla. Jag tacklar undan dem som försöker komma näraistället. Jag är lite av en bouncer, en utkastare.

Det verkar som att ni har haft rätt kul på sista tiden –från EM 2008 och framåt upplevde man det utifrån som att det inte var särskiltroligt i landslaget.

– Det är något nytt nu, det är alltid bra att börja på nykula. Som när jag petades i Blåvitt och fick spela anfallare ett tag. Det kankomma bra saker ur det.

Hur stor chans har Sverige att ta sig till EM?

– Jag tror vi har stora chanser. Vi har ju Holland igruppen, det är kul. Det gäller att vara smart i ett sådant kval, man behöverinte vinna alla matcher. I rätt lägen ska man bara grisa sig till ett kryss.Här nere tänker man inte så. Förra året var jag skogstokig efter en delmatcher. Vi kunde leda med 2-0 och våra ytterbackar fortsatte ändå ånga påframåt – så fick vi två i arslet istället. Efteråt satt de i omklädningsrummetoch undrade: »Vad var det som hände?« »Ja, ni gick framåt istället för attstanna kvar och bara spela av matchjäveln, det var det som hände.« Det är litenaivt här ibland.

Så dyker det upp 7-0-resultat på löpande band i ligan också.

– Ja. Waalwijk kom hit till Alkmaar, de hade bara tagit trepoäng i ligan eller något, och så går de ut på vår arena och tror att de skaspela ut oss. Vi dödade ju dem! Vann med 6-2. I Sverige är man van vid att lagsom Ljungskile bara står och sparkar bort bollen.

Men det Holland man såg i VM var disciplinerat.

– Men de mötte också bättre motstånd, och då är det lätt attbli försiktigare. Det är ändå tron på totalfotbollen som härskar här, det ärderas heliga graal. Holländarna är grymma tekniskt, de slår inte bort enpassning på träning. Men på match kan de göra det. Det är väldigt mycket ofunktionellteknik.

I VM-finalen visade landslaget ändå att de kan spela rättfult.

– Ja, van Bommel är duktig när han sätter den sidan till.Det gillade jag. Jag trodde faktiskt inte att de skulle fixa att spela så. Mende kände nog att det fanns ett lag på andra planhalvan som var lite bättre ände själva.

Kan Sverige räkna med att slå Holland?

– Vi har allt att vinna. Sverige har inte bättre spelare påpappret än de stora lagen och då måste vi vara bättre på något annat. Vi harfantastiska spelare i Zlatan, Kim, Anders och allt vad de heter men på pappretslår vi inte till exempel Spanien. Fast se på Inter förra säsongen – de hadeinte bättre spelare än Barcelona men de var smartare och starkare. Det går, omman tror att det är möjligt. När vi mötte Spanien med U21 fick vi inte lånabollen men spelade 0-0 ändå. De fick hålla i bollen men skapade inte ett skit.Låt dem ha den så ställer vi upp oss och försöker kontra den istället. Braspelare är en sak men det finns andra sätt att vinna fotbollsmatcher på.

Lagerbäck sa samma sak och talade om organisation ochdisciplin. Hamrén talar mer om energi, vilja och inställning.

– Ja… och det har man ju en del av.

Lokaltidningen Noordhollands Dagblad har den här dagen enstor bild av Pontus Wernbloom på första sidan. Helgens seger för AZ iförsäsongsturneringen ETL Domcup – där Pontus gjorde mål i finalen motAnderlecht – ger hopp om en bra säsong. Bilden visar Pontus segervrål. Ensalivsträng flyger ur munnen på honom, han ser rätt… galen ut. Det är en sidaav honom – de som känner honom bäst säger att det finns en helt annan också.

– För mig är Pontus framför allt en otroligt snäll människa,säger Stefan Selakovic som delade rum med Pontus på bortamatcher och lägerunder åren i IFK Göteborg.

– Han är en av de mest omtänksamma killar jag känner – ochdet är väl inte riktigt den bilden som media förmedlar. Pontus är alltid glad,jag tror nästan aldrig jag har sett honom bekymrad över någonting.

En alternativ bild av »köttaren« hittar man också i hustrunNinas blogg om parets öden och äventyr i Holland. Sidan går i rosa och i toppenligger en romantisk pussbild på Pontus och Nina. Bloggerskan berättar om sittliv i det nya landet, raljerar över sin make (som hon refererar till som»älsk«) och visar bilder från resor, shoppingrundor och det egna bröllopet.

– Jag funderar på att starta en dementiblogg, säger Pontus.Sanningen bakom bloggen. Varenda gång hon vinner i något spel skriver hon omdet, men varje gång som jag vinner står det inte en rad.

Jag berättar att jag har sett klippet från deras semester iGrekland, där Nina filmar Pontus när han missar boll efter boll på enminigolfbana.

– Jag var så grinig, suckar han. Men det är samma sak där!Hon filmade inte det sista hålet när jag drog förbi och vann. Jag skrek så högt:»JAAAAAAAAA!!« Hela stället vände sig om och undrade vad det var för en idiotsom stod och gapade. Nina skämdes som fan.

När Pontus skrev på för AZ Alkmaar sade han i en intervjumed Sportbladet att det kändes fantastiskt – det enda som skavde var tanken påatt bli miljonär. Jag frågar vad han egentligen menade.

– Alltså, jag beklagar mig inte. Det är gott för mig ochfamiljen i framtiden att ha pengar. Men fan, jag går till träning klockan tiooch kommer hem halv ett och sätter mig och spelar spel och gnäller för att jaghar lite ont i kroppen. Hemma går kompisarna och är snickare, med vanligaarbetstider. Ibland känns det lite snett.

Han funderar ett tag innan han fortsätter:

– Jag har sex-sju barndomskompisar som jag umgås medfortfarande. Samma jävla idioter nu som då och jag tror inte att de ser på migett dugg annorlunda i dag. När jag började i Blåvitt fick man ju en massa»extrakompisar« som plötsligt blev hur trevliga som helst, men jag vet vilkajag ska hålla hårt i. Det har jag alltid vetat. De är grymma. De är visserligendumma i huvudet men det är ju det jag gillar. Jag tror att de är stolta övermig.

Jag frågar om han är rädd att han plötsligt en dag skaförlora den där gnistan som gör honom unik, som han själv säger är hans storatalang som spelare. Han skakar på huvudet.

– Faktiskt inte. På någon träning då och då kan jag varaslapp men då ångrar jag ju mig som fan efteråt. Jag hatar så mycket att förloraatt det inte är värt att inte springa i 90 minuter. Jag hatar att se någonannan som vunnit över mig eller mitt lag. Jag kan inte se någon annan vara gladi de lägena. Det är inte det att jag inte kan glädjas åt andras framgångar –men det får fan inte ske på min bekostnad. Aldrig.

Vad ska du göra med all den där energin när du lägger av medfotbollen?

– Jag vet inte. Jag kommer att bli ett as. Jag får hålla mighemma, klippa gräset…

… och vara förbannad över att grannen har finare gräsmattaän du.

– Ja, jag kommer väl att bli som han Clint Eastwood i dendär filmen Gran Torino. Sitta där med ett avsågat hagelgevär i en gungstol påverandan, grinig som fan och bara muttra »ungjävlar« åt alla som går förbi.